Boel och Katrin, med utstakad vägsträckning i bakgrunden, maj 2016

Mycket behövde fortfarande göras kring vändplatsen och uppfarten, där det fortfarande såg väldigt tråkigt ut. Det var en rätt brant sluttning från vägkanten ner till dammtomten, särskilt i den södra delen. Här behövs både terrassering, uppfyllnad och plantering, och på sikt blir det nog nya rhododendron i sluttningen utmed bäcken. Tills vidare är det ett bra ställe att lägga tillfälliga lövkomposter på.

Nästa stora projekt för året blev alltså att snygga till området närmast uppfarten, när nu alla högar av ved, grenar och flis äntligen var borta. Jag förberedde genom att rätta till resterna av sprängsten i kanten mot sluttningen, och beställa hem ett par lass väggrus och ett lass matjord. Sedan blev det en ny arbetshelg, då vi först stakade ut vad vi tyckte var en snygg kurva förbi den stora tallen. Alla hjälpte sedan till att kärra ut det mesta av gruset och jorden. Själva uppfartsvägen behöver bara vara tre meter bred, resten av skaftet får bli gräsyta, (klippt eller torräng). Först efter att vi var klara hittade vi gränsmarkeringarna, men de visade sig stämma riktigt bra med den utstakade sträckningen.

I nedre hörnet mot vändplatsen ville jag ha en plattbelagd parkeringsplats, som till hälften hamnar på min mark, och till hälften på tomtskaftet. Bilplatsen kan användas som gästparkering till alla tre husen. Eftersom snöhögarna från plogningen vintertid alltid hamnar just där, måste den delen ändå hållas fri från vegetation. Kortändan av bilplatsen markerades med några plantor av Ölandstok, eftersom läget är ovanligt soligt och torrt.

Sluttningen mellan uppfartsvägen och mitt woodland var delvis ganska brant, och behövde snyggas till med en terrassering, vilket också skulle ge tillräckligt jorddjup för lite större träd och buskar. Precis i nederkanten av sluttningen låg en grupp av jättestora kantiga sprängstenar , som var riktigt fula och dessutom för stora att flytta långt. Nu integrerades de, med hjälp av de tillgängliga starka gossarna, i en blivande stödmur mot en lite högre belägen terrass närmast vägen.

Niklas och Lennart vältrade dit ytterligare ett par stora stenar, för att markera den framtida sträckningen av terrassen. Sedan hävde vi dit en förfärlig massa gräsklipp och löv, och satte även ut ett par kompostringar för att samla ännu mera organiska massor för framtiden. Nedanför den blivande terrassen behöll vi den ursprungliga marknivån, men gjorde ett par planteringsgropar, och satte dit två ganska stora plantor av gullregn, som frösått sig på olämpliga ställen på min egen tomt. Gullregnen tog sig snabbt och blommade vackert redan nästa år.

Året därpå fick vi hjälp av Mats på Ekebacken med att fullborda stödmuren, genom att flytta några ännu större stenar från vägkanten vid uppfarten till Niklas och Katrins hus. Han dök oväntat upp med sin traktor, och med hjälp av grävskopan på denna lyftes den största av kullerstenarna ned till terrasseringen. Det blev rätt dramatiskt först, eftersom traktorn sjönk ner ända till hjulnavet i det djupa jordlagret, som jag vid det här laget lyckats få dit. Mats lyckades dock ta sig loss, och de övriga stenarna fick de starka gossarna rulla sista biten av vägen, för säkerhets skull.

Efter dessa gemensamma insatser, tog det bara några dagar för mig att fullborda stödmuren och fylla på med jord. Det gick ovanligt fort, eftersom allt material, både jord, grus och lövkompost, redan fanns på plats bara några meter bort. Jorden räckte också till fylla upp svackan mellan paradisäpplebusken och svartaronierna vid elskåpet, där jag hade hållit på med att dumpa höstlöv ända sedan vägen byggdes. Nu blev alltihop färdigt i ett sammanhang, och jag kunde för en gångs skull så ängsfrö i rätt tid, under förhösten. Fröerna, som jag samlat ihop under sommaren, innehöll bl.a valeriana, akleja och midsommarblomster från Guns tomt, vit malva från branten väster om stenbacken, och massor av prästkragsfrö från Ekebackens hästhage.

Katrin och jag var helt överens om att vi skulle plantera något speciellt på den nya terrassen, eftersom läget är exponerat och ligger rakt i deras utsikt från verandan. Vi enades om en Cornus Kousa "Eddie's White Wonder", som vi båda sett i blom på Zetas Trädgård, och jag lyckades få tag i ett fint exemplar på Lyckas Trädgård redan samma höst. Nästa år kommer det förmodligen att bli någonting ännu mera exklusivt, (och tveksamt härdigt) här; förhoppningsvis ett Snöklocksträd (Styrax obassia), om vi nu lyckas få tag i ett sådant.

Blommande Yakusimanumhybrid innanför uppfarten, maj 2017

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...