Både gräsänder och knipor häckar varje år vid dammen, sedan många år tillbaka. Jag tror att det är samma andpar, som dyker upp på vårarna, år efter år. Ofta har de också minst ett par av fjolårsungarna med sig. Det finns ju gott om mat för dem i dammen, och de brukar också traska upp längs bäcken till den lilla dammen, där de hittar mycket smaskiga insekter och maskar på vägen.

Så småningom blir det andbröllop i dammen, och därefter tar änderna över ön. Andhonorna har kommit fram till att ön är det säkraste stället för redet, och det har de säkert rätt i, eftersom traktens kattor verkar dra sig för att gå ut på bron. Samtidigt som honorna lägger sig på ägg, brukar hanarna också försvinna. De drar förmodligen kring i ungkarlsgäng, och lämnar omsorgen för den blivande familjen till honorna.

Änderna är så vana vid mig och hunden, att de inte ens reagerar, när vi passerar dem på ett par meters håll på morgonrundorna. Honorna bryr sig inte heller om att jag kommer ut på ön, för att titta till dem, medan de ruvar. De har valt ett hörn längst bort till vänster om japanlönnen, där de alltid placerar redet.

Men en ruvande and begränsar förstås tillgängligheten på ön för alla människor. Förra året förstördes första häckningsförsöket av ett par besökande flickor, som skrämde upp den ruvande andhonan, så att äggen blev tagna av kråkorna. De hade förstås ingen aning om att hon var där, och menade ingenting illa, men efter det satte jag upp en skylt, med texten "Gå inte ut på ön! Ruvande and".

Andparet påbörjade omedelbart en ny kull, men ett par veckor hade ju gått förlorade. Och just det året var det dessutom tre andhonor i följd, som fick varsin kull i tur och ordning ute på ön. Den första av honorna kom faktiskt på återbesök med ett par halvvuxna ungar, samtidigt som den tredje honan låg på ägg. Jag vet inte om det har med inbördes hackordning att göra, men hittills har jag aldrig sett mer än en ruvande hona på ön samtidigt. Hur som helst kunde inte ens vår familj komma ut på ön, förrän i mitten av juli, när halva sommaren gått.

Kniporna är betydligt skyggare än gräsänderna, och man ser egentligen inte till dem annat än på morgnarna. De är hålbyggare, och har numera ockuperat båda de stora holkarna vid dammen. Men tidigt på morgnarna, när det är lugnt i området, brukar de simma omkring i dammen för att proviantera. Och medan änderna lugnt ligger kvar på vattnet, när jag kommer förbi med hunden på morgonrundan, flyger kniporna alltid upp, med sitt typiska svirrande vingbrus och försvinner ner mot sjön.

Efter att de börjat ruva ser man över huvud taget inte till kniporna, annat än när de flyger in och ut ur holkarna. De brukar också vara snabba med att traska ner till sjön, så fort kullen är född, medan änderna gärna stannar ett par dar, innan de också ger sig iväg med ungarna i släptåg.

Efter häckningen försvinner både änder och knipor från dammen, men gräsänderna brukar komma tillbaka på höstarna och stanna några veckor, innan de tydligen drar söderut. Oftast är det en hel flock då, förmodligen stamföräldrarna med årets kull.

De stora holkarna, som kniporna häckar i, är förstås egentligen avsedda för ugglorna, men dessa förtjänar ett eget kapitel.

Hackspett på Guns fågelmatare

Det finns som sagt gott om fåglar i hela området runt dammen.

En stor del av äran för detta förtjänar nog min svägerska Gun, som matar dem året om. Hon gör av med en liter solrosfrö per dag, och det är en strid ström av fåglar hela dagarna utanför hennes köksfönster. Mest är det förstås mesar, pilfink och andra småfåglar, men även hackspettar kommer ofta och klänger sig fast i matbehållarna, vilket ser rätt roligt ut.

Själv är jag mindre flitig med fågelmatandet, även om jag har en specialtillverkad fröautomat, som Peter gjort åt mig, och som rymmer tre liter solrosfrö samtidigt. Den är strategiskt placerad utanför burspråksfönstret, för att Nelly, som är fågeltokig, ska ha något kul att titta på från "sin" stol, när hon är ensam hemma. Men eftersom den bara behöver fyllas på en gång i veckan, glömmer jag ofta bort det.

Mina speciella favoriter bland småfåglarna är rödhake och koltrast. Rödhaken för att den alltid kommer och håller mig sällskap medan jag jobbar med något av mina projekt. Det är förstås daggmaskar och insekter den är efter, och den har lärt sig att jag är en lämplig person att hålla sig i närheten av. Den sitter oftast på ett spadskaft eller ett skottkärrehandtag ett bit bort, och väntar på att jag ska få upp någon smarrig godbit, och så fort jag går undan från en bit uppgrävd jord, är den framme och kollar.

Koltrasten älskar jag för att den sjunger så bedövande vackert om vårarna. Min definition av lyx är, att ligga i badkaret med fönstret öppet och höra koltrasten sjunga från toppen av granen utanför. Dekorativ är den ju också, och det enda jag har emot den är, att den har en förmåga att placera sina bon på för mig olämpliga ställen. Oftast ovanpå vedtravarna i den halvöppna vedboden, vilket hindrar mig från att få in den nykluvna veden på vårarna, för man vill ju inte störa en häckande fågel. Ibland placerar den i stället boet ovanpå de stegar, som hänger på min husvägg. Det kan vara besvärligt att inte kunna komma åt sin stege, när man behöver den, men koltrasten har förstås företräde.

Men det hittills värsta valet var, när jag höll på att bygga en hundgård åt Nelly, (faktiskt huvudsakligen för att skydda just koltrasten med familj). Nelly är som sagt lite fågeltokig, och en kull trastungar, som virrar runt på marken, gör henne fullständigt ballistisk, så speciellt på vårarna måste hon hållas under kontroll. Nu valde alltså koltrasten att placera sitt bo uppe på en tom blomkruka på en av hyllorna som täcker min bakre husvägg, och alltså mitt inne i hundgården. Så bygget fick stoppas tills ungarna var utflugna.

Koltrastboet                                                    Hemmagjord mesholk                                Uggleholk (notera djupet)

Vi försöker förstås hjälpa småfåglarna på traven, dels genom att plantera buskar, som både ger skydd och ätbara bär, och dels genom att sätta upp massor av fågelholkar. Holkarna har förstås ett "bäst före"-datum, och eftersom många av dem är mer än 30 år gamla, var det ett ovanligt stort antal som helt enkelt trillade ner förra året, efter att spikarna arbetat sig igenom det ruttna trävirket. Jag brukar spika ihop dem själv av överblivna brädstumpar, och med hjälp av en svängborr, som ger ett lagom stort hål för mesar. Men den här gången blev det färdigköpta små holkar, som Lennart P. fixade, genom en kontakt nere i Blekinge.

Det blev också en ny uggleholk förra året, eftersom en av de gamla också trillade ner. Men ugglorna, (liksom kniporna, som oftast snor deras holkar), förtjänar faktiskt ett eget kapitel.

Frukter av Doftolvon

Har man en vattensamling, så har man också ett djurliv.

Min damm är så gammal att den numera är en stabil biotop, med ett fullt utvecklat system av olika organismer, från insekter och vattenlevande småorganismer till fåglar och däggdjur. De enda typer vi egentligen saknar är större vattenlevande djur, som kräftor och fiskar. Vi har försökt plantera in både kojkarp och flodkräftor, båda inköpta för dyra pemgar. Men i båda fallen försvann de omedelbart i det svarta vattnet, och har sedan aldrig synts till. Kräftorna traskade förmodligen ner till den närbelägna sjön, de kan ju röra sig långa sträckor på land. Men vad som hände med kojkarparna är ett mysterium. De ska ju vara härdiga, och dammen har flera djuphålor, som aldrig bottenfryser.

Något som vi har gott om är däremot grodor.

Grodleken tidigt på vårarna är något av en happening. Det bubblar och kokar överallt längs dammkanterna, när jag passerar på kvällsrundan med hunden. Sedan hänger grodrommen i stora sjok av gelé kring vassstråna i några veckor, innan larverna kläcks. Om man har tur kan man sedan få se en massa pyttesmå grodor kravla sig upp på ängen nån gång mitt i sommaren. I övrigt ser man inte så mycket av grodorna under resten av året.

En del av dem äts förmodligen upp av snokarna. Vi har nämligen en stor population av snok runt dammen också. De är goda simmare, och man ser dem ofta fara fram bland näckrosbladen, med små svallvågor efter sig. Vi har inget emot snokarna, de är goda nyttodjur, och helt ofarliga, utom förstås för smågnagare. Man kan till och med unna dem en och annan groda. Men kanske det också var de som åt upp kojkarparna?

Och ett år blev ungdomarna lite hysteriska, när de upptäckte en kull av 18 slingrande småsnokar ute på ön. Förmodligen hade de kläckts där. Annars övervintrar de oftast i mina lövkomposter. Det har hänt några gånger att jag har fått ett helt ormbo på grepen, när jag kastar om komposterna tidigt på våren. Då blir jag lite chockad, även om jag inte är ormrädd, mest för att jag får dåligt samvete. För hur kul kan det vara att plötsligt få sitt hem upplyft i luften av en jättevarelse? Jag brukar snabbt be om ursäkt, dra mig tillbaka och överlämna just den komposten åt snokfamiljen, tills de är redo att flytta ut.

Grodorna har för övrigt också den fördelen att de äter upp en del av mygglarverna. Har man en damm, så har man förstås också myggor. Men faktiskt förvånansvärt få. De flesta av dem som överlever grodlarver, dykarbaggar och salamandrar blir förmodligen mat åt alla småfåglar.

För vi har förstås ett rikt fågelliv också. Men mer om detta i ett annat avsnitt.

Som de flesta hundägare, har jag svårt för Nyårsafton.

Nelly är visserligen inte direkt skotträdd, men hon är definitivt ljudkänslig. Hon är också väl medveten om vilka ljud som är ovanliga och kommer utifrån, och betydligt känsligare för dessa. Som valp kunde hon bli påtagligt orolig av ljudet från snöplogen utifrån, trots att hon kunde passera förbi samma snöplog, eller en bullrande sopbil utomhus, utan att ens höja ett ögonbryn. Uppenbarligen vill hon alltså veta vad som orsakar ljuden.

Hon reagerar inte ett dugg när vi passerar en skjutbana i aktion utomhus, men visar tydligt obehag inför ljuden av smällare och fyrverkerier utifrån. Så att ha på TVn på full volym, som ofta rekommenderas i tidningar, hjälper inte ett dugg, om någon drar igång ett fyrverkeri på tomten bredvid samtidigt.

Smällare lär ju vara förbjudna nu, men på något sätt tycks de ändå gå att få tag i. Och trots att en del butiker har slutat sälja fyrverkerier, finns det ändå många kvar som gör det.

Jag vet faktiskt inte hur Nelly skulle reagera om någon idiot slängde en smällare under henne, eller om någon av grannarna plötsligt skulle dra igång ett jättefyrverkeri just när vi passerar på kvällsrundan. Och jag tänker inte utsätta henne för det heller, om jag kan undvika det.

Så på nyårsafton går vi sista kvällsrundan redan klockan åtta, och sedan håller vi oss inomhus.

Men om nu jag, som har en hund som bara reagerar med lindrigt obehag, ändå tycker att Nyårsafton är bland de otrevligaste dagarna på hela året, så kan jag tänka mig hur fruktansvärt det kan vara för dem vars hundar verkligen är skotträdda. Det finns hundägare, som tar in på ett hotell i Arlanda eller Torslanda övernyårshelgen, eftersom fyrverkerier är förbjudna där, på grund av närheten till flygplats. Och det finns hundar som tillbringar hela helgen darrande under en säng längst in i det bortersta sovrummet.

Jag önskar att folk ville tänka lite mer på det, innan de drar igång sina fyrverkerier.

Överblick norrut  från arbetsytan vid västra tomtgränsen, innan randplanteringarna påbörjades

Randplanteringen längs den övre, södra delen av Ferievägen blev ett långdraget projekt. Det påbörjades egentligen redan strax efter vägbygget 2010, medan jag väntade på att vägkanterna kring dammen skulle bli klara för plantering. Jag hade bara småplantor till förfogande då, från min egen och Guns tomt, mest rotskott av forsythia, syren och hägg, och några små fröplantor av lönn. För att det inte skulle se för stelt ut, planterade jag buskarna i två halvcirklar, den övre med hägg, den nedre med lönn. Jag brydde mig inte om att göra några större planteringsgropar, bara satte ner dem i gräset där jag lyckades komma ner med spaden.

Resultatet blev därefter. Plantorna stod och marade, och var bara obetydligt större när jag återtog arbetet fem år senare. Den här gången tog jag rejälare tag. Jag startade med den nedre halvcirkeln, där jag grävde ut ett halvmeterdjupt dike utanför de gamla buskarna, som sedan fylldes med en bra jordblandning. Samtidigt fick förstås de gamla syrenerna också betydligt mer och bättre jord att växa i, åtminstone på utsidan.

Marken visade sig vara mycket svårgrävd; jordmånen var ren morän, och full av stora rullstenar. Detta var inte helt negativt, varje uppgrävd sten betydde ett rejält hål att fylla med bättre jord, och själva stenarna kom väl till pass för stödmurarna.

De flesta av jordstenarna lyckades jag spetta upp själv, men en del var så stora att jag måste invänta hjälp från någon av de tillresta starka gossarna, Niklas och Lennart. Det gjorde att arbetet ofta stod still i veckor, men det spelade inte så stor roll, eftersom jag samtidigt jobbade med andra projekt, bl.a området vid vändplatsen och entrépartiet till min egen tomt. De uppgrävde stenarna hamnade i en låg stödmur ut mot vägslänten, för att få upp jordnivån ytterligare och ge mer plats för buskarnas rötter.

Efter hand utökades projektet inåt, eftersom jag samtidigt ville bli av med ett irriterande bestånd av fjälltolta i gräsytan på ömse sidor av Västra Stigen, och även begränsa beståndet av krypande vildkaprifol, som infiltrerat ängsytan i södra delen. Så till slut blev det ytterligare en halvcirkelformad platå innanför, även denna med ett delvis rejält jordlager innanför en lägre stödmur mot utsidan och nordhörnet, där det redan stod en rätt stor japansk lönn, som nu fick lite mera matjord runt fötterna.

I den inre delen mot Västra Stigen består marken dock huvudsakligen fortfarande av den gamla ängsjorden, med undantag för tre planteringsgropar, där jag baxat upp några stora markstenar som sedan använts till yttermuren. I groparna sattes ett antal rotskott av Euonymus saccalinensis från Guns tomt. Tanken är att den här delen så småningom ska uppfattas som liten lund, med några glesa småträd, en fortsättning söderut på Magnolialunden.

Sommaren 2016 var nedre halvcirkeln någorlunda klar, och jag åkte på inköpsresa till Fly, Jordnära och Lyckas, för den här gången ville jag ha lite större köpeträd och -buskar. Det visade sig plötsligt finnas silverpil till salu igen, så jag köpte två stycken, varav den ena så småningom hamnade nere vid södra dammstranden. Just pilarna råkade lite illa ut, eftersom de var tänkta för den övre halvcirkeln, och det området var långtifrån klart för plantering när jag köpte dem. De blev därför kvar lite för länge i krukorna, och jag slarvade med vattningen, tills jag plötsligt upptäckte att båda såg heldöda ut. Jag lyckades dock väcka liv i dem igen, genom att ställa dem i bäcken några dagar, och sedan beskära dem i toppen.

De andra buskarna kom i jorden någorlunda snabbt. I den yttre randen av den nedre halvcirkeln blev det en rad av fyra nya syrener, två vita, en lila och en rosa, mellan en gammal Viburnum carlesii i norr och ett par befintliga gullregn i söder. De gamla syrenerna fick samtidigt också betydligt mera jord att växa i, vilket behövdes, för de såg rätt ynkliga ut. Närmast gullregnen satte jag också en gråbladig havtorn och en mörkröd smällspirea. Jag hade beundrat just den färgkombinationen på bild någonstans och ville pröva den själv.

Eftersom jag nu hade åstadkommit ganska stora ytor av öppen jord, blev det nödvändigt att planera för marktäckare, för att inte ogräset skulle ta över, särskilt i den yttre delen, där jorddjupet var ganska stort nu. Planen var att huvudsakligen använda myskmadra i den yttre cirkeln, och ormöga och kaukasisk förgätmigej i den inre, där jorden inte var lika djup.

Jag delade alltså gamla plantor av ormöga, och rev upp tussar av myskmadra som jag stoppade ner här och var. Senare petade jag också ner några plantor av gullgröna, som jag köpte på rea hos Lyckas. I den yttre cirkeln satte jag också ett antal valeriana, som jag dragit upp med roten vid diket nere vid campingen, och spridde även ut en del frö. Visionen var vita flockar av valeriana, svävande på höga stänglar över den vitblommande myskmadran.

Sedan övergick jag ganska omgående till den övre halvcirkeln. Även där grävde jag ut ett rejält dike utanför de gamla småbuskarna, och gjorde en låg stödmur ut mot vägen. Området visade sig vara minst lika svårgrävt som det nedre, men jag hann få ner de sista köpebuskarna, ett par doftschersminer och den sista silverpilen från Fly, innan arbetet fick avbrytas för vintern.

Året därpå var hela den nedre halvcirkeln övervuxen av högt ogräs, så jag fick börja med en ordentlig grovrensning för att ge marktäckarna en sportslig chans, innan jag återgick till den övre halvcirkeln igen. Men eftersom större delen av 2017 ägnades åt vedklyvning och vägkanten mot vändplatsen, hann jag bara med ungefär halva sträckan, innan det blev för blött och tungt att gräva under den regniga senhösten. Det sista jag flyttade dit var en kastanj, en av de fröplantor som jag fått av grannen Andrea, och som vid det här laget hunnit växa sig riktigt stor.

Och i och med med detta är historiken om mitt woodland i stort sett framme i nutid, för den övre halvcirkeln är ännu, vintern 2017-18, inte avslutad. Det kommer också förmodligen att bli ytterligare en halvcirkel, denna gång med den konvexa sidan vänd inåt, för att knyta ihop de nya randplanteringarna med taxushäcken vid arbetsplatsen.

Men det får som sagt bli nästa år.

Boel och Katrin, med utstakad vägsträckning i bakgrunden, maj 2016

Mycket behövde fortfarande göras kring vändplatsen och uppfarten, där det fortfarande såg väldigt tråkigt ut. Det var en rätt brant sluttning från vägkanten ner till dammtomten, särskilt i den södra delen. Här behövs både terrassering, uppfyllnad och plantering, och på sikt blir det nog nya rhododendron i sluttningen utmed bäcken. Tills vidare är det ett bra ställe att lägga tillfälliga lövkomposter på.

Nästa stora projekt för året blev alltså att snygga till området närmast uppfarten, när nu alla högar av ved, grenar och flis äntligen var borta. Jag förberedde genom att rätta till resterna av sprängsten i kanten mot sluttningen, och beställa hem ett par lass väggrus och ett lass matjord. Sedan blev det en ny arbetshelg, då vi först stakade ut vad vi tyckte var en snygg kurva förbi den stora tallen. Alla hjälpte sedan till att kärra ut det mesta av gruset och jorden. Själva uppfartsvägen behöver bara vara tre meter bred, resten av skaftet får bli gräsyta, (klippt eller torräng). Först efter att vi var klara hittade vi gränsmarkeringarna, men de visade sig stämma riktigt bra med den utstakade sträckningen.

I nedre hörnet mot vändplatsen ville jag ha en plattbelagd parkeringsplats, som till hälften hamnar på min mark, och till hälften på tomtskaftet. Bilplatsen kan användas som gästparkering till alla tre husen. Eftersom snöhögarna från plogningen vintertid alltid hamnar just där, måste den delen ändå hållas fri från vegetation. Kortändan av bilplatsen markerades med några plantor av Ölandstok, eftersom läget är ovanligt soligt och torrt.

Sluttningen mellan uppfartsvägen och mitt woodland var delvis ganska brant, och behövde snyggas till med en terrassering, vilket också skulle ge tillräckligt jorddjup för lite större träd och buskar. Precis i nederkanten av sluttningen låg en grupp av jättestora kantiga sprängstenar , som var riktigt fula och dessutom för stora att flytta långt. Nu integrerades de, med hjälp av de tillgängliga starka gossarna, i en blivande stödmur mot en lite högre belägen terrass närmast vägen.

Niklas och Lennart vältrade dit ytterligare ett par stora stenar, för att markera den framtida sträckningen av terrassen. Sedan hävde vi dit en förfärlig massa gräsklipp och löv, och satte även ut ett par kompostringar för att samla ännu mera organiska massor för framtiden. Nedanför den blivande terrassen behöll vi den ursprungliga marknivån, men gjorde ett par planteringsgropar, och satte dit två ganska stora plantor av gullregn, som frösått sig på olämpliga ställen på min egen tomt. Gullregnen tog sig snabbt och blommade vackert redan nästa år.

Året därpå fick vi hjälp av Mats på Ekebacken med att fullborda stödmuren, genom att flytta några ännu större stenar från vägkanten vid uppfarten till Niklas och Katrins hus. Han dök oväntat upp med sin traktor, och med hjälp av grävskopan på denna lyftes den största av kullerstenarna ned till terrasseringen. Det blev rätt dramatiskt först, eftersom traktorn sjönk ner ända till hjulnavet i det djupa jordlagret, som jag vid det här laget lyckats få dit. Mats lyckades dock ta sig loss, och de övriga stenarna fick de starka gossarna rulla sista biten av vägen, för säkerhets skull.

Efter dessa gemensamma insatser, tog det bara några dagar för mig att fullborda stödmuren och fylla på med jord. Det gick ovanligt fort, eftersom allt material, både jord, grus och lövkompost, redan fanns på plats bara några meter bort. Jorden räckte också till fylla upp svackan mellan paradisäpplebusken och svartaronierna vid elskåpet, där jag hade hållit på med att dumpa höstlöv ända sedan vägen byggdes. Nu blev alltihop färdigt i ett sammanhang, och jag kunde för en gångs skull så ängsfrö i rätt tid, under förhösten. Fröerna, som jag samlat ihop under sommaren, innehöll bl.a valeriana, akleja och midsommarblomster från Guns tomt, vit malva från branten väster om stenbacken, och massor av prästkragsfrö från Ekebackens hästhage.

Katrin och jag var helt överens om att vi skulle plantera något speciellt på den nya terrassen, eftersom läget är exponerat och ligger rakt i deras utsikt från verandan. Vi enades om en Cornus Kousa "Eddie's White Wonder", som vi båda sett i blom på Zetas Trädgård, och jag lyckades få tag i ett fint exemplar på Lyckas Trädgård redan samma höst. Nästa år kommer det förmodligen att bli någonting ännu mera exklusivt, (och tveksamt härdigt) här; förhoppningsvis ett Snöklocksträd (Styrax obassia), om vi nu lyckas få tag i ett sådant.

Blommande Yakusimanumhybrid innanför uppfarten, maj 2017

Vedklyven sätts ihop, med högarna av stammar i bakgrunden

I samband med det övriga vägbygget gjorde Skanska en provisorisk väg i tomtskaftet till Amandas tomt, och drog även upp ledningar till själva tomten. Tomtskaftet, som är 4.5 meter brett, har en vinkel på mitten, men själva vägbanan, som bara behöver vara 3 m bred, kan dras i en mjuk S-kurva runt en stor tall på min sida, så att sidoremsan ömsevis hamnar på min eller Niklas sida av vägen. För att klara stabiliteten ut mot den delvis rätt branta slänten ner mot min tomt, ligger det ganska mycket exponerad sprängsten i kanten av vägen.

Vägstumpen har därefter under årens lopp använts som upplag för diverse grus-, jord-, och rishögar, och i den övre delen som eldningsplats för det årliga skräpbålet.

På den planare ytan innanför den nedre delen av vägen låg under mer än 5 års tid två jättehögar med gamla trädstammar från avverkningen före vägbygget, täckta av presenningar. De belamrade minst 50 kvadratmeter mark, och det hela såg inte särskilt roligt ut, särskilt som högarna låg rakt i utsikten från Niklas och Katrins veranda. Men eftersom jobbet var för stort och olustigt att göra själva, lejde vi till slut ut det.

2015 sågade de frilansande Pensionärstvillingarna Lennart och Bengt äntligen upp högarna av trädstammar. Året efter, 2016, dominerades helt av ved. Wellfeltarna inskaffade en vedklyv, som alla i familjen köpte in sig i, och byggde även två vedförråd på sin tomt, med hjälp av Lennart Hildingsson.

Niklas och Emilie vid klyven                  Vedskjulet börjar fyllas                          Ännu ett vedskjul  på gång          

Sedan anordnades flera arbetshelger. En person skötte klyven, två bar fram och lastade på, medan resten staplade den redan kluvna veden, samtidigt som bygget av skjulet pågick.. Det gick snabbt och effektivt, och på otroligt kort tid förvandlades högarna av stammar som legat och skämt utsikten i mer än fem år, till prydliga vedstaplar under skärmtak. Eftersom det första förrådet snabbt fylldes, togs ett beslut på stående fot, att bygga ytterligare ett, uppe vid husentrén.

Veden, liksom vedklyven, är gemensam. Lennart H. kör ibland ner några släpkärror till Halmstad, Niklas och Katrin tar ofta med en säck ved i bilen till Stockholm, en hel del har hamnat i min egen vedbod, och resten eldar familjerna Wellfelt upp på plats under vinterhalvåret. Framöver kommer nog en del ved att få åka ner till Blekinge också, eftersom snickerifabriken. som hittills hållit Boel och Lennart med ved, nu har stängts.

Nästan fullt hus efter avslutade dagsverken 

Skyltarna vid de tre entréerna kom till under 2016, efter att jag insett att det krävdes någon sorts upplysning om parkens status, i och med att det blivit så många nya hus i närområdet.

Tidigare har jag faktiskt funderat till och ifrån på att inhägna hela området, fast egentligen mest för att hålla hunden inne och rådjuren ute. Men slutligen bestämde jag mig definitivt för att låta bli. Dels skulle det bli väldigt fult, och dels verkar staket så ogästvänligt, även om jag naturligtvis tänkt ha grindar. Under årens lopp har jag också lärt mig vad rådjuren gillar och inte gillar att äta, och anpassat sortimentet därefter. För övrigt är rådjuren ett mindre problem numera; de stora flockarna på ett dussin djur, som brukade dra runt på åttiotalet, är definitivt borta.

Förbipasserande har alltid brukat be om att få komma in och titta på näckrosorna, och jag har alltid sagt att det går bra. Att folk promenerar runt i parken och tittar på växtligheten tycker jag definitivt bara är trevligt. Men jag vill ju samtidigt inte att parken ska uppfattas som någon sorts allmän yta, där man kan gå in och sparka boll eller ha picknick på ön lite hur som helst.

Lite extra fundersam blev jag också, när jag upptäckte att bilder på bågbron och dammen redovisades som en "tillgång i området" i prospektet, när tomten bredvid min skulle säljas. Senare fick jag också höra, att ännu en mäklare hade använt dammparken som ett försäljningsargument gentemot en spekulant på en av de sista tomterna.

Citat; "Det gör ingenting att tomten är väl liten, det finns ju en stor allmän park alldeles intill, som ni kan utnyttja".

Hur som helst behövdes det förmodligen någon form av upplysning, och jag tyckte det var bäst att tydligt tala om vad som gällde. Så under 2016 skaffade jag tre små skyltar till de tre entréportalerna med texten;

"Denna park ägs och sköts privat. Promenera gärna genom området, men håll er till stigarna och låt blommorna stå kvar! Även de vilda är planterade."

(Formuleringen kom faktiskt från far, han hade också funderingar på skyltar på sextiotalet).

Året efter blev det även en temporär skylt inne vid dammen kring midsommar:

"Gå inte ut på bron! Häckande and"

Detta efter att några besökare hade stört den ruvande andhonan ute på ön, så att hon lämnade boet. Äggskalen återfanns på stranden dagen efter, kråkorna hade väl tagit dem. (Andparet häckade dock om, så det blev en ändå en kull ungar senare).

Om det nu beror på skyltarna, eller på att dagens barn är mera väluppfostrade än vi själva var som ungar, så har det inte varit några som helst problem därefter. Tvärtom blev jag själv tillrättavisad av ett 5-årigt grannbarn, när jag plockade mina björnbär på Norra Portalen i höstas.

"Du får inte plocka bären", sa han allvarligt. "Det står på skylten där!"

Jag försökte förklara för honom att bären faktiskt var mina egna, men jag tror inte att grabben litade riktigt på mig.

(Skyltarna kommer från en webfirma, som heter Skyltmax. Man får själv betämma text och utformning)