De flesta Trädgårdsamatörer är samlare, vilket gör att helhetsintrycket av deras trädgårdar ofta störs av en massa små vita plastetiketter på allting. Många av dem samlar dessutom på en specifik art, med alla tänkbara variationer i form och färg, och även det kan dra ner helhetsintrycket av deras annars fantastiska trädgårdar.

Jag är förstås lite av en samlare själv, fast inte särskilt fanatisk när det gäller ursprung och artrenhet och rätt växtnamn. Jag väljer hellre växter efter utseende än efter hur ovanliga de är, när jag botaniserar i plantskolor eller på websidor. Och jag vill gärna ha omväxling i växtvalet.

Jag tror det var ägaren till plantskolan Lyckas Trädgård, som beskrev sin verksamhet ungefär så här:
"De flesta kunder köper växter enbart på utseende. De ser en blommande planta och faller för den. Men sedan kommer de riktiga 'habituéerna' in på höstrean, och köper tio halvvissna plantor av samma sort, men till halva priset".

Själv tillhör jag båda kategorierna. Jag går ofta runt och bara tittar på olika plantskolor, främst under blomningstiden på vårarna, men även i september-oktober för att kolla höstfärger. Om jag då ser något riktigt vackert som jag verkligen gillar, så köper jag det ibland. Och då spelar priset inte någon större roll för mig.

Men jag bevakar definitivt också extrapriser och reor, eller köper småplantor till reducerat pris. Det är bara i undantagsfall jag väljer att köpa en buske till fullpris. Men när jag väl går loss, gör jag det i stor skala. (Det senaste exemplet är beställningen av rhododendron från Glendoick).

Det jag köper på reorna är annars oftast enklare och ganska billiga buskar, främst under de perioder då jag jobbar aktivt på mina buskskärmar. Jag köper också ofta flera exemplar av samma sorters marktäckare, (även om dessa oftast också är lätta att föröka genom delning). Det är alltid lättare att få fart på en yta som man vill täcka, om man startar i lite större skala. Tumregeln, som jag lärde mig för många år sedan, är att alltid köpa minst tre exemplar av samma sort och plantera dem tillsammans i en triangel.

När det gäller lite ovanligare och "speciella" växter, kan man göra riktiga fynd på de växtmarknader som regelbundet ordnas av Trädgårdsamatörerna och Rhododendronsällskapet, och även av Botan i Göteborg. Det handlar då om ganska små plantor, som dragits upp från frön eller sticklingar. Det brukar framgå klart om de är handpollinerade eller sticklingsförökade, så att man kan vara helt säker på ursprunget. Men ibland, särskilt när det gäller frösådder, blir det något av en chansning. Det kan bli något alldeles fantastiskt, eller rena fiaskot. Och priset brukar avspegla detta. I varje fall handlar det på växtmarknaderna nästan alltid om 2-3 år gamla småplantor, som alltså kräver några års extra omsorg, innan de kan sättas ut på sina slutliga växtplatser.

Sen finns det ju förstås internet, och om man verkligen letar efter något specifikt, som man vet namnet på, så är det dit man går. De flesta plantskolor, och även rena webb-butiker, (som t.ex Odla.nu eller Flora Linnea), har hemsidor med sida upp och sida ner av bilder och beskrivningar. Men att börja bläddra i plantskolornas kataloger på internet kan vara riskfyllt. Har man väl lockats in av de förföriskt vackra bilderna, är det lätt att drabbas av köpfrossa, och dra på sig sådant som man egentligen inte har någon lämplig plats för.

Det har hänt mig ett par gånger när det gäller rosor, och det fick då stora konsekvenser för hela planeringen av mitt woodland. Rosor behöver nämligen skyddas mot rådjur, som annars äter upp knopparna, just innan de ska slå ut. Det är av den anledningen som både Ön med bågbron och den staketinhägnade Rosengården kommit till.

Och nu har det som sagt också hänt med med 18 små Rhododendron från Glendoick, som jag måste ordna växtplatser till innan våren kommer...

Förr läste jag mycket trädgårdsböcker. En av mina favoriter var Beverly Nichols, en engelsk författare som är både trädgårdskunnig och rolig, (och ofta elak, särskilt mot kvinnliga trädgårdsälskare). På den tiden fanns det knappast några bilder alls i trädgårdsböckerna, men ord säger faktiskt - åtminstone ibland - mer än en bild, och det var inte ovanligt att man köpte en växt baserad på enbart beskrivningen i en bok. Vilket ibland blev komplicerat, eftersom författaren inte alltid använde de latinska namnen, särskilt när stilen var lite kåserande.

Jag minns speciellt ett tillfälle, när far var ytterst frustrerad över att inte kunna räkna ut vad "Vinterstormhatt" kunde vara för något på svenska. Inte så konstigt, för det enda växten ifråga hade gemensamt med Stormhatt var formen på bladen. Men den lät intressant, bl.a för att den sades blomma i januari. På den tiden fanns ju inte internet, och inga svenska trädgårdsböcker hade namnet i sina register. Men så småningom visade sig "Winter Aconite" helt enkelt vara Vintergäck, Eranthis hyemalis, (vilket han redan hade fullt av i sin trädgård)

.

Det är därför som alla Trädgårdsamatörer "talar latin". Ett par av mors och fars bästa trädgårdsvänner, Tor och Sonja Svantesson, hörde till en generation som inte kunde ett ord engelska. Trots detta klarade de sig utmärkt på de gemensamma trädgårdsresorna utomlands. De kommunicerade helt enkelt med de lokala trädgårdsägarna genom att utbyta växtnamn på latin.

Trädgårdsamatörernas årliga frölista anger över huvud taget inte de svenska namnen på växterna. Och visst kan ett namn i listan som t.ex "Campanula latiloba : syn. C. persicifolia ssp. sessiliflora " verka lite avskräckande för en nykomling i klubben, men det beror åtminstone delvis på biologernas vana att byta namn på vissa växter. (Ifall någon undrar, är det en form av vanlig stor blåklocka).

På fars tid var de flesta av trädgårdsböckerna illustrerade med teckningar, eller möjligen en handfull färgfoton, som då var tryckta på speciellt, blankt papper, och satt mitt i boken. Det fanns ett fåtal böcker, bl.a ett par av Tor Nitzelius, som var upplagda mer som en flora, och därmed hade färgtryck rakt igenom, men då var illustrationerna oftast akvareller.

Numera har ju varenda trädgårdsbok så många tjusiga fotografier, att man nästan tycks tappa bort texten ibland. Med moderna kameror kan ju i stort sett vem som helst ta fantastiska bilder, och jag saknar faktiskt de målande beskrivningarna. Och det är så mycket man behöver veta om en planta, annat än att den har vackra blommor. T.ex slutlig storlek, härdighet, krav på jord och placering, tendens att sprida sig över hela trädgården, och en del annat matnyttigt. Ibland får man inte ens namnet på den vackra blomman, och då blir jag sur.

Men numera finns det ju också internet, och det gör delvis livet mycket lättare. Säg t.ex att man har tappat bort namnet på en blomma, som man mycket väl vet vad den hette - (och tro mig, det händer alldeles för ofta i min ålder)! Då kan man googla på "vägkantsblommor", och sedan bläddra bland svaren man får upp, tills man ser ett namn som man känner igen.

Numera kan man till och med googla på "vinterstormhatt" och få upp flera träffar  på svenska. Samtliga tycks dock vara automatiserade översättningar från engelska websidor, gjorda med Google Translate, av språkkvaliteten att döma.

Vinterstormhatt, som växtnamn, existerar fortfarande inte i Sverige.

Snöslask och halka är ju inte idealiskt för promenader, men hundarna måste förstås ut i alla väder.

Igår var Göran och jag tvungna att korta ner rundan med en halvkilometer, eftersom Nelly fick så stora snöbollar i hårtofsarna på tassarna att hon knappt kunde gå. Idag hade snön hunnit ligga till sig, så det var inte lika besvärligt för hundarna, men betydligt värre för Göran och mig. Slaskigt, knaggligt och ibland underhalt spelar ju mindre roll för fyrbenta djur, men är definitivt jobbigt för människor.

Att ge sig ut i ren skogsterräng var helt uteslutet, så vi fastnade för en grusväg borta vid ridhuset, som egentligen är en ridväg, fast den inte används så mycket nu för tiden. På min tid - (jag hade nämligen hästar på Nygård i tjugo år) - kallades den för Amsvägen. Anledningen var förstås att den byggdes av AMS-jobbare, förmodligen någon gång på åttiotalet. Den leder från den nuvarande motorvägsbron rakt upp i skogen, och slutar i ingenting, (även om det finns en nästan oframkomlig terrängstig ner till ridklubben från ändpunkten).

Och anledningen till att vägen alls byggdes, var att ridklubben i ett slag blev av med större delen av de gamla grusvägar och ridstigar som man dittills hade använt, när motionsspåren från Hjortgården utökades kraftigt. Det har alltid varit konflikter mellan motionärer och ryttare, och även om mina sympatier till stor del ligger hos hästfolket, har jag full förståelse för det. Hästar trampar onekligen sönder marken, speciellt under tjällossning och långvariga regnperioder, så de är ingen bra kombination med motionsspår.

Men ridklubben var faktiskt där först. Och Amsvägen var en usel kompensation för den terräng som klubben förlorade förlorade. Den har aldrig ens varit någon bra ridväg, eftersom den är hård och stenig och saknar det toppskikt som ridvägar egentligen ska ha. Att döma av de ytterst fåtaliga hästspåren i snön används den också väldigt sparsamt numera.

Det fanns däremot gott om andra spår i snön, och medan jag gick där och försökte klura ut om de kom från harar, kaniner eller katt, och Göran som vanligt var ett hundratal meter efter, tvärstannade båda hundarna, (som var ett femtiotal meter framför som vanligt). Båda två liksom frös till is, och stirrade intensivt in i skogen vid sidan av vägen.

Sedan gav Castor till vad som verkade vara en sorts varningsskall - (han låter helt annorlunda när han vaktar huset). Båda hundarna såg uppenbarligen någonting inne i skogen, och lika uppenbart var att ingen av dem hade minsta lust att ta sig en närmare titt på det. De reagerar ungefär likadant vid hästmöten, d.v.s med en uppenbar respekt för någonting stort och imponerande, (fast de lyckligtvis inte brukar skälla på hästar).

Själv såg jag faktiskt aldrig älgen, den måste ha dragit sig undan innan jag hann fram, men däremot var det gott om alldeles färska älgspår i snön en bit längre upp i backen. Dessutom efter två olika älgar, så förmodligen var det en ko med årskalv, som verkade ha följt ridvägen på en ganska lång sträcka, innan de gav sig in i skogen vid sidan. Inte direkt vad man helst vill möta på skogspromenaden, särskilt om man har hund med sig. I de incidenter man läser om i tidningarna, där någon människa har anfallits av älg, finns det nästan alltid en hund med i bilden.

Tur att våra är för smarta - eller för fega - för att ge sig på älgar.

Min värsta förökningsperiod inträffade i början av sjuttiotalet, efter att far och jag hade skaffat våra växthus. Dittills hade far haft sin förökningsanläggning i källaren. Den bestod av några avlagda akvarier med doppvärmare, och ett par miniväxthus med inbyggd uppvärmning i botten. Det fungerade riktigt bra för både frösådd och sticklingsförökning, men med de nya växthusen fick vi helt andra möjligheter.

Eftersom vi båda var rhododendronentusiaster, inriktades huvuddelen av förökningsverksamheten på just rhododendron, som vi både sådde och sticklingsförökade. Det kanske låter avancerat att föröka så pass storvuxna buskar, men det är faktiskt nästan löjligt lätt att fröså Rhododendron, och även att rota sticklingar av dem - åtminstone de småbladiga sorterna.

Förutsättningarna är egentligen bara undervärme, konstbelysning och hög luftfuktighet, (d.v.s. någon form av miniväxthus eller akvarium). Och så tid, tålamod och utrymme, förstås. Förökningsprocessen i sig tar ingen stor yta. Det är senare, när fröplantorna ska skolas och sticklingarna planteras om i allt fler och större krukor, som hela projektet har en tendens att växa en över huvudet. Men vem tänker på det, när sticklingarna börjar skjuta nya friska skott, och det första gröna skimret visar sig på såsubstratet...

Vi hade en kvadratdecimeterstor handbok på danska; Hedegaards "Formering af Rhododendron og andra Haveplantor," som var dåtidens bibel för folk som förökade rhododendron. Den finns inte längre i handeln, men man ser trots det fortfarande referenser till den i frågespalter på internet. På den tiden fanns inga förföriska färgbilder i trädgårdslitteraturen, men boken är illustrerad med ett antal enkla och instruktiva teckningar, och väldigt användbar.

Det är säkert 40 år sedan jag senast försökte föröka en rhododendron, och vad som utlöste den nya attacken av sticklingsmani var, att jag råkade bryta av en halvmeterlång gren på en av mina gamla williamsianumhybrider, när jag räfsade löv i närområdet i början av december. Nu råkade just den här busken vara en av mina absoluta favoriter, så det var väl därför jag bestämde mig för att försöka rädda några av kvistarna. Moderplantan till min egen buske växer i Göteborgs Botaniska Trädgård, och jag har själv sticklingsförökat den för över fyrtio år, med speciellt tillstånd av den dåvarande intendenten.

Alla mina gamla förökningsattiraljer, (miniväxthus, sålådor, doppvärmare och växtlampor) var sedan länge försvunna på avlagda intressens sophög. Jag var därför mycket dåligt rustad, när jag plötsligt drabbades av akut förökningsmani igen. Egentligen var det också helt fel årstid för experimentet, vilket också märktes, när jag försökte få tag på lämpligt material i handeln.

Normalt brukar det vara lätt att hitta miniväxthus på olika gardencenters nu för tiden, men så här strax före jul verkade det normala trädgårdssortimentet vara ersatt med ett oändligt antal julgranar, julgrupper och ljusslingor.

Så jag nöjde mig med en påse såjord och en påse perlit, och riggade sedan till ett provisoriskt miniväxthus av en gammal plåtbricka, 4 små plastlådor som det varit vindruvor i, 12 korta träribbor, lite gladpack och min gamla ritbordslampa från VBB. Alltsammans hamnade i fönsterkarmen vid datorn, där elementet under fönsterbräda står för undervärmen.

Den avbrutna grenen hade ovanligt många korta småskott, så jag lyckades få till 14 stycken ganska små sticklingar, med mellan 2 och 4 blad vardera. Totalt blev det åtta krukor, varav två alltså bara har en stickling vardera.

Jag hade inga särskilt stora förväntningar, med tanke på årstiden, men resultatet hittills, drygt 5 veckor efter starten, är förvånansvärt bra. Alla sticklingarna är vid liv, även om tillståndet varierar, och några av dem har missfärgade eller hoprullade blad. Samtliga har svällande toppknoppar, och två av dem har nya skott, med tre små blad på varje. (Nu säger visserligen Hedegaards bok att man inte ska bli alltför euforisk om sticklingarna skjuter skott, det behöver inte betyda att de har satt rötter. Men det är definitivt ett bra tecken).

Så nu blir det bara att vänta. Precis som rhododendron utomhus, kräver de här småttingarna minimal tillsyn, bara en skvätt vatten var tredje dag eller så, och 16 timmars belysning från ritbordslampan.

Det stora problemet - utrymme - kommer senare, eftersom jag även har beställt ett antal fröer från Trädgårdsamatörerna, och mitt växthus ju numera inte är uppvärmt. Men åtminstone första omgången av frösådden får nog plats i andra halvan av fönstret och ytterligare en lampa ska väl inte vara helt omöjlig att fixa...

Moderplantan, och ett par av hennes systrar

Det blev plusgrader igen på måndagen, så jag återgick till lövräfsningen, som jag gärna vill ha avklarad innan vårlökarna börjar sticka upp. I stort sett hela veckan har det sedan varit gråmulet och knappast ens dagsljus mitt på dagen. Och temperaturen har pendlat kring 0 grader, vilket gör räfsningen tyngre, eftersom lövlagren kan vara frusna på vissa platser. Men jag lyckades i alla fall avsluta den stora ängen, och nu återstår bara den yttre gräsremsan mot Ferievägen.

Våren tycks inte heller ha gjort några framsteg trots mildvädret, inte ens i Guns trädgård har några vårlökar tittat upp ännu, och hon brukar ändå alltid ligga ett par veckor före mig.

Nu ska det tydligen bli oväder i veckan, enligt SMHI, storm och snöfall, så kanske vintern ändå är på väg.

Dags att definitivt gå i ide?

Det är nästan 50 år sedan min värsta rhododendronperiod kring början på sjuttiotalet. Jag blev tidigt medlem i Rhododendronsällskapet, och perioden varade i ett tiotal år, innan jag slarvade och lät medlemskapet förfalla. Med undantag för ett par mindre återfall kring 1995 och 2005, då jag köpte några storblommiga rhododendron på rea, har mitt trädgårdsintresse huvudsakligen haft andra inriktningar.

Under senare år har det kommit fram massor med nya hybrider, med delvis nya färgställningar, och jag är speciellt intresserad i yakusimanumhybriderna, eftersom de är härdiga och blommar extremt rikligt redan som ganska små plantor. Annars tenderar jag att falla för samma typer som tidigare; d.v.s antingen rosa klockblommor, eller ljusa blommor med mörkare fläckar i svalget.

Det händer ibland att jag ser någon blommande rhododendron i verkligheten eller på bild, och drabbas av den där känslan av "Den där måste jag ha"! Men nuförtiden springer jag inte lika mycket på plantskolor, så det inträffar inte så ofta. Och eftersom rhododendron är så lättskötta, glömmer man nästan bort att man har dem - utom under den korta perioden från april till juni, då de blommar.

Det som triggade igång min gamla rhododendronmani igen var, att jag någon gång i våras råkade få syn på ett antal nyplanterade små rhododendron hos en av grannarna nedanför Svallåsvägen. Det var alldeles uppenbart ovanliga sorter, och delvis väldigt vackra, så jag var tvungen att fråga var de kom från. Det visade sig att den lilla samlingen hade importerats från Glendoick i Skottland, via Rhododendronsällskapet.

Och när nu rhododendronintresset hade vaknat igen, blev min första åtgärd att förnya medlemskapet.

Med medlemskapet följde förstås medlemstidningen, Rhododendronbladet, och med den en artikel om nya möjligheter att beställa rhododendron från Glendoick, för leverans 2018. Mitt behov av fler rhododendron just då var egentligen minimalt; det fanns åtminstone ett halvdussin andra projekt i mitt woodland, som jag behövde ta tag i. Men jag kunde förstås inte motstå impulsen att gå in på Glendoicks hemsida och kolla vad de hade att erbjuda.

Sedan var det klippt. Jag tillbringade två veckor vid datorn, bläddrande i de förföriska färgbilderna på hemsidan. Min första lista på vad jag skulle vilja ha, baserat enbart på utseende, hade mer än 40 namn, vilket uppenbarligen inte var vettigt. Så nästa steg blev att sätta upp en rad kriterier, som storlek, härdighet, blomningstid, doft, bladverk etc. för att sortera bort så många som möjligt.

Den slutliga listan hade 18 namn, vilket naturligtvis fortfarande var alldeles för många. Men det här är möjligen sista chansen att importera från Glendoick via Rhododendronsällskapet, så det verkade bäst att passa på. Buskarna levereras i mars, och sedan återstår det lilla problemet var jag ska placera dem. Utrymme finns det i och för sig gott om, men 18 planteringsgropar tar ju ett tag att göra i ordning.

Jag får väl hoppas på en mild vinter...

https://www.glendoick.com/shop/rhododendron.html
Men kom ihåg att jag varnade er!

En av karaktärsväxterna både i min egen trädgård och mitt woodland är förstås rhododendron, de flesta av dem från början av sjuttiottalet, och alltså kring 50 år gamla.

Men det finns förstås ännu äldre rhododendron i närområdet där vi bor, bl.a några fantastiska gamla buskar vid uppfarten kring Bryngenäs slott, som bör vara från förra sekelskiftet. På den tiden handlade det nästan uteslutande om de storväxta lila Rhod. catawbiense, Parkrhododendron.

1970 bildades Rhododendronsällskapet, med det uttalade syftet att öka kunskapen om olika sorters rhodedendron. Mor och far var med ända från början, och det blev en sorts våg av intresse under de åren; rhododendron var "inne" på sjuttiotalet. Det var flera i trakten som tidigt blev medlemmar av Rhododendronsällskapet, bl.a finns det några trädgårdar borta vid Scoutstugan, som har stor variation i sortimentet.

Far hade 182 olika rhododendron i sin trädgård vid sin död, både arter och hybrider. Min egen lista från sjuttiotalet uppvisar 118 namn. Många av dessa har förstås gått ut under åren, men andra har tillkommit. Bl.a hade jag en kortvarig ny rhododendronperiod under mitten på nittiotalet, då jag framför allt köpte ett antal av de nya yakusimanumhybriderna, som var både härdiga och blomvilliga.

Det finns rhododendron av alla storlekar, från träd på 3-4 meter, ner till de så kallade "alpina" typerna, som ofta är i samma storlek som blåbärsris, men blommar extremt rikligt. Det råder alltså ingen brist på valfrihet för rhododendronälskaren.

De flesta färger är också representerade bland blommorna, med övervikt av lila, rött, rosa och vitt. Gult och rent blått är mera sällsynt, och blir därmed ofta speciellt eftertraktat, och många av experimenten med hybrider går ut på att få fram dessa färger. De bladfällande azaleorna har en annan färgskala; här är gult och orange dominerande, medan blått i stort sett helt saknas.

Rhododendron är extremt lättodlade och kräver i stort sett ingen skötsel, om man kan erbjuda dem rätt växtförhållanden. Men en del saker bör man hålla i minnet.

Det första är att de är surjordsväxter och ogillar kalk. Om PH-värdet är för högt gulnar bladen och plantorna tjurar. Så de flesta som odlar rhododendron på kalkgrund, gör det i upphöjda odlingsbäddar, med tillförd torvjord och plastfolie i botten. Det här är dock inte något problem i våra trakter, där det generellt är lågt PH.

Det andra är jorden i planteringsgropen, som ska vara lätt och mullrik. Själv brukar jag använda ungefär en tredjedel matjord, en tredjedel grov torvmull, och en tredjedel nerbruten lövkompost. Gropen bör också vara ganska vid, även om den inte behöver vara jättedjup, eftersom rhododendron har ett kompakt och ytligt rotsystem. (Detta gör det för övrigt lätt att flytta även ganska stora rhododendron).

Det tredje är ljustillgång och placering. Rhododendron vill stå ljust, men helst i vandrande skugga, Gassande sol hela dagen bör undvikas, liksom djup skugga, (eftersom blomningen i det senare fallet kan utebli helt). Rhododendron vill också ha ganska hög markfuktighet, men absolut inte stående vatten kring rötterna. Så sluttande skogsmark är nästintill idealisk.

Det fjärde är härdighet, och den varierar ganska starkt inom släktet. Det finns mindre nogräknade Gardencenters som säljer rhododendron som knappt klarar att övervintra på friland ens i Skåne. I våra trakter, runt Alingsås, bör härdigheten vara minst zon 3, gärna högre, om läget är blåsigt och utsatt. Att knoppar och blommor ibland fryser på tidigblommande sorter kan man leva med. men om hela plantan dör, har man definitivt gjort en dålig affär.

Den sista och kanske viktigaste faktorn är utrymmet: De flesta rhododendron blommar rikligt även som unga, men många av dem växer sig jättestora med tiden, både på bredden och höjden. Därför bör man kolla upp vilken storlek busken kommer att få som fullvuxen, och om det inte framgår av informationen på plantskolan är det bäst att kolla på nätet. Är det en nyare hybrid, får man kolla båda föräldrarna. Med tredje och fjärde generationens hybrider av hybrider kan detta bli problematiskt, vilket är en av anledningarna till att jag tycker hybridiseringen nuförtiden har gått lite för långt. 

Det finns mycket få fornlämningar i Lövekulle. En av dem, ett inristat "solkors", finns dock på en berghäll intill mitt eget hus. Folk från Kulturnämnden har varit och tittat på hällristningen, och den finns faktiskt med i fornminnesregistret, trots att varken jag eller killen som var ute och inspekterade det egentligen tror på att den är från stenåldern. Han blev faktiskt direkt misstänksam, när jag berättade att husets tidigare ägare, som var den som upptäckt solkorset, också var arkeolog till yrket.

Men att mors bästa kompis "Bippa", som visserligen var arkeolog, men också ganska pimpinett, och f.ö sällan vistades i sommarhuset, skulle ha roat sig med att hacka ut solkors i berget med hammare och mejsel, verkar åtminstone för mig, som kände henne, fullkomligt otroligt. Ägaren före henne, "Fröken Melin", som bott i huset sedan det byggdes, var en riktigt gammal dam, ännu mindre sannolik som amatörstenhuggare på fritiden.

Jag har däremot en annan teori, som möjligen också förklarar ytterligare ett mysterium i mitt woodland. Det gäller en grupp av jättestora, kantiga sprängstenar, som ligger i nederkanten av sluttningen väster om bäcken. Att döma av de vassa kanterna är de alldeles uppenbarligen inte naturliga. Men när och varför har någon bestämt sig för att bryta sten mitt ute i vad som fram till 1940-talet var en ganska omfattande skogsområde? Det finns inga synliga spår efter själva stenbrottet, men det kan ju ha begravts under många års avlagringar av förmultnade löv och kvistar, medan några av sprängstenarna lämnats kvar. Liknande rester av små stenbrott finns för övrigt också här och var uppe i Stadsskogen och Svärds skog.

Min teori är att stenbrotten kan ha haft att göra med den nya järnvägen, som kom till runt sekelskiftet, och de stora träslott som då byggdes som sommarvisten åt rika Göteborgare utmed den. De flesta, största och dyraste husen hamnade i Västra Bodarna och Bryngenäs, men ett fåtal även i Lövekulle. Sprängstenarna kan ha används antingen som fylle för järnvägen, eller till stenmurar och terrasser kring de stora husen, vilket verkar ha varit rätt vanligt.

Min nästa teori är att "solkorset" vid mitt eget hus kan ha gjorts av samma stenhuggare, som ett slags tidsfördriv på lediga stunder. Sysslolösa stenhuggare vid sekelskiftet är kanske inte någon trolig teori heller, men hur skulle solkorset annars ha kommit till?

Numera har de fula sprängstenarna integrerats i de senaste stödmuren nedanför Niklas och Katrins hus, och är inte längre lika iögonfallande. Och solkorset på min berghäll är oftast övervuxet av mossa. Så det här blir kanske sista gången som någon uppmärksammar mitt lilla mysterium.