Vägkanten mot LillaFerievägen  

Det blev en lång och kall vinter, och vägbygget försenades med flera veckor. Efter att arbetet kommit igång igen i mars träffade jag Skanskas vägjobbare i stort sett dagligen, eftersom jag själv jobbade utomhus, dock med egna projekt. Killarna var väldigt trevliga, och lyckades till och med charma min gamla hund Molly, som normalt var väldigt reserverad mot främlingar, och sällan gick längre ifrån mig än tjugo meter. Nu försvann hon ibland långa stunder, och jag upptäckte så småningom att hennes frånvaro sammanföll med vägjobbarnas raster, då hon tydligen blev bjuden på smörgås i byggfutten.

Även mot mig var Skanskas killar väldigt tillmötesgående, och tillgodosåg för det mesta mina önskemål om hur anslutningarna mellan vägkanten och dammtomten skulle utformas. Jag ville ha en svag sluttning inåt mot dammen även på de ställen där vägen låg mer eller mindre i plan med markytan på min sida, för att så mycket regnvatten som möjligt skulle ledas in till dammen. Det löstes på ett riktigt bra sätt, och även om området med de nya vägarna såg helt annorlunda ut än tidigare, blev det faktiskt riktigt snyggt till slut. Mycket berodde det på att vägarna inte var spikraka, utan rundade dammen i en mjuk båge på båda sidor.

Den enda detaljen där vi inte var helt överens var när det gällde utloppet från själva näckrosdammen. Där fanns redan ett sorts utlopp i den nordligaste spetsen, i form av ett halvmeterdjupt dike, men jag har aldrig under alla år sett en droppe vatten i detta dike. Nu ville Skanska nödvändigt ha ett bräddavlopp som översvämningsskydd här, i form av ett utloppsrör under den lilla sidovägen och någon sorts höj- och sänkbar dammlucka.

Själv hävdade jag att risken för uttorkning var betydligt större än översvämning, eftersom dammen genom vägbygget i ett slag hade förlorat en tredjedel av sitt tillrinningsområde, och avrinningen dessutom hade ökat väsentligt, när en del av bergtröskeln norr om dammen, som höll lerlagret och vattnet på plats, nu hade sprängts bort för vägschaktet. I varje fall ville jag inte ha några rörliga tekniska anordningar, som skulle störa intrycket av naturdamm.

Till slut kompromissade vi, så det blev både en höjd lertröskel närmast dammen, och en rörledning från botten av det gamla diket, som drogs under vägen mot en dagvattenbrunn på motsatta sidan. Tröskeln i utloppsdiket höjdes ca 40 cm genom uppfyllnad med lerklumpar, som jag fick fram när jag rensade jorden på den nya Yttre ängen. Resten av diket fylldes så småningom med halvstora stenar, för att ha kvar sin dränerande förmåga. Runt utfyllnaden närmast vägen planterade jag senare Forsythia, (rotskott från Guns tomt, som numera växt sig jättestora).

Vattenståndet i dammen var vid det här laget alarmerande lågt, och man kunde se bottnen på flera ställen, eftersom vägschaktet stått öppet i flera månader. Jag föreslog att vi skulle fylla på den med vatten från de kommunala ledningarna, som ju vid det här laget var framdragna, men Skanskas platschef vägrade. Fylla på en naturdamm med dricksvatten? Otänkbart!

Senare veknade dock Skanska, (förmodligen för att de själva ville testa om utloppet faktiskt fungerade), och dammen fylldes på med kommunalt vatten. Dessutom blev det ett inlopp i den övre, södra delen, där regnvatten från makadamdiket utmed vägbanan leddes in mot dammen från en vägbrunn.

Några tendenser till översvämning har därefter aldrig synts till, hur mycket det än regnar. Tvärtom tvingas vi oftast fylla på vatten i dammen ett par gånger om året uppifrån mitt hus, via den övre dammen och den konstgjorda bäcken. Men näckrosdammen är stor nog att fungera som en robust buffert mot variationer i väderleken.

Dammutloppet under uppbyggnad

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...