Vinrankan 2009

Mitt nästan femtio år gamla växthus, som numera är väldigt förfallet, var en gång höjden av teknisk innovation.

I början av sjuttiotalet köpte far och jag varsitt växthus från Kuno Krieger i Tyskland, som var något av en pionjär på den tiden, när det gällde villaväxthus. Vi körde ända ner till Ruhrområdet för att hämta dem, och fraktade hem dem på biltaket. (Bilen packades förstås också full av rhododendronhybrider, från de kända odlarna Hobbie och Jeddeloh).

Fars växthus var fristående, medan mitt var designat som ett uterum, där en av långväggarna var gemensam med huset. Jag hade alltså direktingång från vardagsrummet, vilket jag tyckte var väldigt praktiskt. Stommen var av aluminium, med dubbla glasrutor i väggarna och kanalplast i taket. Det hade automatiska fönsteröppnare av bimetall, för att lufta ut den värsta middagshettan. Det hade värmeslingor under golvet, termostatstyrda element på långväggen och lysrörsbelysning i taket.

Numera är ju villaväxthus ganska vanliga, men våra var bland de första i Sverige. Det var så pass ovanligt på den tiden, att GP kom och gjorde hemma-hos-reportage om det hos mig, vilket jag förstås tyckte var rätt häftigt. Hur de lyckades få reda på att vi hade dem, vet jag faktiskt inte. Men att reportaget handlade mer om mitt växthus än om fars, (som var betydligt större och ännu mer avancerat), berodde förstås på att jag var ung tjej.

Det första vi planterade, i båda växthusen, var varsin vinranka. De växte sig snabbt jättestora, och under alla de år som växthusen hölls uppvärmda vintertid, kunde vi skörda massor av små söta, blå druvor, ända fram till jul. Som mest plockade jag ett fyrtiotal klasar under en höst.

Men framför allt användes båda växthusen till förökning.Tillsammans med växthusen köpte vi också hyllor och växtbord, med galler av aluminium som bäryta.

På den tiden hade både far och jag dille på förökning av växter, både med frö och sticklingar. Varje vår, under perioden från mitten av januari, då fröerna från Trädgårdsamatörerna kom, fram till i april-maj, när sådderna kunde flytta utomhus, var i stor sett varje horisontell yta i växthuset täckt av sålådor i olika storlekar.

Elvärme var billig på den tiden, så vi höll en minimitemperatur på +5 grader även vintertid. Eftersom mitt växthus hängde direkt på husväggen med en glasad altandörr emellan, fick det naturligtvis också en hel del spillvärme från huset. Det var positivt ur växternas synvinkel, men negativt för den totala elförbrukningen.

Sedan vet ju alla vad som hände med elpriserna. Jag försökte i några år att hålla uppe temperaturen vintertid, genom att bokstavligen paketera hela växthuset i bubbelplast. Men vid min ålder blir det för jobbigt att klättra upp på stegar och hantera 5 meter långa sjok av bubbelplast. Så numera har jag gett upp det också, och växthuset värms inte längre upp vintertid, annat än med spillvärmen från huset, vilket nätt och jämt håller det frostfritt. Lysrören fungerar dock fortfarande, och det skulle förmodligen elementen göra också, om jag inte vore för snål att sätta på dem.

En effekt av att vinteruppvärmingen försvunnit är att vinrankan inte längre bär frukt. Den överlever visserligen vintrarna, men tydligen är den inte tillräckligt vital för att klara att sätta blomknopp och frukt.

Förmodligen bidrog klättrandet på taket till växthusets gradvisa förfall. Kanalplastskivorna sades vara stabila nog att klara tyngden av en människa, men för några år sedan började taket att läcka, och det visade sig att flera av skivorna hade brutits på mitten. Varje gång det regnade blev det stora, våta fläckar på golvtrallarna. Jag försökte laga provisoriskt med silvertejp, men det började snart läcka igen.

Numera används växthuset egentligen bara som någon sorts vinterförråd för tomma blomkrukor och halvhärdiga krukade uteväxter, som Agapanthus. Och ett utrymme som inte används aktivt, har en benägenhet att bli skräpigt och belamrat - det är knappt jag ids sopa upp de fallna löven från vinrankan nu för tiden. Och viss är det synd, på något som en gång i tiden var min stolthet och glädje.

Så för ett par år sedan beslutade jag att byta ut kanalplasten i taket. Jag blev dock både besviken och avskräckt. när det visade sig att mellanrummet mellan stolparna på framsidan var 70 cm. Svensk standard är ju 60 cm, och trots idogt sökande på nätet, kunde jag inte hitta bredare skivor någonstans.

Med läckande tak var det ju ingen större idé att satsa på resten. Så jag avskrev motvilligt hela förnyelseprojektet, och växthuset fick fortsätta att bara vara vinterförråd.

Ända tills för en dryg månad sedan.

Då jag plötsligt och av en ren slump upptäckte, att avståndet mellan stolparna längs långväggen såg påtagligt smalare ut än på kortsidan. Jag kollade med tumstocken, och mycket riktigt; Glasrutorna på långväggen var 60 cm, inte 70. Och det var förstås bredden på långväggen, som också var avgörande för skivorna på taket.

Jag hade helt enkelt mätt fel vägg. Pinsamt, men sant, (och ganska typiskt mig). Trots att jag gått på teknisk högskola, är jag nästan skrämmande oteknisk.

Så nu ska det bli helrenovering till våren. "Pensionärspojkarna", som brukar assístera mig och Gun med tunga eller bökiga sysslor, ska få byta ut plastskivorna i taket. Pojkarna är visserligen nästan lika gamla som jag, men eftersom de är gamla televerksarbetare, och vana vid att klättre upp i höga elstolpar, delar de inte min aversion mot stegar.

Resten av jobbet; (röjning av bråte, städning, fönsterputsning, rengörning av golvtrall och byte av den gamla matjorden i planteringsytorna) borde jag kunna klara själv.

Förökning i växthuset - på den tiden det begav sig

Promenadrundan via Svärds Skog och runt Bryngenäs slott hör till mina favoriter; lagom lång och med vackra vyer nästan hela vägen. Men jag har faktiskt undvikit den på sistone, mest för att man riskerar att träffa på en flock lösa hundar, som tydligen hör hemma i olika hus runt omkring slottet, oklart vilka.

Inte för att jag har något emot lösa hundar i princip, min egen springer ju lös för det mesta. Inte heller för att hundarna är överdrivet vaktiga, skälliga, eller annars otrevliga, det är bara ett gäng glada jyckar, som är ute och har kul tillsammans. Problemet är faktiskt det motsatta. De är så sociala och vänliga, att man riskerar att få med sig en eller ett par med sig hem.

Sist vi gick där följde en av jyckarna med oss ända till grinden vid Scoutstugan, och visade inga tecken till att vilja vända där heller. Det slutade med att ett par av oss blev tvungna att koppla upp den och ta den tillbaka till slottet, där de fick knacka dörr för att få reda på vart den hörde.

Vad vi mötte idag var emellertid inte en lös hund, utan en lös häst.

Det var en årsgammal fölunge, och den var i sällskap med två andra hästar, båda ledda i grimskaft av två olika personer. Fölungen hade emellertid inte ens grimma på sig, och den var uppenbarligen glad och äventyrslysten, och ivrig att få hälsa på det oväntade nya sällskapet.

Hästarna var på väg till en av de stora hagarna kring viken. En fölunge brukar ju alltid följa sin mor, så det var förmodligen därför de ansåg att den kunde vara lös utan grimma, även om det är en del biltrafik på grusvägen. Men just nu var den betydligt mera intresserad av mig och Nelly, än av att hänga mamma i svansen. Det var också uppenbart att det var hunden och inte mig den ville hälsa på.

De hade förmodligen träffats förut, de flesta av hästarna brukar komma fram till staketet och nosa på Nelly, när vi passerar hagarna på våra promenader. Hon var också väldigt cool nu, och återgäldade hälsningen från fölungen med en vänlig slick på hästnosen.

Själv var jag däremot lite orolig, även om jag är hästvan, efter att ha haft egna hästar i över tjugo år. En fölunge är ganska oberäknelig, och en häst kan lätt sparka ihjäl en hund, även om det inte är avsiktligt.

Men det hela avlöpte väl; fölungen bestämde sig slutligen för att det var bäst att hålla sig till mamma trots allt, och vi skildes i god sämja. Hela mötesceremonin tog bara någon minut.

När nu historiken om mitt woodland är avklarad, tänkte jag fortsättningsvis skriva någon sorts veckodagbok, om vad som händer i parken under olika tider på året. Så här är rapporten från vecka 1, (1-7 januari).

Niklas och Katrin kom ner dan före nyårsafton, och stannade över trettonhelgen, så jag har fått lite extra assistans med trädgårdsarbeten. Bland annat behövde jag hjälp med att beskära bokhäcken, eftersom jag har låtit den bli lite väl hög, och numera ogärna klättrar upp på stegar. Det är också dags att förbereda lämpliga ställen att plantera de rhododendron, som jag beställt från Glendoick i Skottland, och som kommer att levereras i mars.

Niklas grävde därför tre rejäla gropar för azaleor på nordöstra dammstranden under torsdagskvällen. Det står vatten i botten på alla tre, vilket visar hur extremt högt vattenståndet är i dammen, efter allt regn i december. När vattnet sjunker undan lite, ska jag försöka förstärka och om möjligt höja upp och utvidga markremsan mellan stigen och dammen, så azaleorna får bättre utrymme.

Det var plusgrader och hyfsat väder hela veckan, utom onsdag, då det regnade hela dagen. Övriga dagar har det gått att jobba ute, och jag har fortsatt lövräfsningen. Hela den övre delen av parken är klar, östra ängen avslutade jag på torsdagen och ägnar mig sedan åt den stora ängen söder om dammen. Lövet hamnade dels innanför bokhäcken, dels i skogsbrynet söder om den stora ängen, där det var flera ytor med stående vatten under den regniga perioden strax före jul. Jag har också fyllt på rejält med löv innanför stenraden på den mellersta platån, där det så småningom ska planteras en rad rhododendron.

På natten till lördag kom ett tunt lager snö, och på söndagsnatten smällde det till och blev kallt, så det blev ett uppehåll i lövräfsningen. Som säkerhetsåtgärd slog jag in vår nyplanterade Cornus Kousa i skuggväv, eftersom det förutspåddes klart och kallt väder de närmaste dagarna. Växling mellan kalla nätter och soliga dagar är ett betydligt större hot mot halvhärdiga buskar än ihållande sträng kyla.

Söndagen blev mycket riktig solig och kall. Niklas och Katrin beskar gemensamt bokhäcken på ca 165 cm höjd, vilket gör att jag kommer att ha lättare att hålla den i schack på samma höjd framöver. Själv ägnade jag ett par timmar åt att köra undan klippresterna till bålet, och sedan beskära den gamla apoteksrosen på Östra ängen, som hade lagt sig ner nästan helt i sydlig riktning, p.g.a tyngden från de tre meter höga stammarna. Jag hade planerat att slå ner en stödpåle åt den, på samma sätt som med nyponrosen på yttre ängen, men den verkade räta upp sig riktigt bra på egen hand efter att de tyngsta grenarna togs bort. så kanske det inte behövs.

Det finns förstås en del djur som man helst inte vill ha i sin närmiljö, och för min del handlar det mest om mördarsniglar, liljebaggar och fästingar.

Mördarsniglarna är det minst populära inslaget i faunan, och alla trädgårdsägare hatar dem. I Alingsås dök de upp någon gång kring sekelskiftet. Först kom de till koloniområdet i Nolhaga, förmodligen som ägg i jorden till någon inköpt planta. I flera år fick vi rapporter om massförekomster där, som senare expanderade ut mot vårt håll. GC-vägen från Mjörnvallen ut mot Lövekulle var under flera år tidvis nästan täckt av de otäcka krypen.

Hit ut kom de förmodligen kring 2004 med ett lass jord, som kommunen dumpade nere vid den nerbrunna ladan, och sedan spred de sig snabbt i området, mest via vägarna. Under många år brukade jag ha med mig en sax på morgon- och kvällspromenaderna med Molly, och klippte huvudet av alla jag såg, medan jag räknade maniskt. Som mest, under det värsta snigelåret, kom jag upp i över 450 stycken på en enda runda. Numera är jag latare och trampar bara ihjäl alla jag ser.

Efter att vägarna och de nya husen kommit till tycker jag faktiskt att sniglarna har blivit färre, även om antalet varierar med väder och vinterförhållanden. Säkert är det fler än jag som jagar dem numera, och det har också varit flera vintrar med sen barfrost. Men det finns fortfarande massvis av dem ute på fälten, vilket jag ser när jag passerar med hunden.

I mitt woodland är de egentligen inte något stort problem; de verkar i varje fall inte ha någon aptit på mina marktäckare. Kanske änderna rentav äter upp en del av dem? Ett tag funderade jag faktiskt på att skaffa ett par myskankor, men ändrade mig efter uppgifter att de minst lika gärna äter dyra trädgårdsväxter som sniglar, och dessutom får kullar med 18 ungar. Det får räcka med änderna och kniporna.

Liljebaggar hör oclså till de oönskade gästerna, trots att de är dekorativa. Det verkar vara helt omöjligt att odla liljor i något större antal, utan att de otäcka krypen dyker upp. Vill man över huvud taget få se några liljeblommor, måste man först ta kål på varenda blodröd liljebagge man hittar på vårarna. Det blir inte lättare av att deras försvarstaktik är att släppa taget och dimpa ner på marken, där de alltid lyckas hamna på rygg. Eftersom undersidan är svart, blir de då extra svåra att upptäcka, och många av dem kommer undan, och hinner lägga ägg på undersidan av bladen.

Därför måste man sedan varje dag vända upp och ner på stänglarna, och avlägsna ägg och larver under bladen, som dessutom brukar vara täckta av någon äcklig, svart gegga. Själv är jag för lat för detta, så numera har jag gett upp, och de enda liljor som fortfarande växer runt dammen är de småblommiga martagonliljorna. Men trots att de är mer resistenta mot liljebaggarna, blir även dessa ofta delvis kalätna, och därmed inte särskilt dekorativa, även om de överlever.

Mitt tredje hatobjekt är fästingar, som det finns massvis av ute på fälten, eftersom de övervintrar på rådjuren. Lyckligtvis fungerar de moderna fästinghalsbanden inte bara på hunden, uten även på mig själv, troligen på grund av den ständiga närkontakten. Jag har därför inte haft en fästing på över tjugo år, och det fåtal som jag plockar på hunden, brukar vara döda eller halvdöda. Men för barnfamiljer måste de ju vara ett gissel, med tanke på de obehagliga följdsjukdomar man kan få av dem.

En god sak är åtminstone att vi, åtminstone hittills, har sluppit de flockar av dovhjortar och vildsvin, som drar runt i Bolltorpsområdet, och ödelägger trädgårdar på löpande band. Sjön är ju en rätt bra barriär, så förhoppningsvis stoppas de permanent av den.

Slutligen, ifall någon undrar, så finns det inga giftormar i Lövekulle. De utrotades systematiskt under fyrtiotalet, på uppdrag av sommargästerna, av gubben Svärd, som även byggde alla de vackra stenmurarna i Lövekulle. (Han bodde i det lilla torpet borta vid Scoutstugan, som kommunen av obegriplig anledning beslutade sig för att riva förra året).

Så om ni ser en orm på vägen härute, så är det en snok och inte en huggorm. Och alla ormar, även huggormar, är för övrigt fridlysta i Sverige numera.

Det går förstås att bedriva trädgårdsskötsel även i en trakt som är full av rådjur, men det kräver en viss anpassningsförmåga.

Tidningarna är fulla av råd, om hur man ska avskräcka rådjuren, och jag har prövat dem alla, fast utan större framgång. Det minst lyckade var nog att hänga upp en CD-skiva på en gren, som sedan förväntades skrämma bort rådjuren, genom att röra sig i vinden, och likna akterspegeln på ett flyende rådjur. För mig hade det snarast motsatt effekt. "Titta, den omtänksamma människan har hängt upp en skylt, för att visa var maten serveras"! jublade rådjuren, och skyndade sig att bjuda in alla sina vänner och bekanta för att smaka på läckerheterna.

Att dränka in bitar av oasis i blodmjöl och sätta upp dem på pinnar, vilket ofta rekommenderades, hade noll effekt för mig. Möjligen fungerade det bättre att helt enkelt strö ut blodmjölet på marken - åtminstone till nästa regn. (Fast på det viset fick åtminstone växterna nytta av det, blodmjöl är ju bra gödning).

Nästa råd, att hänga upp tussar av fårull överallt, hade också noll effekt. Och varför skulle det egentligen fungera, när rådjuren ofta betade sida vid sida med fåren i hagarna på Ekebacken?

Det fanns perioder, när jag faktiskt funderade på att inhägna hela området med gunnebostaket, som mina föräldrar hade gjort med sin trädgård. Men nackdelarna övervägde, både kostnad och utseende.

Till slut satsade jag på de två åtgärder, som faktiskt fungerade.

Den första var att bara inhägna de växter, som rådjuren var extra intresserade av. Det är av den anledningen som både Ön med sin bågbro, och den staketomgärdade Rosengården kommit till. Rosenknoppar hör nämligen till de absoluta favoriträtterna, men klängrosorna på portalerna verkar vara taggiga nog att försvara sig själva.

Jag sätter också upp skydd runt de nyplanterade buskarna och träden ett par år, eftersom rådjuren alltid är mest intresserade av det som är nytillkommet. Mitt standardknep är nätringar i olika storlekar, gjorda av resterna av det gamla fårstaketet, som används både som kompostringar och skydd för buskar och träd. Det händer att jag missar någon buske, eller att råbocken fejar hornen mot något ungträd, som sedan dör, men i stort sett fungerar det.

Den andra, och mera hållbara strategin är att välja ut sådant som rådjuren är mindre intresserade av. Som typexempel kan nämnas att tulpaner kan man bara glömma, men narcisser går bra. Scilla och crocus fungerar ibland, särskilt under buskar, där de är svårare att komma åt. Men vill man vara helt säker ska man välja snödroppar och vit- eller gulsippor för vårblomningen.

Ibland är det svårt att veta i förväg vad rådjuren gillar och ogillar. Förklaringen till att mycket av allt det som jag sått och planterat i mitt woodland under årens lopp aldrig har lyckats etablera sig, ligger säkert i att det står på rådjurens favoritmeny. Omvänt betyder det att alla de växter som idag förekommer där i massbestånd ratas av rådjuren. Det gäller t.ex alla sorters primulor, kungsängslilja, engelsk vallmo, akleja, aklejruta, förgätmigej, gökblomster, hundkex, nässel- och hässleklocka, videört och de flesta marktäckare. Så visst kan man få blomprakt även utan stängsel.

Rådjuren finns forfarande kvar i området, men numera är de betydligt färre. Förra året var det bara en enda hind som hade kid, och man ser sällan mer än ett par i taget nu för tiden. Men fortfarande stöter jag ofta på dem på morgonpromenaderna, och de uppsparkade löven i några av mina utfyllnadspartier vittnar om att de har vinterlegor i området.

Men vid det här laget har jag accepterat rådjuren, och ser dem snarare som ett positivt inslag i naturmiljön än som ett problem.

Jag skulle faktiskt sakna dem om de försvann helt.

 
Blommande Austinros - innanför staketet

Det har alltid funnits rådjur i området, förr om åren i stora flockar, som drog runt i området och skövlade folks trädgårdar. Det fanns också två jakttorn nere på fältet, som ibland bemannades av kommunens jägare, för att hålla den växande stammen i schack. Han brukade skjuta av ett halvdussin om året, men det fanns ändå alldeles för många, och alla trädgårdsägare hatade dem.

Förr i tiden fanns det också både räv och grävling stationärt i Lövekulle; gryten låg borta i Svärds Skog. Jag har till och med mött en grävling på mitt stigen inne i vår dåvarande skog, och då blev jag faktiskt rätt skraj, för de är större än man tror på nära håll. Två gånger under åren har också en enstaka älg förirrat sig över järnvägen ut hit. Båda gångerna blev det lite sensation, ryktet spred sig, och folk gick man ur huse för att försöka få syn på älgen.

Men allt det här var många herrans år sedan, långt innan alla de nya husen kom till, och en stor del av skogarna försvann. Numera är både rävarna och grävlingarna borta från området, även om man ibland kan se en enstaka räv passera över fältet. Även jakttornen är borta, och den kommunala jägaren har gått i pension.

Vad som däremot finns kvar är rådjuren, även om antalet lyckligtvis är decimerat. Trädgårdsägarna hatar dem dock förmodligen fortfarande.

Mitt eget förhållande till rådjuren är ganska kluvet. Jag ogillar visserligen att de betar av topparna på alla mina nyplanterade buskar, och fejar hornen mot småträden, så en del faktiskt dör, när barken slits bort. Men samtidigt är de ju så vackra! Att se en flock rådjur beta i morgondimmorna ute på fältet är en ren skönhetsupplevelse.

Rådjuren var så vana vid mig och hunden, att de knappt ens iddes maka sig åt sidan, när vi passerade på ett par meters håll under morgonrundorna. Och visst är det häftigt att mötas av ett råddjur bara tre meter bort, när man kommer ut på sin veranda tidigt på morgonen. Sedan upptäcker man att det gröna, som hänger ut genom mungipan på kräket, är ens egna nyplanterade pelargoner, och då blir man betydligt mindre vänligt inställd, och ropar Schas! Varpå rådjuret tittar surt över axeln, och makligt släntrar iväg, uppenbart irriterad över att ha blivit störd mitt i frukosten.

Förr i tiden brukade de föda sina ungar på ängen nere vid min damm. Jag har faktiskt flera gånger suttit på en stubbe där nere, och sett rådjurskiden leka i det höga gräset. De årliga parningsritualerna var också fascinerande. Även då brukade jag sitta nere vid dammen och titta på, medan råbocken jagade någon av hindarna varv efter varv runt dammen.

Jag har till och med räddat livet på den sabla råbocken en gång, då han fastnat med hornen i ett nästan osynligt nät, som jag satt upp till skydd för mina nyplanterade grönsaker. Ju mera han kämpade för att ta sig loss, desto mera trasslade han in sig, och eftersom det var mitt fel att han hamnat i situationen, kände jag mig tvingad att hjälpa honom.

Jag var faktiskt livrädd hela tiden, eftersom både horn och klövar är vassa, och råbockar, (åtminstone enligt Konrad Lorenz), är bland de farligaste vilda djuren man kan träffa på, om de hamnar i en trängd situation. Men råbocken verkade fatta att jag ville hjälpa honom, och stod blickstilla medan jag trasslade ut hans horn och klövar ur nätet. Och så fort han var lös försvann han som en blixt.

Jag minns också en märklig händelse, när Emilie var på besök med sin Jack Russel terrier, Tyson. Råbocken råkade komma förbi, och Tyson, som var jaktgalen, tog förstås upp utmaningen och förföljde honom runt halva Lövekulle. Vi kunde höra drevskallet försvinna bortemot Johanssons Udde, och sedan komma närmare igen. Rådjuret buktade, på rådjurs vis, och återvände till utgångspunkten.

När han plötsligt stötte på oss, som stod kvar på samma ställe, blev han så överraskad att han tvärnitade. Varpå Tyson tog tillfället i akt att gå fram och, på hanhundars ceremoniella vis, nosa honom på de privatare delarna.

(Det här kan verka otroligt, men det är faktiskt sant, och jag har flera vittnen till händelsen).

Västra fältet 2010 (dock utan rådjur)

Kråkor och skator har vi förstås också gott om. Det finns ett stort skatbo i ett högt träd på Guns och Görans tomt, och där kläcks en kull ungar årligen.

Var kråkorna häckar vet jag faktiskt inte, men det finns ännu fler av dem. Mest håller de till nere på fälten, där de drar runt i stora flockar. Till och med min gamla Molly, som annars var en ovanligt välartad hund, och varken jagade rådjur eller hoppade på mötande människor, (som min nuvarande fjolla), ansåg det vara hennes plikt att köra upp kråkorna från fältet när vi passerade på de dagliga morgonrundorna.

Kråkfåglar är ju ovanligt intelligenta, och det märks framför allt i hur de hanterar mötena med familjens hundar. Ett år var det ett par skator, som samarbetade för att stjäla hundarnas mat, när vi utfodrade dem utomhus. Den ena skatan landade förargligt nära matskålen, och medan hunden körde bort den, landade den andra på själva skålen och snodde ett par matbitar. Sedan bytte de uppgift, så båda fick smaka.

Ett annat år inträffade en fullständigt osannolik serie av händelser med min gamla hund Molly och en kråkunge, som tydligen hade ramlat ur boet innan den lärt sig flyga. Molly hörde till den sortens perfekta medfödda apportörer, som aldrig rörde annat än dött eller skadat vilt, och dessutom var extremt "mjuk i munnen". Hon uppfattade tydligen den oflygga ungen som skadad, så hon plockade upp den, och kom och lämnade av den i handen på mig. Jag blev förstås lite chockad, men eftersom ungen uppenbarligen var oskadd, satte jag bara ner den på marken igen, och den flaxade iväg, tydligen rätt oberörd av äventyret.

Sedan upprepades samma scen flera dagar i sträck. Kråkföräldrarna var fullkomligt hysteriska, och satt och väsnades i träden ovanför, men ungen var hela tiden lugn och oberörd, och Molly ansåg tydligen att hon utförde en daglig rutin För vaje dag flaxade ungen iväg lite längre, när jag släppte den, och efter ungefär en vecka hade den lärt sig att flyga riktigt, och försvann tillsammans med sina föräldrar.

Ibland undrar jag om det var samma kråkpar som sökte hämnd, genom att försöka stjäla Nelly från mig några år senare, när hon var en tremånaders valp. De jobbade i par, och väldigt systematiskt, precis som skatorna som snodde hundmaten. En av dem landade strax framför valpen, och flög sedan lågt, för att locka henne att ta upp jakten. När sedan avståndet blev lite för stort, och hon tappade intresset, svepte nästa kråka ner och upprepade manövern.

Vad de egentligen hade för syfte vet jag inte, men förmodligen hade de tänkt käka upp henne. De lyckades också locka iväg henne åtskilliga hundra meter från mig, innan jag fick stopp på det, och det är anmärkningsvärt, för en tre-månaders spanielvalp går normalt aldrig frivilligt mer än 20 meter ifrån ägaren.

Kråkfåglar är som sagt ovanligt smarta.

Nelly, ca 5 månader gammal

Det har alltid funnits ugglor i närområdet, och jag minns deras kusliga hoande på höstkvällarna från när jag var barn och skulle ut på torrdasset. Ugglor tycks ha en märklig dragning till människor, och häckar gärna omedelbart intill bostadshus.

Min första riktiga närkontakt med ugglor var i slutet på åttiotalet, när jag byggde ett uthus på min egen tomt. Väggar, tak och dörr var klara, men fönstrena var ännu inte insatta, när ett par ugglor bestämde sig för att flytta in. Ett par dagar i följd skrämde jag upp dem, när jag kom dit för att fortsätta byggarbetet, och båda flög ut genom fönsteröppningen, nästan rakt i ansiktet på mig. Ni kan inte ana hur stora de verkar, så där på nära håll, och jag fick nästan hjärtslag. Samma scen upprepades ett par dagar, sedan bestämde sig tydligen ugglorna för att grannen var för närgången, så de flyttade ut.

Vi satte tidigt upp speciella uggleholkar åt dem nere vid dammen, och där häckade de ganska regelbundet, till och med under vägbygget, även om holkarna ibland snoddes av knipor. Vintern 2011-2012 fanns det två stora holkar på dammtomten, varav den ena var bebodd av ugglor.

En vinterdag 2012, när jag passerade med hundvalpen Nelly på en av våra promenader, blev hon plötsligt extremt intresserad av något uppe på verandan till Niklas och Katrins nya hus. Hon liksom stelnade till, och stod och illstirrade in genom de stora fönstren. Jag hade nyckel till huset, eftersom jag fungerar som familjens vicevärd, så jag gick in, för att kolla om det varit inbrott.

"Inbrottstjuven" visade sig vara en uggla, som tydligen hade ramlat ner genom skorstenen, och nu satt på golvet innanför fönstren och såg förvirrad ut. Jag vet inte hur länge den varit instängd, men när den såg mig och Nelly fick den förnyad kraft, och flög upp på landgången till vindsrummen, där den satte sig i ett av de runda fönstren.

Eftersom jag inte ville ha hundvalpen med uppför den branta lofttrappan, fick jag först barrikadera den med ett par stolar, innan jag gick upp. Vid det här laget var ugglan nog ganska trött, så jag kunde fånga den rätt enkelt och linda in den i min jacka. Det blev lite besvärligt att ta sig förbi trappbarrikaden med ugglan i famnen, men jag lyckades utan att bryta benen, och ugglan flög tillsynes oberörd ut genom köksdörren, när jag öppnade den.

Jag tror inte att familjen riktigt trodde på min ugglehistoria först, när jag berättade den. Jag tjatade om att de borde sätta metallnät för skorstensöppningen, men ingen lyssnade riktigt på mig.

Men året efter hörde vi plötsligt ett skrapande ljud från den öppna spisen, medan vi satt och fikade i vardagsrummet. Spisluckorna var stängda, och alla började skämta om att det nog var Vivekas uggla, som ramlat ner i skorstenen igen, men ingen kollade förrän lite senare. Lyckligtvis var inte brasan tänd.

Den här gången gick det lättare att schasa ut den och det finns också bildbevis. Ugglan mellanlandade på Katrins cykel, som stod i hallen, innan den fortsatte ur genom ytterdörren. Bilden, tagen av Signe, är inte så bra, men det väsentliga var ju att rädda ugglan. Och efter det blev det faktiskt nät för skorstenen.

Ugglorna fick sedan en stor kull ungar sommaren 2013. De höll till i skogen bakom Niklas och Katrins hus, och förde så mycket väsen på nätterna, att Arvid och Signe klagade på att de inte kunde sova. Men efter att ungdomarna gått ut på natten, och uggleungarna flugit så nära att de kunde känna vinddraget i håret, slutade de klaga och tyckte nog istället att det kändes spännande.

Under de påföljande åren snodde kniporna båda de stora holkarna vid dammen, och ugglorna försvann från närområdet, men hördes forfarande hoa på avstånd ibland. Sommaren 2017 satte vi upp en tredje uggleholk i skogen bakom Niklas hus, och nu hoppas vi att ugglorna ska upptäcka den och få ha den i fred för kniporna, eftersom den ligger längre ifrån dammen.