Varmt och vackert igen - egentligen ett perfekt sommarväder, men jag har svårt att njuta helt av det, eftersom det fortfarande är väldigt torrt. Jag har börjat vattna igen, tills vidare bara på de mest utsatta områdena, och där det är nyplanteringar. Två små syrener har fått flytta upp i ljuset till översta delen av randplanteringen, från området vid boken, där de haft det alltför skuggigt. Det har varit midsommarrea på Fly, och det kan jag aldrig motstå, så jag köpte två vita syrener och en röd smällspirea plus lite marktäckare, som också hamnade i den nygjorda planteringen.

Ett par dagar tidigare gjorde jag en snabbraid med Anna på Jordnära, där jag hittade en röd mininäckros, som bör klara det låga vattenståndet i min övre damm. Problemet är bara att vattenytan är fullständigt täckt av andnate, så det ser mera ut som en gräsmatta än en damm. Jag försöker hjälpa den stackars näckrosen genom att fiska upp andnaten med hjälp av en håv, men dels når jag inte hela vattenytan och dels återkommer den efter ett tag. Märkligt nog har jag inte samma problem i stora dammen, trots att dammarna ju delvis delar vatten genom bäcken. En positiv bieffekt är dock att andnaten är rena dynamiten i komposterna.

Större delen av veckan har annars ägnats åt att få ordning på växthuset, framför allt den hårdgjorda delen av golvet, där det var underskott på sand, så att trätrallarna låg och vickade. De nya skivorna levererades på jättestora lastpallar, som jag har sågat upp och använt som underlag för skivorna i växthuset. Ärtsingeln som jag använde att fylla upp nivån med måste i vanlig ordning kärras dit i uppförsbacke och bäras sista biten i hinkar. Fyra skottkärror gick det åt, innan jag var nöjd. Den här gången fick jag dock oväntad hjälp av Lennart, som kom rusande för att hjälpa till så fort han såg att jag fyllde en kärra.

Nu är i alla fall trägolvet på plats, och jag har dessutom rivit ut en ful hemmagjord hylla och även tillverkat en ny bordsskiva till avlastningsbordet mot husväggen av de sista resterna från lastpallarna, så växthuset ser riktigt funktionellt ut för närvarande, när all bråte är bortstädad. Enklaste sättet att ta hand om de överblivna bitarna av det gamla taket var att helt enkelt ställa dem mot långväggen på växthuset, som därmed får lite extra isolering vintertid. Det krävdes lite jobb med tillsågningen, och blev väl inte helt professionellt utfört, men det är bättre än att köra dem till tippen eller bara låta dem ligga i en hög.

En sak som också står högt på jobblistan i år är faktiskt en allmän uppstädning av hela området. Buskar som växer in över stigarna behöver beskäras, och komposterna snyggas till. En del envetna ogräs måste också bekämpas, så den här veckan har jag jagat nyuppslag av fjälltolta och kers. Jag har dessutom börjat hålla efter Aruncusen, som har blivit väl invasiv. Den är jättevacker när den blommar, och bladverket är också fint, men den sprider sig våldsamt med frö, och håller på att ta över stora delar av området. Speciellt i utkanten av rhododendrondalen mot vägen har den börjat ta så mycket plats att den riskerar att skugga ut buskarna. Så på en del ställen där har jag skurit ner hela plantan vid marken. Att få bort rötterna är betydligt jobbigare, särskilt bland rhododendron, så det tänker jag inte ens försöka med.

Det ligger också högar av annat bråte utmed både hus och uthus, som det är dags att sortera, slänga eller bränna. Det lär bli åtminstone en tur till sopåtervinningen med allt metallskrot. Prioritet ett är annars alla glömda småkrukor på bakre verandan och det långa bordet framför uthuset. Det mesta, men inte allt i krukorna är numera dött. Så nu ska bordet bort, krukorna tömmas, och innehållet antingen stoppas i jorden på lämpliga ställen, eller komposteras. Högarna av ris och nedtagna småträd ska antingen brännas på det årliga bålet, eller sågas upp och staplas i vedboden. Förhoppningsvis återkommer tvillingarna, för att ta hand om sågningen.

Det verkar inte bli några andungar på ön i år; kanske jag störde dem med gjutningsarbetena i våras. Däremot har rådjuren fortfarande sin barnkammare i dammparken. Helst håller de till på höjden bakom familjehusen. även om de är lite störda av att husen för tillfället är bebodda. Här är bildbeviset, taget av Lennart ut genom vardagsrumsfönstret förra veckan.

(Rågeten har faktiskt inte täcke på sig, det är en reflex av gardinen i det andra fönstret).

Det är betydligt svalare nu, mera normalt svenskt sommarväder, och även om det inte blivit någon riktig rotblöta tycks den värsta torkan vara över. En ny kallfront ställde till det, och väderleksrapporten fick oss att skjuta på takläggningen av växthuset en dag framåt, varpå det naturligtvis blev skurar då också. Tvillingarna fick dock äntligen taket klart på torsdagen, och några av de gamla skivorna är hela nog att använda vintertid på baksidan, för att förbättra isoleringen.

Jag har också passat på tillfället medan växthuset ändå varit utrymt, med att fixa till interiören, städa bort 30 års avlagringar av skräp, löv och spindelväv, och beskära vinrankan, som inte mår bra för tillfället. Jag har också tagit bort värmeslingan i jorden, som inte varit inkopplad på trettio år och bara såg skräpig ut, eftersom den delvis var blottad. Det visade sig vara svårare än beräknat, eftersom jordremsan längs långväggen var totalt infiltrerad av rötter, en del av dem mer än fingertjocka. Och de kommer definitivt inte från vinrankan i inre hörnet. Det är buskarna utanför växthuset som skickat in rötter, hur de nu lyckats ta sig förbi betongsockeln. Nu kommer de att få det betydligt magrare, ifall de återkommer, eftersom inte tänker vattna jordremsan längs långväggen.

Dessutom har jag fixat till ett stabilare underlag för aluminiumborden, som tidigare stått uppstyltade på små betongstenar. Nu blev det en 4x4 tum träbalk utefter hela kanten av den plattbelagda ytan, vilket också kommer att hålla jordremsan bättre skild från trägolvet. Dessutom har jag lagt brädor under trätrallarna, för att höja golvnivån lite. (Jag använde skräpvirke från lastpallarna som plastskivorna levererades på). Under senare år har ju växthuset mest fungerat som en förvaringsplats för tomma blomkrukor och annan bråte, men nu ska jag försöka återställa lite av den forna funktionen som förökningscentrum. Första insatsen blev att sticka några kvistar av lättförökade svenska buskar, eftersom skärmarna behöver förtätas på några ställen. Om förrförra kungen kunde fröså rhododendron vid över nittio års ålder, ska väl inte jag vara sämre.

Det har varit fullt hus i Lövekulle under midsommarhelgen, även om Niklas och Katrin är i Portugal med ungdomarna. Amanda med ungar kom från USA, den här gången "för gott", eftersom de ska flytta tillbaka till England. Kul, för det är ju betydligt enklare att flyga över från Oxford än från Kalifornien, så förhoppningsvis får man se dem lite oftare på Lövekulle i framtiden. Johan med familj dök också upp på fredagskvällen, och stannade över helgen, innan de fortsatte mot Spanien.

Själv deltar jag aldrig i midsommarfirandet på stranden; mitt enda bidrag är att leverera blommor till majstången, vilket i år var oväntat svårt, eftersom det mesta redan är överblommat. (Det blev Videört, Aruncus och Rallarros som räddade situationen). Men Amanda och Anna var nere med ungarna, och senare ordnade ungdomarna grillfest på Boels och Lennarts veranda åt hela gänget, inklusive Gun och Göran, Johan med familj och Ekebackarna. (För en gångs skull regnade det inte, men var rätt kylslaget).

I övrigt har jag huvudsakligen ägnat denna och delar av förra veckans utearbete åt sista delen av västra tomtgränsen; en låg stödmur innanför trädraden närmast arbetsytan. Där växer sedan gammalt några forsythiabuskar och smålönnar, som fört en tynande tillvaro i många år på grund av jordbrist. Nu ska det emellertid bli en ordentlig randplantering även här, och det ser riktigt lovande ut. Det var mycket jord som behövde fyllas på, och det är ett segt jobb, eftersom all matjord måste köras ca 200 meter i uppförsbacke. Jag orkar bara med ett par kärror före hundrundan på morgnarna, och ytterligare ett par på eftermiddagen. Samtidigt är potentialen för att få till en bra buskskärm stor, eftersom partiet med bra jord innanför den nya stödmuren blir dryga halvmetern djupt.

Jag fick hjälp av Niklas förra helgen med att baxa några av de stora kantstenarna på plats, och under midsommarhelgen hjälpte Lennart och Johan till med att maka ut den sista stenen, för att snygga till ytterlinjen på muren. (Stenarna är så stora och tunga att de bara kan flyttas med hjälp av spett, och eftersom jag är notoriskt oteknisk lyckas jag aldrig med att fä dem att gå åt rätt håll, när jag försöker själv).

De gamla forsythiabuskarna, som stått och marat i många år, har nu fått ordentligt med ny matjord runt fötterna, och det bör rimligen få fart på både dem och de nya träd och buskar som jag planerar att komplettera med innanför och emellan. Utöver ett par av små-asparna från bäcken och de tre små rotskotten av Rosenspirea, som jag räddade från grävskoporna i stenbacken höstas, blir det förmodligen några enklare köpebuskar som utfyllnad.

Planteringen får dock vänta till nästa regn. Och det är dröja, enligt väderleksrapporten.

Det utlovade regnet kom redan på söndagskvällen, men det blev bara 4 millimeter. Ytterligare lite småskvätt blev det under måndagen, men inte så mycket som jag hoppats på, och de nya fronterna under veckan gav inte så mycket heller. Det har blivit betydligt svalare, men fortfarande alltför torrt.

Det mesta av blomprakten går fort förbi denna onormala försommar, men ängsvegetationen är nu meterhög, flera av rosorna blommar, och de stora blåklockorna har slagit ut här och var under veckan. (Mina blåklockor är förstås mest vita; (som typisk trädgårdsamatör har jag förmodligen samlat frön från dessa under någon period). Även aklejruta och plymspirea, Aruncus, blommar effektfullt lite varstans. Båda frösår sig våldsamt, och speciellt Aruncusen lyckas kila in sig och växa sig stor nästan var som helst, och det har blivit lite för mycket av den på några ställen. Så på sätt och vis är den ett ogräs, men ett mycket dekorativt och användbart sådant.

Blommar gör faktiskt även vår i höstas inköpta Cornus Kousa, Eddie's White Wonder. Visserligen bara en enda, pytteliten blomma, dold i bladverket, men med tanke på den ovanligt taskiga vintern, får man vara nöjd med att busken har överlevt och verkar må bra.

Jag gjorde en sista insats i entrélandet - (eller snarare strax utanför) - under början av veckan. I gränsen mot van der Puttens, utanför bergryggen och stödmuren som avgränsar landet österut, och delvis in på deras tomt, finns flera djupa skrevor. Dessa var igensatta ytligt av sprängsten från utbyggnaden och totalt igenvuxna med hallon, nässlor, gräs och rotogräs. I befintligt skick är de ett stort potentiellt problem, eftersom ogräsrötterna kan leta sig in mellan och under stenarna, vilket gör det näst intill omöjligt att bekämpa dem.

Jag har rensat fickorna från rötter så djupt det går, och lyckades också spetta upp ett antal ganska stora inkilade sprängstenar, som lär komma väl till pass på andra ställen. Det gick åt flera kärror matjord för att fylla hålen igen. Men det finns alltså en möjlighet att förvandla skrevorna till en tillgång snarare än ett problem, eftersom många av dem är djupa nog att ge växtförutsättningar för ganska storvuxna växter, till och med buskar, (fast det har jag valt bort, för att inte konkurrera med rhododendronen.) Men det behövs något som är någorlunda tåligt och lättskött, och har tillräckligt utbrett och tätt rotsystem, för att fylla fickan helt och hållet, och samtidigt hålla undan ogräset. Och det jag har bestämt mig för är en kort "häck" av Aruncus.

Det växer redan en jättestor planta i den yttersta hålan, som uppenbarligen har frösått sig där själv. Den fyller mina krav och är samtidigt väldigt dekorativ, även när de inte blommar - och dessutom gratis. Jag har ju gott om Aruncus, och de tycks kunna växa sig stora var som helst. Och även om de går ner helt på vintern, är ju rötterna kvar och fyller ut skrevan. Planteringen får dock vänta till senare.

Veckans store händelse var annars den sedan länge planerade renoveringen av växthustaket. Det hade kört ihop sig med leveransen av cellplastskivorna, som kom en vecka för sent, eftersom glasfirman inte lagt beställningen i tid p.g.a ett missförstånd, och leveransbilen bara kör ut på fredagar. Jag förberedde i alla fall så gott det gick, med att röja ur växthuset, klippa undan en del av buskarna bakom och ställa fram stegarna. Och efter mycket letande hittade jag lyckligtvis till slut en påse med reservclips till fastsättningen. (För att komma åt att leta var jag dessutom tvungen att röja upp lite i uthuset, så en massa kassar med gamla tidningar och plastskräp fick följa med till återvinningen på torsdagen).

På torsdagen kom Tvillingarna som överenskommet, men de fick i stället använda dagen till att röja sly, och ta bort ett gammalt vindfälle, som legat i vägen i rhododendrondalen i nästan tio år. Det var irriterande att vi tappade nästan två arbetsdagar med växthuset på det här viset, men de andra jobben behövde också göras. Och eftersom det hade förutspåtts ordentligt regn till torsdagskvällen, så var det bättre att vänta med att ta bort taket till efteråt.

På fredagen startade tvillingarna med att ta bort de gamla skivorna, och göra ren stommen från 45 års nerfallna löv, barr och fnas, som tagit sig ner i alla springor. Det tog längre tid än beräknat, men skivorna kom ändå fram inte förrän bortåt eftermiddagen. Och då ville killarna hellre åka hem, eftersom det var fredag. Så eftersom det ska bli regn på söndag, täckte de bara över mittpartiet, där armaturerna sitter, med stumpar av de gamla skivorna. (Dessa visade sig vara trasigare än jag trott), bara två var intakta.

Den här växthusrenoveringen har strulat redan från början, och fortsatte på samma sätt. Skivorna var svåra att få tag i, kostade betydligt mer än jag räknat med och levererades för sent. Och nu visade sig längdmåttet till på köpet vara lite för kort på fem av dem. Helt mitt fel naturligtvis. Jag borde ha tagit ner en skiva och mätt exakt, istället för att försöka balansera på stegar och mäta på plats med en för kort tumstock. (Som min kollega Erik Palme sa redan för trettio sedan, då jag ramlat ner från en stege och brutit benet; "Gamla Käringar har inte på taket att göra!")

Men det är inte värre än att det går att ordna, med hjälp av en täckplåt närmast husväggen. Tvillingarna känner en plåtslagare, och har lovat att ordna det med honom, när de kommer tillbaka på onsdag för att avsluta. Ytterligare en kostnad, men knappast märkbar i den allmänna konkursen. Jag har redan gigantiska utgifter den här månaden, eftersom den nya varmvattenberedaren också ska betalas, så jag fick sälja lite aktier - (vilket jag faktiskt ordnade själv på nätet för första gången i mitt liv, eftersom min bank har flyttat kontoret till Lerum).

Vädret är naturligtvis fantastiskt i och för sig; sol och värme och till och med hyfsad temperatur på badvattnet i sjön. Det är bara det att det råkar vara fel tid på året; det känns mera som midsommar än slutet på maj. Redan blommar gullregnen, åtminstone några av dem; (det ser ut som om ungefär hälften hoppar över blomningen helt i år, vilket är ovanligt). Slån, hagtorn, häggmispel, fläder och schersmin är också på gång, och de första rosorna har slagit ut, mest vresrosor. I markskiktet har olika sorters nävor börjat blomma, t.o.m den högvuxna sorten, som faktiskt heter Midsommarblomster. I övrigt är det liljekonvalj, förgätmigej, Bluebells, rödblära, gökblomster och körvel som dominerar, och mitt lilla kvarvarande bestånd av japanska primulor blommar vackert vid damminloppet. Japanerna, med sina många olika färgkombinationer, är dekorativa, men behöver uppenbarligen förnyas med frösådd, åtminstone vart femte år. (Lyckligtvis är de lättförökade, de brukar t.o.m fröså sig själva i dammfåran och i gruset på stigarna om de får chansen. Men fröplantorna måste förstås grävas upp och planteras om på något ställe med mera jord, för att kunna växa till full storlek, och jag har slarvat med det under några år).

Det är dock lite svårt att glädja sig åt blomprakten, för tidpunkten känns helt fel, om det nu är "Global Warming" eller bara ett ovanligt envetet högtryck över just Sverige. Allting blommar alldeles för för tidigt och blommar ut alldeles för snabbt, och ängsgräset är redan halvmeterhögt. Båda de bifogade bilderna är från ett tidigare år, och datumet på båda var 22 juni, d.v.s nästan en månad senare. Till och med maskrosorna verkar ha gått i frö allihop, vid det här laget, så det var tur att jag höll undan blommorna inne på området.

Mitt i veckan gick min varmvattenberedare sönder, vilket ju aldrig är kul, men i alla fall inte lika illa som när vattnet frös, för bara tre månader sedan. Jag trodde först att det var ett elfel, och ringde elektrikern Stefan, som konstaterade att det visserligen var värme elementet som hade bränt sönder, men att eftersom beredaren var 45 år gammal var det inte vettigt att byta ut det. Så på fredagen ringde jag Bosse på Värmebolaget, som var lite svår att få telefonkontakt med som vanligt, men som omedelbart ställde upp, när han insåg att det var kris. Han hade fullt upp att göra med ett annat jobb, men "Det är klart att jag måste hjälpa dig först!" sa han.

Det är något ganska härligt med hantverkare som man har känt i nästan hela sitt liv, och också lite kul med en apparat, som faktiskt har hållit i 45 år. Numera får man vara nöjd om de varar i 10 år. Det var Bosses pappa, Sven-Olof, som gjorde den ursprungliga VA-installationen både i mors och fars och mitt eget hus, och båda var delaktiga i arbetena med bäcken och vattenpumpen till den. Bosse och Stefan har gjort VA- och elinstallationerna i båda de nya familjehusen också. Nu lovade de att fixa det hela senast till på onsdag, vilket var en stor lättnad.

Det har varit torrt och soligt länge redan, och enligt väderleksrapporten ska det tydligen fortsätta så under den kommande veckan också. Så jag började stödvattna på flera utsatta ställen redan i början av veckan, och på en del ställen körde jag med kraftigare punktbevattning, t.ex på de nya rosorna och de uppkrukade små rhododendronplantorna från Glendoick. Småplantorna ska dock snart få flytta till entrélandet temporärt, i avvaktan på att jag ska få de permanenta nya växtplatserna klara. Det är där jag fortfarande sliter i värmen, för att göra klart för planteringen.

Men så länge det här torra och soliga vädret fortsätter, är det inte läge att flytta några plantor. Det är över huvud taget snudd på kris redan, och blir det inte regn snart kommer mycket att förstöras i hela trakten. Så nu, i slutet av veckan, vattnar jag i stort sett hela dagarna och flyttar runt vattenspridaren var tredje timme. Dessutom har jag fått fylla på dammen, eftersom vattenståndet var oroväckande lågt. Ända sedan den nya vägen kom till för åtta år sedan, har dammen börjat förlora vatten i norrhörnet, eftersom man vid vägbygget sprängde bort en strategiskt placerad bergsrygg, som tidigare höll vattnet och hela den stora lerfickan på plats.

Jag har också vattnat en del i sluttningen på de båda familjetomterna, eftersom sommarhusen står tomma för närvarande. Men med 7000 kvadratmeter att ta hand om, och delvis tunt jordtäcke är det en praktiskt taget omöjlig uppgift att hålla koll på allt, så jag börjar känna mig stressad...

Vipprams

Den bästa tiden på året sägs ju vara mellan hägg och syren, men i år blommar de samtidigt, eftersom det är så varmt att tiden liksom trycks ihop. Allting har liksom exploderat, och växer våldsamt, men redan börjar man oroa sig för vattning, för enligt rapporterna ska det soliga vädret vara i flera veckor.

Rhododendronen avlöser varandra nu, de har ju varierande blomtider från april till början av juli. Men det står redan klart att årets blomning inte ens kommer i närheten av fjolårets. Då var det en otroligt blomprakt i hela Västsverige, och det lär ha berott på att det hade varit extremt torrt just vid knoppsättningen under året innan. När växter "tror" att de ska dö, svarar de med att sätta massor av knoppar, för att släktet ska överleva. I år är alltså blomningen betydligt blygsammare, men fortsätter det här vädret kanske det blir en ny extremblomning nästa år. Samtidigt vill man förstås inte att hela buskarna ska dö, så därför blir det kanske nödvändigt att sätta på spridarna här och var.

I övrigt blommar fruktträd, hagtorn, doftolvon, svartaronia, slån, hägg och syrén och flera sorters Malus, både vit och röd.

Bland perennerna är det framför allt Vipprams, som man lägger märke till just nu. Det är en gammal trädgårdsväxt, som man konstigt nog inte ser så ofta nuförtiden, trots att den bara har goda egenskaper. Den är tålig och lättskött, utan större krav på jordmån. De vackra vita blomvipporna är nästan meterhöga, och även bladen är dekorativa. Hela plantan växer i en prydlig bunke, som om den stod i vas redan ute i trädgården. Och den förökar sig successivt utåt genom sidoskott, och blir bara större och vackrare för varje år. Mina fyra stora plantor kommer alla från sidoskott från mors gamla planta, som säker är över sextio år gammal vid det här laget.

Iögonfallande är också mina blommande svavelpioner, resultatet av en frösådd från Trädgårdsamatörerna, för ett trettiotal år sedan. Pioner är sällan gula, så svavelpionen, (Paeonia mlokosewitchii), är ett typiskt samlarobjekt. Mina tre exemplar är mera ljusgula än svavelgula, med de stora, öppna blommorna är jättevackra. och nästan självlysande i skymningen.

Myskmadran har också kommit igång, och blommorna svävar som ett skirt vitt flor över den täta mattan av små gröna blad. Den är min absoluta favorit bland marktäckarna, blomningen är vacker och varar länge, och rotfilten håller effektivt undan ogräset, samtidigt som buskarna den omger inte tycks påverkas negativt alls.

Entrélandet har tagit längre tid än beräknat, möjligen på grund av värmen, som gör att man inte orkar grovjobba så mycket. Många av stenarna är också så stora att de är på gränsen av vad jag orkar hantera. Men framför allt är det ogräset som jag måste bli av med helt, innan muren mot granntomten kan byggas upp igen. Det är absolut värsta sortens rotogräs; kers, kvickrot, nässlor och rävarumpor. Rötterna söker sig ner i djupa skrevor i berggrunden, där fukten stannar kvar länge, och att få upp dem helt och hållet är nästan omöjligt.

Efter att ha skrapat ut rötterna och den sista jorden med en liten trädgårdsspade, fyllde jag skrevorna med väggrus istället för matjord, och la markduk över det den djupaste skrevan innan de stora stenarna kom på plats igen. Förhoppningsvis kommer det att fungera, för jag tänker inte bygga upp den här muren en gång till i mitt liv. Biten mot granntomten blev jobbigast att få på plats igen, eftersom det är stora rullstenar, som ska vila på en sluttande bergkant. Den här sista korta biten har tagit längst tid och varit jobbigast av hela muren. Som vanligt blev det också ont om passande stenar mot slutet, och jag fick hämta fler från förrådet vid Amandas tomtgräns.

På söndagen blev muren äntligen klar, och jag kunde övergå till att ösa tillbaka jorden och blanda upp den med torvmull, eftersom jag har bestämt mig för en friväxande häck av rhododendron som avgränsning mot vägen och granntomten. Samtidigt blommar gulsipporna mot gränsen, och den stora gula azalean har slagit ut, så rötterna till dessa måste jag vara försiktig med. Det fanns också en del rötter kvar från de gamla enarna, som jag försökte bli av med, för att få till så bra planteringsgropar som möjligt, men till skillnad från rotogräset är det inte hela världen om det blir bitar av dessa kvar i jorden.

Rhododendron "Aksel Olsen"

Titelraden kommer från Evert Taubes "Vals på Ängön", som utspelar sig precis vid den här tiden på året, så det är mycket som passar in. Dock inser man att det är skillnad på floran i Stockholms skärgård och här. En annan Taube-klassiker, Sjösalavals, radar upp blommorna som redan slagit ut på ängen; "gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol". Både mandelblom och kattfot, har jag försökt få in på min ängsmark i flera år, utan att lyckas. Antagligen är det antingen för skuggigt eller för högt PH-värde här.

Gullvivor har jag däremot gott om, och de är ju egentligen vackrare än de tidigare lundvivorna, som det annars finns betydligt fler av överallt. Blommar gör också kabbeleka, kungsängslilja och pingstliljor, och den högvuxna jätteramsen, som är mer annorlunda än vacker. Den är från fars tid, och har spridit sig lite väl mycket nu för tiden.

Mattorna av rosa corydalis och ramslök är i full gång. Katrin kokade soppa på ramslöksblad redan för två veckor sedan, men nu först börjar de vita blommorna slå ut. Senare vissnar både corydalis och ramslök ner och försvinner, så de kan inte räknas till de riktiga marktäckarna, men just nu dominerar de på många ställen. Ramslöken har spritt sig över stora delar av woodlandet, och det är svårt att tro att alltihop härstammar från tre lökar, som jag stal vid en vägkant mellan Gränna och Linköping för mer än tjugo år sedan.

Strutbräken är också något av en karaktärsväxt i mitt woodland, och de är som trevligast att titta på just nu, när de håller på att veckla ut skotten. Senare på säsongen blir det nästan för mycket av dem, de växer i stora bestånd utmed alla strandkanter, och är på väg att ta över delar av ängsmarken också.

Det är mycket som är vackrast just i starten. Många av de exotiska buskarna, till exempel Katsura, Stewartia, Viburnum och japanska lönnar, har bladskott i rött eller brunt. Den första skira grönskan i trädkronorna är också extra läcker. Senare, när ekarna slagit ut, förvandlas bladmassan mest till en enhetlig grön spenat, och de låga vårblommorna försvinner i det allt högre gräset.

För tillfället håller jag på att djupgräva jorden i entrélandet för att bli av med allt rotogräs innan nyplanteringen. Jag försöker spara så mycket som möjligt av olika sorters smålökar och rosa corydalis, som täcker stora delar av ytan just nu, genom att gräva upp stora tuvor av dem och placera i krukor tills vidare. De tunna stänglarna på corydalisen är ömtåliga, och blommorna vissnar ner nästan omedelbart, när de blir störda, men kvar i krukorna blir de små runda rotknölarna, ungefär så stora som hasselnötter. Lökarna är tåligare, och blommar färdigt i krukorna. Det är bara att stoppa ner alltihop i jorden igen, när nyplanteringen väl är klar.

Fortfarande hittar jag massor av rötter från kers och nässlor i jorden, när jag gräver igenom den, och värre lär det bli, när jag ska ta mig an den inre delen närmast verandan, som är fullständigt igenväxt av fjälltolta. Men jag verkar ha lyckats utrota fjälltoltan på alla ställen där de tidigare växte i mitt woodland, så det ska nog gå att få bukt med den här också, även om det kommer att ta hela sommaren i olika etapper.

Italienresenärerna kom tillbaka på måndagen, och Lennart P. hjälpte mig att rulla undan den största stenen i stödmuren, innan han och Boel försvann ner till Belganet. I gengäld dök nästan hela den yngre generationen av Wellfeltare upp över Kristi Himmelsfärdshelgen, så på lördagen fick jag hjälp av Niklas och Lennart H. med att rulla tillbaka den igen. Det blev nödvändigt att riva hela stödmuren och bygga upp den igen i samma sträckning, för att bli av med rotogräset. Mycket riktigt hittade jag stora härvor av vita rötter under och mellan stenarna, så det var tur att jag gjorde jobbet ordentligt. Det här har varit ett segdraget arbete, men nu börjar jag äntligen se slutet på det.

Jätterams                                     Ramslök                                      Kungsängslilja

Redan den sextonde hade Skunkkallan stora knoppar, och under veckan har den kommit i full blom.

I höstas var det en artikel i Alingsåstidningen, om att all Skunkkalla skulle utrotas vid kyrkogården, och helst även i övriga delar av Alingsås. Även tidskriften Trädgårdsamatören har publicerat en lista på växter, som anses vara så invasiva att de kommer att förbjudas i hela EU. Skunkkalla finns med på den listan, men eftersom min damm saknar utlopp, och mina tre exemplar har hållit sig på samma plats i 14 år, så kommer jag inte att ta bort dem frivilligt.

Första gången jag träffade på Skunkkalla, var någon gång på åttiotalet, i "Naturdalen" på Botaniska Trädgården, av alla osannolika ställen. De gigantiska, knallgula blomspirorna såg också fullkomligt osannolika ut bland mattorna av vitsippor och svalört, ungefär som något utomjordiskt väsen, som släpps ner från ett rymdskepp. Jag drabbades av akut ha-begär, men det skulle dröja ganska länge innan jag kunde tillfredsställa det.

Åtskilliga år senare, 2004, skulle Emilie, som då jobbade på Hallandsposten, göra ett reportage om den berömda trädgården Vargaslätten, och jag fick följa med som ledsagare. Vi var där i september, så skunkkallan, som växte i massor längs dammkanterna, var inte i blom, men jag hade ju sett den i Botan tidigare och de gigantiska bladen går inte att missta sig på. "Det är ett förfärligt ogräs, akta dig för den", sa trädgårdsmästaren, Nils Olof Nilsson, men jag lyssnade naturligtvis inte på det örat.

På hemvägen passerade vi ett dike, som var mer eller mindre igenväxt av förrymd skunkkalla. Jag hoppade ur bilen och med bara händerna rotade jag upp ett exemplar ur dyn, som fick följa med hem. Ett år senare fick jag två andra exemplar av Gun, som besökt en annan berömd samlarträdgård i Belganet, nere i Blekinge.

Skunkkallan är säkert utrotad från Botans naturdal vid det här lager, och detsamma gäller möjligen även trädgårdsrymlingarna från Vargaslätten och beståndet i Belganet. Men mina tre exemplar växer fortfarande vid in- och utloppen kring dammen, och där har de snällt hållit sig på plats i 14 år. Eftersom det inte finns något öppet utlopp från dammen, bara ett bräddavlopp i form av ett underjordiskt rör genom en stenkista, har den ingen chans att rymma från området. Jag följer dessutom numera Nils-Olofs instruktioner om att ta bort fröställningarna, eftersom jag inte vill ha den runt hela dammen. Den äldsta har faktiskt skickat ner ett par små avkomlingar längre ner i inloppet. De ska få blomma klart i år, men sedan kommer jag att gräva bort fröplantorna. Blommorna, som egentligen är hölsterblad, är fantastiska, men de jättestora och skräpiga bladen, som kommer senare under sommaren, är mindre attraktiva.

I övrigt har vitsippor, lundvivor, corydalis rosea och större påskliljor slagit ut under veckan, medan vintergäcken och snödropparna nu officiellt är utblommade. Tiden börjar så småningom komma i led. Tvillingarna har också tagit bort de sista stamresterna vid norra entrén, så stigen år framkomlig igen.

Större delen av veckan har jag tillbringat i Rosengården, som var i behov av en kraftig upprustning. De nya rearosorna har kommit i jorden, och de gamla har beskurits och fått lite ovanlig omvårdnad i form av aska och kogödsel kring rötterna, som jag hoppas ska få bättre fart på dem. Jag har även gjort en snabbvisit på Lyckas, där jag inhandlade två balar torvströ och ytterligare två rosor; en Ghislaine de Feligonde och en Climbing Bonica, som jag hoppas ska vilja klättra på ingångsportalen. Dessutom har jag hunnit plantera två av mina nya rhododendron vid min västra uteplats och två azaleor nere vid dammen i de gropar som Niklas grävde i vintras. De övriga har fått en tillfällig vistelseplats i lövupplaget bakom Rosengården, där jag kan hålla ett öga på dem, så att de inte torkar ut.

Det har gått åt många kärror med ny matjord och torv nerifrån upplaget vid Niklas och Katrins infart. På torsdagen fick jag plötsligt sällskap där av Nelly, som rymt ur sin hundgård. Det sägs ju att hundar inte kan skämmas, men Nelly visade tydliga tecken på att vara medveten om att hon var på förbjudna vägar. Hon hade den där speciella, teatraliska uppsynen av "snälla, döda mig inte!" som hon annars bara anlägger, när jag planerar att ta upp henne på trimbordet.

Nu fick hon faktiskt stanna med mig utanför hundgården, och visade inga tecken på att vilja ge sig på rymmen på egen hand. Det enda hon var ute efter var uppenbarligen att hålla sig nära mig, antingen jag planterade rosor eller kärrade jord, så i fortsättningen kommer jag nog att våga ha henne med okopplad när jag jobbar utomhus. Hon fyllde ju 7 år i höstas, så kanske hon äntligen blivit vuxen.

Värmen blev förstås inte långvarig, redan på tisdagsmorgonen blåste det kallt och narigt igen.

Men änderna hade kommit - alltid ett säkert vårtecken. Isen hade inte ens gått upp på dammen, men de lyckade hitta ett isfritt hörn, där de simmade omkring bland isflaken. Samma dag kom deklarationsblanketten, även det ett säkert vårtecken. (Och även den var en månad för sen i år).

Änderna har häckat troget på ön åtminstone de senaste tio åren, men de har varit ett inslag i området betydligt längre än så. Innan jag anlade ön la de sitt bo i strandkanten bland ormbunkarna, vilket förstås inte var lika säkert. Förmodligen är det samma par som kommer tillbaka, och numera även flera av deras ungar. Förra året var det hela tre andpar som häckade på ön i tur och ordning, så herrarna i familjen klagade på att de inte fick ta sin kvällsöl i rosenbersån på flera veckor.

Hasseln blommar, och enligt tidningarna kan det bli "pollenchock" i år, eftersom många träd kommer att blomma samtidigt. Det kan jag lätt tro; enligt väderleksrapporten, som jag just kollat, ska det bli soligt och torrt de närmaste tre veckorna, vilket inte heller är så bra för växtligheten. Förhoppningsvis finns det tillräckligt med fuktighet i marken efter snösmältningen, för att det ska klara sig.

Det kommer mig att tänka på Lars Wivallius Klagevisa över denna torra och kalla vår:

En torr och kall Vår gör Sommaren kort,
Och Vintrens föda fördriver,
Gud hjälpe, som rår, si Våren går bort,
Och liten Glädje oss giver,
Sol varma, förbarma,
Hos Vädret torrt
Nu Kölden Sommaren river.

(Det är sjutton verser till, så jag ska inte plåga er med resten. Enda anledningen att man kommer ihåg den är förmodligen titeln).

På tisdagen satte jag igång bäcken, för att få lite fart på islossningen, vilket mycket riktigt hjälpte. Och på fredagen, när dammen var riktigt isfri, kom kniporna för första gången i år. Nu går det fort, för även om nätterna är kalla blir det över femton grader i solen på eftermiddagarna. En vanlig definition av vår är att medeltemperaturen skall överstiga 0 grader i minst 7 dagar i följd, så därmed är våren officiellt här nu.

Förra söndagen gjorde vi ett försök att elda upp riset efter björkarna, men elden ville inte ta sig, för det var för kallt och fuktigt. Igår, (lördag 14.5), gjorde vi ett nytt försök, men fick avbryta, eftersom det var så knastertorrt att elden hotade sprida sig i omgivningarna, trots den måttliga vinden. Dagen därpå var det dock vindstilla och mulet, och vi fick äntligen eldat upp alla rishögarna. Vi var fyra stycken som hjälptes åt, Niklas, Katrin, Arvid och jag, och det gick förvånansvärt lätt; alltihop var avklarat på tre timmar. Vi hann till och med ta fram utemöblerna från skjulet, så vi kunde avsluta med en kopp kaffe på altanen. Och lagom till att vi var klara började det duggregna, vilket säkrade upp glödhögen för natten.

Kort sammanfattning av den senaste veckan:

Förra söndagen, 7.4 var det nattfrost för hittills sista gången, isen låg fortfarande på hela dammen, det var djup tjäle i jorden och stora snöhögar överallt.

Idag, 15.4, simmar fyra änder i dammen, björk och hassel har stora hängen och det är vårlökar överallt. Det är nu över 15 grader för sjätte dagen i följd och utvecklingen går rekordsnabbt. "Det blå gräset", som vi brukar kalla massblomningen av scilla på Guns tomt, är i full gång, och det surrar av bin och humlor överallt. Samtidigt blommar vintergäck, snödroppar, crocus och snöklockor fortfarande för fullt, och på lördagen slog de första påskliljorna, vitsipporna och corydalis rosea ut. I mitt woodland finns inga mattor av "blått gräs", eftersom rådjuren käkar upp scillablommorna, men annars ser det likartat ut. Snödroppar, påskliljor och jordvivor blommar på samma gång, och lundvivorna är redan på gång.

En utveckling som normalt skulle ha tagit ett par månader, har gått på en vecka..
Det är bedövande vackert , men definitivt inte normalt.