Norra Portalen 2015

De tre entréportalerna till parken kom till åren 2013-2015, en per år. De är designade och konstruerade av Annas man Peter, som är skicklig med stål, och har en egen firma för trädgårdsprodukter, Lookia. Portalerna är gjorda i cortenstål, som ger den roströda patinan redan från start.

Den första som byggdes, våren 2013, var den norra, och den är också den som har flest olika sorters klängväxter. Eftersom det här var ett nytt element i parken, gick jag lite till överdrift med planteringen, och portalen pryds nu bl.a av doftkaprifol, humle, vildvin, murgröna, tagglöst björnbär och Clematis vitalba 'Summersnow', som alla kämpar om utrymmet och uppmärksamheten. Det har blivit riktigt fint, med de olika färgerna och bladformerna. Men i år hade klättrarna vuxit så våldsamt att de nästan blockerade själva ingången, så nästa år får jag nog beskära rätt ordentligt.

Humle och björnbär   2015                             Östra Portalen  2015                                    Västra Portalen 2015

Portal nummer två, i öster mot Niklas och Katrins hus kom till 2014, och har fått en gammaldags klängros på var sida,Venusta Pendula och Stanwell Perpetual. Vi försöker ochså få in en clematis Summersnow, men av någon anledning tjurar den lite hittills. Rosorna växer dock bra. Båda är vitrosa, småbladiga och småblommiga. I år, 2017, var det första gången som rankorna täckte hela portalen, och de blommade också ovanligt rikligt.

Östra Portalen, med rosorna i blom 2017

Den västra, portal nummer tre, vid rönnsumakhäcken mot Ferievägen, byggdes 2015, och har fått en plantering av Staketdruva på sydsidan och klängrosen Polstjärnan på nordsidan. År 2017 satte jag dit ytterligare en ros på sydsidan, en Stanwell Perpetual, även den vit och småblommig. 

Peter byggde också den åttkantiga stödställningen för rosorna på ön, i liknande design som portalerna. De gamla buskrosorna där hade växt sig jättestora, och behövde någon form av stöd för att inte rasa in över sittytan eller ut över dammen, så ställningen gjorde stor nytta. Men även här behövs det en ordentlig beskärning, som är planerad nu till vintern.

Ön med spaljéställning för buskrosorna2014

För att vara en storstad finns det rätt många ställen i Stockholm där man kan rasta hunden i närheten av det ganska centrala läget vid Birger Jarlsgatan, där Niklas och Katrin bor.

Allra närmast ligger Ellen Keys Park; en liten ruta mellan två stora gator, omgiven av låga murar. Den var uppenbarligen tänkt som lekplats för barn, men under de år jag besökt Stockhom kring jul har jag ytterst sällan träffat på några barn där. Däremot desto flera hundar; den lilla parken verkar nästan vara en sorts central mötesplats för närområdets alla hundar. Oftast träffar man på minst ett par stycken och de är också oftast lösa, trots att det lär vara ganska strikt koppeltvång i Stockholm. Hittills har alla vi mött där också varit snälla, så det brukar bli en stunds lek, innan vi fortsätter ner till den betydligt större Humlegården.

Under senare år har det emellertid dykt upp ett oväntat problem i Humlegården; parken har blivit tillhåll för en ganska stor koloni av kaniner. Enligt uppgift från hundägare jag träffat där, har kaninerna migrerat in från Hagaparken, och sedan blivit bofasta och förökat sig. De tycks ha sina hålor i buskagen och under skjulen i den norra delen.

Kaniner gör Nelly fullkomligt tokig, så de senaste två jularna har jag undvikit Humlan och istället valt att förlägga kvällsrundorna till Observatorielunden. Visserligen måste man klättra upp för ett antal branta trappor, och sedan klättra ner igen, men väl uppe på toppen av kullen finns en relativt stor och ganska plan yta, utan trafikerade gator i närheten. Även häruppe träffar man ofta på trevliga lekkamrater, som liksom jag gillar att bryta mot koppellagen. Några ilskna kamphundar, som ju ofta beskrivs som ett problem i Stockholm, har vi hittills aldrig stött på.

I år gjorde jag dock ett försök med Humlegården igen, och kaninerna var faktiskt borta. Återigen enligt uppgift från andra hundägare, skjuter kommunen regelbundet av dem tidigt på morgnarna. Verkar lite riskfyllt mitt i en storstad, men fungerar tydligen.

Huvudpromenaderna under stockholmsvistelsen förläggs dock alltid till antingen Liljansskogen eller Hagaparken. Liljansskogen är ett förvånansvärt stort och varierat promenadområde för att ligga så centralt. Dessutom passerar man ju Tekniska Högskolan på vägen dit, och det är en av mina absoluta favoriter när det gäller arkitektur.

På juldagen blir det alltid en rundtur i Hagaparken. Vi är uppenbarligen inte ensamma om det valet. Det brukar gå en strid ström av människor med eller utan hundar, nästan som en myrväg, bort till koppartälten, runt Hagaparken och tillbaka längs Brunnsviken.

I år var det dock färre än vanligt, möjligen för att det började regna efter halva vägen. Regnet i sig spelade mindre roll, men det gjorde att de tidigare isiga vägarna blev nästan ofattbart hala. 

Vi hade dock tur, och kom hem utan benbrott.  

Familjejul i Stockholm har traditioner ända från 1940-talet i Lövekulle, då Boel och jag var barn. Oftast är det kring ett dussin personer runt julbordet, i år är vi tio stycken. Nelly, som är en ytterst social hund, älskar jularna i Stockholm, med massor av folk som gosar med henne hela tiden. Förmodligen är det årets höjdpunkt för henne.

Det blir förstås julbord, med avsjungande av åtskilliga snapsvisor. Många av dessa har vi lärt oss av vår ingifta moster Margareta, som hade ett till synes outtömligt förråd av halvsnuskiga visor. (Inte alls vad man förväntade sig av en äldre, stadgad och proper dam).

Numera är det jag och Boel, som är äldst, sedan är det två generationer barn och barnbarn. Det yngsta barnbarnet, Signe, ska börja i gymnasiet nästa år, så snart blir det väl barnbarnsbarn också.

En av de stående programpunkterna under julfirandet är ett julspel, som far skrev på rimmad vers, år 1948. Årtalet vet jag säkert, eftersom den största rollen, som tomtenisse på avvägar, spelades av min lekkamrat Göran, som var 8 år vid det tillfället och hade repliken "Jag är ju bara åttahundra år". Året därpå var det förstås meningen att repliken skulle lyda "Jag är ju bara niohundra år", men Göran tog den gångna tidsrymden bokstavligt och sa istället "Jag är ju bara åttahundraett år".
Märkligt nog lyckades emellertid denna åttaåring lära sig hela den långa tomtemonologen utantill.

Det blev några års uppehåll med julspelet under 1950-60-talet, då Boel och jag var tonåringar, och tyckte spelet var jättetöntigt. Det återupptogs inte förrän någon gång kring 1970, då Boels familj kom hem från Malaysia. Därefter har det uppförts varje år, även om det numera flyttats från Lövekulle till Stockholm, och fjärde generationens barn har tagit över många av rollerna.

Boel och jag spelar dock fortfarande rollerna som oss själva.

Numera spelas tomtens roll av fars äldsta barnbarnsbarn, Josef, som fuskar och läser innantill, liksom de flesta andra deltagarna. Rollbesättningen varierar, beroende vilka som råkar vara närvarande. Ett år spelade Boels yngsta dotter Amanda rollen som tomte från USA via Skype.

Någonstans mitt i spelet krälar lysmasken in, oftast spelad av Boel, iförd sängöverkast och ned en ficklampa instoppad i en röd luva på huvudet. Familjens hundar förväntas traditionsenligt få spader vid denna tidpunkt, men Nelly är för cool för att låta sig imponeras.

Strax efteråt dyker tomtenissen upp, och drar sin jättelånga monolog, och det hela avslutas med att alla vandrar ut för att leta efter nissens säck, som "föll av vid er pump". (Pumpen ifråga befinner sig förstås fortfarande i Lövekulle, trots att vi numera fått kommunalt VA även där.)

Tramsigt?

Visst. Men rätt kul också faktiskt.

Dagen före julafton åker jag och Nelly som vanligt upp till Stockholm, för att fira jul hos Niklas och Katrin. Själva julfirandet är alltid kul, men resorna är definitivt mindre trevliga.

SJs snabbtåg stannar bara i Alingsås på morgnar och eftermiddagar och man får inte ha med hund på Blå Tåget. Därför blir det oftast byte i Skövde för mig, vilket är bökigt, när man reser med hund. Och med tanke på SJs notoriska opålitlighet är det alltid ett osäkerhetsmoment.

Det har varit en hel del strul med mina Stockholmsresor under senare år, men det mesta är faktiskt självförvållat. Jag vet inte om det beror på att jag är gammal och tankspridd, eller på att Stockholms central är rörig och svårorienterad för den som kommer utifrån, (eller möjligen på att jag har en tendens att vara ute i sista minuten och fungerar dåligt under stress), men tre gånger hittills har jag lyckats klanta till det rejält för mig själv.

Två gånger har jag hoppat på fel tåg i Stockholm, eftersom jag inte lyckades hitta perrongen till X-2000, som visserligen ligger mitt i centralhallen, men är skyltad på ett helt annat sätt än övriga tåg. Det är ganska otrevligt att hamna på fel tåg, dels för att man uppenbarligen har en ogiltig biljett, men också för att man saknar sittplatsbiljett på tågen, som ju oftast är fullsatta kring jul. Ena gången fick jag hoppa av i Hallsberg och andra i Herrljunga, för att invänta närmaste mjölktåg.

Och förra året missade jag snabbtåget i Alingsås med en minut, för att jag glömt handväskan hemma och var tvungen att köra tillbaka för att hämta den. För en gångs skull var snabbtåget exakt i tid, och jag fick hoppa på nästa mjölktåg, som gick en kvart senare, men resan tog 5 timmar istället för 3.

Personalen var dock vänlig och hjälpsam alla tre gångerna, så allt avlöpte väl. (En av fördelarna med att vara gammal, förmodligen)...

Jag åker förstås hundkupé, vilket också har sina sidor. Eftersom varje resande får ha med sig max två hundar, kan det bli väldigt trångt i ett tvåsitssäte, om man har otur. Dessutom ligger hundkupén granne med Bistron, så det är en ständig trafik av kaffetörstande människor genom mittgången. Jag glömmer aldrig den gången en kille hade med sig två Grand Danois, som hela tiden spillde ut i mittgången, så att alla förbipasserandfick klättra över dem. Vilket de faktiskt gjorde, utan större protester. Folk är uppenbarligen tolerantare än normalt i juletider.

I år hade jag dock tur, och var ensam om att ha hund i min tvåsits-avbalkning. Nelly, som är en vänlig själ, fraterniserade med en tatuerad kille med rakad skalle i sätet mittemot, som såg ganska farlig ut, men uppenbarligen var hundälskare.

Och resan avlöpte utan större störningar än 20 minuters försening i Skövde,

Rhododendron Aksel Olsen blommar vid kanten av "Berget" år 2006

Berget mot Amandas tomt är ännu ett flerårsprojekt, som påbörjades någon gång kring sekelskiftet och ännu, (år 2017), långtifrån är färdigt. Arbetet där har startat, avbrutits och startats igen så många gånger, att jag nästan tappat räkningen. Ytterst beror förstås detta på läget. Det är den högst belägna delen av hela dammtomten, vilket gör området jobbigt att arbeta med, eftersom all jord och annat fyllnadsmaterial samt även murstenar måste köras långa sträckor med skottkärra i uppförsbacke.

Samtidigt har området potential att kunna bli något riktigt fint. Det är ett av de soligaste partierna på hela dammtomten, med en trevlig utblick över den lilla, övre dammen, och några vackra gamla rhododendron på min tomt. Och framför allt är det en helt annan biotoptyp än huvuddelen av dammtomten, med berg i dagen och slipade hällar.

Jag började tidigt med att skrapa ren berghällarna i västsluttningen, där jordlagret var nästan obefintligt. Stora delar av berget rensades från löv och mossa, och tanken var att det så småningom ska bli stenpartiväxter i de mindre skrevorna. På en nedre platå gjorde jag en liten plattlagd sittyta, omgiven av dvärgrhododendron i ett par större bergsskrevor. I bakre kanten av bergsryggen placerade jag en låg stödmur, för att ansluta till den högre nivån i tomtgränsen, där jag ville ha en friväxande, blommande häck mot den blivande tomten bakom.

Buskarna behövde naturligtvis djupare jord, och all jord måste som sagt köras dit i skottkärra.

I första skedet hann stödmuren bara bli ca 4 m lång, innan jag fick slut på byggstenar. Jag planterade då några rotskott av syren och paradisbuske från min egen tomt närmast tomtgränsen, som en första del av den blandade häcken. Sedan avstannade arbetet i några år, medan hela utfyllnadspartiet växte igen med hallon, nässlor och annat ogräs. Till slut la jag markduk över alltihop, och använde området temporärt som ”plantskola” för alla mina krukade småbuskar under många år.

Något år senare beslöt jag mig för att både förlänga muren och höja den med ett par skift, vilket naturligtvis innebar betydligt mera jobb och behov av ännu mera fyllnadsmassor. Under fem års tid dumpade jag sedan massor av gräsklipp och höstlöv från de övre delarna av tomten häruppe, men själva murbygget stod stilla, ända tills bygget av vägen och Niklas hus startade 2009, då jag började samla in lämpliga stenar från de olika sprängningarna igen.

När vägarna väl var klara 2010 kändes det dock mera angeläget att få ordning på vägkanterna där först, så alla de krukade småbuskarna från plantskolan på berget hamnade då i randplanteringarna utmed olika delar av Ferievägen. Även de flesta av stenarna gick åt till murarna längs Ferievägen, och arbetet uppe på berget avstannade igen.

Efter att stödmurarna till de två familjehusen var klara, fanns det emellertid ett visst överskott av sten igen, och dessutom en ny grusväg upp till tomtgränsen. Med hjälp av Niklas fraktades alla överblivna stenar från hans och Lennarts murbyggen upp till toppen av den nya infartsvägen, delvis i skottkärra, delvis i bakluckan på min gamla bil, (som definitivt knäcktes av alla stentransporter året efteråt, då fjädringen brakade ihop och bilen fick skrotas).

Sedan blev det några års förnyat uppehåll, då jag var tvungen att få ordning på min egen tomt, efter att kommunalt vatten och avlopp dragits in.

2016 fick jag emellertid några skottkärrslass med överbliven natursten från grannen Sam, och de ligger nu och väntar på att jag ska ta tag i arbetet uppe på berget igen. Både stenar och fyllnadsmassor finns på plats nu, så det borde kunna gå ganska snabbt. Jag räknar med att äntligen kunna avsluta projektet nästa år.

Om inte något annat kommer emellan igen, förstås...

"Berget" väntar på åtgärder år 2016 

Stödmur mot Ferievägen, under uppbyggnad 2011

Jag har alltid samlat på stora, flata stenar. Under de år på åttiotalet när jag jobbade med översiktsplanen för Marks kommun, hade jag oftast bakluckan på bilen full med sten hem, från mina rundresor i kommunen. Det finns en särskild sorts skivig gnejs i berggrunden där, och dikena brukade vara fulla av plattstenar, efter att grusvägarna skrapats.
En dag kom jag på mig själv med att stå och stirra lystet på kyrkogårdsmuren i Skene. Då bestämde jag mig för att det var dags att trappa ner på stensamlandet.

De flesta av stenarna från Mark kom förstås till användning på min egen tomt, men när sprängningarna startade för Ferievägen blev det ju plötsligt gott om kantiga stenar på närmare håll. Jag brukade plocka med mig några av dessa varje gång jag var ute med hunden, och vid det här laget hade jag samlat på mig ett rätt ansenligt förråd.

I den södra delen av Ferievägen låg marknivån på dammtomten nu antingen betydligt under eller över vägbanan, och för att ta upp nivåskillnaden på ett snyggare sätt, bestämde jag mig för att bygga stödmurar av natursten. Det blev till slut tre stycken längs huvudvägen.

Den översta stödmuren, mot gränsen till min egen tomt, gjordes helt av maskiner. De stora stenarna till den fick vi ta gratis på kommunens upplag av sprängsten i Stadsskogen. Lastbilschaffisen som hämtade dem la dem även på plats med grävskopan, efter att först ha dumpat ett lass väggrus innanför. Tanken var att få till en plan arbetsyta här, och eftersom den oftast är skräpig, med lövkomposter och grenhögar, skärmade jag senare av den med en rad taxus ut mot vägen.

De andra två stödmurarna har istället den upphöjda planteringsytan på utsidan mot vägen. De tog betydligt längre tid att göra, eftersom jag byggde dem för hand, och samtidigt anlade en nordsydlig stig, som vetter mot stödmurarnas insida och löper längs hela gränsen. Jag hade ju samlat på mig en massa sten under vägbygget, men det visade sig ändå vara otillräckligt. (Ska man bygga en snygg naturstensmur, behöver man ungefär en halv gång extra mot vad som egentligen går åt till själva muren). Lyckligtvis hade nygrannarna Magnus och Andrea just avslutat egna murar, och fått en hel del stenar över, så jag fick ett par skottkärror fulla med flata fina stenar av dem.

Utanför den sydligaste stödmuren planterade jag en häck av Rönnsumak, som faktiskt till större delen är "trädgårdsrymlingar", (rotskott från grannens häck, som var på väg att ta sig ut i körbanan). Rönnsumak är i och för sig ett riktigt ogrästräd, men med en halmeterhög stenmur på insidan och ett makadamdike på utsidan, tror jag att det ska gå att hålla dem på plats. Häcken blommar fint, och har blivit såpass hög vid det här laget, att jag måste klippa den årligen.

Den mellersta muren delar min tidigare Magnolialund i två delar, tillsammans med den åtföljande nya stigen. Planteringen längs vägen blev här fyra japanska lönnar, en Stewartia och en Magnolia sieboldii, med en undervegetation av myskmadra och nävor, som spridigt sig kraftigt under de senaste sex åren, och nu täcker stora delar av marken. Min gamla hund, Molly, som dog på hösten 2011, ligger begravd under den sydligaste lönnen.

Niklas och Lennart snodde min idé, och anlade egna stödmurar till de nya husen. Materialet där kom till större delen från markarbetena på de egna tomterna, men även de var uppe och hämtade gratisstenar från upplaget i Stadsskogen. Eftersom båda gossarna är betydligt starkare än jag, och Lennart dessutom är stenexpert, kunde de hantera betydligt större stenar än jag klarar av, och murarna är imponerande.

Samma stödmur 2014, med uppväxt häck av Rönnsumak

Totalkaos under grundarbetena för Niklas och Katrins hus, vintern 2010

Parallellt med vägbygget startade också grundarbetena för Niklas och Katrins husbygge, och själva huset restes 2010, men var inte klart förrän våren 2011. Byggjobbarna, Svante och Sven, övergick då omedelbart till Boels hus, som var klart för inflyttning sommaren 2012.

Båda husen var kataloghus från Värsåsvillan, men N&Ks hus ritade vi om ordentligt, genom att förlänga huset och spegelvända sektionen, så vi fick till ett par vindsrum, förbundna med en slags öppen, invändig loftgång. Resultatet blev en spännande interiör, med mycket rymd i vardagsrummet. Det ena av vindsrummen, som döptes till "Spelhålan" är numera ungarnas favorittillhåll, trots att båda även har egna rum.

Boels hus, som är oförändrat från katalogen, är betydligt mindre, och har en nästan osannolikt ytsnål design, (vilket jag som arkitekt verkligen beundrar). Men även här valde vi en variant med vardagsrum som går upp i nock, vilket gör att huset känns större och luftigare än det faktiskt är.

Husen är sommarhus, men fullt isolerade, med en värmeåtervinningsanläggning för utluften. I Boels hus finns också en modern vedkamin, som är otroligt effektiv. Genom att den långa skorstenen är invändig till större delen, värmer ett par vedträn upp hela huset på en halvtimme. Niklas och Katrins öppna spis är mindre värmeeffektiv, men mycket dekorativ, eftersom den är infogad i den stora fönsterväggen mot dammen.

Båda huset har stora trädäck på väst- och sydsidan, för att hela familjen ska kunna få plats att fika ute och njuta av utsikten. De har också samma ytbehandling, med järnvitrol på fasadträet, för att smälta in i skogsmiljön.

Nu låter jag kanske som en fastighetsmäklare, men jag är väldigt förtjust i båda de här husen.

Den innersta tomten är fortfarande obebyggd, och eftersom Amanda med familj numera är bosatt i USA kommer den förmodligen att förbli så under överskådlig tid. Uppfarten till tomten används emellertid intensivt, som upplag för diverse lass av väggrus, flis och matjord, som behövs till mina olika projekt. Jag har faktiskt svårt att förstå hur jag ska klara mig utan den lagringsplatsen, om och när tomten slutligen bebyggs.

Parallellt med Boels husbygge fick vi också nya grannar på vår lilla väg, Staffan och Miriam, som berättade att de valt sin tomt bland alla tillgängliga i området just för läget mittemot dammen. De hör lyckligtvis till de få nybyggare som försökte spara så många gamla träd som möjligt på sin egen tomt, och numera har de en jättefin trädgård. Miriam hjälper också till med att hålla vägkanterna längs vår lilla väg fria från maskrosor, som invaderat vårt område via fyllnadsjord från vägbygget, som mellanlagrats nere på fältet.


 

"Nyhusen" sedda från stigen längs bäcken dammtomten, våren 2012
(Den fula presenningen nedanför Niklas hus täcker stammarna av träden som avverkades för vägen)

Arbete pågår. Björkarna är planterade, stenröset är på plats och ytlagret håller på att blandas ut med sand.

De nya, kala vägkanterna måste förstås planteras, och jag hade redan beställt ett antal träd och buskar från Hallbergs plantskola, som normalt bara säljer till återförsäljare. Egentligen hade jag velat ha en rad med hängpilar utefter huvudvägen, men det visade sig att alla pilar i hela Sverige hade drabbats av en sorts svampsjukdom, så det fanns inga pilar till salu någonstans. Det blev istället nio Ornäsbjörkar, och dessutom tre Ullunglönnar och tre oxlar till den lilla vägen. Som förstärkning till buskskärmarna beställde jag dessutom tre Katsura, tre häggmispel och tre slånaronia.

Jag hade bestämt mig för att göra en öppen, yttre äng närmast vägen, som varierade i bredd mellan 10 och 15 meter. Björkarna placerades mitt i den öppna ytan, medan huvuddelen av buskarna hamnade betydligt längre in, längs den gamla skogskanten kring dammen, och med en oregelbunden, böljande ytterkant ut mot ängen.

Eftersom vägbygget var försenat p.g.a den hård vintern, dröjde det ända till slutet av maj innan min beställning anlände. Det var stora, rejäla träd och buskar, (och även dyra), så jag var förstås angelägen att få dem i jorden snabbt, särskilt som alla redan var fullt lövade. De kom emellertid i väl tilltagna containrar, så det verkade inte vara någon omedelbar panik.

Parallellt med vägbygget pågick lyckligtvis grundläggningen till Niklas och Katrins hus, och jag lånade grävmaskinisten Sven, för att göra planteringsgropar. Han gjorde sammanlagt 24 stora hål åt mig och drog dessutom upp en 1 m bred och 20 m lång fåra för bokhäcken, och två kortare fåror på två ställen, där de nya norra och västra entréstigarna till parken skullea gå.

Arbetet, som bara tog ett par timmar för honom, sparade förmodligen flera veckors jobb för mig. Efteråt behövde jag bara rensa de uppgrävda högarna från sten, rötter och lerklumpar, innan jag blandade upp jorden med lite ren matjord och öste tillbaka den i hålen igen. Men det tog ändå en dryg vecka innan alla de dyra köpeträden kommit i jorden, och flyttningen av bokhäcken fick anstå till hösten.

Nu vidtog ett själsmördande arbete med jordförbättring i större skala. Skanska hade förstås återfyllt vägschakten med den ursprungliga jorden, så i huvuddelen av området är det moränjord i vägkanterna. Men på sträckan längs dammen, som tidigare varit ett sumpigt vitmossekärr, bestod återfyllnadsjorden av lera, mossjord, dy och slam, blandad med stora klumpar av ren blålera. Den visade sig också innehålla grenar, rötter, massor av olikstora stenar och på en del ställen hela trädstubbar. Allt annat än lämplig jordmån för min planerade blomsteräng alltså.

Som en första åtgärd beställde jag hem ett stort lass fyllnadssand, för att blanda upp i ytlagret. Lastbilschauffören var hygglig nog att lägga ut sanden med skopa i en lång sträng utefter hela sträckningen, vilket säkert sparade mig flera dagars arbete. Det blev jobbigt nog ändå. Men jag gav mig oförskräckt i kast med uppgiften, beväpnad med min trogna flåhacka från fars tid.

    Norra stigen innan portalen och ytlagret kom på plats.

Som tur var fanns det god användning i närområdet för både lerklumparna och de mindre stenarna. Leran använde jag till att höja och täta tröskeln vid dammutloppet. Småstenarna användes till att fylla upp de två nya nya entréstigarna till området, som senare fick ett ytskikt av grus. De större stenarna hamnade senare i stödmurar på flera olika ställen, och de som var för tunga att flytta längre sträckor fick helt enkelt bilda ett par stenrös mitt på ängen. Ibland är bra ibland att ha flera projekt igång samtidigt.

Det tog åtskilliga veckor innan jag hunnit gå igenom hela ytan, och vi var inne i juli innan alltihop kunde besås med ängsfrö. Även fröet var den här gången inköpt för dyra pengar från en firma som hette Pratensis, och specialiserade i olika sorters ängsväxter.

Det var svårare att hitta en vettig användning för alla grenar och rötter från jorden. Eftersom allting var nersmetat med lera och jord, lämpade det sig inte särskilt väl för varken motorsåg eller flistugg. Till slut la jag alltihop i en hög vid bäckinloppet, som successivt växte till enorma proportioner. Min svägerska Gun var mycket imponerad av min ”installation”, och tyckte den var det snyggaste i hela området och borde sparas för eftervärlden. Men efter att ha legat och torkat över sommaren, brändes alltihop slutligen upp i ett jättelikt höstbål. 

Min "installation". Den hann bli betydligt större innan den till slut eldades upp.