Höstdepression är tydligen väldigt vanligt. Många, även några av mina närstående, klagar över det, men själv har jag aldrig drabbats. Det är till och med så att mina favoritmånader på året är april-maj och september-oktober.

Alla gillar förstås våren, när naturen vaknar till liv efter vintervilan, och nya växter tränger upp ur marken nästan varje dag.Själv gillar jag hösten också, både de glödande höstfärgerna och den mera dämpade gråbrungröna koloriten efter att de sista löven fallit till marken. Visst inträder ett visst vemod nu i november, eftersom man vet att kyla och snö är på väg, men även senhösten har sin egen charm.

Stekheta dagar sommartid har aldrig varit min favorit, ligga en hel dag på badstranden är det tråkigaste jag kan tänka mig. Och ännu värre är kyla, snö och is, då man dessutom riskerar att halka och bryta benen. Jag skulle aldrig ens fundera på att åka på "solresa", och ännu mindre till någon vintersportort - vintern är illa nog som den är.

Jag avskyr snö och is; det gör det svårt att ta sig fram både med bilen och på hundpromenaderna här hemma. Eftersom jag har lågt blodtryck fryser jag också om både fingrar och tår, så fort temperaturen droppar under noll.Ibland blir nysnön så tung att grenarna knäcks på mina buskar, om jag inte går runt och ruskar av den - och får snö innanför kragen och handskarna på kuppen. Det enda positiva jag kan säga om snö är att den skyddar vegetationen under.

Temperaturen på hösten är behagligt mitt emellan, klär man sig bara någorlunda vettigt behöver man varken frysa eller svettas. Jag gillar den vackra morgondimman över fälten och sjön - fram till den dagen när sjödimman betyder att isen håller på att lägga sig. Jag kan till och med se det vackra i den första nattfrosten, när det ligger ett vitt skimmer över fälten på morgonpromenaden. Årstidernas växling är en del av tillvaron, och förr eller senare kommer det en ny vår. Väder är något övergående, och man kan klä sig därefter - eller stanna inne.

Som trädgårdsägare välkomnar man oftast regn, eftersom man vet att vegetationen behöver det. Långvarig torka är betydligt svårare att hantera. Jag minns årets extrema torrsommar mest som ett ständigt flyttande av vattenspridare och släpande av långa slangar, för att rädda vad som räddas kunde. I höst har det visserligen inte blivit särskilt mycket regn heller, men molnen, dimman och temperaturen gör att det bildas kondens på nätterna, och eftersom det flesta växterna gått i vila vid det här laget verkar fuktigheten räcka till.

Som hundägare måste man naturligtvis ut flera gånger om dagen, även om det råkar vara dagsregn. Det är alltid ett visst motstånd just när man ska ge sig ut, men när man väl är ute, känns det ofta rätt behagligt. Värre är det när regnperioderna blir för långvariga och man måste ta hand om de dyngsura kläderna flera dagar i följd. Till slut blir man förstås lite sur - mest rent bokstavligt. Jag har jackor som klarar ganska mycket, men efter en dryg timmes regnpromenad går vätan oftast igenom på axlarna, och byxben och skor är genomblöta. Man borde kanske använda stövlar, men de är aldrig behagliga att gå i, särskilt långa sträckor. Så jag växlar mellan flera olika par skor istället, så de hinner torka upp mellan varven.

Fast idag skiner faktiskt solen, och det är fortfarande plusgrader...

Jag räfsar fortfarande löv, och det lär bli min huvudsakliga sysselsättning utomhus under åtskilliga veckor framåt. Nelly är numera alltid med mig när jag jobbar ute, och håller sig i stort sett inom tio meters avstånd. Oftast sitter hon på någon höjdpunkt och spanar över nejden, även om hon ibland gillar att vara i vägen, och parkerar sig på precis den platsen som jag har tänkt ge mig på härnäst. Hon gillar ju att få uppmärksamhet, men har ändå blivit mycket bättre när det gäller att ignorera folk som passerar på vägen, och har definitivt respekt för bilar, så jag behöver inte oroa mig så mycket för vad hon ska hitta på härnäst numera. För övrigt är det ganska tomt i området under dagtid; de flesta grannarna är ju på jobbet eller i skolan. Möjligen är det någon enstaka katt eller ekorre som kan dyka upp, men dessa har ju gott om träd till hands att rädda sig upp i.

Lövräfsning är på sätt och vis ett tacksamt jobb, eftersom det syns så tydligt vad man har gjort; en homogen lövtäckt yta förvandlas till tydliga och prydliga gränser mellan gräsmark, buskage och stigar. Åtminstone omedelbart efter att man gått över den. Dagen därpå är samma yta sprinklad med gula löv igen, eftersom alla träden inte har fällt löven ännu, men i proportion till vad jag har fått undan är det rätt marginellt..

Men det är också ett tillsynes oändligt jobb, speciellt i början, och som vanligt försöker jag svälja mina elefanter i småbitar, så jag räknar; både kärror och ytor: Den stora kärran rymmer löv och gräsklipp från ca 25 m². Mina ringkomposter, som är ca 1.5 m i diameter rymmer ungefär 12 fulla kärror. Det brukar bli 2-3 kärror om dagen, för arbetet är ganska ansträngande. Under den här veckan har jag bara lyckats räfsa rent huvuddelen av den östra, inre ängen, (vilket motsvarar ungefär 12 kärror och en fylld kompost, och kanske en tiondel av den totala ytan jag behöver gå över). Det finns stora ytor kvar och många tomma komposter att fylla upp.

Temperaturen är fortfarande behaglig, även om det har varit disigt hela veckan. Men dagarna blir successivt kortare, allteftersom den mörka delen av dygnet successivt knaprar in både på morgnar och kvällar. Det blir allt mindre dagsljustid för utomhussysslor, och jag hamnar allt oftare antingen framför TVn eller datorn. Det är faktiskt tur för hälsan att både hunden och trädgården tvingar en att gå ut regelbundet, oavsett väder eller dagsljus.

Min dator står vid fönstret till verandan, och jag brukar tillbringa ett par timmar framför bildskärmen, direkt efter morgonrundan med Nelly, medan jag väntar på att Göran och Castor ska dyka upp för vår gemensamma och betydligt längre förmiddagsrunda. Jag läser nämligen morgontidningarna på nätet numera, både Svenskan och Dagens Nyheter, och för tillfället även New York Times och Washington Post, (mest för att hålla koll på vad galningen Trump har hittat på senast borta i USA).

Utanför på verandan hänger en rad fågelmatare för solrosfrö och talgbollar, och då och då händer det att jag hajar till av en ljudlig och uppfordrande knackning på rutan. När jag då tittar upp möter jag den stadiga blicken från en talgoxe, som placerat sig på fönsterblecket och stirrar så intensivt på mig att jag omedelbart blir som hypnotiserad, och lydigt går och fyller på de tomma automaterna.

Normalt matar jag bara fåglarna under vintermånaderna, eftersom jag tycker att det bör finnas nog åt dem i naturen under sommarhalvåret. Gun matar dem däremot året om. Det går åt enorma mängder av fågelfrö, och drivor av fröskal täcker marken både på altanen och ute vid det stora fågelbordet. Men i somras blev det lite för mycket till och med för henne. Det var ett par pilfinkar, som fick tre kullar i snabb följd, och horden av ungfåglar blev så dominerande att de mobbade bort alla andra från automaterna. Inte ens talgoxar eller blåmesar, som normalt brukar vara ganska tuffa av sig hade en chans mot den skräniga horden. Till slut bestämde sig Gun för att göra ett uppehåll i matningen, i förhoppningen att pilfinkarna skulle tröttna och dra iväg någon annanstans.

Det här var någon gång på sensommaren, och jag hade inte haft fågelmatningen igång själv på åtskilliga månader. Jag blev därför ganska överraskad, när jag hörde den plötsliga uppfordrande knackningen på rutan, men gick naturligtvis genast automatiskt och hämtade ett par liter solrosfrö i förrådet, och hällde det i fågelmatarna, som då hade stått tomma ganska länge. Talgoxarna hade alltså bestämt sig för att flytta upp till mig och tvingade mig därmed att starta upp min servering ett par månader tidigare än normalt. Fåglar är smartare än man kunde tro. Det man undrar över är om det alltid är samma talgoxe som sköter kommunikationen, eller om uppgiften går i arv på något sätt. Hur gammal blir en talgoxe?

Hur som helst är det nu alltså full rulle även hos mig, även om Gun numera har startat upp sin egen servering igen. Även pilfinkarna har hittat hit, men förmodligen har Gun inte lyckats bli av med dem ändå. I övrigt har jag såväl alla sorters småfåglar som hackspett och ekorrar, och förmodligen skator och kråkor också, eftersom resterna av Nellys hundmat brukar åka ut på verandan, efter att hon ratat den vid två matningstillfällen. För eller sedan töms också denna skål, även om det kan ta några timmar.

Småfåglarna lever lite farligare hos mig, eftersom min veranda är lättillgänglig även för grannarnas katter, som ofta gör påhälsning vid matserveringen. Men troligen har fåglarna ett liknande varningssystem mot dem som för rovfåglar. Ekorrarna i sin tur gör Nelly fullständigt galen, eftersom de gillar att retas med henne, även ute på tomten. Men altandörren är oftast stängd, och inte ens utomhus har hon någon större chans att få tag i dem, även om det ibland ser oroväckande nära ut.

Lite mer problematiskt blev det i somras, då ekorrhonan bestämde sig för att placera sitt bo under den bakre verandan. Ingången dit var lyckligtvis för trång för att släppa igenom Nelly, men eftersom honan var tvungen att springa åtskilliga meter på marken för att komma fram till närmaste trädstam, och jag oftast kom ut oväntat genom bakdörren med Nelly lös, så levde hon definitivt farligt. Så efter ett par incidenter började jag sätta ut både vatten och mat inne under verandan dagligen, tills ungarna var stora nog att flytta upp i träden. Honan uppskattade uppenbarligen servicen, för det gick åt ett par deciliter solrosfrö om dagen. (Fast det kan ju förstås ha varit småmöss som hjälpte till också).

Även Castor gillar att jaga ekorrar, och det gjorde även Biggles på sin tid. Nere hos Göran och Gun springer ju hundarna ofta lösa på den inhägnade tomten utan att någon människa är med ute, men det stora riskmomentet är just när de öppnar ytterdörren, eftersom hundarna då far ut i full fart och kan överraska en ekorre nere på marken. Så med tiden har de utvecklat en rutin, för att skydda både fåglar och ekorrar. De öppnar först dörren på glänt, utan att släppa igenom hunden, så att de djur som eventuellt befinner sig på marken hinner ta skydd, innan jycken kommer rusande.

Nog är det märkligt hur både husdjuren och smådjuren lyckas styra våra liv...

Jag minns att jag startade den hör bloggen med rubriken "Räfsa löv kan vara kul!"

Det är nästan ett år sedan nu; första bloggen var daterad 11.11, och hösten är nog lite senare i år. Trots att vi har haft några köldknäppar redan, är det rena brittsommarvädret igen den här veckan. Och nu är det alltså dags att ta hand om höstlöven igen.

För mig är löven en resurs, blivande svart mylla, och följaktligen startar jag jobbet med att räfsa rent vändplatsen, trots att jag vet att trädgårdsfirman som sköter vägkanterna förmodligen kommer att sopa all gatumarken så småningom. (De använder förstås en lövblås, vilket jag tycker är fullkomligt horribelt i dessa dagar av klimatoro: att slösa dyr energi på att använda en maskin till något, som definitivt kan göras för hand... Dessutom väsnas det förfärligt. Och de är inte ens ensamma om det, lövblåsar är ett vanligt tillbehör i traktens trädgårdar).

Efter ett par kyliga dagar kring weekenden är riktigt behaglig temperatur igen. Men vädret är lite ostadigt, och dessutom har jag kommit ur arbetsrytmen efter veckan nere i Görans och Guns hus, så för tillfället hattar jag runt en del mellan olika småjobb. Utrotningsprojektet mot kaprifolen är långt ifrån avslutat; det finns ganska stora rester kvar både i sluttningen mot Rhododendrondalen och i gränsen av Amandas tomt. Det finns också flera buskar som ska flyttas, och som egentligen skulle behöva komma i jorden så fort som möjligt innan det fryser på. Inte för att vintern verkar omedelbart överhängande just nu, men med tanke på hur extremt vädret har varit hittills, bör man nog försöka vara ute i god tid. Problemet är bara att jag just nu har slut på både matjord, väggrus och mogen kompost, och så här på senhösten känns det fel att ta hem nya lass. Så buskarna som behöver flyttas får nog vänta till våren trots allt.

Normalt brukar jag ha rätt stora reserver, och det står fårnätsringar för lövkomposter lite varstans i området. Men det sista året har varit lite onormalt, eftersom det behövdes så stora volymer för att få tillräckligt jorddjup på de platser i skogspartierna där mina 16 smårhododendron från Glendoick skulle planteras.De är faktiskt bara en knapp månad sedan de sista kom i jorden.(Beställningstiden för årets nya sändning gick förresten ut nu i veckan, och trots att jag var svårt frestad lyckades jag faktiskt avhålla mig från att beställa några den här gången. Men nästa år kommer jag nog att vara i riskzonen igen, om det blir en ny chans då. Ett par av mina pågående uppfyllnadsområden kommer nog också att vara färdiga för plantering då).

Apropå rhododendron, så verkar det vara upplagt för en fantastisk blomning nästa år, för de allra flesta av dem har massor av blomknopp. Paradoxalt nog beror det på extremtorkan i somras, som buskarna bara överlevde eftersom jag vattnade som en galning under flera månader. När en växt tror att den håller på att dö, reagerar den nämligen genom att sätta mycket blomknopp, i en sista ansträngning att hålla släktet vid liv.

Början av veckan använde jag till att "vinterbona" växthuset med bubbelplast, vilket jag har struntat i de senaste två åren, efter att den gamla bubbelplasten hade slitits mer eller mindre i småbitar. En följd av det är att vinrankan visserligen har överlevt, men slutat bära frukt, så i år tänker jag ge den en ny chans, genom att försöka hålla växthuset frostfritt. Jag har dessutom fortfarande en hel del oskolade krukor kvar av årets frösådd, som förmodligen utvecklas bättre om de får stå frostfritt över vintern,

I år har jag köpt helt ny plast, som dessutom är betydligt tjockare, och därmed förhoppningsvis både har bättre effekt och hållbarhet, än den gamla, (som dessutom vid det här laget var totalt söndertrasad och utsliten efter många års användning). Den nya plasten är också lättare att hantera, eftersom den inte är lika sladdrig som den gamla. Men att veckla in ett helt växthus i bubbelplast är ändå besvärligare än man skulle tro, även om jag struntade i att täcka taket den här gången. Varenda kant och flik måste säkras mot vind från alla håll, för det behövs väldigt lite för att en ända ska lossna någonstans, vilket i sin tur kan leda till att hela sjoket plötsligt ger sig iväg. Jag använder omväxlande plastad metalltråd, överblivna armeringsjärn och någorlunda tunga brädor, för att hålla plastsjoken på plats, så särskilt prydligt blir det inte, men det fungerar.

Till helgen kom både stockholmarna och belganetsborna på besök, tydligen huvudsakligen för att rensa sina stuprännor från löv. På söndagseftermiddagen lyckades jag dock samla ihop gänget, för att elda upp årets samlade rishög, som börjat bli oroväckande omfångsrik, särskilt som den i år även innehöll stora sjok av clematisrankor. Det såg nästan ut som en övermäktig uppgift från början och båda herrarna uttryckte tvivel om att riset kunde vara för blött. Men när det kom till kritan, så behövdes det bara en enda tändsticka. Och när elden väl tar fart går det förvånansvärt snabbt. På ett par timmar var alltihop borta, vilket känns väldigt skönt.

Den här veckan bor Nelly och jag i Guns och Görans hus, för att passa Castor medan de är på äventyrsresa. Det innebär att trädgårdsarbetet får stå på lite vänt en vecka, och gör också hundpromenaderna lite besvärligare, eftersom jag måste välja ställen där man inte riskerar att möta så mycket folk och hundar. Normalt kopplar vi upp hundarna vid alla möten, även om båda är totalsnälla mot både människor och hundar. Problemet är snarare det motsatta, eftersom båda gärna vill hälsa, intensivt och länge, och av naturliga skäl är inte alla vi möter så roade av det.

Just nu är det dessutom bökigare än vanligt, eftersom Nelly är i höglöp för tillfället. I vanliga fall brukar jag koppla Castor först, eftersom han är större och mera påträngande, men möter vi en hanhund nu, är det ju Nelly som först och främst behöver säkras. Dessutom är det ju älgjakt, vilket utesluter en del av de mer perifera skogsrundorna, som jag annars brukar åka till, när jag har båda hundarna. Men fortfarande finns det rätt många ställen som är "säkra" ur båda aspekterna. De flesta av dem är ridstigar, som jag lärde känna under min aktiva hästtid, vilket förstås gör att risken att möta hästar på dem ät jämförelsevis stor.

Mycket riktigt har vi sammanlagt under veckan bara mött två hundar och tre promenerande människor, men sex hästar. Ryttarna är dock ett betydligt mindre problem än andra möten, eftersom båda hundarna tycker att hästar är stora och läskiga, och därför signalerar i god tid att något är på gång. De är uppenbarligen helt nöjda med att sitta stilla bredvid mig, medan de hästarna passerar, och gör inga som helst försök till närmanden. Förmodligen tror de till och med att jag "beskyddar" dem mot de farliga monstren.

Det blir också lite bökigt vid sängdags, åtminstone första natten, eftersom båda hundarna är vana vid att ligga i sängen, och Castor dessutom, (med viss rätt) anser att det är "hans" säng. Sängen, som egentligen är Görans, är lyckligtvis rätt stor, så vi löser det med Nelly vid huvudändan och Castor vid fotändan.

Även vid matdags är det lite strul, eftersom Castor slukar sin mat på tre röda sekunder, medan Nelly äter väldigt långsamt, och dessutom är kräsen, (just nu dessutom kinkigare än vanligt eftersom hon löper). Det löser jag genom att ge dem mat i varsin ända av köket och sedan parkera mig själv med kaffekopp och dagstidning mittemellan. Sedan får Castor vackert vänta, tills Nelly antingen har tömt sin skål, eller lämnat den för gott. Efter det tillbringar han ungefär tio minuter med att slicka hennes tomma skål, eftersom han uppenbarligen är övertygad om att hennes mat är godare än hans. (I viss mån har han rätt, eftersom jag förgyller maten för båda med varsin bulle djupfryst kyckling, som tinats upp i en halvdeciliter vatten, och sedan blandats upp med torrfodret. Eftersom storleken på Nellys portioner är bara drygt hälften av hans, blir förstås andelen av godsaker större i hennes).

I gengäld blir morgon-, eftermiddags- och kvällsrundorna betydligt enklare; bara att öppna köksdörren och släppa ut hundarna - åtminstone i teorin... Nellys "mentala koppel" innebär nämligen att hon absolut inte kan tänka sig att gå ut, om inte jag följer med. Så morgon och kväll traskar vi ceremoniellt två varv runt huset tillsammans, på en kort men numera väl etablerad runda. Och på eftermiddagarna räfsar jag löv, eftersom jag gärna vill ha något att pyssla med själv medan hundarna är ute. Det är förstås inte rätt tid att göra det, eftersom många av löven fortfarande sitter kvar på träden, och de gräs- och grusytor jag omsorgsfullt räfsar rena, kommer att vara täckta av ett nytt lövlager efter nästa höststorm. Ändå känns jobbet inte helt bortkastat, för de löv som väl har hamnat i kompostgropen, blir ju kvar där, även om det blåser. Framför allt bidrar det förstås till att lindra min trädgårdsabstinens, för jag är bara inte van att sitta inne hela dagarna.

Vädret har successivt blivit kallare under veckan, och rapporterna varnade för snö och halka till helgen. Någon snö blev det dock inte här, och det var skönt, eftersom jag fortfarande har sommardäck på bilen. Dags att ringa och boka tid på måndag, även om rapporterna nu talar om en ny varmfront västerifrån.

Älgjakten började 8.10, så nu blir det att vara lite försiktig på hundrundorna, i varje fall under den första veckan, då jägarna lär vara extra skjutglada. Det gör att vi får hålla oss borta från de vanliga ställena, i varje fall de platser där det står älgtorn. Helt säkra är egentligen bara Svärds Skog, Stadsskogen och Hjortmarka, och även ridvägen vid Nygård, fast där riskerar man förstås att möta hästar istället. (Båda hundarna uppför sig dock väl mot hästar, som de uppenbarligen tycker är stora och läskiga, och detsamma gäller förstås älgar. Det är dock inte älgarna vi oroar oss för).

Med gräsklippningen äntligen avklarad, kunde jag återgå till att fixa planteringsgropar för de sista rhododendronen, vilket jag gärna ville ha klart innan vintern. Det är ganska jobbigt att få till hål som är stora nog i skogsterräng, för där finns många trädrötter, stubbar och stenar att ta hänsyn till. Jordlagret är också generellt ganska tunt, men eftersom jag har lagrat höstlöv systematiskt i några större fördjupningar, fick jag till tre ganska rejäla gropar. I den sista gropen stötte jag dock på ett ganska vanligt problem, en riktigt stor sten halvvägs ner, som dessutom var inkilad av flera andra, mindre stenar. Det tog en hel dag att frilägga och få loss den, och sedan vidtog det större problemet att få upp den ur gropen. Den var egentligen lite för stor och tung för mig att hantera ens med spettet, och eftersom jag visste att Niklas och Katrin skulle komma till helgen, kunde jag förstås ha väntat på dem för att få hjälp. Det går alltid mycket enklare nät man är två, och Niklas som ju är betydligt starkare än jag hade säkert fått upp den på en halvtimme. Men jag är nu en gång rätt enveten och dessutom gillar jag att avsluta projekt. Så efter ytterligare en dags fåfänga försök hade jag åstadkommit en sorts "uppfartsramp" på ena sidan av gropen, och efter en natts vila lyckades jag slutligen baxa upp stenen.

(Och det var tur för mig, för när det kom till kritan försvann hela gänget, inklusive Emilie och Lennart H, redan vid middagstid på lördagen. Emilie och Katrin är medlemmar i någon mystisk fyrklubb, och nu skulle allihop upp till Vinga fyr, för att övernatta. I ritualen ingår tydligen att man ska ligga på rygg med fötterna mot fyren och titta uppåt mot det roterande skenet, så det var ju tur att de hade tur med vädret. Förhoppningsvis fick de också sova inomhus).

Hur som helst, stenen kom upp, och tillsammans med resten av stenarna från groparna fick den bilda stödmur kring den nya planteringsgropen vid bäcken, för att ytterligare öka jorddjupet. Samtidigt fick ett par av de gamla rhododendronen utmed bäcken lite extra jord runt rötterna.

Efter det gick det fort att fylla igen groparna, och redan samma dag var de tre sista rhododendronen på plats, två av de mest storvuxna närmast bergskanten, och den tredje, en röd yakusimanumhybrid, som inte ens kom från Glendoicklistan utan var ett av mina oplanerade impulsköp, närmast bäcken.

Jag firade genom att gå in på nätet och smygtitta på den nya beställningslistan. (Hittills har jag dock lyckats behärska mig).

Helgen användes i övrigt åt att dra upp kaprifol med rötterna i gränsen mot Amandas tomt, med Nelly som entusiastisk deltagare. (Hon älskar att vara i vägen när jag jobbar, och lägger sig gärna precis där jag behöver ha fritt svängrum för jobbet). Jag brukar hitta på sysslor så långt från vägen som möjligt under weekenden, eftersom Nelly gärna vill springa fram och hälsa på alla som passerar där. Det är fler än vanligt på weekenden, och alla gillar inte heller uppvaktningen. Dessutom löper hon för tillfället; ännu en anledning att hålla henne undan från sällskapslivet.

Brittsommaren har fortsatt med flera varma och soliga dagar, och det börjar bli riktigt grant ute nu, med stora färgklickar av rött och gult här och var i buskagen. Det började med Kastsuran, som får en läcker ljusgul färg, tyvärr inte är särskilt långvarig, eftersom de fäller bladen först av alla. Sedan kommer Svartaronia i lysande orange, och ungefär samtidigt börjar rönnarna få sin höstfärg. Först ut är som vanligt pärlrönnen, som är mindre än den vanliga, och har vita bär istället för röda. Höstfärgen är dock kraftigt röd. Mina tre Ginnalarönnar vid Norra Portalen är lite senare och börjar lite försiktigt i gult, men blir så småningom väldigt livligt orange och behåller bladen länge. Både magnoliorna och Stephanandran har också fått sin gula höstfärg vid det här laget.

Lönnarna börjar skifta färg lite senare, och eftersom jag både har vanlig svensk lönn och kanadensisk sockerlönn, och dessutom samlar lite på olika sorter av japanska lönnar, blir det stor variation både tidsmässigt och i färgerna, från ljusgult, över knallgult och orange till intensivt rött.

Färgspelet förstärks under kvällstid av två buskage som råkar stå rakt under varsin gatlykta; en grupp Svartaronia vid Östra Portalen och några japanska lönnar vid den Västra. Båda partierna lyser som eldsvådor tvärs över hela parken.

Lönnarna är ju vackra året om, genom sitt dekorativa växtsätt. Svartaronia är däremot ganska anonym, under större delen av året. Den har obetydliga vita blommor, och får rikligt med svarta bär, som är ätliga, men så pass sura att till och med fåglarna oftast ratar dem. Men höstfärgen kompenserar för detta med råge. Buskarna vid vändplatsen har på åtta år vuxit sig så stora att de numera nästan helt döljer det fula elskåp som de ursprungligen planterades för att just dölja. I år blev jag faktiskt tvungen att beskära dem ganska rejält, eftersom de hängde ner över hela skåpet och dessutom skickade grenar långt ut på vägbanan. Elverket måste ju faktiskt åtminstone kunna hitta sitt skåp, om det skulle inträffa något problem med elförsörjningen, (vilket dock inte hänt hittills). Men höstfärgen ursäktar som sagt allting annat i beteendet.

Ett par regniga dagar i början av veckan ägnades åt att skola delar av årets frösådd. Det blev i vanlig ordning för mycket av somliga sorter, (särskilt primulor och höstanemon från egna frön), och inget resultat alls av flera, lite kinkigare sorter. Men även några av fröerna från Trädgårdsamatörerna gav hygglig avkastning, bland annat har jag planterat ut rätt många småplantor av Slåttergubbe, och Silene direkt i ängsmarken, och åtskilliga skolade krukor landade i entrélandet för övervintring. Det lär inte gå att utvärdera något resultat förrän nästa år, och oftast blir det rätt stort svinn under första vintern. Erfarenhetsmässigt brukar jag också alltid förlora intresset efter första året; det blir liksom för många krukor att ta hand om. Trots det kommer jag förmodligen att beställa en ny omgång frön från STA i januari, vid den årstiden brukat man vara svältfödd på blommor, och bli ett lätt byte för målande beskrivningar och vackra bilder...

Det har också kommit ett e-mail från rhododendronsälllskapet, som meddelar att det går att beställa plantor från Glendoick även till nästa år. Och tro det eller ej, jag har svårt att hålla mig borta från beställningslistan, och har redan varit inne på nätet och tittat på bilder från plantskolan flera gånger. Detta trots att jag inte ens fått alla från förra året planterade ännu, och vet med säkerhet att de nya växtplatser jag planerar inte kommer att vara klara för plantering till nästa år. Det enda som stoppar mig hittills är att det var så jobbigt att hämta plantorna, långt uppe i Bohuslän. Jag körde dessutom fel och hamnade i trafikkaoset i Göteborg både på upp- och nervägen. Fast... det går ju att köra över Brobacka och Kungälv istället förstås...

På onsdagen hämtade jag ut gräsklipparen från verkstaden, som rapporterade att problemen orsakats av "gammal bensin", och igensatta tändstift. Jag visste inte ens att bensin kunde bli gammal, men visst, jag använder två alternerande reservdunkar till maskinen, så den ena av dem kan mycket väl ha blivit stående ett extra år, och kanske det blivit kondensvatten i den. Killarna på verkstaden rekommenderade i alla fall miljöbensin, som de sa "varar längre", och jag fyllde båda dunkarna med det, efter att ha tömt de gamla slattarna i biltanken. (Den var nästan full, så jag antog att den kunde klara lite kondensvatten, och var kan man annars tömma bensin?)

Det blev ett par kalla men någorlunda soliga dagar i slutet av veckan, och eftersom det börjar bli sent på säsongen nu verkade det bäst att sätta igång med gräset direkt. (Nelly fick stanna inomhus, eftersom hon ogillar oväsen, vare sig det kommer från människor, hundar eller maskiner. Hon gillar inte att vara ensam heller, men eftersom hon också har en benägenhet att vara i vägen för maskinen, fick hon finna sig).

Gräsklippning är ett tyngre jobb än man kunde tro även med motorklippare, särskilt som det redan var mycket löv och småkvistar på marken efter flera stormar. Så under onsdagen och torsdagen hann jag bara klippa ungefär hälften av gräsytorna. Mitt upp i alltihop hittade jag ett par liter kantareller i en av mina egna gamla grenhögar, och sånt piggar ju alltid upp. Det här var faktiskt de enda kantarellerna på hela säsongen, resten verkar ha torkat bort, eftersom vi kammat noll på de vanliga ställena.

Men på fredagen vägrade plötsligt gräsklipparen att starta igen. Jag försökte länge, men lyfte till slut med mycken möda in den i bilen, körde till verkstaden och förklarade situationen. En av killarna körde ut den på gatan, drog i snöret - och gissa vad? Maskinen startade på första rycket. Jag kände mig förstås som en total idiot. Killen förklarade pedagogiskt hur man chokade maskinen, genom att skruva upp varvtalet, (vilket jag förstås redan visste och hade gjort). Jag lastade in maskinen i bilen igen, körde hem den, lyfte ut den, drog i snöret - och gissa vad? Ingenting hände. Jag drog igen, chokade, drog igen upprepade gånger, men den sabla maskinen verkade helt död igen Jag lät den stå en timme, ifall jag möjligen hade flödat tändstiften med choken, och försökte sedan igen. Ingenting hände.

Vid det här laget var jag extremt frustrerad och var på väg att skyffla in maskinen i bilen igen, men bestämde mig lyckligtvis för att ringa först. Då hamnade jag hos en telefonsvarare; "Fel nummer eller tillfälligt avstängd". Klockan hade hunnit bli tre, och killarna på verkstaden hade väl gått hem tidigare till helgen...

Visst, jag avskyr maskiner, och trots att jag har examen från en teknisk högskola, är jag allt annat än teknisk. Och en del av problemen kanske också beror på att jag som kvinna är svagare, och därför inte har rätt "snärt" i rycken. Men varför startar den i så fall alls ibland?

På lördagen gick den faktiskt igång igen, även om den hackade och lät konstig att bra tag innan ljudet stabiliserade sig. Jag lyckades därmed till slut gå över alla gräsytorna med klipparen, vilket tog större delen av dagen. Sedan fick gräsklipparen en ordentlig rengöring på undersidan, efter att ha fått stå och torka ett dygn. Därefter åkte den in i skjulet, där den ska stå till nästa höst. Den här gången ansträngde jag mig för att köra slut på bensinen först. Få se om samma elände kommer att upprepa sig om ett år.

Nu är det i alla fall gjort, och det är alltid samma härliga känsla av "avslut", när gräsytorna är klippta. Ännu skönare brukar det kännas efter att ytorna räfsats rena från gräsklipp och löv. Räfsningen fick dock anstå till senare, eftersom de flesta löven fortfarande sitter kvar på träden.

På lördagskvällen var Gun och jag på Metropolitanopera i Nossebro, den första för säsongen. Aida, en fantastisk föreställning. Verdi är bara bäst, och man hade inte snålat på scenografin heller; tre våningar höga egyptiska tempel, och visserligen inga elefanter i triumfmarschen, men väl fyra hästar.

Nostalgiscenografin från sextiotalet på biografen Nöjesstjärnan går inte av för hackor den heller, och paus-kakorna från det lokala konditoriet är bara - Mmmmmmm. En fin avslutning på veckan, efter allt tekniskt strul.

Och det blev faktiskt lite brittsommar i alla fall, söndagen var både solig och ovanligt varm.

Första nattfrosten kom på tisdagsmorgonen, precis som förutspått. (Väderlekstjänsten brukar faktiskt vara riktigt pålitlig numera).

Början av veckan bjöd annars på soligt väder, och jag hade planerat att köra gräsklipparen en sista gång över alla ängsytorna. Det blev dock inget av med den saken, eftersom motorklipparen vägrade starta, trots att den fungerade när jag ställde in den i förrådet förra hösten, och inte har använts sedan dess. Det blev att frakta den till motorfirman för service. Mycket irriterande, särskilt som precis samma sak hände förra hösten.

Sen blev det förstås både regn och blåst på onsdagen, även det förutspått. Det är inte många dagar jag inte kommer åt att göra någonting alls i parken, men det här vädret var bara för ruggigt, även om det inte ösregnade. Så jag höll mig inomhus och lyfte istället upp Nelly på trimbordet för en ordentlig genomgång av pälsen, (vilket hon verkligen var i behov av, men också verkligen hatar). Tovorna är alltid värst på hösten, med alla frön som fastnar i pälsen, och man kan tycka att hon borde vara tacksam för att bli av med dem - men icke! Hon känner på sig i förväg, när det är dags, och går då och gömmer sig i farfars-stolen i burspråket redan innan jag ens börjat plocka fram trimgrejorna. När jag sedan kommer med kopplet för att hämta henne, ger hon mig en blick, som tydligt säger. "Jag vet att du tänker döda mig"! (Nelly har ett ovanligt uttrycksfullt, om än något överdrivet kroppsspråk).

Sedan gör hon allt för att sabba själva trimningen; vänder bort huvudet eller försöker gömma det i min armhåla, rycker undan tassarna när jag ska klippa klorna, och sätter sig ner för att jag inte ska komma åt akterspegeln, som hon är särskilt rädd om. Lyckligtvis har jag en metallgalge att fästa kopplet vid, och Katrin brukar hjälpa till, när det är dags att göra något åt svansen och bakdelen, vilket jag normalt bara gör varannan gång. Så den här gången slapp hon undan med öronen, tassarna och armhålorna, som var fulla av tovor, trots att jag brukar försöka reda ut dem med fingrarna så fort jag får en chans under kelstunderna. Som belöning för sitt dåliga uppförande fick hon sedan en extra lång eftermiddagsrunda. Det hade slutat regna då, men blåste fortfarande småspik.

Det har över huvud taget varit blåsigt och ostadigt under veckan, men mellan skurarna kan man ju ändå få en del gjort. Fortfarande finns det flera rhododendron, som ännu inte fått sina slutgiltiga platser, så de flesta insatserna har koncentrerats på det. Ett ovanligt problem är att jag plötsligt fått ont om lämpliga utfyllnadsmassor, eftersom både matjorden och väggruset tog slut samtidigt. På ett sätt är det skönt att bli av med de stora högarna, som verkligen inte var någon prydnad, och jag har definitivt inga planer på att ta hem ny matjord, eftersom det skapar mer problem än det är värt, både vad gäller jordstruktur och "främmande" ogräs. Däremot kommer jag förmodligen att beställa hem ett nytt lass med väggrus innan vintern, eftersom det alltid finns behov av det på många ställen - (inte minst på själva uppfarten, där de tillfälliga högarna brukar hamna).

Men dessutom har all nerbrunnen kompostjord också tagit slut, eftersom det gick åt sex kärror enbart utmed tomtgränsen uppe i den övre delen av hundgården. Vid det här laget har jag tömt två stora gamla komposter, trots att nedbrytningen delvis inte var helt klar, så att huvuddelen av innehållet fick bres ut på plats. Men jag behöver fortfarande få i ordning tre planteringsgropar mellan bäcken och branten mot Amandas tomt. Lösningen får bli att ta ut nerbruten kompost från gropen bakom Rosengården, där utfyllnaden faktiskt hade nått rätt nivå för att vara klar för plantering. Men det är viktigare att få partiet längs bäcken klart, eftersom det är mera exponerat. Så det får bli nästa veckas huvuduppgift.

De tömda kompostringarna såg rätt eländiga ut, delvis trasiga, deformerade och sneda; (de har ju också varit i bruk under åtskilliga år sedan jag tillverkade dem av det gamla fårstaketet runt skogen). Så när de nu ändå var tomma, passade jag på att staga upp dem och fodra dem med hönsnät invändigt, vilket faktiskt innebar åtskilliga timmars jobb. Inte särskilt produktivt, och inget man kan visa upp och peka på för besökare, men ändå väl värt tiden, eftersom de gör jobbet lättare framöver.

Det kom en ny frostknäpp på fredagen, vilket innebar att det var dags att låta säsongsväxterna få komma in i växthuset, där det förhoppningsvis håller sig frostfritt. Så under helgen kånkade jag in ett antal tunga krukor med bl.a Agapanthus och Spindellilja, medan en stor del av årets skolade frösådd samtidigt fick flytta ut, för att lämna plats åt de stora krukorna.

Frösådden är i stort sett lyckad, även om det som vanligt blivit ett överskott av somliga sorter, medan ett fåtal andra inte har grott alls. Framför allt har jag massor av primula, både lundviva och japansk viva, eftersom jag tog frön av egna plantor förra hösten. Lyckligtvis har jag också rätt gott om öppen jord på olika ställen, både i entrélandet och de nygjorda randplanteringarna. Så en del av småplantorna kunde sättas på plats direkt, medan andra får stå på tillväxt i Rosengårdens mittruta under vintern. Det är också mycket som fortfarande behöver skolas, innan det kan flyttas ut, men det lär ju bli fler regniga dagar under hösten...

Britta-dagen är förstås inte förrän den 7 oktober. Men efter de senaste veckornas ruskväder är det svårt att beskriva de varma solskensdagarna under första halvan av den här veckan som något annat än sommar. Men visst - vi tar gärna en repris om ett par veckor. Höstfärgerna börjar visa sig lite här och var, men än är det mesta fortfarande grönt.

Jag håller fortfarande på och pular i hundgården, framför allt med att få till någon form av insynskärm längs den innersta biten av gränsen mot grannen, vilket omfattar en hel del grävande och omläggning av de gamla stenmurarna, för att få till ett lite djupare jordlager. Det blev till slut en halvmeterhög stödmur mot gränsen och några skottkärror fulla med den vanliga blandningen av matjord, lövkompost och torv, för att få upp jordytan innanför till samma höjd.

Från början hade jag hoppats på att kunna sätta en klängros mot staketet. Men just på den sträckan är stängslet betydligt lägre än längs resten av gränsen, eftersom markytan här uppe på bergskammen ligger en meter högre, så till slut blev det ändå friväxande buskar. Jag ville gärna ha något vintergrönt, och funderade lite över olika barrväxter. Men det slutade ändå med att jag satte dit ett par fröplantor av vanlig hederlig rhododendron catawbiense, som jag räddat från en dikeskant för många år sedan, och som vuxit sig rätt stora i sina krukor sedan dess. De har ju redan demonstrerat sin kapacitet som överlevare, och förhoppningsvis räcker den rätt ordentligt påfyllda jordvolymen till för deras behov även på lite längre sikt. (Det hade förstås varit både enklare och smartare att köpa ett par hyggligt stora exemplar av samma sort. Men inte lika sportigt)...

Ett annat pågående - och alltmer påträngande - projekt är entrélandet, där jag haft stora problem med att besluta mig för vad jag ska plantera i den centrala delen, innanför ramen av rhododendron, där jorddjupet delvis är relativt tunt och det för närvarande ser ganska kalt ut. Där står redan ett par nyplanterade japanska träd, ett hängkörsbär och en lönn, som båda lär bli ca tre meter höga. Men mellan dessa behövs något med utbrett växtsätt eftersom det är en rätt stor yta som ska täckas, och helst ska det också ha en viss höjd, så enbart marktäckare fungerar inte så bra. Jag har funderat fram och tillbaka på olika typer av perenner, men allt stupar på att det skulle bli för jobbigt att rensa, plottrigt och svårskött.

Sedan slog det mig plötsligt; Stephanandra skulle fungera utmärkt. Kanske inte världens mest spännande buske, men den har precis rätt växtsätt och höjd, och är tillräckligt starkväxande för att hålla ogräset i schack. Och det går fortfarande att placera lite mer spektakulära perenner längs yttermurarna, om man nu skulle känna för mera blomprakt senare. Dessutom hade jag ju redan ett stort antal småplantor från den förvuxna stephanandran på baksidan, som jag faktiskt haft svårt att hitta någon lämplig plats för. Så alla de små rotskott som jag just stoppat ner i olika skrevor på baksidan av huset, rycktes nu upp igen, och placerades i en stor grupp centralt i entrélandet i stället. Det kommer att ta ett par år innan buskaget växer till sig, men under tiden kan jag kanske ha sommarblommor på de öppna partierna runt omkring.

Den länge aviserade orkanen Knud, som successivt har nergraderats till vanlig höststorm, kom in under eftermiddagen på fredagen, med en hel del regn. Själva stormen kulminerade vid midnatt, och sista hundrundan kändes faktiskt lite otrevlig, eftersom det blåste en hel del i byarna och folk hade varnats för att gå ut alls under kvällen. (Skadorna efteråt tycks dock vara reducerade till en avbruten tallgren och en massa nerblåsta småkvistar från ekarna, och det är inte för första gången det händer i år heller).

Fredagskvällen tillbringades annars vid TVn, eftersom det var final i laghoppningen på ryttar-VM i USA. Vem hade trott att man skulle få se lilla Sverige i en omhoppningsduell om guldmedaljer? Nu blev det "bara" silver, eftersom amerikanarna var 2 sekunder snabbare, men ändå ett resultat långt över förväntan.

Under helgen var det sedan full familjesamling hos Göran och Gun, med alla fyra paren plus lilla jag, eftersom Ola och Olga var nere för att prata med läkaren i Göteborg, och alla ville passa på att träffa dem. Det serverades hummer på lördagen och älggryta på söndagen, och frågan är öppen om vilket som var godast. Det är inte ofta man får vältra sig i en sådan lyx två dagar i sträck.