Ursprunglingen var den stora näckrosdammen ett vitmossekärr i mitten av vår skog.

Någon gång i mitten av femtiotalet fick far för sig att han skullle gräva ut en damm i lågpunkten av kärret. Kanske var det hans version av femtioårskris. Han skred till verket med hjälp av två jämngamla vänner, alla beväpnade med spade och gummistövlar.

Projektet var naturligtvis dödfött redan från början. De tre herrarna slet som djur, knädjupt i lervällingen, nakna till midjan och omgivna av en svärm av myggor. Men botten var hård blålera, och hålet vattenfylldes lika snabbt som de grävde.

Vi barn besökte arbetsplatsen dagligen för att beskåda framstegen. En av våra tillresta småkusiner stirrade på dem med häpnad, och utbrast på sin ädelskånska;

"Aäou! Att di kann? I de skitta vannet!"

Efter ett ögonblicks funderande tillade hon; "Ah ja, di e ju pågar."

Efter en veckas hårt slit hade de åstadkommit ett hål på ca tre m². Far insåg det hopplösa i projektet, och tillkallade en kille med traktorgrävare, som gjorde hela jobbet på några timmar.

Den uppgrävda dyn och leran lades i en vall tvärsöver kärret, för att hålla vattnet på plats. Det fungerade oväntat bra. Vallen och lerbottnen håller vattnet kvar till nästan 99%, utan hjälp av dammduk eller andra konstmedel.

Tyvärr hade inte far full koll på var hans tomtgränser gick, så vallen, liksom en bra bit av den nordligaste delen hamnade en bra bit in på granntomten. Det skulle ställa till en del problem för oss när området byggdes ut ca femtio år senare. Men det var vi än så länge lyckligt ovetande om.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...