För att vara en storstad finns det rätt många ställen i Stockholm där man kan rasta hunden i närheten av det ganska centrala läget vid Birger Jarlsgatan, där Niklas och Katrin bor.

Allra närmast ligger Ellen Keys Park; en liten ruta mellan två stora gator, omgiven av låga murar. Den var uppenbarligen tänkt som lekplats för barn, men under de år jag besökt Stockhom kring jul har jag ytterst sällan träffat på några barn där. Däremot desto flera hundar; den lilla parken verkar nästan vara en sorts central mötesplats för närområdets alla hundar. Oftast träffar man på minst ett par stycken och de är också oftast lösa, trots att det lär vara ganska strikt koppeltvång i Stockholm. Hittills har alla vi mött där också varit snälla, så det brukar bli en stunds lek, innan vi fortsätter ner till den betydligt större Humlegården.

Under senare år har det emellertid dykt upp ett oväntat problem i Humlegården; parken har blivit tillhåll för en ganska stor koloni av kaniner. Enligt uppgift från hundägare jag träffat där, har kaninerna migrerat in från Hagaparken, och sedan blivit bofasta och förökat sig. De tycks ha sina hålor i buskagen och under skjulen i den norra delen.

Kaniner gör Nelly fullkomligt tokig, så de senaste två jularna har jag undvikit Humlan och istället valt att förlägga kvällsrundorna till Observatorielunden. Visserligen måste man klättra upp för ett antal branta trappor, och sedan klättra ner igen, men väl uppe på toppen av kullen finns en relativt stor och ganska plan yta, utan trafikerade gator i närheten. Även häruppe träffar man ofta på trevliga lekkamrater, som liksom jag gillar att bryta mot koppellagen. Några ilskna kamphundar, som ju ofta beskrivs som ett problem i Stockholm, har vi hittills aldrig stött på.

I år gjorde jag dock ett försök med Humlegården igen, och kaninerna var faktiskt borta. Återigen enligt uppgift från andra hundägare, skjuter kommunen regelbundet av dem tidigt på morgnarna. Verkar lite riskfyllt mitt i en storstad, men fungerar tydligen.

Huvudpromenaderna under stockholmsvistelsen förläggs dock alltid till antingen Liljansskogen eller Hagaparken. Liljansskogen är ett förvånansvärt stort och varierat promenadområde för att ligga så centralt. Dessutom passerar man ju Tekniska Högskolan på vägen dit, och det är en av mina absoluta favoriter när det gäller arkitektur.

På juldagen blir det alltid en rundtur i Hagaparken. Vi är uppenbarligen inte ensamma om det valet. Det brukar gå en strid ström av människor med eller utan hundar, nästan som en myrväg, bort till koppartälten, runt Hagaparken och tillbaka längs Brunnsviken.

I år var det dock färre än vanligt, möjligen för att det började regna efter halva vägen. Regnet i sig spelade mindre roll, men det gjorde att de tidigare isiga vägarna blev nästan ofattbart hala. 

Vi hade dock tur, och kom hem utan benbrott.  

Familjejul i Stockholm har traditioner ända från 1940-talet i Lövekulle, då Boel och jag var barn. Oftast är det kring ett dussin personer runt julbordet, i år är vi tio stycken. Nelly, som är en ytterst social hund, älskar jularna i Stockholm, med massor av folk som gosar med henne hela tiden. Förmodligen är det årets höjdpunkt för henne.

Det blir förstås julbord, med avsjungande av åtskilliga snapsvisor. Många av dessa har vi lärt oss av vår ingifta moster Margareta, som hade ett till synes outtömligt förråd av halvsnuskiga visor. (Inte alls vad man förväntade sig av en äldre, stadgad och proper dam).

Numera är det jag och Boel, som är äldst, sedan är det två generationer barn och barnbarn. Det yngsta barnbarnet, Signe, ska börja i gymnasiet nästa år, så snart blir det väl barnbarnsbarn också.

En av de stående programpunkterna under julfirandet är ett julspel, som far skrev på rimmad vers, år 1948. Årtalet vet jag säkert, eftersom den största rollen, som tomtenisse på avvägar, spelades av min lekkamrat Göran, som var 8 år vid det tillfället och hade repliken "Jag är ju bara åttahundra år". Året därpå var det förstås meningen att repliken skulle lyda "Jag är ju bara niohundra år", men Göran tog den gångna tidsrymden bokstavligt och sa istället "Jag är ju bara åttahundraett år".
Märkligt nog lyckades emellertid denna åttaåring lära sig hela den långa tomtemonologen utantill.

Det blev några års uppehåll med julspelet under 1950-60-talet, då Boel och jag var tonåringar, och tyckte spelet var jättetöntigt. Det återupptogs inte förrän någon gång kring 1970, då Boels familj kom hem från Malaysia. Därefter har det uppförts varje år, även om det numera flyttats från Lövekulle till Stockholm, och fjärde generationens barn har tagit över många av rollerna.

Boel och jag spelar dock fortfarande rollerna som oss själva.

Numera spelas tomtens roll av fars äldsta barnbarnsbarn, Josef, som fuskar och läser innantill, liksom de flesta andra deltagarna. Rollbesättningen varierar, beroende vilka som råkar vara närvarande. Ett år spelade Boels yngsta dotter Amanda rollen som tomte från USA via Skype.

Någonstans mitt i spelet krälar lysmasken in, oftast spelad av Boel, iförd sängöverkast och ned en ficklampa instoppad i en röd luva på huvudet. Familjens hundar förväntas traditionsenligt få spader vid denna tidpunkt, men Nelly är för cool för att låta sig imponeras.

Strax efteråt dyker tomtenissen upp, och drar sin jättelånga monolog, och det hela avslutas med att alla vandrar ut för att leta efter nissens säck, som "föll av vid er pump". (Pumpen ifråga befinner sig förstås fortfarande i Lövekulle, trots att vi numera fått kommunalt VA även där.)

Tramsigt?

Visst. Men rätt kul också faktiskt.

Dagen före julafton åker jag och Nelly som vanligt upp till Stockholm, för att fira jul hos Niklas och Katrin. Själva julfirandet är alltid kul, men resorna är definitivt mindre trevliga.

SJs snabbtåg stannar bara i Alingsås på morgnar och eftermiddagar och man får inte ha med hund på Blå Tåget. Därför blir det oftast byte i Skövde för mig, vilket är bökigt, när man reser med hund. Och med tanke på SJs notoriska opålitlighet är det alltid ett osäkerhetsmoment.

Det har varit en hel del strul med mina Stockholmsresor under senare år, men det mesta är faktiskt självförvållat. Jag vet inte om det beror på att jag är gammal och tankspridd, eller på att Stockholms central är rörig och svårorienterad för den som kommer utifrån, (eller möjligen på att jag har en tendens att vara ute i sista minuten och fungerar dåligt under stress), men tre gånger hittills har jag lyckats klanta till det rejält för mig själv.

Två gånger har jag hoppat på fel tåg i Stockholm, eftersom jag inte lyckades hitta perrongen till X-2000, som visserligen ligger mitt i centralhallen, men är skyltad på ett helt annat sätt än övriga tåg. Det är ganska otrevligt att hamna på fel tåg, dels för att man uppenbarligen har en ogiltig biljett, men också för att man saknar sittplatsbiljett på tågen, som ju oftast är fullsatta kring jul. Ena gången fick jag hoppa av i Hallsberg och andra i Herrljunga, för att invänta närmaste mjölktåg.

Och förra året missade jag snabbtåget i Alingsås med en minut, för att jag glömt handväskan hemma och var tvungen att köra tillbaka för att hämta den. För en gångs skull var snabbtåget exakt i tid, och jag fick hoppa på nästa mjölktåg, som gick en kvart senare, men resan tog 5 timmar istället för 3.

Personalen var dock vänlig och hjälpsam alla tre gångerna, så allt avlöpte väl. (En av fördelarna med att vara gammal, förmodligen)...

Jag åker förstås hundkupé, vilket också har sina sidor. Eftersom varje resande får ha med sig max två hundar, kan det bli väldigt trångt i ett tvåsitssäte, om man har otur. Dessutom ligger hundkupén granne med Bistron, så det är en ständig trafik av kaffetörstande människor genom mittgången. Jag glömmer aldrig den gången en kille hade med sig två Grand Danois, som hela tiden spillde ut i mittgången, så att alla förbipasserandfick klättra över dem. Vilket de faktiskt gjorde, utan större protester. Folk är uppenbarligen tolerantare än normalt i juletider.

I år hade jag dock tur, och var ensam om att ha hund i min tvåsits-avbalkning. Nelly, som är en vänlig själ, fraterniserade med en tatuerad kille med rakad skalle i sätet mittemot, som såg ganska farlig ut, men uppenbarligen var hundälskare.

Och resan avlöpte utan större störningar än 20 minuters försening i Skövde,

Detaljplanen hängde över oss som ett ständigt hot, men livet måste ju gå vidare.

Under den här perioden jobbade jag mycket hemifrån, med att avsluta ett forskningsprojekt för Chalmers, om våra erfarenheter av planeringen i Berlin. Mot slutet gick jag ner till deltid, och valde också att gå i pension nästan ett år för tidigt. Det blev därmed betydligt mera tid över för trädgårdsarbete.

Jag hade också en ny hund, en Springer Spanielvalp, som hette Molly, och som jag planerat sedan länge. Jag hämtade henne från uppfödaren dagen efter att jag landat efter den sista Berlinresan. Hon skulle bli min ständiga följeslagare i nästan femton år.

Dertaljplanen medförde att mitt woodland förlorade två tredjedelar av sin yta, men det gjorde också att den återstående delen fick mera struktur. Eftersom jag vid det laget visste ungefär var de framtida gränserna skulle gå, koncentrerade jag mig på de delar av området, som jag visste skullle gå att bevara som naturpark även på längre sikt, och framför allt på gränserna utåt.

Buskplanteringarna runt ängsmarken fick plötsligt en helt annan dignitet, eftersom deras största uppgift i framtiden skulle bli att skärma mot insyn från den framtida nybebyggelsen, och framför allt mot vägarna, som vid det här laget blivit till något mycket negativt för mig. Med mer än 200 meters gräns mot blivande vägar, skulle det gå åt massor med träd och buskar till skärmarna, och den enda ekonomiska möjligheten var att framställa dem själv.

Jag hade länge hållit på med förökning av växter i liten skala, men nu fick verksamheten en helt ny inriktning och volym. Förökningen, som tidigare varit mest fokuserad på ängsblommor och rhododendron, inriktades nu på vanliga vilda svenska buskar och träd. Jag använde de flesta tillgängliga metoder; frösådd, sticklingar, rotavläggare och uppdragning av småplantor, som jag fick av grannar och trädgårdsvänner.

Jag var inte så kinkig, när det gällde sortvalet. Så länge buskarna bara hade ett någorlunda hanterligt växtsätt, och helst även snygga blommor, bär eller höstfärger, så dög de. Det blev massvis av små plantor av hägg, syren, gullregn, snöbär, forsythia, nyponros, schersmin, häggmispel, parkaralia, hassel, snöbollsbuske, olvon, benved, bok, kastanj och oxel.

Frösådd och sticklingsförökning är förvånansvärt enkelt, om man bara har tillgång till belysning och undervärme, och det hade jag, i mitt gamla växthus från sjuttiotalet. Det blev snabbt ett hela tiden växande bestånd av olika stora krukor med småbuskar i olika utvecklingstadier.

Baksidan av min egen trädgård började mer och mer likna andra Trädgårdsamatörers. 

Det stod krukor överallt i väldigt många år, för både planprocessen och förökningen tog oväntat lång tid.

Städhjälpen heter Linnea, och är en jättetrevlig tjej.

Min hund absolut älskar henne. Hon börjar pipa av lycka så fort hon skymtar henne borta på vägen, och när Linnea väl kommer inom dörren, slår Nelly nästan knut på sig själv för att välkomna henne.

Egentligen är det lite lustigt att Nelly är så förtjust i Linnea, för de träffas bara två minuter varannan torsdag, när Linnea är på väg in i huset för att städa, och Nelly och jag på väg ut för vår dagliga promenad. Förmodligen beror det på att Linnea själv har hund, och vet precis var hon ska klia hennne för att det ska kännas skönt.

Hon bistår mig också efter bästa förmåga med att påminna Nelly om att väluppfostrade hunder hälsar med alla fyra tassarna på golvet. (Nelly, som är sex år gammal, vet förstås detta vid det här laget, men hon glömmer lätt bort det, när hon blir exalterad).

Eftersom jag är pensionär, och därmed har gott om tid, kan man ju tycka att jag borde kunna städa mitt hus själv. Men jag har aldrig gillat att städa, jag jobbar hellre ute i trädgården, och i och med RUT-avdraget blir ju kostnaden rimlig. Så därför går jag hellre en extra lång promenad med Nelly, under de två timmar som Linnea sanerar mitt hus.

Det händer att vi möter Linnea i dörren, när vi kommer hem, och jag undrar ibland vad hon egentligen tänker, när hon får se min då oftast genomlortiga hund. Nelly är nämligen en Welsh Springer Spaniel, och som alla spaniels äskar hon att bada. Hon är inte heller särskilt noga med kvaliteten på badvattnet, ju lerigare och dyigare, desto trevligare, tycker Nelly.

Jag minns en gång då hon hade hittat en osedvanligt djup dypöl att rulla sig i, och var absolut kolsvart från nos till svans. Jag skämdes faktiskt, när jag tittade in i den lokala hundshoppen på hemvägen. Men långt ifrån att förfasa sig, utbrast affärsägaren glatt; "Precis så ska en spaniel se ut när den har varit i skogen. Då ser man att den har haft roligt"! Man får nog vara övertygad hundälskare, för att reagera på det sättet...

Jag tror dock inte att Linnea är lika förtjust över Nellys lortiga tassar på hennes nystädade golv

Men hon undviker taktfullt att nämna färgen på tassarna, och hittar ett någorlunda rent ställe att klia på, innan hon drar iväg till nästa ställe att städa - förhoppningsvis hundfritt.

Linnea är verkligen en jättetrevlig tjej.

 På väg ut till morgonrundan med hunden passerar jag grannen, som står och skrapar rutorna på sin bil, redan fem minuter försenad till jobbet. Det eländet slipper man i alla fall, när man är pensionär.

Men det är dags för vinterdäck på bilen, och snart blir det väl broddar för mig själv också. Bilen har tid för däcksbyte på fredag, men till dess har det blivit mildväder igen.

Nere på fältet ligger ett vitt skimmer av frost över alla grässtråna, och det knastrar under fötterna, men ändå är det vattenpölar mitt på stigen. En tunn månskära hänger på gryningshimlen i öster. Det är vackert, men kylslaget. Dags att byta till vinterjacka också.

Hunden far obekymrat iväg på sin vanliga snabbrusning runt hela fältet.

Många tycker nog att en gammal käring som jag inte ska ha en så pass livlig hund. Men det fungerar bra. Hon springer minst tio gånger så lång sträcka som jag går på våra promenader, så hon får massor av motion. Och som de flesta spaniels har hon ett inbyggt osynligt koppel på ca 40 meter, så det är inga problem att ha henne lös. Även om jag inte alltid har full koll på var hon är, vet hon själv alltid exakt var jag befinner mig. Nu försvinner hon stundtals i det höga gräset, som kommunen inte brytt sig om att slå i år heller, men när jag kommer fram till vägen igen, står hon redan och väntar på sin vanliga sten.

Hon får sitt vanliga godis när jag kopplar, och så går vi hem till morgonkaffet. Ibland är det skönt att vara pensionär.