Det är betydligt svalare nu, mera normalt svenskt sommarväder, och även om det inte blivit någon riktig rotblöta tycks den värsta torkan vara över. En ny kallfront ställde till det, och väderleksrapporten fick oss att skjuta på takläggningen av växthuset en dag framåt, varpå det naturligtvis blev skurar då också. Tvillingarna fick dock äntligen taket klart på torsdagen, och några av de gamla skivorna är hela nog att använda vintertid på baksidan, för att förbättra isoleringen.

Jag har också passat på tillfället medan växthuset ändå varit utrymt, med att fixa till interiören, städa bort 30 års avlagringar av skräp, löv och spindelväv, och beskära vinrankan, som inte mår bra för tillfället. Jag har också tagit bort värmeslingan i jorden, som inte varit inkopplad på trettio år och bara såg skräpig ut, eftersom den delvis var blottad. Det visade sig vara svårare än beräknat, eftersom jordremsan längs långväggen var totalt infiltrerad av rötter, en del av dem mer än fingertjocka. Och de kommer definitivt inte från vinrankan i inre hörnet. Det är buskarna utanför växthuset som skickat in rötter, hur de nu lyckats ta sig förbi betongsockeln. Nu kommer de att få det betydligt magrare, ifall de återkommer, eftersom inte tänker vattna jordremsan längs långväggen.

Dessutom har jag fixat till ett stabilare underlag för aluminiumborden, som tidigare stått uppstyltade på små betongstenar. Nu blev det en 4x4 tum träbalk utefter hela kanten av den plattbelagda ytan, vilket också kommer att hålla jordremsan bättre skild från trägolvet. Dessutom har jag lagt brädor under trätrallarna, för att höja golvnivån lite. (Jag använde skräpvirke från lastpallarna som plastskivorna levererades på). Under senare år har ju växthuset mest fungerat som en förvaringsplats för tomma blomkrukor och annan bråte, men nu ska jag försöka återställa lite av den forna funktionen som förökningscentrum. Första insatsen blev att sticka några kvistar av lättförökade svenska buskar, eftersom skärmarna behöver förtätas på några ställen. Om förrförra kungen kunde fröså rhododendron vid över nittio års ålder, ska väl inte jag vara sämre.

Det har varit fullt hus i Lövekulle under midsommarhelgen, även om Niklas och Katrin är i Portugal med ungdomarna. Amanda med ungar kom från USA, den här gången "för gott", eftersom de ska flytta tillbaka till England. Kul, för det är ju betydligt enklare att flyga över från Oxford än från Kalifornien, så förhoppningsvis får man se dem lite oftare på Lövekulle i framtiden. Johan med familj dök också upp på fredagskvällen, och stannade över helgen, innan de fortsatte mot Spanien.

Själv deltar jag aldrig i midsommarfirandet på stranden; mitt enda bidrag är att leverera blommor till majstången, vilket i år var oväntat svårt, eftersom det mesta redan är överblommat. (Det blev Videört, Aruncus och Rallarros som räddade situationen). Men Amanda och Anna var nere med ungarna, och senare ordnade ungdomarna grillfest på Boels och Lennarts veranda åt hela gänget, inklusive Gun och Göran, Johan med familj och Ekebackarna. (För en gångs skull regnade det inte, men var rätt kylslaget).

I övrigt har jag huvudsakligen ägnat denna och delar av förra veckans utearbete åt sista delen av västra tomtgränsen; en låg stödmur innanför trädraden närmast arbetsytan. Där växer sedan gammalt några forsythiabuskar och smålönnar, som fört en tynande tillvaro i många år på grund av jordbrist. Nu ska det emellertid bli en ordentlig randplantering även här, och det ser riktigt lovande ut. Det var mycket jord som behövde fyllas på, och det är ett segt jobb, eftersom all matjord måste köras ca 200 meter i uppförsbacke. Jag orkar bara med ett par kärror före hundrundan på morgnarna, och ytterligare ett par på eftermiddagen. Samtidigt är potentialen för att få till en bra buskskärm stor, eftersom partiet med bra jord innanför den nya stödmuren blir dryga halvmetern djupt.

Jag fick hjälp av Niklas förra helgen med att baxa några av de stora kantstenarna på plats, och under midsommarhelgen hjälpte Lennart och Johan till med att maka ut den sista stenen, för att snygga till ytterlinjen på muren. (Stenarna är så stora och tunga att de bara kan flyttas med hjälp av spett, och eftersom jag är notoriskt oteknisk lyckas jag aldrig med att fä dem att gå åt rätt håll, när jag försöker själv).

De gamla forsythiabuskarna, som stått och marat i många år, har nu fått ordentligt med ny matjord runt fötterna, och det bör rimligen få fart på både dem och de nya träd och buskar som jag planerar att komplettera med innanför och emellan. Utöver ett par av små-asparna från bäcken och de tre små rotskotten av Rosenspirea, som jag räddade från grävskoporna i stenbacken höstas, blir det förmodligen några enklare köpebuskar som utfyllnad.

Planteringen får dock vänta till nästa regn. Och det är dröja, enligt väderleksrapporten.

Det utlovade regnet kom redan på söndagskvällen, men det blev bara 4 millimeter. Ytterligare lite småskvätt blev det under måndagen, men inte så mycket som jag hoppats på, och de nya fronterna under veckan gav inte så mycket heller. Det har blivit betydligt svalare, men fortfarande alltför torrt.

Det mesta av blomprakten går fort förbi denna onormala försommar, men ängsvegetationen är nu meterhög, flera av rosorna blommar, och de stora blåklockorna har slagit ut här och var under veckan. (Mina blåklockor är förstås mest vita; (som typisk trädgårdsamatör har jag förmodligen samlat frön från dessa under någon period). Även aklejruta och plymspirea, Aruncus, blommar effektfullt lite varstans. Båda frösår sig våldsamt, och speciellt Aruncusen lyckas kila in sig och växa sig stor nästan var som helst, och det har blivit lite för mycket av den på några ställen. Så på sätt och vis är den ett ogräs, men ett mycket dekorativt och användbart sådant.

Blommar gör faktiskt även vår i höstas inköpta Cornus Kousa, Eddie's White Wonder. Visserligen bara en enda, pytteliten blomma, dold i bladverket, men med tanke på den ovanligt taskiga vintern, får man vara nöjd med att busken har överlevt och verkar må bra.

Jag gjorde en sista insats i entrélandet - (eller snarare strax utanför) - under början av veckan. I gränsen mot van der Puttens, utanför bergryggen och stödmuren som avgränsar landet österut, och delvis in på deras tomt, finns flera djupa skrevor. Dessa var igensatta ytligt av sprängsten från utbyggnaden och totalt igenvuxna med hallon, nässlor, gräs och rotogräs. I befintligt skick är de ett stort potentiellt problem, eftersom ogräsrötterna kan leta sig in mellan och under stenarna, vilket gör det näst intill omöjligt att bekämpa dem.

Jag har rensat fickorna från rötter så djupt det går, och lyckades också spetta upp ett antal ganska stora inkilade sprängstenar, som lär komma väl till pass på andra ställen. Det gick åt flera kärror matjord för att fylla hålen igen. Men det finns alltså en möjlighet att förvandla skrevorna till en tillgång snarare än ett problem, eftersom många av dem är djupa nog att ge växtförutsättningar för ganska storvuxna växter, till och med buskar, (fast det har jag valt bort, för att inte konkurrera med rhododendronen.) Men det behövs något som är någorlunda tåligt och lättskött, och har tillräckligt utbrett och tätt rotsystem, för att fylla fickan helt och hållet, och samtidigt hålla undan ogräset. Och det jag har bestämt mig för är en kort "häck" av Aruncus.

Det växer redan en jättestor planta i den yttersta hålan, som uppenbarligen har frösått sig där själv. Den fyller mina krav och är samtidigt väldigt dekorativ, även när de inte blommar - och dessutom gratis. Jag har ju gott om Aruncus, och de tycks kunna växa sig stora var som helst. Och även om de går ner helt på vintern, är ju rötterna kvar och fyller ut skrevan. Planteringen får dock vänta till senare.

Veckans store händelse var annars den sedan länge planerade renoveringen av växthustaket. Det hade kört ihop sig med leveransen av cellplastskivorna, som kom en vecka för sent, eftersom glasfirman inte lagt beställningen i tid p.g.a ett missförstånd, och leveransbilen bara kör ut på fredagar. Jag förberedde i alla fall så gott det gick, med att röja ur växthuset, klippa undan en del av buskarna bakom och ställa fram stegarna. Och efter mycket letande hittade jag lyckligtvis till slut en påse med reservclips till fastsättningen. (För att komma åt att leta var jag dessutom tvungen att röja upp lite i uthuset, så en massa kassar med gamla tidningar och plastskräp fick följa med till återvinningen på torsdagen).

På torsdagen kom Tvillingarna som överenskommet, men de fick i stället använda dagen till att röja sly, och ta bort ett gammalt vindfälle, som legat i vägen i rhododendrondalen i nästan tio år. Det var irriterande att vi tappade nästan två arbetsdagar med växthuset på det här viset, men de andra jobben behövde också göras. Och eftersom det hade förutspåtts ordentligt regn till torsdagskvällen, så var det bättre att vänta med att ta bort taket till efteråt.

På fredagen startade tvillingarna med att ta bort de gamla skivorna, och göra ren stommen från 45 års nerfallna löv, barr och fnas, som tagit sig ner i alla springor. Det tog längre tid än beräknat, men skivorna kom ändå fram inte förrän bortåt eftermiddagen. Och då ville killarna hellre åka hem, eftersom det var fredag. Så eftersom det ska bli regn på söndag, täckte de bara över mittpartiet, där armaturerna sitter, med stumpar av de gamla skivorna. (Dessa visade sig vara trasigare än jag trott), bara två var intakta.

Den här växthusrenoveringen har strulat redan från början, och fortsatte på samma sätt. Skivorna var svåra att få tag i, kostade betydligt mer än jag räknat med och levererades för sent. Och nu visade sig längdmåttet till på köpet vara lite för kort på fem av dem. Helt mitt fel naturligtvis. Jag borde ha tagit ner en skiva och mätt exakt, istället för att försöka balansera på stegar och mäta på plats med en för kort tumstock. (Som min kollega Erik Palme sa redan för trettio sedan, då jag ramlat ner från en stege och brutit benet; "Gamla Käringar har inte på taket att göra!")

Men det är inte värre än att det går att ordna, med hjälp av en täckplåt närmast husväggen. Tvillingarna känner en plåtslagare, och har lovat att ordna det med honom, när de kommer tillbaka på onsdag för att avsluta. Ytterligare en kostnad, men knappast märkbar i den allmänna konkursen. Jag har redan gigantiska utgifter den här månaden, eftersom den nya varmvattenberedaren också ska betalas, så jag fick sälja lite aktier - (vilket jag faktiskt ordnade själv på nätet för första gången i mitt liv, eftersom min bank har flyttat kontoret till Lerum).

Redan den sextonde hade Skunkkallan stora knoppar, och under veckan har den kommit i full blom.

I höstas var det en artikel i Alingsåstidningen, om att all Skunkkalla skulle utrotas vid kyrkogården, och helst även i övriga delar av Alingsås. Även tidskriften Trädgårdsamatören har publicerat en lista på växter, som anses vara så invasiva att de kommer att förbjudas i hela EU. Skunkkalla finns med på den listan, men eftersom min damm saknar utlopp, och mina tre exemplar har hållit sig på samma plats i 14 år, så kommer jag inte att ta bort dem frivilligt.

Första gången jag träffade på Skunkkalla, var någon gång på åttiotalet, i "Naturdalen" på Botaniska Trädgården, av alla osannolika ställen. De gigantiska, knallgula blomspirorna såg också fullkomligt osannolika ut bland mattorna av vitsippor och svalört, ungefär som något utomjordiskt väsen, som släpps ner från ett rymdskepp. Jag drabbades av akut ha-begär, men det skulle dröja ganska länge innan jag kunde tillfredsställa det.

Åtskilliga år senare, 2004, skulle Emilie, som då jobbade på Hallandsposten, göra ett reportage om den berömda trädgården Vargaslätten, och jag fick följa med som ledsagare. Vi var där i september, så skunkkallan, som växte i massor längs dammkanterna, var inte i blom, men jag hade ju sett den i Botan tidigare och de gigantiska bladen går inte att missta sig på. "Det är ett förfärligt ogräs, akta dig för den", sa trädgårdsmästaren, Nils Olof Nilsson, men jag lyssnade naturligtvis inte på det örat.

På hemvägen passerade vi ett dike, som var mer eller mindre igenväxt av förrymd skunkkalla. Jag hoppade ur bilen och med bara händerna rotade jag upp ett exemplar ur dyn, som fick följa med hem. Ett år senare fick jag två andra exemplar av Gun, som besökt en annan berömd samlarträdgård i Belganet, nere i Blekinge.

Skunkkallan är säkert utrotad från Botans naturdal vid det här lager, och detsamma gäller möjligen även trädgårdsrymlingarna från Vargaslätten och beståndet i Belganet. Men mina tre exemplar växer fortfarande vid in- och utloppen kring dammen, och där har de snällt hållit sig på plats i 14 år. Eftersom det inte finns något öppet utlopp från dammen, bara ett bräddavlopp i form av ett underjordiskt rör genom en stenkista, har den ingen chans att rymma från området. Jag följer dessutom numera Nils-Olofs instruktioner om att ta bort fröställningarna, eftersom jag inte vill ha den runt hela dammen. Den äldsta har faktiskt skickat ner ett par små avkomlingar längre ner i inloppet. De ska få blomma klart i år, men sedan kommer jag att gräva bort fröplantorna. Blommorna, som egentligen är hölsterblad, är fantastiska, men de jättestora och skräpiga bladen, som kommer senare under sommaren, är mindre attraktiva.

I övrigt har vitsippor, lundvivor, corydalis rosea och större påskliljor slagit ut under veckan, medan vintergäcken och snödropparna nu officiellt är utblommade. Tiden börjar så småningom komma i led. Tvillingarna har också tagit bort de sista stamresterna vid norra entrén, så stigen år framkomlig igen.

Större delen av veckan har jag tillbringat i Rosengården, som var i behov av en kraftig upprustning. De nya rearosorna har kommit i jorden, och de gamla har beskurits och fått lite ovanlig omvårdnad i form av aska och kogödsel kring rötterna, som jag hoppas ska få bättre fart på dem. Jag har även gjort en snabbvisit på Lyckas, där jag inhandlade två balar torvströ och ytterligare två rosor; en Ghislaine de Feligonde och en Climbing Bonica, som jag hoppas ska vilja klättra på ingångsportalen. Dessutom har jag hunnit plantera två av mina nya rhododendron vid min västra uteplats och två azaleor nere vid dammen i de gropar som Niklas grävde i vintras. De övriga har fått en tillfällig vistelseplats i lövupplaget bakom Rosengården, där jag kan hålla ett öga på dem, så att de inte torkar ut.

Det har gått åt många kärror med ny matjord och torv nerifrån upplaget vid Niklas och Katrins infart. På torsdagen fick jag plötsligt sällskap där av Nelly, som rymt ur sin hundgård. Det sägs ju att hundar inte kan skämmas, men Nelly visade tydliga tecken på att vara medveten om att hon var på förbjudna vägar. Hon hade den där speciella, teatraliska uppsynen av "snälla, döda mig inte!" som hon annars bara anlägger, när jag planerar att ta upp henne på trimbordet.

Nu fick hon faktiskt stanna med mig utanför hundgården, och visade inga tecken på att vilja ge sig på rymmen på egen hand. Det enda hon var ute efter var uppenbarligen att hålla sig nära mig, antingen jag planterade rosor eller kärrade jord, så i fortsättningen kommer jag nog att våga ha henne med okopplad när jag jobbar utomhus. Hon fyllde ju 7 år i höstas, så kanske hon äntligen blivit vuxen.

Tre olika saker med våranknytning inträffade den här veckan; 20.3 var det Vårdagjämning, och 25.3 både Vårfrudagen och första dagen med sommartid.

Vårfrudagen eller Marie Bebådelsedag, associerar de flesta förmodligen med våfflor, men i gamla tider betraktades Vårfrudagen också som en vädermässig vändpunkt - övergången mellan vinter och vår. Lika mycket snö som det fanns på taken denna dag, skulle det också finnas på marken till Valborg.

Taken är ju rätt snöfria vid det här laget, men annars ligger drivorna rätt djupa på sina ställen i skogen, och dammen är fortfarande istäckt. Den mesta av snön på fälten är dock borta, så synintrycket numera är snarare brungrått än vitt.

Men visst finns det vårtecken, även om allting stått stilla den senaste månaden. Efter hand som snötäcket försvinner tittar utslagna vintergäck och snödroppar fram här och var, även på min tomt. Men redan för tre veckor sedan, innan Gun åkte till Mallorca, blommade vintergäcken längs hennes östvägg. Hon kom hem i går kväll, och i stort sett har våren inte kommit ett dugg längre sedan hon åkte.

Hundpromenaderna har blivit enklare, eftersom man slipper att vada i djupsnö överallt, men risken att halka och bryta benen kvarstår. Å andra sidan är det ju tur att man har hunden, för utan den skulle jag knappt ha kommit utomhus alls under de senaste tre veckorna. För hundägare är det ju fyra gånger om dagen som gäller, oavsett väder och väglag. De enda som annars går ut i sånt här väder tycks vara småbarnsföräldrar med barnvagn. Ofta pappor, vilket jag tycker är uppfriskande att se.

Men det börjar äntligen gå att jobba lite utomhus igen, och det är behövs, för jag har blivit rätt försoffad av allt innesittande. Fast eftersom tjälen är kvar, så är det enda som egentligen går att göra att ta hand om resterna efter trädfällningen, som för närvarande belamrar stora delar av östra ängen. Ett enahanda jobb, och ganska slitsamt, men det måste ju göras.

Det tar tid att kärra undan klabbarna, eftersom de är så stora och tunga att man bara kan ta fyra i taget på skottkärran. Det understa lagret är också fastfruset i marken, och måste sparkas loss. Hittills har jag i alla fall fyllt två av tre tillgängliga lager i vedskjulet; det mesta får nog ligga under presenning tills vi får tid att klyva dem. Och så blir det förhoppningsvis ett påskbål på en del av riset.

Och söndagen var en riktigt fin dag, då man kunde njuta av årets första fågelsång och ta igen sig mellan skottkärrorna i solskenet mot Boels södervägg.

Fast idag snöar det igen, och det ska bli kallare i veckan.

Än så är det långt till vår.

Jag är redigt trött på det här vädret och väglaget nu. Knaggligt och halt överallt, så man riskerar att bryta benen på varenda hundpromenad. Dessutom måste jag kliva över en stor trädstam, varje gång jag ska passera Norra portalen, eftersom både bensinen och sågklingan tog slut samtidigt för pensionärspojkarna, innan de hann stycka upp den i hanterliga bitar.

Men det är åtminstone ljust på morgnarna nu, och faktiskt även på sista kvällspromenaden, eftersom snön lyser upp i mörkret. På dagarna är det däremot för ljust; man får ont i ögonen av allt det vita. Ja, jag vet att jag låter gnällig, men det här är faktiskt en ovanligt usel vår.

Kalla nätter och soliga dagar är värsta tänkbara förhållanden för känsliga buskar, eftersom de börjar bryta för tidigt. Knoppar som börjar svälla under dagen, kan fryser sönder under påföljande natt. Snötäcket skyddar visserligen markvegetationen, men det skyddar också övervintrande mördarsniglar och deras ägg.

Och även om det är plusgrader under dagtid, går det i stort sett inte att göra någonting utomhus, eftersom stora snöhögar blockerar framkomligheten överallt. Så högarna av stamstumpar, grenar och ris ligger fortfarande kvar på östra ängen, i väntan på att det ska gå att komma fram med en skottkärra, så jag kan få undan dem. Förhoppningsvis bör vi åtminstone kunna kunna elda upp rishögen på plats i påsk, när delar av Familjen Familj kommer hit.

Enda nyheten från mitt woodland är annars att rådjuren tycks ha flyttat tillbaka till sin gamla vinterlega i hörnan mot Niklas och Katrins tomt. De har haft sitt sovrum i en stor lövhög där i många år, men flyttade ut under utbyggnadstiden, då de tydligen tyckte det blev för stökigt i området. Nu när byggtrafiken har lugnat ner sig, har de tydligen bestämt sig för att flytta tillbaka igen.

Hur vet jag nu detta? Jo, dels för att jag numera ganska ofta stöter på en liten rådjursfamilj på tre individer under de tidiga morgonrundorna med hunden. Och dels för att rådjuren inte bäddar efter sig. De sparkar upp löven i högen för att få en luftig och varm lega att borra ner sig i. Så medan resten av marken är snötäckt, finns det väldigt uppenbara lövhögar ovanpå snön, i det gamla "sovrummet".

Som vanligt är mina känslor när det gäller rådjuren lite delade. Jag tycker att det är ganska kul att de känner sig så trygga med mig och hunden att de beslutat flytta tillbaka, och de får gärna sova i mina lövhögar om de vill. Jag hoppas bara att de inte förväntar sig "Bed and Breakfast".

Fast med tanke på mina tidigare erfarenheter med rådjuren, så är det förmodligen precis vad de gör.

Det sägs ju att en olycka sällan kommer ensam. Och det tycks stämma när det gäller den här veckan för mig.

Det började med att vattnet frös för mig i måndags. Det har ju varit över 15 grader minus på nätterna den senaste veckan, och jag har torpargrund på huset. Dessutom har jag ju bott nere hos Gun och Göran, för att passa Castor, och det har säkert gjort sitt till. Normalt spolar man ju i ledningarna åtskilliga gånger om dagen, och det hjälper förmodligen till att hålla värmen uppe under huset.

Men av någon anledning föll det mig aldrig in att det kunde hända. Vattenledningen är ju nydragen och mer exponerad, sedan jag fick kommunalt vatten för några år sedan, men jag trodde de hade lagt en värmekabel utmed ledningen under isoleringen.

Nå, jag ringde förstås rörfirman som hade installerat ledningen, för att be om assistans, men de var föga hjälpsamma. Ganska förklarligt, insåg jag så småningom. Tydligen var jag långt ifrån den enda som vattenledningarna frusit för, och nu stod jag sist på en väldigt lång lista. Deras enda konstruktiva förslag var att jag skulle köpa en värmefläkt och sätta in under huset.

Eftersom uppenbarligen ingen hjälp var att vänta från det hållet, åkte jag till Beijers för att inhandla en fläkt. Den vänliga mannen på kundtjänst skakade på huvudet; de hade precis sålt den sista. Samma sak på nästa ställe jag försökte på. 

På det tredje stället fick jag faktiskt tag på en. Den var liten och billig, och försedd med så många varningar om vad man inte fick göra med den, att man kunde tro att det var en liten bomb i förklädnad. Bland annat fick man absolut inte ansluta den till någon skarvsladd, vilket verkade idiotiskt, eftersom den medföljande sladden bara var en meter lång, och en av varningarna var att den inte fick placeras nära ett el-urtag.

Dessutom visade den sig vara oväntat svår att få igång, vilket inte är så kul, när man ska krypa ut och in i en mörk krypgrund i minusgrader. Det visade sig så småningom bero på att den måste placeras på ett absolut fast och jämt underlag. Vilket inte är så lätt, om botten i ens krypgrund består av grovmakadam. Dessutom fanns det ett slags skydd mot att den skulle välta, som slog till så fort man bara nuddade den. Hur som helst fick jag till slut igång eländet, och återvände till värmen och komforten med rinnande vatten nere hos Göran och Gun.

Dagarna gick, och varje morgon vred jag förhoppningsfullt på vattenkranarna i mitt hus, efter morgonpromenaden med jyckarna, men inget vatten kom.

På onsdagsmorgonen, när jag just hade packat in hundarna för att åka på morgonrundan, startade inte bilen. Tydligen var batteriet stendött, och det var ju 15 grader kallt, etc.. Jag försökte rulla igång den, men det gick inte, så jag packade ut hundarna igen och ringde en bärgningsfirma, som jag faktiskt har försäkring hos. Killen jag pratade med suckade djupt, tydligen var jag inte den enda som hade startproblem denna morgon, jag var visst nummer elva på listan. Han frågade hur pass bråttom jag hade, och jag måste ju erkänna att jag inte direkt satt i sjön. Vi kom överens om att jag kunde vänta några timmar, medan han avverkade de mera akuta fallen.

Under tiden försökte jag ringa min vanliga bilverkstad, för att att förvarna om att jag skulle komma, men hamnade hos en telefonsvarare, som förkunnade att "Vi har öppet klockan 7 till 16 på vardagar och på lördagar och söndagar har vi stängt". Eftersom det var onsdag verkade det ju lite märkligt, så jag försökte igen ett antal gånger innan jag gav upp.

Bortåt tvåtiden på eftermiddagen, just som jag började bli orolig att verkstaden skulle hinna stänga, kom äntligen bärgningsbilen. Det visade sig dock oväntat svårt att få igång bilen, trots startkablar. Efter att ha kliat sig i huvudet förklarade killen att batteriet var jättedåligt, men att det förmodligen var startmotorn som hakat upp sig. Till slut lyckades han få igång bilen efter att ha rullat den en liten bit. Han väntade medan jag packade in hundarna i bilen igen, och sedan kunde jag köra till verkstaden på egen hand.

Verkstaden visade sig faktiskt vara bemannad, fast överbelastad, och jag hade ju inte lyckats anmäla min ankomst. Men vi kom överens om att bilen skulle stanna under natten, och att de skulle sätta batteriet på laddning och kolla startmotorn dagen därpå. Jag gick hela vägen hem med hundarna, så de fick åtminstone sin promenad till slut.

Samma kväll kom Göran och Gun hem, så Nelly och jag flyttade hem till mig. Fortfarande inget vatten, och nu blev förstås problemet akut. Man behöver ju vatten till i stort sett allting, t.o.m att borsta tänderna blev ett problem, eftersom jag bara hade några liter upphällda i en hink.

Nå, att Göran var tillbaka löste ju i alla fall problemet med hundarna, så efter morgonrundan stannade vi till vid verkstaden, för att höra hur det var med min bil. Det visade sig inte vara så bra. De hade visserligen laddat batteriet, men bilen hade ändå inte startat på morgonen, så nu trodde de också att felet låg i startmotorn. Det betyder förmodligen att den måste bytas ut, mot en ny och begagnad, vilket i varje fall lär ta ett par dar.

Men nu är ju i alla fall Göran hemma, så behovet av bil är inte lika akut.

Och för någon halvtimme sedan kom plötsligt vattnet tillbaka.

Den här veckan vaktar jag hus och hund åt Gun och Göran, som stuckit till Egypten med Anna och barnbarnen. Det innebär att i stort sett ingenting blir gjort utomhus, dels för att jag bor i deras hus, dels för att det är ordentligt kallt och 3 dm snö.

Istället blir det desto längre hundpromenader, eftersom de vanliga morgon-, eftermiddags- och kvällsrundorna med Nelly ersätts med ett par varv runt deras inhägnade tomt några gånger om dagen. Det är nämligen bökigt att förflytta sig till fots med två hundar, antingen man har dem i koppel eller lösa. Och Nelly, som är ganska matte-fixerad och tramsig, kan inte tänka sig att gå ut på tomten med Castor, om inte jag följer med. Att bara öppna köksdörren och släppa ut dem går alltså inte.

Så bortsett från de inhägnade rundorna på tomten, blir det en daglig biltur till platser där jag inte riskerar att träffa på alltför mycket folk eller hundar. Det ställer till en del problem, eftersom det inte är ordentligt plogat på de ställen där jag normalt brukar gå.

Redan första dagen höll jag på att köra fast i snön, när jag vågade mig in på grusvägen mot Lejonberget, som är ett av mina ”mötessäkra” ställen. Vägen var förstås inte plogad, men någon hade kört in med någon form av större fordon, (lastbil eller traktor), för det var ordentliga hjulspår i djupsnön. Eftersom jag bara brukar köra in ett par hundra meter till en bredare sidoremsa, för att sedan backvända direkt på vägen, intalade jag mig optimistiskt att det nog skulle gå bra.

Det gjorde det inte. De djupa hjulspåren hade en helt annan bredd än min bil, och att vända direkt på vägen var bara att glömma. Jag genomförde dock själva hundpromenaden, medan jag hela tiden oroade mig för hur jag skulle ta mig ut igen med bilen. Att backa 200 meter i djupsnö och försöka pricka in de befintliga hjulspåren var inte särskilt kul, men jag lyckades ta mig ut igen, utan att köra fast. Sedan strök jag tillfälligt den platsen på min redan ganska korta lista av ”mötessäkra” rundor.

Resten av veckan gick bättre, men igår blev det strapatsrikt igen. Vi skulle gå i det stora skogspartiet mellan E20 och Gerdsken. Det är ett område som är fullt av grusvägar och större eller mindre stigar, och det finns flera olika promenadrundor att välja på, oftast ganska folkfria.

Man kan angripa det här skogspartiet från tre håll, via Rothoffskärrsvägen från E20, (vilket är den väg vi oftast väljer), via Markedalsvägen, förbi Varsjön och Österbodarna, (som har en vägbom halvvägs ner mot Lilla Färgen), och via Sjuhäradsgatan och Röhult, från Boråsvägen, (vilket vi faktiskt aldrig har försökt med hittills). Rothoffsvägen och Markedalsvägen är sammankopplade med en grusväg, annars finns det inga förbindelser alls mellan de här tre vägförbindelserna, bara stigar. Och stigarna är slingriga och delvis svårframkomliga, och går till större delen genom rena tassemarker, så det är inte lätt att orientera sig.

Den här gången fick jag för mig att jag skulle leta upp en stigförbindelse mellan Rothoffsvägen och Markedalsvägen, som jag visste existerade, men inte hade gått på flera år, så därför var jag ganska osäker på sträckningen. Det var kanske inte helt smart med tanke på snödjupet, men det fanns fotspår på stigen, som jag tänkte jag kunde följa, och solen sken, så det borde inte vara så svårt att hålla koll på väderstrecken. Trodde jag.

Mycket riktigt gick jag vilse, och hade tidvis inte en aning om var jag befann mig. Terrängen är sådan att det oftast bär iväg åt ett helt annat håll än vad man har tänkt sig, och hur det nu gick till hamnade jag i utkanten av bebyggelseområdet vid norra ändan av Lilla Färgen, istället för i Markedalen, som jag hade planerat.

Nå, helt vilse var jag förstås inte, det fanns ju bebyggelse där, och jag kunde faktiskt höra Boråsvägen en bit bort, men att räkna ut hur jag lämpligen skulle ta mig tillbaka till Rothoffskärrssystemet, var inte helt enkelt. Men jag fortsatte att följa fotspår i snön, huvudsakligen norrut, och via Röhult stötte jag till slut på cykeldelen av Potatisleden, och visste därmed för första gången på en dryg timme exakt var jag befann mig. Sedan tog det förstås ytterligare en halvtimme att ta sig tillbaka till bilen, och både hundarna och jag var rätt möra när vi väl kom hem igen.

I morgon blir det nog en en enkel standardrunda borta vid Bälinge...

För tillfället känns det faktiskt mer som november än januari, och vädret har varit riktigt tråkigt den här veckan. Lite snö i början och slutet av veckan men den smälte bort nästan omedelbart. 6 grader varmt i januari? Ur led är tiden. Till och med fåglarna tycks ha tappat orienteringen; på morgonrundan flyger en flock vildgäss över huvudet på mig. De är varken på väg norrut eller söderut, och vid den här tiden borde de ha varit i Sydeuropa, istället för att trängas med änderna i Nolhagaparken.

Delar av Lövekullevägen är översvämmad vid Mjörnvallen, vilket inte hänt sedan de höjde vägbanan för många år sedan. Och det var en artikel i Alingsåstidningen i veckan om hur stora delar av centrala Alingsås som skulle stå under vatten vid ett hundraårsregn. Där är vi ju inte riktigt ännu, men nog känns det som om Global Warming håller på att ställa till klimatet ordentligt.

Det enda positiva med allt regnandet är väl att grundvattennivån, som alla var så oroliga för i somras, ligger i markytan nu, och vattenmagasinen lär vara ordentligt överfyllda.

Det enda facit jag kan redovisa för den gångna veckan är en räfsad yta på ca hundra m², och lika mycket återstår på den sista biten av ängsmarken. Blåsten och regnrusket gör att man helt tappar lusten att vistas ute, så det har inte blivit mycket trädgårdsarbete gjort , även om det teoretiskt hade varit möjligt, eftersom marken inte är frusen. Men allting är genomblött, och det står vatten i markytan överallt i lågpunkterna.

Det är tur att man har hund, för annars skulle man väl över huvud taget inte komma utomhus. Men hur mycket det än regnar, så måste ju hunden ut fyra gånger om dagen. Jycken har ingenting emot regnet, hon springer glatt före med svansen i vädret, precis som vanligt. Och hur motbjudande det än kändes att ge sig ut i regnrusket, så mår man ändå betydligt bättre efter den dagliga långrundan.

En skogspromenad med en glad hund är rena vitamininjektionen, även om det ösregnar.