Det har varit en ganska normal vårvintervecka; kanske bara onormalt varm, för så här tidigt på året ska det faktiskt inte vara vår ännu. Det är påtagligt ljusare, både på morgnar och eftermiddagar, men jag har ändå inte kommit igång med någon effektiv rutin för trädgårdsarbetet. Det är ju inte så mycket man kan göra så här års, mer än att räfsa löv och klippa sly, och bådadera börjar jag bli rejält less på vid det här laget. Så det blir fortfarande bara en kärra löv om dagen, och de sista kvistarna från den stormfällda sälgen rensades inte undan från ängen förrän på söndagen. Vid det här laget hade de förresten stora videkissar, och hasseln har utslagna hängen.

Två saker har dock varit lite anmärkningsvärda den här veckan; en hundpromenad i Partille och det faktum att jag har börjat läsa böcker igen.

Jag vet egentligen inte varför jag slutade, men det hade förmodligen något att göra med att synen förändrades. Jag har ju alltid varit närsynt, men det har varierat över tiden, och genom två starroperationer, och för tillfället behöver jag faktiskt inte ens använda glasögon, varken på nära eller långt håll. Möjligen berodde det också på att datorn fått en tendens att ta en allt större del av min tid. Annars har jag varit storläsare i hela mitt liv, och brukade tidigare plöja minst ett par böcker i veckan.

Men sedan upphörde jag alltså helt plötsligt med det för några år sedan. Inte så att jag slutade läsa helt och hållet; jag läste fortfarande tidningar, och för närvarande prenumererar jag på tre dagstidningar, varav en är amerikansk. Men numera läser jag tidningarna på datorskärmen istället. Och det blir en annan typ av läsning, när man skickas fram och tillbaka mellan olika nyhetslänkar, istället för att systematiskt plöja igenom sidorna från början till slut.

Mycket av nyheterna handlar förstås om USA och Trump. Både Göran och jag har blivit smått besatta av honom, och kollar ständigt vad han har hittat på för konstigheter på sistone. Det går sällan en dag utan någon ny skandal, och man häpnar över att ett land som USA inte bara kan välja en sådan clown till president, utan att han fortfarande tycks vara lika populär bland sina kärnväljare.

Men nu blir det alltså böcker igen, och under veckan jag har plöjt igenom tre gamla tegelstenar av Leif G.W Persson, som alla handlade om Palmemordet. Uppenbarligen är han helt övertygad om att Palme sköts av en polis, och teorierna presenteras väldigt övertygande. Så pass övertygande att man kan undra över vad hans gamla kolleger tänker om saken. Det kan ju inte vara så kul att kåren hängs ut av den mest kända svenska brottsexperten, som ständigt förekommer i TV-rutan, ännu mera frekvent numera än då böckerna skrevs, någon gång runt sekelskiftet.
Underhållande är det i alla fall.

Veckans andra evenemang var planerat sen länge. Welshpromenaderna i Göteborgstrakten har pågått i några år, och de bilder och filmer som läggs ut på Facebook efteråt är helt osannolika. Det finns nog ingen annan ras som man skulle kunna göra något liknande med. Alla hundarna är lösa, och det förekommer tydligen aldrig minsta tendens till bråk, mer än möjligen att någon äldre tik snäser av en alltför intensiv kavaljer. Ett av rasens utmärkande drag är nämligen att de är så totalt snälla och vänliga. Jag har aldrig ens hört talas om en aggressiv Welsh.

Marianne och jag har länge talat om att gå med på en av promenaderna, och den här lördagen blev det alltså av. Det var sista chansen för i år, för nästa helg inträffar det allmänna koppeltvånget. Mariannes man Lasse var också med; de har ju två welshar, som båda brukar hänga i svansen på Nelly ungefär en gång i veckan på våra gemensamma skogspromenader.

Deltagarantalet den här gången slog alla rekord, man räknade in totalt 37 hundar - (hur man nu lyckades med det, för de var ju inte stilla en enda sekund). Tänk er 37 likadana, rödvita hundar som myllrar runt i en enda stor stor flock, alla utan koppel och alla med våldsamt viftande svansar. Det enda jämförbara jag sett på bild eller film är flockarna med foxhounds, på den tiden då rävjakt till häst fortfarande var tillåtet i England.

Fast då är hundarna förstås fokuserade på själva jakten, medan welsharna sällan är fokuserade på någonting alls - utom på att ha kul själva. Det är faktiskt welshens mest utpräglade drag: att ha kul. Och en av favoritsysselsättningarna är att springa; mycket och fort, och uppenbarligen mest för springandets egen skull. Man ser sällan en welsh i prislistorna vid brukshundsklubbarnas lydnadstävlingar, och det beror nog på rasens oförmåga att fokusera på en uppgift någon längre stund. Min egen Nelly har ett uppmärksamhetsspann på max trettio sekunder, och trots att jag gjorde några försök att träna henne som valp, så gav jag ganska snabbt upp henne som obildbar. Det enda som fungerade var inkallning; där var hon alltid bäst i klassen.

En annan utmärkande egenskap för rasen Welsh Springer Spaniel, är nämligen att de själva håller kontakt med ägaren. Det kan se ganska okontrollerat ut, när jycken far omkring i sicksack i skogen i full fart. Men även om det händer att jag tappar ögonkontakten med Nelly ibland ute i skogen, så har hon alltid själv full koll på var jag befinner mig. Jag behöver bara byta riktning eller sätta mig ner, för att hon omedelbart ska komma farande, för att kolla varför jag avviker från den normala promenadrutinen.

Fast just i den här situationen klickade faktiskt hennes normala järnkoll. Förmodligen berodde det på att det var så många hundar och förare överallt, att luktsinnet, som väl är det som de normalt använder för att hålla kontakten, blev överbelastat. Hon brukar alltid vilja vara först i spåret, men eftersom det myllrade av hundar och förare överallt, och vi gick någonstans i mitten av gruppen, tappade hon kontrollen på var exakt var jag befann mig. Sen drabbades hon av någon sorts panik, när hon inte omedelbart kunde lokalisera mig, och rusade tillbaka i full fart. Ena gången passerade hon mig utan att ens märka det, och verkade vara på väg tillbaka till bilarna, innan hon blev hejdad.

Mariannes Nelson, som normalt brukar följa Nelly som om han var kopplad vid henne, förälskade sig i en annan tik, och hängde i svansen på henne överallt. Jag misstänker att hon möjligen var i början av sin löpcykel, för Nelson var inte ensam om att uppvakta henne. Den enda av våra hundar som uppförde sig någorlunda sansat var Douglas. I halvtid blev det fikarast och gruppfotografering vid en sjö, och där kopplades alla hundarna upp - mest för att folk skulle få en chans att äta sitt medhavda fikabröd i fred för tiggande hundar.

På återvägen var det lite lugnare, men när vi var nästan framme vid bilarna insåg jag, att jag borde ha passat på att smita bakom någon buske och tanka ur under kaffepausen. Vid det laget var det för sent, eftersom sista biten av rundan gick genom ett villaområde. Och vid min ålder är det så, att när man väl behöver, så är det bråttom. Det var inte läge att stanna för att tacka för promenaden och säga adjö till folk, jag hann bara snabbt förklara situationen för Marianne, innan jag slängde mig in i bilen och stack iväg, på jakt efter närmaste någorlunda ostörda skogsparti. Jag hittade ett i anslutning till Jonsereds-motet, så allt gick väl till slut.

Nelly var så trött när vi kom hem, att hon omedelbart drog sig tillbaks till sin favoritlänstol i burspråket, och inte rörde sig ur fläcken förrän vid matdags sex timmar senare.

För tillfället är det riktigt varannandagsväder. Ständigt nya lågtryck driver in västerifrån, och för med sig nederbörd som växlar mellan regn och snö. Firman som sköter snöröjningen förtjänar dock en eloge, eftersom de är snabbt ute och plogar och sandar varje dag. (Av någon anledning verkar det snöa mest på nätterna).

Mellan varven blir det glimtar av sol, men hundpromenaderna blir allt jobbigare, allteftersom snötäcket byggs på, eller förvandlas till isklumpar. Vi råkade dessutom ut för en bilist, som var fast besluten att ta sig upp för den långa backen på grusvägen vid Gerdskenrundan, trots att han hela tiden fastnade på ungefär samma ställe, och fick backa ner igen. Varje gång han kom körande, uppför eller nerför, var vi förstås tvungna att koppla hundarna, och kliva upp i djupsnön på sidan av vägen. Till slut blev vi bara stående i ett tiotal minuter, eftersom vi kommit till hans översta punkt, och han testade att bara backa kortare bitar förbi oss, inför varje nytt försök.

Varför han över huvud taget behövde komma upp där var en gåta; han tillhör gänget som sågar ner träd i skogen för tillfället, men nog hade jobbet kunnat vänta en enda dag, till vägen blev plogad? När han till slut upphörde med försöken, visade det sig inte bero på att han faktiskt gett upp, utan på att han lyckats köra av vägen vid ett försök att vända, så på nervägen upptäckte vi hans bil delvis i diket. Vi hade sagt en del fula ord om honom på uppvägen, nu försökte vi hjälpa honom att putta ut bilen på vägen, men den visade sig ha hängt upp sig på underredet, så högerhjulet bara snurrade runt. Vi erbjöd honom också skjuts ut, men han sa att han kände en kille med traktor i området, som nog kunde hjälpa honom. Så när vi lämnade honom höll han fortfarande på och hackade i marken under bilen, vilket verkade rätt dödfött, eftersom han var nere i rena berggrunden vid det lager. Men uppenbarligen var det inte en kille som gav upp i första taget.

Den här veckan ska jag vara hundvakt åt Castor igen, eftersom Gun och Göran drar till Egypten med barn och barnbarn på torsdag. Typiskt nog är vädret eländigt, med omväxlande plus- och minusgrader. Det antingen snöar eller regnar, och sedan fryser det och tinar mellan varven, så upplagt för halka och annat elände. Dessutom oroar jag mig hela tiden fört att bilen inte ska starta, vilket gör mig ordentligt stressad. Blotta tanken är extremt jobbig; att bli fast långt ute i skogen med två hundar, och behöva ta sig hem utan bil... Inget drömscenario direkt.

Nå, nu löste sig vädersituationen faktiskt, i stort sett samma dag som de åkte. Det blev omslag till blidväder, men varannandagsvädret fortsatte, fast med regn istället för snö. På bara ett par dygn försvann alla snödrivor, och eftersom marken fortfarande var frusen, blev det översvämning istället. Stigarna förvandlades till porlande bäckar, eller ibland till små sjöar, och istället för att pulsa i djupsnö får man balansera på hala vägkanter för att ta sig fram någorlunda torrskodd. Det är tur att mina nuvarande vandringskängor är både vattentäta och halksäkra.

Men nu ska det tydligen bli sol och blidväder nästa vecka, och bilen har startat snällt - åtminstone hittills - så det blev inte så illa som befarat. Åtminstone hittills.

Det här inlägget ska ju handla om frösådd, men låt mig ändå inleda med en någorlunda positiv avslutning på förra veckans litania:
Bilen är hemma igen, och även om verkstaden fortfarande inte vet vad som orsakade startstoppet, så fungerar den, åtminstone tillsvidare. Nästan exakt samma sak hände för ungefär ett år sedan, och inte heller då hittade de felet. Två av teorierna är;antingen startmotorn, eller någon sorts glappkontakt i det elektriska låssystemet. Och med tanke på att de flesta problemen med bilskrället varit relaterade till elektroniken, verkar det senare inte otroligt. Verkstadskillarna försåg mig dessutom med ett åtgärdsförslag, om det händer igen: Gå ur bilen, rucka lite på den, lås den, lås upp igen och gör ett nytt försök. Mitt eget bidrag till förslaget; Sparka hårt på något av framhjulen, om inte annat så för att lätta på din egen frustration. Det är faktiskt väldigt jobbigt att inte kunna lita på att bilen alltid startar.

Men nu till veckans huvudämne; frösådden:

Jag vet egentligen inte varför jag fortfarande håller på med frö- och sticklingsförökning. För 40 år sedan var STAs frölista en självklar höjdpunkt varje år, för 10 år sedan beslöt jag mig för att lägga av för gott, och för 2 år sedan bestämde jag mig av någon oklar anledning för att börja med det tålamodsprövande pillet igen. Men har man väl börjat bläddra bland bilderna på nätet och i trädgårdstidningar och -böcker, så är man ohjälpligt fast. Trots att det ofta innebär väldigt lång tid och många besvikelser innan man kan skörda några frukter av allt småplockigt arbete.

Det sades att gamle kungen, Gustav VI Adolf sådde rhododendron när han var över 90 år.Ganska optimistiskt, eftersom det tar ca 7 år innan ett rhododendron-frö har utvecklats till en (förhoppningsvis) blommande liten buske. Själv är jag ju bara 80, så mina chanser är ju lite större. Och allting man sår tar ju inte sju år, många örter blommar ju redan första året. En fördel med rhododendron är dessutom att fröna gror redan efter en vecka, vilket är mer än man kan säga om de flesta fröer.

Hur som helst; frösådden bjuder på lite daglig spänning, förväntan och beslut; vad som kan ha grott, hur de olika sådderna utvecklar sig, och vad man ska göra med de krukor som envist vägrar att visa livstecken. Alla växter har ju olika förutsättningar. En del gror direkt och rikligt, andra - och det är oftast de som man helst vill ha - behöver särskild uppmärksamhet. De flesta frön gror bara i mörker d.v.s fröna ska täckas med ett tunt lager jord eller sand, andra är ljusgroende, och eftersom de ligger ovanpå såsubstratet är de förstås känsligare för uttorkning.

Samtidigt får sådderna varken torka ut eller bli för blöta, så det är ett ständigt passande med omväxlande luftning och duschning varje dag. Mer än två dagar kan man garanterat inte resa ifrån en färsk frösådd, om den inte står i en någorlunda stabilt fuktig miljö. Själv använder jag mig av ett par enkla miniväxthus med en genomskinlig överdel, som enkelt kan lyftas bort när plantorna behöver tittas till.

Undervärme brukar också ge bättre resultat, och när jag höll på som värst med frösådder på sjuttiotalet hade jag värmeslingor i botten av de stora sålådorna och speciella lysrör med rödaktigt ljus. Numera nöjer jag med rumselementen, och vanliga glödlampor, och det fungerar faktiskt förvånande bra . Miniväxthusen står i fönsterkarmen intill datorn, där de är enkla att passa med vattning och luftning.

Efter hand som de små fröplantorna börjar växa till sig, behöver de skolas om i nya krukor, och det är då som man börjar få problem med utrymmet. Samtidigt har det hunnit bli lite vår, så oftast går det bra att helt enkelt flytta ut verksamheten i det numera ouppvärmda växthuset, där luftfuktigheten generellt är högre och temperaturen lägre, vilket är precis vad plantorna behöver i det stadiet. Tillfälliga köldknäppar kan man alltid hantera med en liten värmefläkt. Senare blir det oftast för varmt i växthuset, så då får de flesta krukorna flytta ut på bakre verandan.

En sak som man kan vara säker på när det gäller frösådd är att resultatet nästan alltid blir antingen för mycket eller ingenting alls. Minst en tiondel av krukorna visar aldrig ens ett livstecken, trots att man flyttar dem in och ut mellan varmt och kallt läge enligt alla de råd man hittar i litteraturen. Oftast är det just de sorterna som man helst velat ha; det är ju ingen slump att många spektakulära trädgårdsplantor är antingen väldigt dyra eller svåra att få tag i. Det är naturligtvis frustrerande, men även ett överflöd av fröplantor kan lätt bli ett problem.

Den enklaste lösningen vore förstås att bara slänga både överskottet och de ogrodda krukorna, men det har jag alltid haft svårt att göra. Istället samlar jag på mig allt flera krukor, ända tills jag en dag ger upp. och dumpar innehållet i allihop i komposten. I bästa fall kan det leda till att det några år senare dyker upp något oväntat  fint i något osannolikt hörn av trädgården, men vid det laget har man förstås glömt vad det var man dumpade.

Slutligen ett par råd för dem som eventuellt är pigga på att pröva på förökning:

Lökar är både snabbare och enklare att hantera än frö. Många sorter sätter rikligt med smålökar, som man bara kan gräva upp och flytta. Och i handeln finns oftast ett stort urval av olika lökväxter på höstarna. Många växter är också lätta att dela, andra rotar sig lätt från sticklingar. Om man har de valen, antingen från egna plantor eller från trädgårdsvänner, är det enklare än att pilla med frösådd. Det kanske kostar lite mer, och man får förstås inte lika många exemplar som från en lyckad frösådd.

Men vem behöver egentligen hundratals exemplar av samma växt?

Som de flesta djurägare tycker jag riktigt illa om nyårsafton.

Det är den värsta dagen på hela året för oss, och framför allt för våra djur, vare sig det är hundar, hästar, eller andra djur.

Det finns förslag på att förbjuda fyrverkerier, eller åtminstone raketer på käppar, och jag hoppas verkligen att det kommer att gå igenom, eftersom den allmänna vårdslösheten i handhavandet verkar bli värre för varje år. I år har raketer avfyrats avsiktligt mot poliser, utryckningsfordon och till och med ambulanspersonal. Tyvärr verkar det inte finnas några planer på att förbjuda smällare, som inte har någon annan funktion än att föra oväsen och störa, eller till och med skrämma andra människor. Fyrverkerier är åtminstone vackra, men vad finns det för positivt man kan säga om smällare?

Men det finns uppenbarligen många som älskar fyrverkerier. Så visst; tillåt kommuner och andra ansvarsfulla myndigheter och organisationer att anordna dem, men förbjud all privat försäljning - inklusive näthandel- av fyrverkeripjäser. Då kan alla de som gillar fyrverkerier gå dit och avnjuta skådespelet, (som dessutom är synbart från väldigt stort avstånd), medan de av oss som har djur att ta hand om kan hålla oss undan.

Vet man på förhand var och när ett fyrverkeri ska äga rum kan man ju undvika det, men hur försvarar en djurägare sig mot grannar som bränner fyrverkerier alldeles inpå den egna husknuten? Redan nu finns det många som tar in på fyrverkerisäkra hotell nära flygplatserna med djuren. Men är det verkligen rimligt att folk ska vara tvungna att lämna sina hem för att skydda sina husdjur? Hästar, kor och andra uppstallade djur är ju dessutom mer eller mindre omöjliga att omlokalisera.

Min egen hund är inte skotträdd, men det är uppenbart att hon tycker att det är obehagligt, när det smäller och blixtrar som värst. Och jag vet av tidigare erfarenheter att det inte behövs särskilt mycket för att fördärva ett djur för hela livet. Det räcker att någon idiot ska få för sig att kasta en smällare mot ens hund. Så jag förlägger den sista nödvändiga rastningsrundan till niotiden på kvällen, i förhoppning att folk ska hålla sig inne och äta festmiddag vid den tiden. Men helt säker kan man ju aldrig vara. I år höll jag på att bli nersprungen bakifrån av ett rådjur, som passerade så nära att jag kände luftdraget i ryggen. Orsaken? Smällare förstås, som skrämt upp rådjuret så pass mycket, att till och med jag och min hund uppfattades som ett mindre hot än den som bränt av smällarna.

Resten av kvällen håller jag mig inomhus, med fördragna gardiner och TVn på så hög nivå som möjligt, för att maskera ljuden utifrån. Min hund kan uppenbarligen höra skillnad på TV och verklighet. Hon reagerar över huvud taget inte för Tolvslagsfirandet på Skansen, men när grannens fyrverkeri drar igång minuten efteråt, kommer hon och vill sitta bakom mig i soffan. Och om Nelly, som ändå är så pass oberörd att hon inte ens sänker svansen vid ljudet av smällare, reagerar med ett så uppenbart obehag, är det lätt att tänka sig hur livet kan vara för de som verkligen lider av skotträdsla.

Nå, hunden och jag överlevde nyårsafton i år också, men natten därpå hamnade vi faktiskt nästan i livsfara. Den sedan länge aviserade stormen Alfrida tangerade visserligen bara vårt område, men det blåste tillräckligt mycket kring 23-tiden på natten för att jag skulle ha svårt att hålla mig upprätt nere på de öppna fälten. Och just när vi passerade norra ändan av dammen på hemvägen, hördes ett våldsamt brak ungefär femtio meter framför oss. Ett stort gammalt träd hade brutits av vid roten, och lagt sig rakt över stigen vi gick på. Hade vi passerat en halv minut senare, så hade vi hamnat rakt under det.

Nu överlevde vi ju, och trädet, en gammal och väldigt stor sälg, var ingen större förlust. Det blockerar för närvarande huvudstigen, men "Pensionärstvillingarna", som hjälper mig och Gun med tyngre trädgårdsarbeten, ska komma och såga upp dee på torsdag.

Jul i Stockholm hos Niklas och Katrin är alltid lika trevligt, men resorna dit och hem är stressiga, speciellt när man som jag reser med hund, och aldrig vet säkert hur många andra man ska dela den minimala djurkupén med på tåget. Den här gången blev det tre katter och en hund förutom Nelly på uppvägen, och två andra hundar på nervägen. Det gick förvånansvärt bra med katterna, trots att ägaren tog fram alla tre ur burarna och kelade med dem i knäet, i tur och ordning. Nelly tittade intresserat på, men uppförde sig exemplariskt, trots att hon garanterat hade jagat upp dem i närmaste träd om de träffat på varandra utomhus.

Hemvägen blev lite jobbigare, eftersom en av de andra hundarna fattade agg till Nelly, och skällde hysteriskt, så fort hon rörde en muskel. Det var lite oväntat, eftersom alla hundar brukar gilla Nelly, och den här dessutom var en hane. Men enligt ägaren hade den varit i slagsmål med en hund av samma ras, och projicerade nu ilskan på Nelly. (Även detta verkade lite konstigt, eftersom Welsh-spaniel är den absolut minst aggressiva hundras jag kan tänka mig). Nelly klämde sig emellertid diskret så långt som möjligt in i hörnet bakom mina ben, och i Skövde gick en hundägare på fyrsitssätet mittemot lyckligtvis av tåget, så att den ilska jycken kunde flytta dit, och sedan blev det lugnare.

Jag har också en dålig vana att missa avgångstiden eller hoppa på fel tåg, och jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag har klantat mig under tågresorna. Men konduktörerna brukar vara snälla och hjälpsamma, och på något sätt lyckas jag alltid ta mig fram till målet utan att behöva betala någon form av straffavgift. Jag har ju faktiskt biljett, även om den är till fel tåg.

Den här gången klarade jag mig faktiskt utan strul, och det blev i stället Boel och Lennart som klev på fel tåg i Alingsås. Vi skulle egentligen ha rest med samma tåg, men åkte i två bilar till stationen, eftersom de skulle hem en dag senare än jag. De var ute i förstås bättre tid än jag, men lyckades kliva på ett mjölktåg som avgick 3 minuter innan snabbtåget. Ovanligt klantig planering av Trafikverket; båda tågen avgick från samma plattform, det var väldigt dåligt skyltat och ingen högtalarvarning. Mitt tåg susade alltså förbi deras i Vårgårda, och jag kom fram till Stockholm två timmar tidigare än dem, men även de slapp tydligen att betala extra, det verkar som om tågvärdarna har slutat kolla biljetterna..

Vi var ovanligt många till julfirandet i år, eftersom Amanda och Paul kommit över med ungarna från England, och både Katrins föräldrar och bror med familj deltog. 20 stycken vid matbordet var precis vad som fick plats, det fanns visserligen en iläggskiva till, men då hade man fått flytta ut sängen från matsalen för att få rum med bordet.  Även sovplatserna fungerade, eftersom Emilie har en 2-rummare i samma hus sedan ett drygt år tillbaka, så Boel och Lennart delade den med henne och Lennart H, (och så småningom även Josef, som tydligen tröttnade på dataspelandet i pojkrummet efter första natten. (Det pågick annars i stort sett oavbrutet hela tiden).

Vårt julfirande följer alltid samma mönster med traditionellt julbord på julafton. Det blir väldigt många olika snapsvisor, men ingen som blir berusad. (Fast jag tror ändå den yngre generationen tycker att vi är lite pinsamma). På kvällen spelar vi upp det traditionella julspelet, som far skrev för väldigt många år sedan. I år är det faktiskt sjuttioårsjubileum, och de flesta rollerna kreeras av nya skådespelare. Jag tror att Boel och jag är de enda som har kvar våra ursprungliga roller. Eftersom vi var så många i år, och ungarna börjar bli vuxna, rationaliserades julklappsutdelandet. så att flera fick sina klappar samtidigt. Rätt skönt, annars hade det tagit halva natten.

I övrigt blev det den traditionella långa hundpromenaden på juldagen, som alla vuxna deltar i, och som i år gick till Liljansskogen istället för i Hagaparken. Däremot missade jag som vanligt de lokala kulturaktiviteterna, eftersom jag har hunden med mig. Lite synd, för jag hade gärna velat gå med på midnattsmässan i Engelbrektskyrkan, eftersom det är en väldigt spektakulär byggnad, som jag hade velat se interiören på också.. Däremot var jag mindre intresserad av fotoutställningen nånstans nere kring Djurgården, som alla andra (utom barnen förstås) gick på.

Men då var det ändå dags för Nelly och mig att dra oss ner mot stationen och åka hem, ganska slaka efter några rätt intensiva dygn. När man väl kommer hem är man så trött i huvudet efter all aktivitet, att man mer eller mindre har ett behov av att gå i ide under ett par dagar. Jul i Stockholm är kul, men det är rätt skönt att komma hem till ett tyst och tomt hus också.

I veckan har bilen varit både på 5000-mils service och besiktning, och det blev rätt dyrt. Elektroniken har varit lite konstig under senaste året, vilket mest yttrar sig i fönsterhissarna. Vänster framruta går inte att öppna alls, medan höger bakruta rätt ofta går upp och ner av sig själv. Och under en period inbillade sig bilen att höger framdörr var öppen, med påföljd att taklampan aldrig slocknade, så att batteriet laddade ur sig. Det enklaste sättet att fixa det var att helt enkelt ta bort lampan.

Men nu tänkte jag mig en mera genomgående fix, så jag hade lagt en lista på vad som behövde göras på framsätet. Efter någon timme ringde killen från bilfirman, för att han behövde hjälp att tyda listan. Han kunde inte läsa handstilar "från förra seklet", sa han, vilket fick mig att känna mig urgammal. Vi löste problemet, men det hela fick mig att börja fundera på skillnader i skrivkunnighet hos min generation och dagens.

Ungar nu för tiden kan förvisso både läsa och skriva, förmodligen tidigare än vad vi gjorde - åtminstone på datorer och läsplattor. Men lär de sig egentligen någonsin att skriva för hand? Möjligen att texta, samtidigt som de lär in bokstäverna, om nu inte det också görs på tangentbordet numera? På min tid fanns det ett skolämne som hette "Välskrivning", och vi ägnade minst ett par timmar i veckan åt detta. Jag vill inte påstå att jag var bäst i klassen på just det, men jag har aldrig tyckt att min handstil är speciellt svårtydd.

Och visst, jag skriver själv väldigt sällan annat än på datorn numera, (och jag läser för det mesta tidningar på nätet också). Jag märker det bland annat på att pennor, som jag tidigare hade gott om, numera har blivit en bristvara. Blyertspennor brukar vara svåra att hitta i röran hemma, och även om det fortfarande finns gott om spritpennor i huset, visar de sig för det mesta varauttorkade, när man väl försöker använda dem. Post-it-lapparna. som tidigare var så vanliga, används alltmera sällan, och ligger numera mest och torkar på hyllorna även hos mig. E-mail och sms på mobilen har ersatt brevskrivningen. Snabbare och enklare men också lite torftigare.

Men fortfarande finns det väl ändå ett behov av handskrift ibland? Kom-ihåg-lappar, anteckningar om mötestider och annat i almanackan, inköpslistor... Eller gör de nya generationerna allting i mobilen numera?

Dagens ungdomar verkar i stort sett ha hela sitt liv i mobilen. .Själv skulle jag ha svårt att klara mig utan datorn, men jag har aldrig blivit riktigt vän med min mobil. Jag använder den egentligen bara för telefonsamtal, surfar på nätet gör jag hellre och enklare på datorn. Jag kan förvisso skriva ett sms ibland, men jag tycker det lilla tangentbordet är jobbigt, även om det har blivit enormt mycket bättre än den tidigaste varianten, med 3-4 olika bokstäver på varje tangent. Och jag har aldrig lärt mig att använda de olika touch-kommandona, för att trycka, peka, scrolla och swipa på ett tillräckligt precist sätt, för att min mobil alltid ska begripa vad jag menade. Det gör att innehållet på de olika skärmarna ibland hoppar omkring på ett extremt irriterande sätt.

Ibland får jag en känsla av att mobilen lever sitt eget liv, eftersom det plötsligt kan dyka upp program i den som jag aldrig har velat ha, och inte har någon aning om att jag laddat ner... Fast det måste jag ju ha gjort? Kanske laddar mobilen ner program i hemlighet medan jag sover? Eller handlar det möjligen om någon sorts motsvarighet till fickringning? (Ett gissel som besvärar både mig och mina jämnåriga vänner ibland)?

Det jag gillar bäst med min mobil är fodralet. Jag har aldrig gillat att gå omkring med handväska, och i mobilfodralet ryms det väsentligaste; körkort, kreditkort och till och med ett par hundralappar ibland - (fast när använder man egentligen kontanta pengar numera)? Däremot har jag aldrig lärt mig att använda bank-id eller svischa pengar med mobilen, det känns alldeles för lättvindigt och osäkert. Så jag håller fast vid det som jag har vant mig vid, e-bank med digipass på datorn, och mina invanda kreditkort i mobilen, och förlitar mig på att mitt privata hemliga system för att komma ihåg de fyrsiffriga koderna är obegripligt för alla utom mig själv. (Fyrsiffriga koder kan göra en vansinnig, man har alldeles för många för att ha en chans att hålla dem i huvudet).

För att återvända till bilen, så löste vi problemet med min handskrivna lista, och mekanikern berättade att han hittat anledningen till elfelen, (som var ett trasigt ledningspaket i vänsterdörren), och att han var tvungen att beställa ett nytt paket från tillverkaren. Han varnade mig för att set skulle ta en dag extra och bli rätt dyrt. Det blev det också, och när jag hämtade ut bilen fick jag ytterligare en smärre chock: Bromsskivorna hade tydligen börjat rosta, och det skulle också bli dyrt att fixa. Eftersom han visste att jag var på väg till bilbesiktningen redan samma eftermiddag, tyckte han dock att jag skulle vänta med att åtgärda det, tills efter att jag hört vad besiktningskillarna ansåg.

Jag sa "Oj då! Och jag som kör så lite"! Och fick förklaringen att det var just det som var problemet. Om inte bromsarna används ofta och regelbundet, så rostar tydligen bromsskivorna, antingen man kör eller inte. Och här hade jag gått och inbillat att jag var en ansvarsfull bilförare, som försökt anpassa körningen, så att jag skulle behöva bromsa så lite som möjligt. Nu gäller det alltså i stället att komma ihåg att tvärbromsa regelbundet, och eftersom jag oftast har hunden i bilen, är det inte något jag gillar.

Hur gick det på besiktningen då? Jodå, bilen gick igenom helt utan anmärkning, och bromsskivorna nämndes över huvud taget inte i protokollet. Uppenbarligen är Svensk Bilprovning mindre kinkig av sig än bilverkstaden. Men de får ju inte heller betalt för att fixa problemet...

Nelly, som just har fyllt sju, har äntligen börjat visa tecken på att ha blivit "vuxen". Welshen är ju en ovanligt aktiv ras, och det anses allmänt att de inte blir fullvuxna förrän vid just sju års ålder.

Hon är extremt livlig, även för att vara Welsh, och har alltid haft ett stort behov av att springa mycket och fort. Det var ofta lite jobbigt att hantera, när hon var yngre, eftersom hon både reagerar blixtsnabbt och springer otroligt fort, nästan som en vinthund. Hon drabbades ofta av ren "springkramp" som ung, och kunde då dra iväg i full fart runt hela fältet nedanför vårt bostadsområde, ibland flera varv. Det kunde se rätt okontrollerat ut, eftersom fältet gränsar till bilvägar på tre sidor. Och även om hon redan från början hade koll på var gränserna på fältet gick, kunde det ibland kännas lite oroligt.

Som valp var hon definitivt hyperaktiv, och det medförde förstås en del problem även inomhus, särskilt under hennes första levnadsår. Familjen hade två "gammelhundar", som jag passade på förmiddagarna medan husse och matte jobbade, och då var förstås valpen också med. Nelly kunde vara väldigt jobbig när hon varvade upp, och tidvis var jag tvungen att hålla henne kopplad bredvid mig inomhus, så att gammelhundarna skulle få lite lugn och ro, eftersom hon annars konstant terrade dem för att försöka få igång dem att leka.

När vi var ensamma hemma riktades förstås all energin mot mig. Men hur gärna man än skulle vilja, kan man ju inte ägna hela dagarna med att aktivera sin valp. När jag ignorerade henne, genom att titta på TV, läsa tidningen eller fastna vid datorskärmen, sysselsatte hon sig på egen hand, genom att antingen tjata oavbrutet om min uppmärksamhet, eller skapa mesta möjliga kaos i huset.

Favoritsysselsättningar var att riva ner alla ytterkläder från galgarna, eller att bära in alla skor i hallen till det rum där jag för tillfället råkade befinna mig. Hon förstörde egentligen aldrig något av värde, men knyckte pennstumpar och radergummin på arbetsbord och bänkar, och att ha någon form av ätbart stående framme var helt uteslutet, eftersom hennes räckvidd var förvånansvärt stor.

Det enda hon egentligen bet sönder som valp var vedträn, som hon snodde ur vedkorgen och sedan förvandlade till småflis. Det lät jag henne faktiskt hållas med, eftersom valpar har ett behov av att tugga på något när det kliar i ny-tänderna. Det var irriterande att golven ständigt var fulla av träflis, men jag har aldrig varit någon städfanatiker, och det var åtminstone inga värden som gick till spillo. Faktum är att de katter som jag haft genom åren har fördärvat mycket mera i mitt hem än min hyperaktiva hundvalp.

Under åren har jag förstås lärt henne de mest basala kommandona, som sitt, ligg, hit, och att låta bli att dra i kopplet. Jag gick också ett par valpkurser med henne, men det var mera för att hon skulle träffa andra valpar, än för att jag kände ett väldigt stort behov av högre dressyr. Utomhus har hon faktiskt alltid varit rätt problemfri, och jag har i stort sett kunnat ha henne lös hela hennes liv. Hon har ett osynligt mentalt koppel till mig, som är ca 40 meter långt. Och även om jag medvetet tränade på att förstärka det på de traditionella sätten, genom att gå i sicksack utomhus, och ibland gömma mig för henne, när hon var valp, så kan jag faktiskt inte ta äran helt av att det fungerar.

Det mentala kopplet är faktiskt medfött hos henne, eftersom hon är en spaniel, och just de de raserna är framavlade för att vara extremt följsamma och hålla ständig kontakt med föraren helt av sig själva. Det händer ibland att jag tappar synkontakten med henne några ögonblick i skogsterräng, men hon har alltid full koll på var jag är. Så det enda jag behöver göra är att byta gångriktning eller sätta mig ner ibland, för att hon omedelbart ska dyka upp för att kolla vad jag har för mig.

Undantagen har varit när vi råkat stöta upp något vilt på promenaderna. Hon har ett ganska stort jaktintresse, men det är helt kopplat till synintryck; hon är inte den typen av hund som drar iväg på viltspår. Däremot vill hon gärna sticka efter allt som rör sig, oavsett om det är vilt, joggare, cyklister eller bilar. Värst är harar och kaniner, som har fått henne att fullständigt gå i spinn vid de få tillfällen vi träffat på dem. Lyckligtvis tycks de vara rätt sällsynta i våra trakter. Rådjuren är desto vanligare, och mer eller mindre bofasta på min tomt, där de gärna käkar upp mina planterade buskar. De makar sig förstås undan när vi kommer, och när Nelly var yngre förföljde hon dem gärna en bit, men egentligen aldrig så att hon tappade kontakten med mig.

En flock höns eller en kull trastungar kunde däremot jaga upp henne så hon blev okontaktbar, men det är ju situationer som är lättare att undvika. Värst under åren var en burkanin, som Niklas och Katrin passade under en sommar. Nelly var fullkomligt besatt av den sabla kaninen, och stack ogenerat ifrån mig på hemmarundorna, för att istället rusa upp till buren. Lyckligtvis lyckades hon aldrig ta sig in i den, och det var tur för kaninen, för hon var definitivt inte ute efter att gosa med den.

Joggare och cyklister har också varit ett stort problem under åren, eftersom hon älskar alla människor, och har svårt att inse att kärleken alltid är besvarad. Det blev inte bättre av att hon var så himla söt som valp, att nästan alla vi mötte ville stanna och gosa med henne, och fortfarande är det rätt många som faller för hennes charm. Däremot har hon varit mindre populär bland mötande vid de tillfällen då hon har roat sig att bada i dypölar - vilket händer ganska ofta under promenaderna.

Ett användbart beteende som jag faktiskt har lyckat etablera själv är att stanna och vänta på mig - (läs godis) - på vissa bestämda platser. Redan från hon var liten valp lärde jag henne att hoppa upp på lagom stora stenar, för att få en liten belöning. Stenarna blev högre och högre allteftersom hon växte, och så småningom började hon själv leta upp formationer, som kunde uppfattas som stenat. Både stubbar, rotvältor och trädstammar har utnämnts till "godis-stenar" av Nelly. Hon stod där och såg förväntansfull ut, med ivriga ögon och viftande svans, och oftast lyckades hon hypnotisera mig att sticka till henne en godisbit när jag passerade. Frågan är vem som egentligen dresserade vem...

Och idag?

Numera ignorerar hon i stort sätt både rådjur och dovhjortar, och även gräsänderna, som ofta håller till i min damm. Hon har svårare att behärska sig när det gäller katter och ekorrar, men de försvinner ju i allmänhet bara upp i närmaste träd, och blir därmed ointressanta. Men härom dagen struntade hon faktiskt helt i en stor fet hare, som sprang upp mitt framför näsan på henne under promenaden.

Hon tar fortfarande rundor i full fart över fältet ibland, men de har blivit kortare och mindre frekventa. Och numera står hon alltid och väntar på att få godis och bli uppkopplad vid de två bestämda punkter, där stigen över fältet hemma korsas bilvägen. Det ät skönt, för även på vår lilla väg är det en del grannar som kör rätt fort.

Fortfarande är det mötande människor, som är det största problemet under promenaderna, men hon har åtminstone i stort sätt begripit att man inte får hoppa upp för att pussa folk i ansiktet. Numera håller hon oftast alla fyra tassarna på marken när hon hälsar, och visar sin lycka genom att stå på huvudet eller slå kullerbyttor i stället. Och för det allra mesta kan jag stoppa henne helt från att springa fram, genom att muta henne med hundgodis.

Hon har också slutat med att riva ner hela huset, för lura mig att leka med henne, när jag hellre vill se på TV. Det händer till och med rätt ofta att hon ligger och snosar med mig i TV-soffan. Hennes teknik numera är annars att hämta sin lilla fula, gula älsklingsboll och demonstrativt droppa den på golvet vid TV-soffan. Sedan bara står hon där och stirrar intensivt på mig, tills hon lyckas hypnotisera mig att plocka upp bollen och kasta iväg den åt henne, så hon kan komma tillbaka och göra om manövern, i stort sett hur många gånger som helst. Det är irriterande, men åtminstone inte kaos...

Så kanske har hon faktiskt äntligen blivit vuxen, även om hon ibland fortfarande är så fjollig att jag nästan ger upp hoppet om henne..

Efter flera dagar av dis och dimma har det plötsligt klarnat upp, och en nästan full måne hänger över fälten på morgonrundan. Det är nattfrost, och en vit slöja ligger över det torra gräset. Igår morse snöade det lite också, så här och var är de vita fläckarna tätare.Det är vackert, men kylslaget. Nelly, med sin fläckiga brunvita päls, är plötsligt nästan osynlig i halvdunklet, men hon står förstås och väntar på sitt godis på den vanliga stenen uppe vid vägkanten, där jag alltid kopplar upp henne.

För en gångs skull har jag haft tur och ligger helt i fas med väderleken. I går beslöt jag mig för att avbryta lövräfsningen, för att istället kupa upp jord runt alla rosorna i Rosengården, så de har precis fått sitt vinterskydd på plats. Just nu går det inte att göra någondera, eftersom marken är frusen, men vädret slår säkert om igen, vi är ju inte ens inne i december ännu.

Fast vem vet - det här har definitivt varit ett extremår, med först en iskall senvinter, sedan många månader av solstekt torka och därefter en lång och ovanligt mild höst. Tydligen beror det på att högtrycken parkerar sig över norra Atlanten, och skickar ner alla lågtrycken med ösregnen över Spanien och Italien istället. Kanske det fortsätter med en lång och kall vinter.

Men i år har jag rustat mig, bl.a genom att täcka växthuset med bubbelplast för att få mindre värmespill, och jag har också stoppat till ett stort hål i grunden till vardagsrummet med frigolit. Ledningarna, som tidigare gick under jord, löper ju nu efter omkopplingen till kommunalt vatten öppet i torpargrunden på en sträcka av 15 meter. Visserligen invirade i isolering, men ändå mera utsatta. Som en reservförsäkring har jag har även de två små värmefläktarna, som jag skaffade när vattnet frös för mig förra vårvintern. Men förhoppningsvis kommer de inte att behövas i år, så länge jag bor hemma och spolar i ledningarna dagligen. Vad som utlöste problemet i vintras var ju att jag bodde nere hos Göran och Gun för att passa Castor, samtidigt som det kom en ordentlig köldknäpp.

Global Warming och extremväder kan uppenbarligen manifestera sig på många olika sätt. Och det är vi människor som är orsaken, genom vår hejdlösa överkonsumtion av framför allt semesterresor och onödiga varor.

Den här veckan har det varit Black Friday, (i år även utvidgat till Black Week), för att lura folk att spendera så mycket pengar som möjligt på saker som de egentligen inte behöver, genom ett tillfälligt nersatt pris, som kanske egentligen inte ens är nersatt, eftersom en del affärer lär smyghöja priserna under månaden innan, för att sedan annonsera ut reapriser, som i själva verket är samma som innan höjningen.

Varför "köper" svenska folket det här jippot? Visst, det är snart jul, och kanske man kan komma över några billigare julklappar? Fast det blir väl en speciell julrea i december också, och sedan den obligatoriska annandags-rean, då man byter alla de onödiga saker man fick till jul.

Själv har jag inte handlat något på Black Friday, jag håller mig aktivt borta från butiker under hela veckan. Och jag har till och med gått med i Naturvårdsföreningens motrörelse, "We don't buy it".

Jag låter säkert väldigt gnällig, men jag irriterar mig verkligen på de här nya "högtiderna", som har importerats från USA, huvudsakligen för att affärsmännen ska tjäna mera pengar. Det börjar redan i slutet av oktober, med Halloween. Varför firar vi Halloween i Sverige? Vi har redan Allhelgonadagen, en vemodig och stillsam högtid, då man hedrar sina döda genom att sätta ljus på gravarna. Ett kvällsbesök på kyrkogården under helgen är en vacker och inspirerande upplevelse, med alla blinkande små ljus överallt på gravarna.

Halloween, som firas ett par dagar senare, är något helt annat, en typisk amerikansk helg, som går ut på att ungarna ska klä ut sig till häxor och monster, för att sedan springa runt och tigga godis hos grannarna, under devisen "tricks or treat". Dessutom ska man tydligen käka massor av pumpa, vilket inte ens är särskilt gott. Men för affärskedjorna är Halloween ett lyckat jippo, som har blivit en stor inkomstkälla även i Sverige. Omsättningen under helgen lär öka med mer än en miljard kronor, mest för lösgodis, men även för pumpor och skräckmasker.

Hittills har amerikanarna faktiskt inte lyckats pracka på oss Thanksgiving, ett slags skördefest, som går ut på att samla familjen för att käka fylld kalkon och ännu mera pumpa. Men det är säkert bara en tidsfråga innan affärsidkarna lyckas importera den också.

Nästan allting har kommersialiserats nu för tiden, men julen är nog värst. Redan i mitten av november kommer julbelysning och julpynt upp på stadsgatorna och i privata trädgårdar; det ser ut som ett tivoli överallt med alla ljusslingor och blinkande lampor. På den tiden jag jobbade hann jag käka så många julbord med olika kunder under december, att man var hjärtligt trött på julmaten, när den riktiga julen inträffade. Och på själva julafton är högen med julklappar så stor att till och med barnen ibland tröttnar på att öppna paket och börjar gråta istället.

Nu har vi just genomlevt Black Week. Och redan dagen efter startar Cyber Monday, då nätfirmorna också vill kamma in lite extra pengar...