Det är Karljohans-år i höst, så jag käkar stekt svampsmörgås nästan varje dag efter hundpromenaderna. Som jag redan har försökt förklara för min oförstående familj är ju en av fördelarna med att vara hundägare att man alltid har en "bajspåse" till hands i fickan. Flera andra hundägare tycks för övrigt ha kommit på samma idé; under torsdagspromenaden vid hundkappbanan mötte jag fyra olika par, alla med välfyllda påsar. Svampen räckte dock även till mig.

Vädret har varit ostadigt under större delen av veckan, vilket gör det svårt att få någon kontinuitet i trädgårdsjobben i parken. Men jag har ändå till slut fått alla vägkanterna räfsade, och även rensat rent från ogräs i de nyanlagda randplanteringarna utmed övre delen av Ferievägen. Ogräset har åtminstone delvis ersatts med marktäckare, bl.a försöker jag sprida den blåa nävan Rozanne till flera ställen. I övrigt blir det mest myskmadra, som jag tar från gången utanför vinbärsbuskarna, där den spridit sig enormt.

I entrélandet blev marktäckarna för tillfället Alunrot och Kantnepeta, och jag har också petat ner en Rozanne vid muren. Jag har mina tvivel om alunrotens härdighet, och kantnepetan ska så småningom få tillskott av mina sticklingar, så det här får ses som en tillfällig lösning. Fyra av rhododendronen från Glendoick väntar ju också på slutplacering, så det kommer att bli fler ytor att fylla när dessa är borta. (Det har förresten just kommit ett mejl från Rhododendronsällskapet, att det kommer att gå att beställa plantor från Glendoick även till nästa år. Frestande, men eftersom jag fortfarande inte har hunnit ta hand om alla från den förra sändningen, ska jag försöka behärska mig, och inte börja bläddra bland de förföriska bilderna).

Resten av veckan har ägnats åt baksidan av huset. Den nya inramningen av hundgården blev i stort sett klar under förra veckan, men det återstod en hel del jobb med att naja ihop de olika nätbitarna, sätta upp nya stödstolpar i gränsen mot grannen, och fixa till en sorts grind, så att jag kan komma åt den övre delen, utan att behöva tränga mig igenom buskpartiet.

Men det som krävde mest tid och arbete var faktiskt att ta bort den del av det gamla stängslet, som gick tvärs över min bakre veranda och gräsmatta, och som har irriterat mig ända sen hundgården byggdes. Det visade sig vara svårare än förväntat, eftersom min kofot naturligtvis var försvunnen, och jag dessutom hade använt extremt långa skruvar, med ett huvud, som inte passade till någon av mina skruvmejslar. Troligen hade jag fått låna någon skruvdragare tillfälligt av Niklas och Katrin. Eftersom de inte kommer hit igen förrän nästa helg, orkade jag inte vänta ut dem, utan tog istället till yxa och såg och så mycket råstyrka jag kunde uppbåda, (vilket uppriktigt sagt inte är särskilt mycket).

Efter en slitig eftermiddag och diverse fula ord, lyckades jag till slut få loss eländet från husväggen, så att jag kunde dra upp pålarna. Det var dock väl värt ansträngningen, eftersom det nu kommer att bli mycket enklare att sköta gräsytan på baksidan, när den inte längre delas av ett staket, och allting ser dessutom väldigt mycket snyggare och öppnare ut. Jag kan inte fatta att jag inte kom på den här idén redan för tre år sedan.

Bakre verandan har också alltid varit en del av mitt "förökningscentrum", och hela bakväggen av det gamla huset är täckt av krukor i olika storlekar. Eftersom mitt förökningsintresse vaknat till liv igen, lär nog många av dessa komma till större användning. Nu när jag kan röra mig fritt mellan verandan och växthuset igen, blir det lättare att flytta småplantorna ut och in beroende på årstid och väderlek. (Nelly får dock fortfarande inte vistas i växthuset på egen hand. Hon älskar nämligen att gräva i öppen jord, så fort hon får en chans, och det är inte nyttigt varken för vinrankans rötter, eller för mina golv, när hon går in med jordiga tassar efter välförrättat värv).

En sak som avslöjades under arbetet med stängslet var att det gamla syrenbuskaget norr om växthuset inte mådde bra. Det här partiet har alltid varit något av en "baksida" och syrenerna planterades som insynsskydd för fyrtiofem år sedan. Sen dess har de vuxit sig höga och rangliga, och eftersom de har begränsat med jord i bergsskrevorna har den senaste torrsommaren dessutom gått illa åt dem. Nu rensade jag upp ordentligt i syrenbuskaget, sågade bort döda grenar och de högsta stammarna och tog ner några skräpträd. Det finns redan gott om småuppslag, så allt ser inte helt hopplöst ut, men till våren ska syrenerna få ett ordentligt tillskott av kompostjord runt fötterna och förhoppningsvis en nystart.

Även Stephanandran, som vuxit sig jättestor och tagit över halva den bakre verandan, fick sig en rejäl beskärning. Den såg inte så rolig ut efteråt, men det är en tuff buske, så den lär säkert återkomma. Jag bestämde mig också för att kassera de gamla och ganska ruttna blomlådorna på verandan, som tidigare mest använts som mellanstation för förökningskrukor, och på senare år invaderats av den outtröttliga stephanandran, som rotat sig överallt i krukorna. Både jorden i lådorna och de många rotskotten kom till ny användning uppe vid staketet mot granntomten, eftersom taxusarna inte räckte till hela sträckan, och det inte behövdes något direkt insynsskydd längs en bit av gränsen. Återvinning har alltid varit ett av mina huvudmål, så jag var ganska nöjd efteråt.

Bakre verandan 2010, (innan den delades av hundgården och innan stephanandran tog över)

Det blev mer strul än förväntat med utvidgningen av hundgården, eftersom armeringsnätet inte riktigt räckte till. Först planerade jag att skarva med bitar av ett plastbelagt grönt nät som egentligen var tänkt för ytkomposter. Men så insåg jag att det skulle bli både stabilare och snyggare med armeringsnät runt hela den nya delen. Problemet var bara att få hem det. De längder av armeringsnät som vi hittills jobbat med var två meter höga och sex meter långa, och även efter att jag delat dem på höjden var de tunga och åbäkiga att jobba med. Som tur var kom Niklas och Katrin ner förra helgen, så jag fick hjälp med att kånka dem på plats. Det fattades dock åtskilliga löpmeter, även efter att jag samlat ihop de bitar av armeringsnät som fortfarande fanns kvar på olika platser. Totalt behövdes det ytterligare ett tiotal löpmeter, som naturligtvis inte skulle rymmas i bakluckan på min lilla kombi.

Som tur var råkade Gun ha Pensionärstvillingarna på plats, för att köra trädgårdsavfall och samlingen av årets skräp till tippen. De hade med sig en kompis med släpkärra, som jag hyrde in mig på, och han köpte fyra mindre längder av armeringsnät åt mig på återvägen ut. Dessa var både lägre och kortare än de gamla näten, så jag klarade att få dem på plats på egen hand, efter att ha klippt till dem så de passade. Taxusarna kom dock inte i jorden förrän på söndagseftermiddagen, eftersom både vädret och andra, mera akuta saker kom emellan.

Trädgårdsfirman, som sköter vägkanterna åt vägföreningen, slog nämligen äntligen av gräset på alla vägkanterna under förra veckan. Det var en dryg månad för sent, men i gengäld gjorde de ett snyggt jobb, och tog ner gräset ända in till kanten av buskskärmarna, utan att skada någonting. Det avslagna hade sedan som vanligt fått ligga kvar en vecka, för att torka och fröa av sig, men nu var det verkligen dags att räfsa rent och köra undan det till kompostering. Min planering stördes dock av vädret, som inte riktigt uppförde sig enligt prognoserna.

Slutet av veckan präglades av ett par ordentliga lågtrycksfronter, som egentligen inte var aviserade förrän till söndagen. Men det startade redan fredag eftermiddag med en rejäl åskskur. Det ställde till lite för min planering, eftersom jag hade hoppats hinna räfsa alla vägkanterna innan regnet startade. Regnet pågick större delen av natten, och gav totalt 34 mm, vilket var en rejäl rotblöta och framför allt en efterlängtad påfyllning av dammen. Vattenståndet där var så lågt att näckrosorna stack upp som kabbelekor, vilket aldrig är vackert.

Vädret efteråt blev en blandning av sol och skurar, som gjorde det svårt att jobba långt ifrån huset, eftersom man ideligen måste ta skydd. Dessutom var allting rejält blött, vilket förstås gjorde det tyngre att jobba. Men varje droppe var ändå välkommen. Vem kan klaga på regn efter den här torrsommaren?

Under fredagen och lördagen hann jag bara räfsa sträckan utefter Lilla Ferievägen och ungefär en tredjedel av den betydligt bredare remsan utefter Stora Ferievägen. Och dessutom klippa bokhäcken, med avbrott för att beundra den stiliga husbil, som grannbarnen tillverkat av en jättestor packlåda av papp, fastsurrad ovanpå en betydligt mindre trampbil. Ungar har oftast betydligt roligare med emballagen till olika grejor, än de har med aldrig så fina leksaker. Jag minns när grannen högre upp längs vägen fick hem en uppsättning nya trädgårdsmöbler tidigare i somras. Barnen byggde en imponerande borg av papplådorna mitt på gräsmattan, (som de tyvärr bara fick behålla ett par timmar).

Bokhäcken såg riktigt fin ut efter klippningen, men jag börjar ändå tveka om det var ett bra beslut att välja mina självuppdragna småplantor av vanlig bok istället för den vanliga avenboken, som plantskolorna har. Stammarna börjar redan bli oroväckande tjocka, men efter den radikala beskärningen, som Niklas och Katrin stod för under förra sommaren, behöver man bara klippa ner den årliga tillväxten, där ju kvistarna aldrig hinner bli mer än tumstjocka. Än så länge är häcken i alla fall tät och fin ända ner till marken, och folk lyckas ju göra små bonzaier i kruka av fullstora träd. I varje fall lär det inte gå att hoppa över klippningen ett enda år, utan att häcken ränner iväg - men det gäller förmodligen även vanliga häckar.

Det regnade igen under natten, och även om söndagen blev lite soligare, var ju allting fortfarande genomblött och gräsräfsning är även under normala förhållanden ansträngande. Men eftersom det hade aviserats stora regnmängder under natten till måndagen, räfsade jag ändå en bit till av den yttre ängen, men gav upp efter en fylld kärra. Ungefär en fjärdedel av sträckan återstår fortfarande.

Resten av dagen användes till att äntligen plantera taxusarna, som fått vänta alldeles för länge i sina krukor, men trots detta verkade må riktigt bra, med kompakta fina rötter. Eftersom hela jordremsan var nyuppgrävd behövdes det även en marktäckare, och det här är nog enda gången i mitt liv som jag avsiktligt har "planterat" Häxört. (Normalt brukar den placera sig själv, och inte alltid på ställen där man vill ha den). Men just här var den faktiskt helt idealisk, en väl avgränsad yta, ingen chans att sprida sig okontrollerat åt något håll, och den kommer definitivt inte att konkurrera med taxusarna. Så jag stoppade helt enkelt ner ett tjugotal tussar och det lär nog inte ta lång tid för den att täcka hela jordytan.

Hösten är definitivt på gång, och om man ska sammanfatta den här extremsommaren, tycks det mesta trots allt ha överlevt torkan. En del träd och buskar har fällt bladen i förtid, men om de klarat sig eller inte lär inte visa sig säkert förrän till våren. Att döma av knoppsättningen kommer det också att bli en fantastisk rhododendronblomning nästa år. Fast det är egentligen ett varningstecken. När växter tror att de håller på att dö, svarar de med att sätta blomknopp för att bilda frö och föröka sig. Förhoppningsvis har de dock missbedömt läget den här gången; de ser åtminstone inte direkt döende ut just nu.

Den främsta anledningen till att så pass mycket tycks ha överlevt är förstås att jag har vattnat som en galning ända fram till bevattningsförbudet i början av augusti, och sedan började det ju faktiskt att regna ett par dagar senare. Men en bidragande orsak är nog också att hela den nedre, norra delen av parken är formad som en skål. Terrängen sluttar nedåt från alla vägkanter, så allt regnvatten som faktiskt kommer rinner inåt mot dammen, och tröskeln vid utloppet håller grundvattennivån någorlunda uppe, även om vägkroppen i princip fungerar som utlopp för grundvattnet n i sluttningen mot Fritidsvägen.

Efter att ha fått nästan alla nya rhododendron på plats, kunde jag äntligen koncentrera mig på att göra klart gränspartiet mot Puttens för den blivande taxushäcken. Jordfickan mellan berget och stenmuren visade sig vara oväntat djup, så de kommer nog att klara sig bra. Och genom att trixa lite med de kvarvarande bitarna av armeringsnät, lyckades jag utvidga hundgården ända ut till tomtgränserna i norr och öster, vilket gör den betydligt mera användbar, eftersom jag nu får hela bakre verandan och växthusdörren innanför stängslet.

Egentligen behövs hundgården inte längre, eftersom Nellie numera håller sig fint i närheten, när jag jobbar ute. Men det är skönt att ha en helt säker plats, där man bara kan öppna dörren och släppa ut henne, t.ex när hon löper, eller om jag skulle bli krasslig. Och framför allt vill jag inte att hon ska jaga grannens katt.

Resten av veckan ägnades mest åt perenner. Normalt brukar jag helst invänta höstrean, men eftersom jag har flera nyanlagda planteringsytor som ser väldigt kala ut just nu, bestämde jag mig för att slanta upp lite extra pengar, för en gångs skull. Alla plantskolorna verkar ladda upp med nya växter, inför "Stora Planteringsdagen", som inträffar första lördagen i september. Samtidigt säljer de ut en del av det gamla sortimentet till halva priset, så jag hade faktiskt lite tur, när jag shoppade runt lite på flera ställen i stan. Ändå gjorde jag säkert av med en dryg tusenlapp på ett par timmar, trots de nedsatta priserna. Det jag valde att satsa på var Astilbe, vit Höstanemon, den blå nävan Rozanne, Alunrot och Kantnepeta.

Astilben, som jag köpte flera krukor av i olika färger på Lyckas, ska få fylla ut tomrummen mellan de små rhododendronen på Västra platån. Den vita höstanemonen Honorine Joubert har jag försökt med flera gånger tidigare, men den tenderar att gå ut hos mig. Den ska planteras på våren, för att få en bättre chans att rota sig innan vintern, så jag planerar att låta den blomma i kruka utomhus i höst, och sedan övervintra den i växthuset. Fungerar det inte den här gången heller, ger jag nog upp. Även Alunrot tycks vara tveksamt härdig, men tills vidare får den ändå agera marktäckare i entrélandet, där det numera är alldeles för mycket öppen jord.

Den blå nävan Rozanne, som har blivit extremt populär på kort tid, (och med all rätt, för den är helt fantastisk), växer däremot våldsamt hos flera grannar, så den borde gå bra hos mig också. Den fungerar bäst när den får stöd av andra växter, så min strategi är att stoppa ner den här och var i de redan etablerade mattorna av blodnäva. Kantnepeta har jag hittills ingen egen erfarenhet av, men Staffan och Miriam har en jättefin häck av den, och nu tänker jag prova den utmed stödmuren i mitt entréland. Men det behövs ganska många plantor där, så jag experimenterade lite med den, genom att slakta ett par av krukorna och göra sticklingar av dem i stället. Det är ganska många löpmeter kant att ta hand om, och på det här viset räcker plantorna lite längre.

Dessutom hade jag de två små japanska lönnarna från förra impulsköprundan att ta hand om. Seiryu hamnade nu i centrum av entrélandet, där det plötsligt var väldigt gott om plats efter att alla mina små rhododendron fått flytta ut, och Emerald Lace satte jag bakom rhododendronraden på västra platån. Båda har finflikiga blad och ska enligt etiketterna kunna bli 2.5 meter höga. Förhoppningsvis har de också vacker höstfärg.

I och med väderomslaget blir det lite nya rutiner för utearbetena. Å ena sidan slipper man vattningen och riskerar inte värmeslag vid grovarbete längre, men å andra sidan blir allting ofta genomblött och det är inte så kul att jobba ute i blöta heller. Så de olika projekten avbryts minst lika ofta som tidigare, men av andra orsaker. Man får helt enkelt anpassa sig efter vädret. Och just nu har jag lite för många småprojekt på gång samtidigt.

En bieffekt av stormen var att marken täckts av ett lager barr och fnas, som tydligen blåsts av de kruttorra tallarna. Även frösådden på min bakre veranda var delvis bortspolad och täckt av fnas, så idag fick alla småkrukorna flytta in i växthuset, där det är lättare att hålla koll på skötseln. Hittills ser det rätt lovande ut, och en del kan nog få komma ut till sina permanenta växtplatser. Bl.a har jag fått ihop ett dussintal plantor av Slåttergubbe, vilket jag länge har velat får in i ängsmarken. Även fröplantorna av Japansk primula växer på bra, så jag kan snart förnya beståndet längs den Centrala Tvärstigen, där de håller på att gå ut.

Efter ytterligare ett par dagars småregn har åtminstone markytan blivit mättad med vatten, och det är läge att både så och plantera. I huvudsak är det kanten mot Amandas uppfart som får ta del av både fröna och småplantorna. Ytan där jordhögen tidigare låg är nu bar jord, i huvudsak utan uppslag av gräs eller ogräs, eftersom den varit täckt av markduk ett par år. Där hamnade nu både en del av de små frösådda slåttergubbarna, plus rätt stora mängder nya frön från Guns tomt, mest midsommarblomster, akleja och bollök, men även meconopsis och gul corydalis från min egen entrégång. (Jag har också tagit frön från mina ljusgula pioner, som jag gärna vill ha fler av, men dem tänker jag så i en låda, under lite mer kontrollerade former).

I vägkanten lite högre upp i backen klämde jag ner alla mina räddade jordgubbs- och smultronplantor från förökningsbordet. De gillar ju att växa soligt och öppet, så jag räknar med att de ska täcka marken, på några års sikt. Jag stoppade också ner ett halvdussin av de mystiska plantorna från förökningsbordet i bortre hörnet av stödmuren. Jag har fortfarande ingen aning om vad det kan vara, men det bör ju klarna på något års sikt. Förhoppningsvis är det något jag gillar, annars bör det vara enkelt att bli av med dem om det behövs, eftersom jag har dem samlade på ett ställe...

Samtidigt håller jag på med mitt nästa grävprojekt, i den bakre delen av gränsen mot granntomten. Där finns en tio meter lång och halvannan meter bred ränna med hyfsat djup jord, mellan en bergrygg och en låg stenmur, där det tidigare vuxit några enar, som emellertid gick ut för säkert tio år sedan. Numera växer där bara grovt gräs, som för tillfället dessutom var ordentligt torrt, t.o.m efter flera regnskurar, så det var ganska enkelt att hacka bort svålen, och fylla på med lite ny jord. Senare i höst ska mina krukade taxusar få flytta upp hit.

Därmed vinner jag två saker. På lite sikt kommer taxushäcken att skymma allt bråte som redan samlats på baksidan av nygrannens långa vedförråd. (Det är ett märkligt generellt beteende, som nästan alla villaägare tycks dela. Man vill inte själv titta på alla gamla stegar, kasserade parabolantenner och annan skrymmande bråte. Så därför travar man upp alltihop på baksidan av sitt garage - (eller i det här fallet vedförrådet), som i sin tur står 1.5 meter från tomtgränsen, enligt standardregeln i stadsplanen. Att de samtidigt exponerar skrotet mot grannen, tycks de aldrig tänka på)...

Den viktigaste poängen med flytten av taxusarna, är emellertid att jag på det viset frigör den främre delen av Mellersta Platån, så jag äntligen kan göra den färdig för de nya rhododendronplantorna från Glendoick, som hittills bara fått en tillfällig placering i entrélandet. Det går ingen större nöd på dem där, men även om rhododendron är jämförelsevis enkla att flytta, med sina kompakta rotklumpar, är det naturligtvis bättre att göra det, innan de hunnit växa sig alltför stora.

Arbetet i tomtgränsen komplicerades av att större delen av partiet var övervuxet av kaprifol, och den måste definitivt bort innan någon nyplantering kan ske. Det blev åtskilliga skottkärror fulla med hoprullade rankor, som tills vidare hamnade i övre delen av uppfarten, i väntan på nästa års bål. Eftersom kaprifolen också hade lyckats kväva ett par gamla enar, blev det ännu mera material till bålet. Och när man väl börjar röja bland kaprifol, tar det liksom aldrig slut, eftersom rankorna kan bli tjugotals meter långa, och rotar sig på alla ställen där de nuddar jordytan. Lyckligtvis är rötterna oftast ytliga, så det är bara att dra och nysta...

Jag blev tvungen att även röja en stor del av hörnet på Amandas tomt, för att kunna baxa ut den 6 meter långa armeringsmattan, som hittills stått lutad mot Puttens staket, efter att ha delat den på mitten i höjdled. Min senaste ljusa idé är nämligen, att genom att placera den vinkelrätt mellan mitt växthus och Puttens tomtgräns, kan jag få en helt hundsäker spärr mellan baksidan av mitt hus och deras tomt. Eftersom Nelly numera oftast är med när jag jobbar ute, är det skönt att slippa oroa sig för att hon ska få för sig att jaga deras katt.

Hettan fortsätter och hundpromenaderna förläggs numera ofta till Kroksjön, där hundarna kan bada. Särskilt Castor är fullkomligt pinntokig. Han rusar i förväg ut i vattnet, och står sedan och flåsar av iver i väntan på att man ska kasta pinnar åt honom. Stackars Nelly får knappast en chans; var gång jag lite diskret försöker slänga en pinne åt henne också, överger Castor den han redan har i munnen, för att istället simma ikapp Nelly och sno hennes.

Till och med jag har äntligen badat denna extremsommar. Jag har börjat gå ner till Margaretaviken med Nelly på eftermiddagarna, och eftersom det är en långgrund sandstrand där, är det lätt att vada ut. Oftast får vi vara ensamma där, men på onsdagen var det riktig trängsel, först ett par med två King Charles spaniel, (som också var väldigt duktiga på att simma efter pinnar). Dessutom ett helt sällskap, som parkerat sig i solstolar på den lilla tillgängliga strandytan. Tydligen är det internationella kappseglingar i Alingsåsviken i tre dagar, och de var där för att titta på start och målgång. Inte riktigt min grej - segling är nog den mest långtråkiga sport jag kan tänka mig för åskådarna.

Värmen och torkan fortsätter minst en vecka till enligt väderrapporterna, så det gäller att hitta sysslor utomhus som inte medför risk för värmeslag.

I början av veckan tog jag därför itu med en uppgift, som fått vänta alldeles för länge; att äntligen tömma det långa bordet med småkrukor, som belamrat ytan framför uthuset i alltför många år. Det är en relikt från min förökningsperiod för ett tiotal år sedan, och har inte fått någon tillsyn under de senaste fem åren. Men förvånansvärt nog är det fortfarande liv i en del av krukorna. Mest består förstås grönskan av jordgubbar och smultron, som tydligen spritt sig med revor mellan krukorna. Uppenbarligen gillar de miljön tillräckligt för att både blomma och sätta frukt. Jag har plockat både jordgubbar och smultron direkt från långbordet i sommar.

Men även en del av de gamla sticklingarna och fröplantorna har lyckats hålla sig vid liv trots vanskötseln. Eftersom jag alltid har svårt att kassera levande ting, och dessutom vill belöna uthållighet hos växter, handlade det alltså inte om en snabbrensning. Projektet innebar en omfattande sortering, för att rädda så mycket som möjligt av det som var vid liv. Vilket i sin tur krävde två olika skottkärror och ett avlastningsbord för själva hanteringen.

Det var ett lämpligt projekt i värmen, eftersom det krävde minimalt med kroppsansträngning. Däremot behövdes en hel del tankemöda, eftersom alla etiketter vid det här laget hade försvunnit eller var oläsliga, och jag därmed fick stora problem med att identifiera vad som växte i krukorna och eventuellt var värt besväret att rädda.

Jag hade hoppats på att bli av helt med långbordet, men i slutändan blev det så många krukor med växter som jag bedömde förtjäna en ny chans, att de inte ens rymdes på halva bordet. De ska få en ny chans i ängspartierna kring dammen och längs Amandas uppfart, när det väl börjar regna. I övrigt blev det en full kärra med kompostmaterial, och en annan kärra med riktigt fin matjord. (Det mesta av jorden gick dock åt direkt vid omkrukningen av de överlevande plantorna).

Nästa hanterbara uppgift i stekvärmen var att klippa häckarna. Rönnsumaken ser aldrig särskilt rolig ut efter en klippning, men jag vet ju att den hämtar sig, och den måste hållas i schack om den inte ska ta över hela området. Bokhäcken fick dock vänta eftersom vägkanterna av någon anledning inte är slagna, och det blev svårt att komma åt i de höga gräset. Istället gav jag mig på buxbomshäckarna i Rosengården, som är lätta och roliga att klippa.

Just nu blommar höstfloxen vackert där, vilket förstås beror på att jag faktiskt vattnat en del. Det är förstås för tidigt för säsongen, men blomningen är överdådigt grann, och så mycket annat finns ju inte att glädja sig åt en sådan här torrsommar. Mest är det röda nyanser, som varierar från ljusrosa till djuprött och violett, och egentligen skulle det behövas några vita för att lätta upp intrycket. Jag planerar att dela alla plantorna och sprida ut dem över hela Rosengården till hösten, kanske kan jag hitta några vita att komplettera med på någon plantskola då.

En annan sevärdhet i Rosengården just nu är en jordärtskocka, som jag köpte i en liten kruka för två år sedan. I år har den har flera tre meter höga stammar med blomknopp i toppen. Tyvärr hamnar blommorna lite för högt för att ge bra effekt, men enbart växtkraften är imponerande, särskilt en sådan här sommar, då det mesta är torrt och halvdött.

Och nu har det tydligen blivit vattningsförbud i hela Alingsås också, enligt AT. Hur ska detta sluta?

Semesterfirarna har anledning att vara nöjda med den här sommaren, men för bönder, skogsägare och trädgårdsägare är den katastrofal. Det utlovade regnet under helgen uteblev helt i Alingsåstrakten. Hettan börjar ta både på krafterna och humöret. Man läser väderleksrapporterna maniskt, och spanar hoppfullt mot minsta moln på himlen. Grovarbete är inte att tänka på, och man behöver hålla sig i skuggan även för lättare sysslor utomhus, så arbetet får anpassas till detta.

Jag har ägnat större delen veckan åt att såga upp de sista resterna av grenar och slyträd till småved. Tvillingarna lämnade nämligen kvar en rätt stor hög med de klenaste delarna av riset. Tydligen är det svårt och farligt att såga upp detta med motorsågen, som fastnar i ojämnheterna, hoppar och slår. Själv använde jag handsåg, och höll mig i skuggan. Jag kunde förstås ha burit undan riset till det vanliga höstbålet istället, men det hade blivit ännu jobbigare i värmen. Dessutom går det åt mycket tändved till eldningen vi kakelugnen vintertid, så jag samlar småveden under skärmtak i gamla apelsinlådor från matvaruaffären. Jag börjar dock få ont om lådor, eftersom de är mer än tio år gamla, och börjar lossna i fogarna, tills de slutligen måste kasseras.

Till slut blev jag äntligen av med rishögen, och den stenlagda ytan bakom uthuset kunde sopas ren för första gången på tio år. Det behövdes, för lagret att sågspån, bark och flisor var nästan decimetertjockt, och det börjar växa upp småträd ur det här och var. Kvar står nu bara den gamla sågbocken, som är så skev och rutten att den knappt håller ihop i fogarna. Det är tveksamt om det ens lönar sig att reparera den, förmodligen får den bli till småved också. Fast inte just nu, jag är less på sågning för tillfället.

Huvuddelen av den lilla energi jag har går annars åt till att flytta runt vattenspridaren. Rutinen, som vid det här laget är väl etablerad, styrs av var det finns nyplanteringar, var jag vet sedan gammalt att jordlagret är lite tunt, och var vegetationen visar tecken på att må dåligt. När rhododendronen rullar ihop bladen, är det ett säkert varningstecken, och på lördagen hände det i entrélandet, som jag hittills inte brytt mig så mycket om, eftersom det fick en väldigt ordentlig genomvattning i samband med planteringen i början av juni. Nu mådde buskarna uppenbarligen dåligt, och eftersom de är nya - (och dyra) - har de hög prioritet.

Trots torkan hade dock en del av det gamla rotogräset börjat visa livstecken igen. Förmodligen hade det hamnat rotbitar av både nässlor, kvickrot och rävarumpor här och var i uppfyllnadspartierna, där den gamla jorden blandats med torvströ och ny matjord. Men så länge rötterna inte har haft tid att söka sig ner i bottenskrevorna igen, är de relativt lätta att bli av med, så jag beväpnade mig med grep och handspade, och rensade bort all synlig grönska av de värre sorterna, vilket resulterade i en fylld lövkorg med ogräsrötter.

Det tog ett par timmar, med avbrott för en badrunda med hundarna på eftermiddagen, och under tiden mörknade det hoppingivande och mullrade över sjön. Men fronten drog förbi på någon timme, utan att släppa ifrån sig mer än några ynkliga droppar, som inte ens räckte till att blöta ner ytan. Så på kvällen sattes spridaren på plats, och fick stå på någon timme för länge, medan jag som vanligt somnade framför Midsummer Murders på TVn. (Jag tycker programmet är småtrevligt, men det är samtidigt rena sömnpillret, och jag lyckas sällan hålla mig vaken till slutet. Så även denna gång missade jag vem mördaren var).

De nyplanterade rhododendronen hämtade sig dock efter vattningen, och det var ju huvudsaken.

I övrigt har det mest bara blivit småplock, städning och andra ströjobb under veckan. Bl.a annat fixade jag en lucka till krypgrunden under huset. Det är en rätt stor öppning där, för att man ska kunna ta sig in under den nya delen av huset. Tidigare har det inte varit något problem, eftersom alla vattenledningar legat under den gamla delen av huset, som är bättre skyddad. Men sedan jag fick kommunalt vatten och avlopp går både huvudvattenledning och avlopp genom den nya delen, och i vintras frös ju ledningarna, medan jag passade hus och hund nere hos Gun och Göran under deras Egyptenresa. Det är svårt att tro i stekhettan just nu, att det bara är ett halvår sedan en riktig styggvinter med 16 minusgrader, men extremt klimat lär ju bli vanligare i framtiden. Och att vara utan vatten är inte särskilt kul, så nu ville jag vara bättre rustad inför nästa vinter.

Projektet med luckan visade sig bli lite besvärligare än förväntat, eftersom det råkade växa en martagonlilja i kullerstensbeläggningen mitt framför ingångshålet, alldeles intill väggen. Hur i hela friden den lyckats fröså sig just där, och dessutom ta sig upp mellan kullerstenarna, är nästintill obegripligt. Och ändå konstigare var att den inte bara hade överlevt och blommat, utan även lyckats sätta en sidolök i den kruttorra sanden under takfoten och kullerstenarna. Det råder ingen direkt brist på just martagonliljor på min tomt; av någon anledning verkar de vara den enda sorts liljor som klarar av de otäcka liljebaggarna. Men en sådan överlevnadstalang måste förstås belönas, så innan jag kunde fixa till fundamentet, måste jag riva upp stenläggningen för att rädda den tappra liljan, och det tog lite extra tid.

Och sedan var det dags att flytta spridaren igen. Det är ett jobb som aldrig tycks ta slut den här sommaren.

Likasom torkan, att döma av väderleksrapporten.

På tisdagen kom äntligen ett oväntat regn. Det var ett rätt blygsamt duggregn, men det varade i några timmar, så totalt blev det 12 mm enligt Guns vattenspridare, (som dock möjligen inte var helt tom, när regnet började). Ett duggregn som det hör gör ändå mer nytta än ett slagregn, som bara rinner av den kruttorra marken. Och till skillnad från vattenspridaren, hamnar ju regnet överallt. Det av SMHI utlovade regnet på onsdagen blev däremot bara några droppar, men man får ju vara tacksam för det man får.

Det är ju slåttertid, så jag växlar mellan att räfsa gräs, (vilket är jättejobbigt), och att rensa undan kaprifol och ormbunkar, när jag behöver något lättare i hettan. Mellan varven flyttar jag runt vattenspridaren, var tredje timme, vilket jag börjar bli rejält trött på, vid det här laget. Men varje gång jag går morgon- och kvällsrundan med hunden blir jag på gott humör av att se se nyslagna fälten. Så här fint har det inte varit i Lövekulle på minst tio år. Nellie är om möjligt ännu lyckligare, och visar det genom att ta vidlyftiga ärevarv runt hela fältet i full fart, vilket hon inte har gjort sedan hon var unghund.

Och på morgnarna sveper jättestora flockar av kråkor och småfåglar runt över fälten, (vilket känns som fel tid, för det är väl ändå inte dags för höstsamlingen? Men kanske är fågelflockarna bara lyckliga av den ovanliga tillgången på frö, som ju blir lättare att komma åt i det korta gräset? Hur som helst, ännu en ovanlig händelse, detta onormala år)...

Tvillingarna har varit här och sågat upp de sista stammarna, så nu har jag en stor hög småved som måste in i vedboden innan höstregnen börjar. Jag funderar lite på att lämna högen kvar utomhus, i hopp om att vädergudarna ska skicka på mig ett ösregn, bara för att reta mig. Vilket påminner mig om en ganska märklig händelse, någon gång på nittiotalet, när det också hade varit en väldigt långvarig torka.

(Varning: Om du är mycket religiös, och därmed känslig för skämt om Gud, bör du hoppa över de två följande styckena. Men historien är faktiskt sann, även om jag är osäker om den exakta tidpunkten).

Det här var i alla fall på den tiden då mor fortfarande levde, och hennes dotterdotter (och min systerdotter) Emilie, var verksam som journalist. Alla frikyrkoförsamlingarna i Alingsås hade gått ihop, för att ordna ett gemensamt jättestort väckelsemöte i stan, och även inbjudit andra församlingar utifrån. Varken mor och jag var förstås direkt religiösa, men eftersom Emilie skulle bevaka den ovanliga händelsen för någon tidnings räkning, följde vi med henne in, av ren nyfikenhet. Intresset för mötet var uppenbarligen stort, och det var massor av folk som samlats på Savannen. De olika samfunden turades om att hålla predikningar, och mitt upp i alltihop var det någon som uppmanade alla i folksamlingen att lämna in små lappar med förböner, som sedan skulle läsas upp från podiet. Teorin var tydligen att eftersom det var så många troende samlade på samma plats, skulle förbönerna få en särskild kraft.

Varken mor eller jag trodde förstås på förböner heller, men det hade som sagt varit torka väldigt länge, så vi tyckte det vore en kul idé med en förbön om regn, och jag lämnade vederbörligen in lappen på det anvisade stället. Jag minns faktiskt inte om just vår förbön ens hann läsas upp, (förmodligen inte). Men nog blev vi bönhörda, och det långt över förväntan. Det dröjde inte ens en halvtimme, innan himmelens portar bokstavligen öppnade sig - det dundrade och blixtrade och regnet bara vräkte ned. Det fortsatte att hällregna hela helgen, mötena fick flytta in i tälten, som var alldeles för små, och i stort sett blev hela det jättestora väckelsemötet förstört. Och jag kan inte bli av med bilden av hur "Han däruppe" satt och skrockade i sitt vita skägg över hur de två vantrogna fruntimren minsann hade fått svar på tal. Man kan faktiskt nästan bli troende för mindre.

Men jag fortsätter att flytta runt vattenspridaren, och växlar mellan att räfsa gräs och gallra i vegetationen längs bäcken, när räfsandet blir för tungt i värmen. Bestånden av strutbräken och Aruncus har vuxit sig så täta att man knappt ens ser bäckfåran längre, så jag röjer bort det mesta av dessa, och samtidigt jagar jag aspsly överallt där det visar sig. Det är bra motion, och det slår mig att många betalar dyra pengar på gym, för att utföra nästan identiska kroppsrörelser. (Fast gymmen är ju förstås luftkonditionerade).

Asp-projektet är åtminstone delvis lyckosamt, såtillvida att de ringbarkade aspskotten är döda, men i gengäld sticker det upp massor av småskott överallt längs rottrådarna. De är för många och för små att ringbarka, så dem klipper jag bara bort vid marken. Det här kommer definitivt att bli en fråga om uthållighet.

Gothia cup pågår i både Göteborg och Alingsås, och Signes lag är med, så Katrin tillbringar mycket av dagarna i Göteborg, som stöttande förälder. (Laget vann sin grupp, men blev sedan utslagna i semifinalen).

På lördagen kom också Niklas ner från Stockholm, och övertog höskörden på ängsmarken, vilket var skönt, för räfsningen är jättejobbig, särskilt i de partier där det växer kvickrot, eftersom de långa revorna hamnar under röjsågens slaghöjd, och därmed måste dras loss med räfsan. All grönmassan har hamnat i mitt nya utfyllnadsområde bakom Rosengården, där marknivån för närvarande har stigit med ett par decimeter.

Senare kommer jag att gå över alla gräsytorna en gång till med motorklipparen, men just nu är det riktigt prydligt för en gångs skull.

"Kraftiga regn" var utlovade från och med kl 13 på måndagen, och SMHI varnade till och med för skyfall, som skulle kunna leda till översvämningar. Massor av regn är ju precis vad vi behöver, så jag väntade otåligt och oroligt, eftersom SMGI inte gav någon garanti för var skurarna skulle hamna. Det dröjde emellertid ända till femtiden innan det började mullra i norr, men sedan kom det en rätt rejäl skur, så det planerade eftermiddagsbadet med Nelly fick ställas in p.g.a åskan. Någon översvämning blev det förstås aldrig, men det småduggade fortfarande, när vi gick kvällsrundan fyra timmar senare, så regnstället åkte på, för första gången på väldigt länge.

Totalt blev det dock bara 7 millimeter, och torkan ser ut att hålla i sig, så det blir att fortsätta med vattningen. En stor del av min tid går åt till att flytta runt spridarna till olika delar av tomten.

Ännu ett stor upprensningsprojekt är annars på gång den här veckan. Nu gäller det vildkaprifol, som hotar att ta över delar av området totalt, med sina mer än 20 meter långa rankor. Jag får skylla mig själv, för det var jag som planterade dem för nästan femtio år sedan - ett av mina mindre lyckade projekt. Tanken var att de skulle bilda låga, blommande buskage, som på västkusten, eller klättra upp i närmaste träd, för att sedan regna ner blommande rankor från trädkronan. Men eftersom det generellt är så skuggigt i hela området blir blomningen väldigt sparsam, och den dekorativa effekten därmed minimal.

Däremot tycks växtkraften vara i stort sett obegränsad, med påföljd att vissa partier av området har blivit närmast oframkomliga, eftersom de sega rankorna täcker både marken och lägre delar av annan vegetation, Finns det ingenting annat att slingra sig kring, så slingrar de sig runt sig själva, och bildar med tiden tjocka sega rep. Värst är det i utkanten av Amandas tomt, och i slänten mellan uthuset och 'Rhododendrondalen', där det knappt går att ta sig fram vid det här laget.

Större delen av måndagen gick åt till att röja själva entrén till Rhododendrondalen; den tvärstig som går mellan Ferievägen och bakdörren på mitt hus. I den ursprungliga planeringen var stigen nästan 2 meter bred, med sand som underlag istället för lövjorden i övriga delar av planteringen. I den andra ändan av stigen, där den möter Ferievägen, hade en stor hassel självsått sig, och eftersom den vuxit sig för stor att flytta, sågade jag bara ner den till roten. Stubben får jag fixa undan senare. Även ett par självsådda rönnar strök med, och sedan gav jag mig på lianerna.

Det visade sig faktiskt vara lättare än jag trott att bli av med kaprifolen, efter att jag hade lösgjort några av de tjockaste rankorna, som höll på att strypa stammarna på ett par jättestora gamla rhododendron. Hela trasslet hängde ihop, men rötterna var ganska ytliga, så det var bara att hugga tag i någon ända och dra, och sedan nysta upp dem, allteftersom de lossnade från sina fästen. Därför bestämde jag mig för att fortsätta med att röja ur den norra delen av rhododendronplanteringen, och sluttningen ut mot uthuset, som också var totalt övervuxet med kaprifol. Det är ett stort område, så jag hann bara med hälften under resten av veckan, delvis för att den tryckande värmen tar på energin.

På helgen dök Niklas och Katrin upp igen, och på lördagen slog Niklas slog av det mesta av ängsmarken med röjsågen, som har ett speciellt knivblad för slåtter. Han röjde också en del av den ganska vildvuxna vegetationen utmed stigarna på söndagen, medan Katrin drog till Göteborg med Signe, som ska delta i Gothia Cup under nästa vecka. Det här var en stor lättnad för mig, eftersom jag börjar bli för gammal för att slå med lie, och avskyr att jobba med maskiner.

Samtidigt som Niklas slog våra ängar var också betydligt större maskiner på gång nere på de stora fälten. De jobbade hela helgen, och fortsatte in på nästa vecka med att ta hand om grönmassan till ensilage, vilket är första gången på åtskilliga år. Det här var ett stort lyft för hela området - synd bara att det ska behövas extremtorka och foderbrist för att skötseln av fälten ska tas om hand på ett rationellt och ekologiskt hållbart sätt.