Vägkanten mot LillaFerievägen  

Det blev en lång och kall vinter, och vägbygget försenades med flera veckor. Efter att arbetet kommit igång igen i mars träffade jag Skanskas vägjobbare i stort sett dagligen, eftersom jag själv jobbade utomhus, dock med egna projekt. Killarna var väldigt trevliga, och lyckades till och med charma min gamla hund Molly, som normalt var väldigt reserverad mot främlingar, och sällan gick längre ifrån mig än tjugo meter. Nu försvann hon ibland långa stunder, och jag upptäckte så småningom att hennes frånvaro sammanföll med vägjobbarnas raster, då hon tydligen blev bjuden på smörgås i byggfutten.

Även mot mig var Skanskas killar väldigt tillmötesgående, och tillgodosåg för det mesta mina önskemål om hur anslutningarna mellan vägkanten och dammtomten skulle utformas. Jag ville ha en svag sluttning inåt mot dammen även på de ställen där vägen låg mer eller mindre i plan med markytan på min sida, för att så mycket regnvatten som möjligt skulle ledas in till dammen. Det löstes på ett riktigt bra sätt, och även om området med de nya vägarna såg helt annorlunda ut än tidigare, blev det faktiskt riktigt snyggt till slut. Mycket berodde det på att vägarna inte var spikraka, utan rundade dammen i en mjuk båge på båda sidor.

Den enda detaljen där vi inte var helt överens var när det gällde utloppet från själva näckrosdammen. Där fanns redan ett sorts utlopp i den nordligaste spetsen, i form av ett halvmeterdjupt dike, men jag har aldrig under alla år sett en droppe vatten i detta dike. Nu ville Skanska nödvändigt ha ett bräddavlopp som översvämningsskydd här, i form av ett utloppsrör under den lilla sidovägen och någon sorts höj- och sänkbar dammlucka.

Själv hävdade jag att risken för uttorkning var betydligt större än översvämning, eftersom dammen genom vägbygget i ett slag hade förlorat en tredjedel av sitt tillrinningsområde, och avrinningen dessutom hade ökat väsentligt, när en del av bergtröskeln norr om dammen, som höll lerlagret och vattnet på plats, nu hade sprängts bort för vägschaktet. I varje fall ville jag inte ha några rörliga tekniska anordningar, som skulle störa intrycket av naturdamm.

Till slut kompromissade vi, så det blev både en höjd lertröskel närmast dammen, och en rörledning från botten av det gamla diket, som drogs under vägen mot en dagvattenbrunn på motsatta sidan. Tröskeln i utloppsdiket höjdes ca 40 cm genom uppfyllnad med lerklumpar, som jag fick fram när jag rensade jorden på den nya Yttre ängen. Resten av diket fylldes så småningom med halvstora stenar, för att ha kvar sin dränerande förmåga. Runt utfyllnaden närmast vägen planterade jag senare Forsythia, (rotskott från Guns tomt, som numera växt sig jättestora).

Vattenståndet i dammen var vid det här laget alarmerande lågt, och man kunde se bottnen på flera ställen, eftersom vägschaktet stått öppet i flera månader. Jag föreslog att vi skulle fylla på den med vatten från de kommunala ledningarna, som ju vid det här laget var framdragna, men Skanskas platschef vägrade. Fylla på en naturdamm med dricksvatten? Otänkbart!

Senare veknade dock Skanska, (förmodligen för att de själva ville testa om utloppet faktiskt fungerade), och dammen fylldes på med kommunalt vatten. Dessutom blev det ett inlopp i den övre, södra delen, där regnvatten från makadamdiket utmed vägbanan leddes in mot dammen från en vägbrunn.

Några tendenser till översvämning har därefter aldrig synts till, hur mycket det än regnar. Tvärtom tvingas vi oftast fylla på vatten i dammen ett par gånger om året uppifrån mitt hus, via den övre dammen och den konstgjorda bäcken. Men näckrosdammen är stor nog att fungera som en robust buffert mot variationer i väderleken.

Dammutloppet under uppbyggnad

Planteringsmaterialet till buskskärmarna runt mitt woodland bestod mest av vanliga, enkla svenska buskar, de flesta av dem självförökade eller självuppdragna.

Men min smak låg egentligen mot ett betydligare exklusivare sortiment, huvudsakligen från sydostasien. Utöver mina gamla favoriter, Rhododendron, var det Japanska lönnar, Katsuror, Stewartia, Perukbuske, Bambu och olika sorters Magnolior. Dessa var betydligt dyrare i inköp än de flesta buskar, och för att hålla kostnaderna nere köpte jag dem gärna som småplantor. Sedan fick de växa till sig några år i förökningsområdet bakom mitt hus, innan de hamnade på sin slutliga plats.

Min favoritleverantör var Sävedalens plantskola, där jag varit kund i mer än fyrtio år. (Tyvärr finns den inte kvar längre, området har bebyggts med bostäder. Ägaren, som var till åren, fick väl ett erbjudande som han inte kunde motstå). Numera har jag hittat ett nytt smultronställe; Lyckas Trädgård, som praktiskt nog ligger i Alingsås. Ägaren är kunnig och de har ett brett sortiment, som även omfattar lite mer sällsynta och exklusiva växter.

Jag har aldrig gillat Gardencenters, men jag botaniserade naturligtvis bland dessa också, och passade på när det var rea eller fyndpriser. Vid ett tillfälle, under någon sorts kampanj, lyckades jag komma över fyra japanska lönnar med exotiska sortnamn till ett löjligt lågt pris. Jag trodde faktiskt att de inte skulle vara härdiga, och betraktade dem därför mest som tillfälliga utplanteringsväxter. Men nu, nästan 10 år senare har de överlevt ett par riktigt elaka vintrar, och vuxit sig jättestora.

Det fanns även goda möjligheter att fynda småplantor på plantförsäljningar, som anordnades av olika trädgårdssällskap, men också av Botan och Trädgårdsföreningen i Göteborg. Ett av mina mera spektakulära träd, en Manchurisk Vingnöt, med blad som är nästan en meter långa, köpte jag t.ex som en decimeterhög småplanta från en växtmarknad på Trädgårdsföreningen. Den är numera åtskilliga meter hög.

De flesta av de mera exklusiva buskarna fick särskilt utvalda växtplatser, utanför de egentliga buskskärmarna. Många av dem hamnade i sluttningen mot skogsbrynet söder om den stora ängen, och i ett annat nyplanerat område, som tillkom 2007 och döptes till Magnolialunden. I båda dessa områden hade den naturliga jorden höjts upp åtskilliga decimeter, genom årlig tillförsel av organiskt material.

"Finbuskarna" fick också en ring av fårnät kring sig under de första åren, som skydd mot rådjuren. Vid det här laget hade jag lärt mig att anpassa sortimentet på växter efter vad rådjuren inte gillade, men de brukade ändå vilja smaka på allt nyplanterat, åtminstone en gång. Eftersom buskarna skulle planteringsbeskäras, spelade det ju inte så stor roll, och efter ett par år brukade det gå bra att ta bort fårnätsringarna.

Jag hade länge samlat på mig ett stort antal buskar och träd, som skulle kunna användas i kraftfulla skärmplanteringar mot de blivande vägarna. Buskarna till dessa skärmar var vanliga, enkla svenska arter, som var lätta att föröka med sticklingar eller rotskott, och de allra flesta hade jag dragit upp själv. Mest valde jag vitblommande sorter för förökningen, som hägg, häggmispel, fläder och snöbollsbuske, men även en del skott av trädgårdsbuskar från mors gamla trädgård, som nu övertagits av min svägerska Gun.

Vid det här laget hade jag hållit på med förökningen i över tio år, och området bakom mitt hus svämmade över av krukor i olika storlekar. Nu när jag visste var vägarna skulle gå, var det dags att successivt flytta ut dem till deras permanenta växtplatser, efterhand som planteringsytorna blev färdigställda. 

Under samma tioårsperiod hade jag jobbat systematiskt med att fylla upp och förbättra jorden i de låglänta partierna öster och söder om om dammen. Ursprungligen var båda dessa områden ganska oattraktiva partier, med motlut från dammstranden och åtskilliga sumphålor, där vattnet blev stående länge efter regn, och väldigt lite växte, bortsett från starrgräs och rävarumpor. Planen var att få upp nivån så mycket att det blev en svag lutning mot dammen från alla håll, och ett tillräckligt jorddjup för även större buskar och träd.

Det gick åt massor med organiskt material, men jag blandade också ut med sand och den befintliga moränjorden, för att få en mera lämplig jordmån för buskplantering. Utöver höstlöv använde jag bl.a ett lass kasserat hö från en bonde i närheten, och flera säckar sågspån och kutterspån från Ekebackens snickerifabrik. Nerbrytningen tog lång tid, och under en period växte det t.o.m liksvamp i delar av utfyllnadsområdet, men den försvann lyckligtvis när väl sågspånet hade hunnit brytas ner.

Jag döpte utvecklingsområdena till till mina "5-årsprojekt", men de tog nog snarare tio år, och på en del ställen håller jag fortfarande på att fylla ut. Utfyllnadsområdena var väl egentligen inte helt klara för plantering, när jag började flytta dit buskar, men jag fuskade lite genom att göra stora planteringsgropar, som jag fyllde med färdigblandad jord. Under tiden som buskarna växte till sig i dessa gropar, fyllde jag successivt på med löv runt omkring och emellan, tills den slutliga nivån kändes rätt.

Under tiden började parken bli riktigt populär bland grannarna, och år 2007 var en fiolspelande Näck ute på ön ett av inslagen i den årliga "Käringträffen". (Jag tror faktiskt att Näcken, som spelades av en av Käringmakarna, var naken under den egentliga rundvandringen, men bilden togs på genrepet).

Det oväntade men efterlängtade beslutet från kommunen innebar förstås att jag fick ny energi. Dammtomten var räddad, och jag kunde börja planera för framtiden med betydligt större säkerhet.

Men först krävdes ett antal markbyten, eftersom detaljplanen innebar att vi både skulla avstå och kompletteringsköpa mark. Framför allt gällde det östra och norra sidan av dammen, där far inte hade haft full koll på var gränserna för hans fastigheter gick. Det innebar att en ca 10 meter bred remsa mellan dammen och vägarna nu måste köpas loss av oss.

Under perioden mellan den gamla och nya detaljplanen, hade den allmänna synen på naturvård ändrats. Dammen, som kommunen ursprungligen hade tänkt fylla ut och förvandla till byggmark, klassades nu som "skyddsvärd biotop", och fick en bestämmelse i planen som hindrade bebyggelse eller andra åtgärder som kunde skada naturvärdet. Det var förstås ingenting vi ville bråka om när den nya planen togs fram, eftersom hela vår kamp hade gått ut på att just skydda dammen och naturvärdena.

Vad som var lite konstigare var att kommunen under arbetet med detaljplanen hade krävt att vi skulle avstå en ca 20 meter bred remsa av vår mark i sluttningen ner mot fälten. Motivet sades vara att säkerställa att träden inte skulle fällas. Med tanke på att kommunen bara två år tidigare varit fullt beredda att inte bara meja ner alla dessa träd, utan även spränga sönder större delen av sluttningen, var det ju lite märkligt att de nu ansåg sig vara de enda som kunde säkerställa trädens existens. Men det var inte heller något vi ville bråka om, när den nya planen togs fram, eftersom hela vår kamp hade gått ut på att just skydda träden och sluttningen.

Men vad kommunen inte hade brytt sig om att förklara för oss under planprocessen var att marken runt dammen och marken i sluttningen plötsligt värderades helt olika. Marken vi skulle avstå var nu allmän naturmark, medan marken runt dammen, som vi behövde köpa till, var tomtmark. Och tomtmarken värderades mycket högre, trots att planbestämmelsen borde innebära att den inte kunde användas till annat än just naturmark. Det kom som en chock för oss, när kommunen nu hävdade att den mark vi måste köpa in var värd 30 gånger mera per kvadratmeter än den som vi skulle avstå. Nu lyckades vi till slut förhandla oss till ett bättre avtal med kommunen, men kostnaden för mig blev ändå kännbar, eftersom ytterligare en markägare var inblandad.

Slutligen återstod två frågor, som handlade om vad vi egentligen skulle göra med vår mark i framtiden.
Första frågan, fördelningen av tomterna mellan mig och Boel, var relativt enkel. Boel hade tre barn, potentiella arvingar till varsin tomt, så hon fick de tre mindre tomterna ut mot sluttningen. Jag fick den stora tomten med dammen, mitt nuvarande woodland, som alla var överens om skulle bevaras som park.

Nästa fråga var lite svårare. Marken hade hittills kostat oss mycket lite under åren, men nu hade vi tvingats betala ett rätt högt pris för våra tomter i form av 4 vägavgifter, så att fortsatt lämna alltihop obebyggt kändes lite konstigt. Nu inställde sig problemet vad vi egentligen skulle göra med dem. Ingen ville att tomterna skulle gå ur familjen, men å andra sidan var familjen rätt utspridd; med Boel i Blekinge, Niklas i Stockholm, Emilie i Halmstad och Amanda i England. Det var rätt uppenbart att ingen hade en tanke på att flytta till Alingsås, för att bosätta sig på sin tomt.

Det var Niklas, som helt plötsligt kom på den förlösande idén. Även om ingen av dem var beredd att flytta till Alingsås permanent, var tanken på en sommarstuga i Lövekulle lockande för allihop.
Och så kom det sig att våra två sommarstugor blev bland de första nya hus som byggdes i området. 

Tidpunkten för genomförandet av vägen och VA-ledningen närmade sig obönhörligt.

Men det kom en vändpunkt, och det skulle faktiskt bli kommunens eget Tekniska Kontor, som räddade oss.

En dag stötte jag på ett par killar från Tekniska ute i vår skog, och vi började prata. De var där för att sätta ut vägsträckningen i terrängen, och var helt klart bekymrade. Till skillnad från planingenjören som ritat planen, insåg de att vatten inte rinner uppför, och att det planerade bygget dessutom skulle bli mycket dyrt, eftersom det krävdes massor av sprängning. De hade därför helt på eget initiativ tagit fram ett nytt vägförslag, som var betydligt billigare och bättre anpassat i terrängen, samtidigt som det tillgodosåg kravet på rimlig lutning.

De hade presenterat förslaget för stadsarkitektkontoret, men att genomföra det skulle förstås kräva en ändring av detaljplanen. Och vid det här laget hade det gått prestige i frågan, så förslaget hade arkiverats i en låda. Jag misstänker att de båda tjänstemännen också fick en reprimand för sitt oönskade initiativ. De var som sagt ytterst frustrerade.

Men nu tändes istället en gnista av hopp bland de boende i området. Den nybildade vägföreningen var en betydligt starkare motpart än enskilda fastighetsägare var för sig. Och det var svårare att gömma undan en formell ansökan om planändring från en vägförening, än ett aldrig så bra alternativt vägförslag, som tagits fram på eget initiativ av ett par tjänstemän.

Kommunstyrelsen var fortfarande motvillig, eftersom den sydligaste biten av den förelagna nya vägdragningen korsade det öppna fältet strax ovanför den lilla åkerholmen, innan den anslöt till Lövekullevägen. Kommunen såg fälten som en potentiell framtida resurs. Under årens lopp har det dykt upp ett antal mer eller mindre vilda idéer hur de skulle kunna exploateras, och även om inget av förslagen har genomförts, ville politikerna fortfarande ha handlingsfrihet när det gällde fälten.

Det blev faktiskt chefen för Tekniska Kontoret, som slutligen räddade situationen. Han kom på den ljusa idén att tillfarten, istället för att dras den närmaste vägen tvärs över fältet, kunde följa sträckningen av Gamla Badplatsvägen längs skogskanten. Det var en sämre teknisk lösning än det ursprungliga förslaget, eftersom det innebar en längre körväg, som dessutom först gick uppför, sedan nerför, för att slutligen stiga igen. Det innebar också att den yttersta biten av VA-ledningen måste separeras från vägläget. Men det räddade ansiktet på politikerna, och löste därmed den Gordiska knuten.

Sedan gick allting mycket snabbt. Den nya detaljplanen togs fram på rekordttid, och inte en kotte överklagade vare sig plan eller genomförande.Men med den sedvanliga formella hanteringen dröjde det ändå ytterligare två år innan vägen och VA-ledningen kunde börja byggas.

En av höjdpunkterna i Trädgårdsamatörernas verksamhet är den årliga Frölistan, med insamlade fröer från ett stort antal medlemsträdgårdar. Listan innehåller utförliga namn på ett stort antal växter. (Bara latinska namn förstås). Men STA har också en bildsida på instagram, där man kan hitta bilder på många av plantorna i frölistan, och så kan man ju botanisera vidare på nätet.

Frölistan är oftast kring tjugo sidor lång; i år är det 1952 olika sorter. Den brukar publiceras i medlemstidningen i december, som en tidig julklapp, och beställningarna och betalningen ska vara inne senast 15 januari. Varje medlem kan beställa 20 olika frösorter, för en rimlig penning. Om man är frödonator, har man rätt till fler. Det finns också möjligheter att beställa fler fröer från restlistorna, efter att de första fördelningarna har gjorts.

Hela verksamheten med fröhanteringen är ideell, både de som samlar in och donerar frön, och den lilla grupp som lägger ner ett enormt jobb på att sortera fröerna, dela upp dem i lämpliga portioner, sätta ihop listan, ta emot beställningar och skicka ut dem i små vita kuvert.

Många Trädgårdsamatörer tar fram sina egna korsningar, genom att systematiskt handpollinera utvalda exemplar av de arter som intresserar dem. En del av dessa, ibland långtgående förädlingsprojekt finns med i listan. Men de flesta fröerna är förstås inte handpollinerade, så man kan inte vara säker på om de är sortäkta. Listan erbjuder ändå en otrolig genbank, och man kan hitta enormt mycket intressant där.

Det är lite av Lillejulafton, när Frölistan kommer, i mitten av december. Förr om åren brukade jag alltid beställa fulla antalet portioner, för att sedan tillbringa våren med att skola och plantera om, tills växthuset var fullt av småkrukor. Numera är jag latare, och de senaste åren har jag mest beställt sådant som jag kan strö ut direkt i mitt woodland, för att berika ängsytor och vägkanter.

Men det är fortfarande lika spännande att läsa igenom listan. Ibland tillräckligt spännande för att jag ska plocka fram fröboxarna igen. Numera hamnar de dock i fönsterkarmen istället för växthuset. Mina dagar med massådd är förbi.

Men i år tänker jag göra en full beställning från frölistan igen.

Medan vi väntade på den nya vägen tillkom ett annat av mina större projekt; Rosengården och terrasserna ner mot den blivande Ferievägen. Min "rosenperiod" var kort men intensiv, och även om jag var nöjd med de gammaldags buskrosorna på ön, hade jag börjat snegla på de betydligt mera spektakulära remonterande rosorna.

Rosengården var ett storskaligt jobb, och mitt första - och hittills enda - försök med en mera formell plantering. För att få till en någorlunda plan yta i den branta sluttningen, höjde jag upp marknivån i den nedre delen av området med över en halvmeter, matjord som hölls på plats av en halvcirkelformad stödmur. Fler stödmurar tog upp nivåskillnader utmed en slingrande stig ner mot den blivande Ferievägen, som låg flera meter lägre. (Det här var också mitt första projekt med lite högre stödmurar. Det skulle bli betydligt flera av dessa framöver).

Själva gården inhägnades med nätstängsel, för att hålla rådjuren ute, och delades upp genom plattgångar, i en yttre ring och två inre rutor. Närmast stängslet gjorde jag en meterbred planteringsyta för buskrosor. Runt en inre halvcirkel satte jag en buxbomshäck, med min Totempåle av keramik i centrum. (Totempålen var ett resultat av en annan av mina hobbies. Under många år på åttiotalet gick jag på studiecirklar om keramik, inte för att jag ville lära mig att dreja, som de flesta andra deltagana, utan för att komma åt brännugnen och metalloxiderna). Bilden är från 2011, så buxbomshäcken är betydligt högre idag.

Mittför halvcirkeln finns en rektangulär öppen yta, eftersom jag även ville odla mina egna grönsaker. Vid det här laget hade Lövekulle invaderats av mördarsniglar, så fyrkanten är inramad av ett decimeterhögt "snigelstaket", uppfunnet och tillverkat av brorsdottermaken Peter. Snigelstaketet fungerade så länge jag höll undan ogräs och löv på utsidan, men så här i efterhand tror jag att det kanske borde ha varit en decimeter högre. Det spelar mindre roll numera, eftersom jag ganska snart tröttnade på grönsaksodlingen; rensa ogräs har nu en gång aldrig varit min favoritsysselsättning.

Det här var före den riktiga Internet-tiden, men jag lusläste Lars-Åke Gudstavssons böcker om Vildrosor och Moderna buskrosor, och förälskade mig i bilderna, framför allt de nya Austinhybriderna från England.
Till att börja med blev det två Honungsrosor, (Rosa helene), som planterades mot ett par stora ekar. Med lite initial hjälp från mig och systersonen Niklas, klättrade de snabbt upp bland grenarna, och den största av dem täcker numera hela kronan på eken. Den är fullständigt fantastisk när den blommar, men kommer förmodligen att ta död på eken så småningom, eftersom den skuggar ut lövverket.

I själva Rosengården blev det en blandning av gammaldags buskrosor och Austinrosor, och till slut köpte jag faktiskt plantorna på internet, från Flora Linnea, som hade ett stort urval. De remonterande rosorna visade sig dock vara lite oregerliga; antingen tjurade de och gick ut, eller så blev de ohanterligt stora, och skickade taggiga grenar i alla riktningar. En del av dem dog under de hårda vintrarna 2010 och 2011, och eftersom jag vid det laget hade tröttnat på de sticksliga primadonnorna, ersatte jag dem inte. Det blev höstflox i flera färger istället, som trivs bra och är riktigt fina.

Så här i efterhand tycker jag inte att Rosengården är något av mina mera lyckade projekt, delvis för att rosorna borde ha fått betydligt mera omvårdnad i form av gödning, kupning och beskärning än vad jag var beredd att ge dem. Men framför allt är det staketet jag ogillar. Nätstaket är aldrig snygga, och det här var inget undantag. Jag hade hoppats att kunna dölja det med buskar och klematis, men det lyckades aldrig riktigt.

Men numera, när rådjuren blivit betydligt mindre talrika, finns det nya möjligheter. Det finns alternativ till staketet som skulle kunna fungera, och jag har faktiskt rätt omfattand planer för Rosengården i framtiden. Men det får bli ett senare ämne.

Fars ursprungliga dröm om ett woodland med rhododendron hade förstås inte fallit helt i glömska.

Det finns ganska mycker rhododendron här idag, både på min egen tomt och på dammtomten. Far och jag lyckades samla på oss ett ganska impomerande sortiment; bland annat köpte vi plantor direkt av Hobbie och Jeddeloh under en Tysklandsresa, då vi också inhandlade varsitt växthus att sköta förökningen i.

Under sjuttiotalet förökade både far och jag rhododendron i rätt stor skala, både genom frösådd och sticklingar. Eftersom min ekonomi var begränsad, köpte jag också många två- till treåriga småplantor, både från Rhododendronsällskapet och min favoritplantskola i Sävedalen.

Mitt eget intresse var i väldigt stor utsträckning inriktat på hybrider av Rh. oreodoxa och williamsianum, eftersom jag gillade de rosa klockblommorna. Jag var mindre förtjust i de vanliga storblommiga sortena, men det blev förstår en hel del av dessa också.

De flesta av de storbladiga hamnade i ett plant område i nederdelen till min egen tomt, som vi döpte till "Rhododendrondalen", (återigen inspirerat av Botan). De kanter som vetter ut mot omgivande vägar och gräsytor har med åren vuxit ihop till en sammanhängande buskskärm, med nästan bedövande blomprakt under maj och juni, medan de inre delarna av den gamla planteringen numera mest liknar en dunkel och ogenomtränglig djungel.

Jag förälskade mig tidigt i ett par williamsianum- och oreodoxahybrider på vägen upp mot Bambulunden i Botan, och fick faktiskt specialtillstånd av Tor Nitzelius att ta sticklingar på dem. Många av buskarna i mitt woodland härstammar från dessa buskar, eftersom förökningen lyckades lite för bra, och det blev massvis med småplantor. De flesta av dessa hamnade först på en tillfällig planteringsyta i ytterkanten av "rhododendrondalen". Men småplantorna växte förstås till sig, och det blev ganska snart trångt om saligheten.

Redan kring början av 90-talet fick därför en del av dem flytta ut till dammtomten, först till partierna som gränsade mot min egen tomt; Övre ängen och Västra platån. I randzonerna mellan ängsmarken och angränsande bergspartier gjorde jag i ordning delvis upphöjda planteringsbäddar, som avgränsades med låga stödmurar utåt. Under de drygt 25 år som buskarna stått där, har de förstås vuxit sig ganska stora. Oreodoxahybriderna är över två meter höga numera. De blommar tidigast av alla, och det händer att nattfrosten tar blommorna, men de åren som knopparna klarar sig, blir blomningen spektakulär.

Lite senare, i början på 2000-talet, hamnade flera av williamsianumhybriderna i sluttningen utmed bäcken. Och i samband med att bågbron och planteringarna kring dammen kom till, 2004-2006, satte jag rader av azaleor dels utmed nordöstra dammkanten, dels i skogsbrynet söder om den stora ängen.

Tanken var förstås att blommorna skulle spegla sig effektfullt i dammens vatten. Men till skillnad från vintergröna rhododendron, som har den stora fördelen att rådjuren inte rör dem, levde azaleorna farligare. Även om de flesta överlevde, blommade de inte för första gången förrän 2010, då vägbygget startade. Förmodligen för att maskinerna skrämde bort rådjuren, som dittills käkat upp alla blomknopparna.

Jag har aldrig fjäskat särskilt mycket med mina rhododendron. De får en planteringsgrop, där den befintliga skogsjorden blandas upp med en tredjedel torvmull och en tredjedel lövkompost. Sedan glömmer jag i stort sett bort dem, utom förstås när de blommar, och när jag räfsar in lite löv runt dem på höstarna. Annars sköter de sig i stort sett helt själva, och är de bara någorlunda härdiga blir de så småningom rejäla buskar eller träd.

På sätt och vis är de idealiska trädgårdsväxter - i varje fall i ett woodland.