Om det är något som går i vågor och cykler, så är det utbudet av trädgårdsprodukter i affärerna.

För åtta veckor sedan, när jag startade mitt lilla projekt med sticklingsförökning, fanns det inte ett miniväxthus att uppbringa i hela stan, ens i specialbutikerna . Nu finns de överallt.

Igår har till och med Ica Maxi ställt i ordning en speciell liten utställning vid entrén, med full utrustning av tillbehör för fröodlare, inklusive två olika sorters miniväxthus, och naturligtvis hundratals olika grönsaks- och blomsterfröer.

För visst; nu är det rätt tid för frösådd inomhus. Och visst kliar det i odlarfingrarna så här års, när det äntligen vänt och vi är på väg mot ljusare tider.

Förmodligen har alla butiker en handbok för trädgårdsodlare någonstans, som talar om vad de ska plocka fram under olika årstider. (Eller kanske det bara beror på att de just har fått sin förbeställda, årliga leverans av fröer, från fröfirmorna).

Jag väntar förstås själv fortfarande på mina beställda fröer från Trädgårdsamatörerna, men de dimper säkert ner i brevlådan endera dagen. Så jag lyckas motstå fröpåsarna, trots de vackra bilderna utanpå, (som dock sällan motsvaras av verkligheten).

Men ett av miniväxthusen kan jag inte motstå, trots att jag redan fyllt mitt akuta behov med min rangliga hemkonstruktion av träribbor och gladpack. Men det här är ett ovanligt trevligt miniväxthus, anpassat i storlek för standardkrukor, och ovanligt stabilt och gediget. Det höga, glasklara locket har till och med ett par öppnings- och stängningsbara ventilationsluckor upptill, (vilket visserligen inte är nödvändigt, eftersom man kan ställa locket på glänt istället, men ändå en bra idé).

Det påverkar naturligtvis priset, i jämförelse med den enklare varianten intill, men det känns så gediget och stabilt att jag ändå satsar de extra tiorna på den dyrare varianten.

Sedan återgår jag till det som jag egentligen kom till ICA för att göra, nämligen veckans matinköp. Trots att jag bor ensam, lagar jag ofta mat i stor skala, som jag sedan fryser ner i småportioner. Idag ska jag laga köttfärssås, så jag köper bland annat ett storpack med blandfärs.

Några timmar senare, medan jag står och steker köttfärs vid spisen, inser jag att jag även har fått med mig ett halvt miniväxthus hem. Tråget, som köttfärsen låg i, är av glasklar plast, 2x3 decimeter i yta, nästan en decimeter högt, och känns väldigt stabilt och gediget. Visserligen inte lika gediget som mitt nya, fina och ganska dyra miniväxthus, men samma storlek, och fullt användbart tillsammans med en exakt lika stor plastlåda i svart plast, som jag fick med mig hem sist jag köpte ett storpack köttfärs för åtskilliga månader sedan.

Plast är ett fantastiskt material, men det är ändå ganska skrämmande hur det används. Det är inte ens självklart att förpackningarna gör livet lättare. Visst är det bra att få tomaterna i en genomskinlig plastbox, som både skyddar dem och avslöjar eventuella defekter. Men minsta pryl man köper numera är inplastad i en rejält tilltagen förpackning av styvplast, (tydligen för att folk inte ska sno småprylarna från hyllan och stoppa dem i fickan). Oftast behöver man nästan hammare och mejsel för att få upp förpackningarna hemma. Och sedan hamnar plastbitarna i soppåsen, (eller i bästa fall i återvinningen).

Jag har högvis av staplade tomma plastförpackningar i en plastcontainer i en garderob, som väntar på att lådan ska bli så full att det är dags att köra dem till återvinning.

Nu hamnar det här paret i växthuset istället, i väntan på en bättre användning.

Många av de större variationerna bland växterna i mitt woodland har haft orsaker utanför min egen kontroll. Den största förändringen var förstås orsakad av den nya detaljplanen. Hela karaktären på området förändrades radikalt efter att de nya vägarna och husen kom till.

Området, som tidigare bestått av en skyddad glänta med en näckrosdamm, mitt i en för övrigt ganska tät blandskog, exponerades plötsligt på tre sidor. Det blev soligare och ljusare, men också blåsigare. Det var en så stor förändring att det förmodligen höjde klimatzonen ett steg, åtminstone utefter huvudvägen. Samtidigt blev det naturligtvis helt nya förutsättningar för markvegetationen, genom den ökade solbelysningen, så det var inte alltigenom negativt.

En del av mitt woodland som däremot verkligen påverkades negativt av framför allt de nya vägarna var dammen. I ett enda slag förlorade den en tredjedel av sitt tillrinningsområde. Men än värre var att sprängningarna för väg och VA också skapade en öppning i den underjordiska bergsrygg, som ursprungligen höll både lerfickan runt dammen och grundvattennivån på plats. En direkt effekt av vägbygget är att avrinningen har ökat väsentligt.

Vattenståndet i dammen har alltid varierat med regnmängderna, men efter vad jag minns har det bara hänt en gång under alla år att den blivit torrlagd. Det var en extrem torrsommar under1979, då dammen nästan torkade ut helt, och jag utnyttjade situationen för att genomföra den stora dammrensningen.

Röd näckros vid lågvatten

Nuförtiden händer det flera gånger om året att vattenståndet blir så lågt att näckrosorna växer som kabbelekor rätt upp, istället för att flyta på ytan. Det gör att vi ofta måste fylla på dammen uppifrån mitt hus, via den lilla dammen och bäcken. Utan det artificiella tillskottet skulle den förmodligen bli torrlagd långa perioder. Det rinner ständigt vatten i diket utmed gång- och cykelvägen ner mot Lövekulle udde, även under torra perioder, och efter kraftiga regn forsar det på ganska rejält.

Vad som däremot aldrig har hänt är att dammen svämmat över, vilket var vad Skanska fruktade skulle inträffa, när vägarna byggdes. Jag misstänker att utloppet till och med skulle klara det som kallas för "hundraårsregn", (vilket enligt en artikel i veckans AT skulle dränka stora delar av centrala Alingsås).

Andra exempel på variationer i vegetationen från år till år orsakas av livslängden på olika växter. En del är långlivade, andra inte. Men alla växter har en ganska förbestämd livscykel, och någonstans på den nås en kulmen, när växten är som vackrast. Efter det blir plantorna ofta förvuxna och rangliga, eller också dör de ut helt och hållet och bara försvinner.

Blommande rosor på ön 2010

Det första är fallet med rosor, som visserligen ofta är långlivade, men egentligen kräver årlig beskärning för att hålla sig snygga. Rosorna på ön, som planterades 2004, var som vackrast kring 2010, innan de växte sig jättestora. De är väldigt vitala och blommar rikligt fortfarande, men numera krävs det en ganska rejäl ställning för att hålla dem på plats.

Japanska primulor är ett exempel på kortlivade växter. Till skillnad från många andra primulor försvinner de oftast helt efter några år, om man inte underhåller dem med regelbunden frösådd och nyplantering. Jag är inte helt säker på om det beror på att deras livscykel är ovanligt kort, eller på att de inte klarar konkurrensen med ängsgräset.

Japamska primulor 2010

Hur som helst blommade de fantastiskt på den inre ängen under några år kring 2010, men är numera nästan helt försvunna, utom vid bäckinloppet, där jag planterat några nya under senare år. Ängen domineras istället av Gökblomster vid midsommar nu för tiden.

Gökblomster på stora ängen

En del variationer i vegetationsförutsättningarna har varit så storskaliga att hela eller stora delar av landet påverkats.

Ett exempel på detta är Bambudöden som inträffade i alla delar av Sverige där bambu kunde odlas.

Någon gång på nittiotalet dog en stor del av all Bergsbambu i Sverige, så även den jättestora plantan i sydvästhörnet av mors trädgård. Det berodde på att en del typer av bergsbambu blommar först när plantan är över nittio år gammal, och sedan dör den, efter att ha satt frö. De flesta bambuplantor på den tiden kom från några få moderplantor som importerats till Europa från Kina i början av 1900-talet och sedan spridits genom delning. Vegetativ förökning innebär att de nya plantorna får samma genetiska ålder som moderplantan, så alla plantorna blommade och dog nästan samtidigt.

Mor hade en jättestor bambu, som vuxit i trädgården sedan sextiotalet, och vid det laget var flera meter i diameter, och tre meter hög. Det stod mycket om bambudöden i tidningarna, så vi var förvarnade. Mors bambu klarade sig oväntat länge, men ett par år efter att de första fallen rapporterades, dog även den.

Några år tidigare hade jag planterat några rotskott från samma bambu i mitt woodland. De dog förstås samtidigt som mors, eftersom de i praktiken var samma planta. Men det finns ändå något av ett lyckligt slut på händelsen. Direkt efter "stora bambudöden" sådde jag några frön från mors blommande bambu i min förökningsavdelning. De tog sig, och numera växer det ett litet bambubestånd vid min bäck, som härstammar från den gamla plantan i mors trädgård. Det tycker jag är lite kul.

Jag har förstås flera andra bambu, som jag köpt vid olika tillfällen. Men den lilla plantan vid bäcken är ändå nummer ett i mitt woodland. Dels för att jag själv dragit upp den, dels för att jag bör kunna vara någorlunda säker på att den kommer att leva i nittio år, om den får vara ifred.

En annan landsomfattande växtkatastrof var Blåbärsrisdöden, som inträffade 2013, efter en riktig "fulvinter". I stort sett allt blåbärsris i hela Sverige dog den våren. Det såg helt förfärligt ut och experterna var först oeniga om skadan skulle bli bestående.

Eftersom jag generellt försöker spara så mycket blåbärsris som möjligt i mitt woodland, påverkades stora ytor där mycket negativt. De bruna ytorna på den första bilden nedan visar i hur stor utsträckning dammtomten var drabbad under 2013. Lyckligtvis hämtade sig dock blåbärsriset i hela Sverige, och är nu faktiskt frodigare än någonsin. Bild nummer två är tagen 2015, från ungefär samma punkt.

2013                                              2015

Ett tredje, lite mera positivt exempel är den osedvanligt rika Rhododendronblomningen år 2017.Den berodde faktiskt åtminstone delvis på att buskarna hade riskerat att dö, under året innan. Under försommaren 2016 blev det nämligen en ovanligt lång torrperiod i Västsverige. Den råkade inträffa just under den tid då de flesta rhododendron sätter blomknopp inför nästa år.

En planta som är stressad och "tror" att den ska dö, reagerar ofta genom att sätta ovanligt mycket blomknopp, för att ge maximalt med frö nästa år. Så en av torkans effekter blev en osedvanligt spektakulär rhododendronblomning 2017 i hela Västsverige, och även hos mig. Men också att en av mina gamla rhododendron dog under vintern innan, eftersom jag påbörjat stödvattningen för sent.

Blommande oreodoxahybrid  2017

.

I dag skulle jag ha gått en hundpromenad borta vid Nygård tillsammans med min kompis Marianne och hennes två welsh-pojkar Douglas och Nelson. Normalt fungerar våra hundar perfekt ihop, eftersom alla är av samma ras och därmed har samma till synes outtömliga energi och glädje, som är typisk för rasen. Vi brukar gå en runda tillsammans en gång i veckan, men av olika anledningar hade vi inte kunnat träffas sedan före jul, så jag såg verkligen fram mot promenaden.

Det gjorde uppenbarligen Nelly också - men av en helt annan anledning.

Nellys löpcykel är lite märklig. Normalt löper hon oregelbundet, ungefär var tionde månad, vilket gör det lite svårt att hålla koll på tiderna. Och dessutom är löpet ibland ett så kallat "tyst löp", vilket innebär att hon inte blöder alls.

Därmed blir det inga fläckar på golvet eller i sängen, och hon är dessutom rejält långhårig där bak. Det blir inte lättare av att Castor är kemiskt kastrerad, eller att vi ganska sällan träffar andra hanhundar, eftersom de flesta jobbar vid den tiden på förmiddagen då vi går våra promenader. De flesta hanhundar jag träffar verkar dessutom förälska sig i Nelly, antingen hon löper eller ej, så det kan jag inte heller gå efter.

De enda tecknen är egentligen att hormonsvängningarna kring löpet och skendräktighetsperioden ibland kan göra att hon matstrejkar. Men eftersom hon alltid har varit kinkig med maten och ofta hoppar över ett mål utan synlig anledning, är det egentligen inte heller ett säkert tecken.

Sist hon löpte, vilket var i mitten på maj, fick jag en utskällning av en kvinnlig hundägare i Hjortmarka. Utskällningen var befogad, eftersom min lösa tik rusade rakt fram till hennes kopplade hane, ställde upp sig inbjudande och vek undan svansen. Även då visade hon sig vara i höglöp, och jag hade inte märkt någonting.

Den här gången hade jag faktiskt mina misstanker, men jag trodde att hon kanske vara i början av löpcykeln. Enda tecknet var egentligen att Castor hade slickat henne lite väl ivrigt där bak under de senaste dagarna, och att hon verkat ovanligt tillfreds med detta. Men det händer periodvis även när hon inte löper, och Castor åkte med husse till Jönköping i måndags.

Nå, när vi väl träffades var det absolut ingen tvekan om saken. Alla tre hundarna var uppenbarligen helt inställda på lite rajtan tajtan, och det höll på att bli full kalabalik.

Jag fick snabbt stoppa in min pilska tik i bilen igen, och köra en bit längre bort längs E20 för min skogspromenad, medan Marianne fick gå sin egen runda med sina besvikna pojkar.

Inte heller blir det någon Welshpromenad i Partille på lördag, som Marianne och jag annars hade pratat lite löst om att vara med på. Det är lite synd, för även om jag bara sett welshpromenaderna på video-film hittills, är det något med bara åsynen av ettt tjugutal lösa, rödvita hundar, myllrande runt i en stor, glad flock med viftande svansar, som får en att bli på gott humör.

Och det kan behövas, i det här vädret.

Vårblomning

I naturen går allting i cykler, och det gäller inte bara de uppenbara årstiderna. En trädgård är sig aldrig lik år från år.

Men årscykeln är förstås den mest påtagliga. April och maj är nog de bästa månaderna, kanske för att man är så svältfödd på fägring efter vintern. Det är som vackrast strax innan ekarna slagit ut, och grönskan blir massiv. Ängsmarken är når sin kulmen i början av juni, men eftersom man vill att även sena blommor som prästkragar ska hinna sätta frö, väntar man med slåttern till efter midsommar.

En annan höjdpunkt är september - oktober. En del växter har fantastiska höstfärger och granna fröställningar, och färgprakten kan vara väl så stor som under sommaren.

Men en trädgård varierar också påtagligt över betydligt längre tidsperioder.

Varje enskild växt har sin egen livscykel, från liten fröplanta, tills den når sin fulla storlek, sätter frö, och slutligen tynar bort och dör. Det kan ta några månader, som för en del ettåringar, eller hundratals år, som för många träd och en del uthålliga buskar, t.ex rhododendron. Men generellt sett har alla växter en period i sin livscykel, när de är som vackrast, vare sig den varar ett par veckor eller många år.

Man kan påverka växternas livscykel, med åtgärder som beskärning och systematisk nysådd, men bara till en viss gräns. Man kan också, åtminstone delvis påverka effekterna av väder och klimat genom åtgärder som vattning och vintertäckning.

Läget och klimatet spelar naturligtvis stor roll. Mitt woodland ligger huvudsakligen inom zon 3, men det finns skyddade partier, där även zon 2-växter kan ha en chans att överleva. Men efter att de flesta av träden i omgivningen fälldes i och med utbyggnaden av området, har framför allt partiet längs med Ferievägen blivit väldigt mycket mera vindutsatt, och därmed fått sämre mikroklimat.

Vindutsatt läge är i stort sett alltid negativt. Långvarig torka, liksom extremt regniga perioder, har också negativ inverkan på växternas utveckling, men effekterna märks ibland inte förrän året efter.

Mängden solljus är också avgörande, beroende på växternas individuella krav. Många växter utvecklas bara till fullo i full sol, medan andra föredrar halvskugga, eller till och med djup skugga. Samtidigt betyder ofta full sol ett mera utsatt läge, vilket gör att härdigheten generellt behöver vara högre.

Väderleken har också stor inverkan. Alla växter har en viss grundhärdighet, och en riktigt hård vinter kan orsaka stora skador, särskilt i kombination med oskyddat läge. Växlande temperatur och väder är också ett problem vintertid. Ett rejält snölager skyddar bättre än frost på barmark, även om temperaturen generellt är lägre.

Men ofta sker de värsta skadorna under tidig vår. Särskilt sen nattfrost och kombinationen av kalla nätter och soliga dagar på vårarna, gör att växter med tidig blomning far illa. Många av mina rhododendron är hybrider av oreodoxa, som blommar ovanligt tidigt. Det gör att frosten ofta tar knopparna, vilket förstås är tråkigt, eftersom de är ovanligt vackra. Men själva busken är härdig och överlever, så man får trösta sig med att det blir en ny chans året därpå.

I nästa inlägg ska jag ge några exempel på hur de här olika faktorerna har påverkat växtligheten i mitt woodland.

Höstfärg

Med undantag för måndagen, då det faktiskt fortfarande gick att räfsa löv, har det varit minusgrader och snö hela veckan. Det enda som gick att göra utomhus var att beskära buskar, och eftersom det inte är min älsklingssysselsättning, har inte mycket blivit gjort på den fronten heller. Särskilt ogillar jag att beskära rosenbuskar, eftersom det brukar bli ett blodigt jobb, så trots att jag vet att buskarna på ön behöver tas om hand, fortsätter jag att skjuta upp det, med ursäkten att dammen inte är tillräckligt frusen för att isen ska hålla att gå på.

Istället gav jag mig på vinbärsbuskarna utenför Rosengården. Även detta var ett jobb som borde ha gjorts för flera år sedan, särskilt som jag varit dum nog att plantera några skott av trädgårdshallon inom samma smala utrymme mellan två gångar. Grundidén var att bären skulle vara lätta att plocka från båda håll. Och visst, både vinbär och hallon har gett jättebra skördar i många år. Men på grund av trängseln söker de sig förstås utåt, för att få bättre ljus, och vid det här laget var båda gångarna mer eller mindre fullständigt blockerade av liggande och överhängande grenar.

Jag var tvungen att ta till radikala grepp för att över huvud taget få ordning på trasslet. Man ska ju i första hand ta bort de äldsta stammarna, men för att över huvud taget komma i närheten av dem, fick i stort sett alla hallonskott, och en hel del yngre rotuppslag av vinbären tas bort först. Arbetet är bara påbörjat, men det ser ganska kalt och skövlat ut i den ända jag startade.

I övrigt har det varit betydligt mera folk än vanligt i vår lilla familjeenklav vid dammen, eftersom Lennart Hs 60-årsdag firades på Lövekulle, med injudna gäster både inom och utanför familjen. Det var alltså fullt hus i båda husen under helgen. Emilie kom redan på torsdagskvällen, för att jobba med förberedelserna, medan de flesta andra anlände lördag middag. Huvuddelen av festligheterna ägde sedan rum i Niklas och Katrins hus, så hela familjen Familj var fullt engagerad.

Själv bidrog jag i någon mån, genom att rensa, skala och hacka diverse ingredienser under några timmar på fredagskvällen, medan Emilie, parallellt med att hon handledde mig, höll koll på tillagningen av tre olika måltider samtidigt. Det roliga med Emilies matlagning är att hon använder recept och kryddor från Indonesientiden, som gör att ingredienser som majskyckling, groddar, strimlad omelett och nudlar blir till en spännande smakupplevelse. Jätteräkorna, (ekologiskt odlade), gjorde förstås sitt till, och soppan blev jättegod, liksom köttgrytan kvällen innan, då vi även lärde oss minst en ny snapsvisa.

Det finns många websidor med uttömmande information om marktäckare, bl.a den här; http://rosenholm.se/?page_id=1284
Kommersiella websidor, som Odla.nu, Perenner.se/, m.fl brukar också ha temasidor om marktäckare.

För att fylla mina krav på marktäckare ska de vara effektiva, bilda en tät sammanhängande matta under en stor del av året, och antingen ha ett dekorativt bladverk eller vackra blommor - (gärna bådadera). Men olika marktäckare fungerar olika bra i olika miljöer. Hos mig betyder det att de också måste klara ett skuggigt läge, eftersom jag har ett woodland.

Så här är några av mina favoriter, som fungerar utmärkt för mig.
Plus en obesvarad kärlek, som av någon anledning inte fungerar.

Myskmadra (Galium verum) är min absoluta favorit bland marktäckarna. Dels är den väldigt vacker, med sina skira vita blommor. Dels är den otroligt effektiv. Den klarar till och med att konkurrera ut kers, och faktiskt även häxörten, (som den för övrigt är ganska lik, vid en hastig blick). Men rotsystemet hos Häxört och Myskmadra är väldigt olika. Medan häxörten skickar ut långa, tunna och spröda rottrådar i alla riktningar, har myskmadran en otroligt kompakt rotfilt, som nästan påminner om en dörrmatta till konsistensen. Det gör att det är lätt att skära ut en fyrkant för att flytta någon annanstans - och förmodligen lika lätt att göra sig av med den myskmadran helt och hållet, om man nu skulle vilja det. Men vem skulle ens komma på tanken att göra sig av med en så fantastisk växt? Den är inte bara vacker, den doftar också. Och förvånansvärt nog, med tanke på hur kompakt rotfilten är, verkar den inte påverka de buskar som växer i mattorna negativt på något sätt.

Ormöga. (Omphalodes verna), hör till de marktäckare som tycks kunna växa precis var som helst, och sådana växter gillar jag. De rymmer t.ex ofta ut i grusgångarna intill de ställen där man faktiskt har planterat dem, och vill man inte ha dem där, är de lätta att riva upp och stoppa ner någon annanstans. Mattorna de bildar är låga och prydliga, med friskt gröna blad, och vackra klarblå blommor, ganska tidigt på våren. Den är inte lika effektiv som myskmadran, när det gäller att täcka bort andra örter, men när mattorna väl har etablerat sig är de mycket hållbara

Nävor (Geranium), framför allt flocknäva och blodnäva, men även andra lågväxande sorter, är suveräna marktäckare under buskar som tål lite högre markvegetation. Till skillnad från andra marktäckare sprider de sig huvudsakligen med revor, d.v.s långa skott, som sedan slår rot en bit från moderplantan. Det gör mattorna mindre kompakta, men eftersom nävorna är högre och buskigare, täcker de bra ändå. Ett parti med nävor skulle förmodligen kunna konkurrera ut häxörten, men jag tror de skulle ha problem med att tränga sig in i ett etablerat bestånd av myskmadra.

Det finns mängder av olika namnsorter av näva, med blommor i alla nyanser, från vitt, rosa och rött, över till lila och mer eller mindre rent blått. Bortsett från den gamla högvuxna arten Midsommarblomster, (Geranium sylvaticum), har blått hittills varit en ovanlig färg bland nävor, men under det senaste året har det kommit fram ett antal klarblå sorter även bland de mera lågvuxna, bl.a G. 'Azur Rush' och G. Rozanne 'Gerwat'.

Namnsorter av nävor hör till det som trädgårdsfolk ofta börjar samla på. (Jag har själv ett ganska stort urval vid det här laget, men som vanligt ingen ordning på vad som växer var).

Slutligen min obesvarade kärlek; Hasselört (Asarum europeum). Även om blommorna är obetydliga, hör den till de vackraste av alla marktäckarna, eftersom de blanka, mörkgröna bladen är så dekorativa. Teoretiskt borde den fungera perfekt hos mig, eftersom den sägs vara idealisk för skogsmark och skugga. Men av någon anledning har jag aldrig lyckats etablera den, trots upprepade försök. Den bara försvinner spårlöst över vintern, även om det inte varit extremkallt.

I höstas fick jag en kruka med hasselört i present av ägaren till Lyckas Trädgård. Han säger att den växer som ogräs i skogsbacken bakom handelsträdgården, och det finns egentligen ingen vettig anledning till varför den inte skulle gå hos mig också. Kanske har jag bara haft otur. Och eftersom gåvor brukar bringa tur, hoppas jag på det bästa den här gången. Men för säkerhets skull har jag lämnat plantan kvar i krukan, som i sin tur har grävts ner i Rosengården, för att jag ska ha koll på den över vintern.

Ormöga vid bron

Om man vill ha en lättskött trädgård, utan att behöva rensa ogräs dagarna i ända. ska man satsa på marktäckare. Såvida man inte föredrar att lämna den naturliga marken helt orörd förstås, vilket egentligen är det allra enklaste. Den bästa marktäckaren i skogsmark är t.ex blåbärsris, och på torra, steniga och soliga sluttningar ljung.

En av de sakerna jag faktiskt ångrar mest i mitt trädgårdsliv är, att jag tillät entreprenören, som frilade grunden till min utbyggnad, att skjutsa ut den utgrävda jorden över min steniga sydvästsluttning, som tidigare var täckt av ljung. Det lämnade mig med en betydligt brantare sluttning, som egentligen inte är lämplig till någonting, eftersom jordlagret fortfarande är lite för tunt för buskar eller gräs, men för tjockt för att ljungen skulle komma tillbaka.

Vis av skadan undviker jag i görligaste mån att röra de delar av mitt woodland där det naturligt växer större bestånd av blåbärsris eller harsyra, eftersom de knappast går att återplantera. Men stora delar av området består av utfyllda lågpartier kring dammen, som tidigare varit sankmark. Uppfyllnaden har till stor del gjorts med de årliga lövhögar som jag räfsar ihop på höstarna, och under en lång period, innan löven brutits ned, växer i stort sett ingenting alls där. Efter att löven förvandlats till fet svartmylla, växer det i gengäld lite för bra. Så på längre sikt vill jag ha en snygg och lättskött undervegetation, och då blir det alltså marktäckare.

Definitionen på en marktäckare är att den ska vara låg, mattbildande och tillräckligt livskraftig för att skugga ut andra låga plantor, samtidigt som den inte konkurrerar med större växter, som träd, buskar och högvuxna perenner. För att vara effektiv måste den också täcka marken större delen av året.

Vitsippor och vårlökar, som scilla och crocus, är alltså inte marktäckare, även om de kan bilda mattor, eftersom de går ner helt ganska snart efter blomningen. Gräs, med få undantag, är inte heller marktäckare, eftersom gräsytor måste klippas regelbundet för att hållas på rätt höjd, och många gräsarter dessutom har så djupa rötter att de interfererar med buskrötterna.

Gränsen mellan marktäckare och ogräs är egentligen hårfin, och det bästa exemplet på det är de mattor av Liten Häxört, (Circea alpina), som täcker stora partier av mitt woodland. Den har garanterat kommit dit med någon planta från mors trädgård, och den kommer garanterat att stanna där för alltid. För har man väl fått in häxörten i sin trädgård, så blir man aldrig av med den igen.

Mor hatade den, och kallade den för världens värsta ogräs. Hon gjorde allt för att rensa bort den, utan att någonsin lyckas, annat än mycket tillfälligt. Och jag skulle aldrig rekommendera häxörten till någon annan trädgårdsägare, på grund av hur invasiv och svårutrotlig den är.

Men faktum är att jag själv är väldigt förtjust i häxört, och skulle aldrig falla mig in att försöka utrota den, (som jag faktiskt gjort med ett par andra vackra men invasiva ogräs). För det första gör den ingen skada, åtminstone i min miljö. De buskar, liljor eller perenner som växer i mattorna av häxört, är totalt oberörda, det verkar inte som om rötterna interfererar med varandra över huvud taget.

För det andra är den jättevacker. Den har en skir, grön grönska, och blir översållad av söta vita små blommor på sommaren. Dessutom har den ett växtsätt som anpassar sig till jorddjupet, vilket gör att mattorna aldrig blir monotona. Även om markytan är fullständigt plan, böljar häxörten upp och ner i mjuka vågor, beroende på hur tjockt jordlagret är ner till alven.

För det tredje tycks den kunna överleva precis var som helst. Det är den enda växt jag vet som faktiskt klarar att växa i mina högar av färskt eklöv. (Och då ska man hålla i minnet att eklöv innehåller ett ämne som direkt motverkar andra växters förmåga att slå rot. Det är ekarnas sätt att hålla rent i sin egen närmiljö runt stammen).

För det fjärde - och det är faktiskt en fördel - grönskar den ganska sent. Det gör att mattorna av vårblommor, som vitsippor, scilla och crocus, har hunnit vissna ner, redan innan häxörten visar sitt första gröna skimmer. Sedan börjar den blomma kring månadsskiftet maj-juni, och blomningen fortsätter sedan hela sommaren. Vilket ger maximal utdelning av blomprakt på samma yta.

Det finns åtskilliga alternativ till häxörten, många av dem lika effektiva, men mera "rumsrena". Men mera om dessa i nästa inlägg om marktäckare.

Häxörten förblir ändå en av mina favoriter.

Rhododendron i matta av häxört