Ursprungligen var mitt woodland en vanlig blandskog, med ek, tall och gran, liksom stora delar av Lövekulle, där jag bor.

Men någon gång på fyrtiotalet byggdes ett ganska stort område med sommarstugor här. Området låg i en sydsluttning mot sjön Mjörn och det fanns järnvägsstation på den tiden. (Den har förstås lagts ner nu). Far köpte en sommarstuga där, delvis för att han ville ha något säkert ställe att evakuera familjen till, om tyskarna skulle invadera och han själv bli inkallad.

Större delen av sluttningen byggdes ut samtidigt, men delarna bakom, som vette åt nordost och inte hade sjöutsikt, förblev obebyggda. Några år senare köpte far fem av dessa obebyggda tomter för en modest summa, mest för att han inte ville ha flera grannar. De hade ganska konstiga former, men bildade tillsammans en fyrkant på ca 15 000 m².

Far hade stora planer för skogen, som han tänkte förverkliga när han blev pensionär. Hans vision var en rhododendronpark, typ Sofiero, eller de engelska slottsparker vi besökte på våra trädgårdsresor. Ganska tidigt planterade han och mor ett tiotal små rhododendron i sluttningen, som skulle få stå där och växa till sig. Samtidigt gjorde de i ordning ett grönsaksland, nere på den plana ytan vid kärret, och en körbar väg, för att kunna ta dit några lass matjord.

Det borde de aldrig ha gjort. Efter ett par veckor körde en skummis ner med pickup en kväll, grävde upp alla rhododendronbuskarna och körde iväg med dem.

Efter det gick luften ur far och skogen förblev en vanlig skog ganska länge. Vi lekte där som barn, plockade blåbär och byggde hyddor under granarna.

Det var inte förrän på mitten av femtiotalet, när näckrosdammen grävdes, som det började hända spännande saker. Dammen blev ganska snabbt en sevärdhet och grannarna brukade komma dit och beundra den årliga näckrosblomningen, trots att den fortfarande låg nästan gömd i en hemlig skogsglänta.

Sedan kom den stora stormen 1969, och en tredjedel av träden i skogen välte eller bröts av. Det låg trädstammar och rotvältor överallt, och det tog flera år innan far hade röjt undan så man åter kunde ta sig fram nere runt dammen.

1972 gick han i pension, och skulle nu äntligen få tid att förverkliga sina visioner.

Men året därpå, 1973, gick han bort i cancer, alltför tidigt, och alla hans planer dog med honom.

All gårdagssnö har redan smält bort, så det är höst igen, och det mesta i trädgården har olika nyanser av gråbrunt. De enda av marktäckarna som fortfarande behåller sin gröna färg är myskmadra och ormöga, och så förstås mossan - en av de bästa marktäckarna, som de flesta trädgårdsägare lägger ner en oändlig tid och arbetsinsats på att få bort ur sina gräsmattor. Men i ett woodland som mitt är mossan en tillgång, och de mjuka gröna kullarna mellan partierna med blåbärsris ger en välkommen variation i strukturen.

Jag försöker också spara blåbärsriset på alla de ställen där det förekommer. För några år sedan, under en förfärlig vargavinter, dog nästan allt blåbärsris i Sverige. Mitt woodland såg sorgligt ut, med stora ytor av dött brunt ris, och likadant var det i omgivande skogar. Men naturen har en fantastisk förmåga att återhämta sig, och nu är blåbärsriset tillbaka, friskare och livskraftigare än någonsin, även om bärskörden var lite dålig i år på grund av vårtorkan.

Det verkar vara "inne" bland trädgårdsägare att skrapa rent stenhällar och berggrund; ofta använder de till och med högtryckstvätt för att avlägsna alla spår av mossor och lavar. Själv föredrar jag mina stenytor mosstäckta. Det finns många stora kullerstenar och stenmurar i mitt woodland, och efter några år täcks de på ovansidan av ett tjockt, mjukt täcke av mossa, som ger en känsla av John Bauer-skog, med tomtar och troll.

Det går fortfarande att räfsa löv, så det är vad jag sysslar med igen. Egentligen borde man väl lämna löven kvar över vintern, som skydd för kylan, men på våren kommer man i konflikt med all smålökar, som ofta kommer upp redan i februari, mars. Och det är mycket nog att göra på vårarna ändå.

Det är också dags att förbereda parken för vintern. Dags för alla trädgårdsredskap att få komma under tak. Det lär inte bli grävt något mera i år.

Det är definitivt höst igen.

Ursprunglingen var den stora näckrosdammen ett vitmossekärr i mitten av vår skog.

Någon gång i mitten av femtiotalet fick far för sig att han skullle gräva ut en damm i lågpunkten av kärret. Kanske var det hans version av femtioårskris. Han skred till verket med hjälp av två jämngamla vänner, alla beväpnade med spade och gummistövlar.

Projektet var naturligtvis dödfött redan från början. De tre herrarna slet som djur, knädjupt i lervällingen, nakna till midjan och omgivna av en svärm av myggor. Men botten var hård blålera, och hålet vattenfylldes lika snabbt som de grävde.

Vi barn besökte arbetsplatsen dagligen för att beskåda framstegen. En av våra tillresta småkusiner stirrade på dem med häpnad, och utbrast på sin ädelskånska;

"Aäou! Att di kann? I de skitta vannet!"

Efter ett ögonblicks funderande tillade hon; "Ah ja, di e ju pågar."

Efter en veckas hårt slit hade de åstadkommit ett hål på ca tre m². Far insåg det hopplösa i projektet, och tillkallade en kille med traktorgrävare, som gjorde hela jobbet på några timmar.

Den uppgrävda dyn och leran lades i en vall tvärsöver kärret, för att hålla vattnet på plats. Det fungerade oväntat bra. Vallen och lerbottnen håller vattnet kvar till nästan 99%, utan hjälp av dammduk eller andra konstmedel.

Tyvärr hade inte far full koll på var hans tomtgränser gick, så vallen, liksom en bra bit av den nordligaste delen hamnade en bra bit in på granntomten. Det skulle ställa till en del problem för oss när området byggdes ut ca femtio år senare. Men det var vi än så länge lyckligt ovetande om.  

Mitten av november, och näckrosorna blommar fortfarande.

Den stora näckrosdammen är förstås det mest iögonfallande inslaget i mitt woodland, oavsett årstid. Den är mer än 200 m² till ytan och djupet varierar mellan 0.5 och 1.5 m. Det finns både röda, vita och gula näckrosor i dammen, alla är vildväxande svenska, och fullt härdiga.

Alla de röda härstammar från en rot, som far stal i Fagertärn för mer än 50 år sedan. Till hans försvar vill jag säga att Fagertärn inte var fridlyst på den tiden, och förhoppningsvis är brottet preskriberat nu. De har i varje fall förökat sig rikligt; hela den norra och grundaste delen av dammen upptas av de röda näckrosorna.

Men det är de vita som är mest uthålliga. När solen bröt igenom idag efter en regnig natt, öppnade sig tre blommor.

(Bilden är dock från tidigare på sommaren).

Det lär ska bli snö och minusgrader i morgon.

Ur led är tiden.

Min mer än meterhöga ungkastanj ska få sin slutliga placering i en redan påbörjad randplantering. Men planteringsytan måste först förlängas med några meter, för att få upp avståndet till en silverpil i andra ändan. Båda kommer med tiden att bli stora träd, och behöver utrymme.

Det blir alltså att ta till flåhacka, spade och spett igen, Det är sällan jag lyckas gräva ett större hål, utan att stöta på jordsten. För det mesta hittar jag minst en ganska stor kullersten i hålet, som måste baxas upp med spett, och det ligger redan en stor hög av stenar i olika format bredvid planteringsremsan.

Mycket riktigt stöter jag på sten bara en decimeter under markytan. I det här fallet visar det sig vara en riktig bumling, på gränsen till vad jag klarar att hantera själv.

Jag är rätt oteknisk och ingen expert på spett, oftast går stenen jag försöker flytta i rakt motsatt riktning mot vad jag avser. Som tur är finns det flera starka gossar i den yngre generationen av familjen, som har sommarstugor intill min park och som gärna hjälper till. Tyvärr är ingen av dem till hands just nu, och det dröjer veckor till nästa besök. Så länge kan jag dock inte vänta, eftersom det redan är väl sent på säsongen. Till slut lyckas jag baxa upp bumlingen till ytan, med hjälp av spett, svett och lite tur.

Att det ligger stora markstenar i ett planerat planteringshål är egentligen ingen nackdel. Stenarna kommer väl till pass i någon av de stödmurar, som behövs för att ta upp nivåskillnader i den kuperade terrängen. Dessutom innebär en riktigt stor sten att man har halva hålet gratis, när man väl fått upp den. Planteringsgropen ska ju ändå fyllas med ny och bättre jord.

Närmaste jordbank ligger dock i andra ändan av tomten, och dessutom i uppförsbacke. Det blir många vändor med skottkärran innan kastanjeträdet landar i sitt nya hem.

En av de få trädgårdssysslor som man kan - och till och med bör - göra så här års är att flytta buskar, som redan vuxit sig rejält stora. Det är ett återkommande jobb för mig, av två anledningar:

Den första är helt simpelt - pengar. Med en tomtyta på över 5000 m², och drygt 200 meters gräns mot omgivande vägar, som jag helst vill ha skärmad mot insyn av rejäla buskrader, skulle det gå åt ett tusental buskar och träd. Och att köpa alla dessa som fullstora plantor på en plantskola, ligger långt utanför ramarna för min ekonomi.

Så jag tillverkar inte bara min egen jord, utan även mina egna buskar. Dels genom att dra upp dem själv, genom frösådd, sticklingar, ympning eller rotavläggare. Dels genom att ta hand om småplantor, som jag får av grannar och trädgårdsvänner, eftersom de råkat placera sig på fel ställe i ägarens trädgård.

Den andra anledningen handlar om tid och plats. Man kan inte plantera ut riktigt små buskar i terrängen lite hur som helst, de skulle inte överleva konkurrensen. Så jag har ett antal "barnkamrar", där de får växa till sig under lite ordnade former, och när de har uppnått lämplig storlek får de flytta ut till en plats som jag gjort i ordning i förväg. Ibland hinner de växa till sig lite väl mycket, innan jag hunnit fixa en lämplig plats åt dem

Idag och i morgon ska jag flytta ett par kastanjeträd som jag fick av en ny granne för ca fem år sedan. Hon hade i sin tur fått fyra fröplantor av sin pappa, men hade bara plats för en av dem på sin egen tomt. Så de andra tre hamnade hos mig. En av dem var stor nog att planteras ut direkt, och är nu mer än manshög. En av de kvarvarande har nu också hunnit bli så stor att jag inte vågar vänta ett år till, trots att växtplatsen inte är helt klar ännu.

Så först måste jag alltså gräva ett tillräckligt stort hål, och eftersom huvuddelen av tomten består av moränjord, så är detta inte alltid helt lätt.  

Det har varit en fantastisk säsong för höstfärg i år, men nu verkar det i stort sett vara slut på fägringen. Bara oxbär och bokar har ännu sina färgade blad kvar; många bokar lär behålla bladen ända till våren, men den guldgula färgen falnar successivt till brunt.

Men här är i alla fall en bild för att påminna om färgprakten.

De japanska lönnarna är bland de mest spektakulära när det gäller höstfärg. Den på bilden är en vanlig Acer japonicum, men det finns många olika namnsorter, med färger som varierar från guldgult till knallrött. Över huvud taget är Ostasien välrepresenterat när det gäller höstfärger. Det börjar tidigt, med Katsura, (Cercidiphyllum japonicum) och Körsbärsbenved, (Euonymus sachalinensis). Båda har läcker höstfärg, men fäller löven rätt tidigt. De lysande röda vingade frukterna på benveden sitter dock var lite längre.

Även vanlig svensk lönn och kanadensisk sockerlönn bjuder på färgprakt, men mest spektakulär är ändå Ullungrönn, (Sorbus 'Dodong'). Många azaleor har också fin höstfärg, framför allt kanske Koreansk azalea (Rh. sclippenbachi) och den vanliga guldazalean (Rh. aureum).

Sen finns det en rad buskar som är ganska intetsägande under större delen av året, men verkligen lyser upp på hösten. Några exempel är Björkspirea, Svartaronia, Häxal och olika Berberis.

Jag väljer ofta buskar efter höstfärg och lövutspring, bådadera är lika viktiga som en vacker blomning. Det finns en plantskola i Stockholm, Zetas, som kvalitetsklassar sina växter efter kriterier som form, bladverk, sundhet, blomning, vacker bark eller fin höstfärg. För att få fyra stjärnor i katalogen måste flera av kriterierna vara uppfyllda. Plantskolan ligger ju lite väl avlägset för min del, men jag brukar använda deras katalog som uppslagsverk, när jag väljer växter.

   Jag tillverkar min egen matjord, av höstlöv, gräsklipp och vass från kanten av näckrosdammen. Min systerson Niklas vadar heroiskt ut i dammen sommartid, och drar upp vassen med rötterna. Det blir en stor volym av bladmassa, som sedan hamnar i mina självtillverkade komposter, gjorda av rundlar av gammalt fårnät. Vassen är invasiv i det grunda vattnet och om man inte håller efter den, skulle den till slut ta över hela dammen. De feta, vita rötterna bryts ner långsammare än bladmassan, och ibland kommer det upp vass på oväntade ställen i området, när jag brett ut komposten för tidigt någonstans. Men utanför sitt rätta element är den lättidentifierad, och de uppstickade plantorna hamnar snabbt i komposten för en ny omgång.

Själva jordfabriken, som består av en rad fårnätsrundlar, fodrade med hönsnät på insidan, ligger på en plan yta i den övre delen av tomten. Det mesta av höstlöven bryts förstås ner direkt på plats, i utfyllnadsområdena, eller som mulching under buskskärmarna. Men resten brukar fylla ett par fårnåtsrundlar om året.

Rundlarna är förvånansvärt effektiva, eftersom kompostering kräver tillskott av syre och luften kommer åt även i de inre delarna, utan att man behöver gräva om komposten varje år. Nerbrytningen går förstås snabbast i mitten av rundeln. Efter två år kan man använda materialet från de inre delarna, medan de oförmultnade löven på utsidan hamnar som startkick för nästa års kompost. Det är därför jag behöver många rundlar i min jordfabrik.

Arbetsytan ser förstås rätt skräpig ut, men den skyddas mot insyn från den angränsande vägen av en taxushäck, och mot huvuddelen av tomten av en rad storvuxna gamla rhododendron.

Kompostering är ett jobb som aldrig tar slut, men det är också en väsentlig del av det naturliga kretsloppet. Utan jordfabriken skulle buskarna inte växa lika bra, jag skulle behöva köpa dyr konstgödsel, och mina utbyggnadsprojekt skulle avstanna.

Jordfabriken sparar mycket pengar åt mig, och så är den förstås ekologisk.