Vädret är bättre än förväntat, och till och med väderleksrapporten har ändrat sig. Istället för regn och rusk hela veckan, som var den tidigare prognosen, blev det faktiskt en hel del soliga dagar.

Och det är nog tur, för vattenståndet är för närvarande extremt högt både i min damm och i Mjörn. Jag ville ut på Talludden med Nelly på tisdagen, men stoppades av vatten och travar av nödtorftigt bärgade båtbryggor ända upp på den lilla stigen. Nu ger jag mig ju inte så lätt, utan klättrade uppför branten istället, och lyckades därmed faktiskt ta mig ut på udden. Den 20 meter breda klippstranden, där Gun brukar kasta pinnar åt Castor, var helt och hållet slukad av vattnet.

Även delar av cykelvägen borta vid Mjörnvallen är översvämmad och träden står långt ute i vattnet på flera ställen. (Det beror nog inte enbart på senaste veckornas regn, jag misstänker att man även försöker hålla kvar vattnet borta vid Solveden för att skydda nivåerna i Säveån längre västerut).

Det är dags att avsluta den sista lövräfsningen, och ta hand om alla nerblåsta grenar. Det har ju blåst enormt under de senaste veckorna, och även om inte några större träd har fallit inom mitt område, så ligger det nerblåsta grenar lite varstans. Jag plockar upp alla jag passerar under kortrundorna med Nelly, och samlar dem i högar, som så småningom ska få bli tändved. Till skillnad från de flesta trädgårdsägare eldar jag inte jättestora bål kring påsk, eftersom jag tillhör en generation som tror på återvinning.

Tyvärr lever jag inte upp till de andra riktlinjerna för min generation, nämligen att ta väl vara på arbetsredskapen, förvara dem frostfritt under tak och sköta dem regelbundet. Jag hade hoppats på att få igång motorsågen, efter att ha lånat en skiftnyckel av Göran och Gun för att spänna kedjan, (efter att min egen plötsligt var spårlöst försvunnen). Försöket misslyckades tyvärr, och nu minns jag inte ens om sågen var i funktion, när jag senast hade den framme. (Det beror inte enbart på potentiell senilitet, för det är garanterat ett bra tag sedan jag använde den). Nu blev det att använda handsågen på grenarna istället.

Jag gillar över huvud taget inte att jobba med maskiner, och de båda jag faktiskt har; motorgräsklipparen och motorsågen, krånglar mycket riktigt regelbundet. (Största problemet med gräsklipparen är dock förmodligen att jag börjar bli för klen för att dra igång den. Oftast startar den när Niklas drar i snöret, men när även det misslyckas, åker den in till verkstaden för översyn). Gräsklipparen är ju faktiskt relativt ny, medan däremot motorsågen är urgammal, och förmodligen även uttjänt.

Detsamma gäller tyvärr huvuddelen av mina trädgårdsredskap, de flesta har rostiga blad och avbrutna skaft. Det beror både på ålder och misskötsel; många av dem har åtskilliga år på nacken vid det här laget, och det där med att torka av blad förvara grejorna under tak när de inte används har jag alltid varit dålig på. Jag har en dålig vana att glömma kvar redskapen på den plats där jag senast använde dem. Sedan brukar jag återfinna dem ute i terrängen efter något år, och då oftast av en ren slump.

När jag tröttnar på att handsåga grenar, ägnar jag mig åt ett ständigt återkommande arbete; nämligen att få kontroll på en gammal kaprifol, som spridit sig över alla gränser, och inte bara invaderat ett antal stora och små träd, utan även täcker marken på en yta av ett femtiotal kvadratmeter i sluttningen mellan uthuset och ”rhododendrondalen”. Hittills har det blivit två fulla skottkärror med hoprullade revor, som förpassats till den vanliga bålplatsen på Amandas uppfart.

Veckan inleddes faktiskt med sol och någorlunda vindstilla, men i gengäld hade det varit nattfrost, och det är nog inte särskilt nyttigt, när så mycket av vegetationen redan lockats igång.

På tisdagen började det snöa och fortsatte sedan med det hela dagen, vilket i och för sig var aviserat och förväntat, men ändå irriterande. Det var dessutom blötsnö och blåsigt, vilket gjorde alla hundpromenaderna under dagen klart otrevliga. Det är inte ofta jag önskar att jag inte haft hund – och jag gjorde det inte nu heller, men kul var det inte. Hundarna verkade dock helt oberörda, och det enda positiva var att de åtminstone inte fick snöklampar på tassarna.

Snötäcket, som bildades förvånansvärt snabbt, bidrar ju också till att skydda markvegetationen, so redan har hunnit allt för långt för årstiden. Det har legat kvar i stort sett hela veckan, eftersom kylan hållit i sig. Inte förrän på söndagskvällen var de sista snöfläckarna borta. Därmed har det inte heller blivit något gjort utomhus, trots att solen faktiskt tittade fram ett par av dagarna mitt i veckan. Och det är ju aldrig bra, eftersom jag tror att den dagliga motionen är viktig för att jag ska hålla mig i form. Det är tur att man har hundarna, för de måste ju i alla fall ut i alla väder. Att ha hund lär ju också vara ett av de säkraste sätten att hålla sig frisk, både fysiskt och psykiskt.

Jag har dock börjat oroa mig för Göran, som går allt sämre och långsammare, eftersom han har tilltagande problem med balansen. Det gör att vi, förutom under bilturen, egentligen bara har sällskap i början och slutet av promenaderna. Jag klarar helt enkelt inte att gå lika långsamt som han gör, då får jag själv balansproblem, eftersom jag ju inte har några egna gångstavar att stödja mig på. Det innebär t. ex. att medan jag går ”gula rundan” i Hjortmarka, väljer han den betydligt kortare ljusslingan. Hundarna verkar dock inte ha några problem med att vi delar på oss; Nelly följer mig och Castor följer Göran och så hälsar alla glatt på varandra när vi återses, och jyckarna tar ett par extravarv runt oss och brottas lite.

För tillfället är jag lite stressad, eftersom min nyckelknippa med nycklar till alla fyra husen är försvunnen, och även reservnyckeln till Boels hus tycks vara spårlöst borta. Jag har ett vagt minne av att jag lånade ut nyckelknippan till någon i den yngre generationen, och sedan aldrig fick tillbaka den. Det måste ha varit ett bra tag sedan, för jag har inte haft anledning att titta efter nycklarna, förrän Lennart ringde på lördagen, och ville att jag skulle kolla om han hade lämnat mjölk och andra specerier kvar på köksbordet, efter att han och Boel varit på besök i Lövekulle förra helgen. Jag kunde ju se genom fönstret att så inte var fallet, men de lär ju ändå hitta ett paket med rutten mjölk i kylen nästa gång de kommer hit.

Niklas teori är att nyckelknippan nog ligger i deras hall, och i så fall löser sig ju problemet, när de kommer ner nästa gång. (Det lär dock förmodligen dröja ett tag, eftersom det just har varit vinterlov, och hela stockholmsgänget har varit ute och rest. På tre olika håll, efter vad jag förstått via facebook). Min egen teori är att Emilie har reservnyckeln till Boels hus, eftersom inte heller den ligger på sin vanliga plats. Det finns helt enkelt inga alternativ i mitt hus, efter att jag har känt igenom alla byx- och jackfickor.

Problemet är ju inte jättestort, men det är ju ändå viktigt att det finns reservnycklar till husen på plats här, ifall t.ex en hantverkare behöver komma in i något av husen. Plus förstås att det alltid är otrevligt när nycklar är ute på drift. Men förhoppningsvis löser det sig så småningom.

Det konstiga vädret håller i sig för tredje veckan i rad, med nya fronter varannan dag, och ordentliga stormar, som kommer in lagom till veckosluten. Men under mellandagarna har det faktiskt varit en del solglimtar, och de flesta av pölarna på inre ängen var borta framåt mitten av veckan. (Fast de återkom förstås under det tydligen obligatoriska busvädret till helgen, som mycket riktigt drog in under lördagen).

Våren fortskrider dock stadigt och sedan ett par veckor tillbaka blommar jordvivorna från Wien på flera ställen i det korta gräset. Det är förstås alldeles för tidigt; normalt brukar de blomma i början av April, men det är ju bara i linje med allt annat onormalt denna onormala och totalt snöfria vinter.

Jordvivorna är ett minne från en Wienresa, som mor och jag gjorde året efter fars död. Vi blev inbjudna av PB-kören, som han varit en entusiastisk medlem av under många år, att följa med på en resa, där de inbjudits av olika institutioner att sjunga på olika kända platser i staden. ”Inbjudits” är kanske fel ord, för både vi och körmedlemmarna betalade förstås resa och hotell själv. Men de speciella omständigheterna gjorde ändå resan rätt oförglömlig. Det var en helt fantastisk upplevelse att höra den stora manskören sjunga fyrstämmigt på flera av de vackraste platserna i den klassiska staden Wien.

En av dessa platser platserna var entrén till Spanska Hovridskolan. Vi stod i kö där, för att titta på förmiddagsträningen av de vita lippizanerhingstarna, när kören stämde upp. Det ekade storståtligt under de gamla renässansvalven, och nästan omedelbart kom ett antal funktionärer rusande och eskorterade oss till hedersläktaren på ena kortsidan av den stora manegen. Där satt vi sedan i ett par timmar, medan det ena ekipaget efter det andra visade upp piaff, passage, piruett och capriole framför oss. Det här var under min mest intensiva hästperiod, och frestelsen blev förstås oemotståndlig för mig. Så under resten av veckan gick jag till förmiddagsträningen varje dag på egen hand, och missade därmed flera av de andra sevärdheterna, som mor rapporterade om.

Men åter till jordvivorna. De växte i skogen bakom vårt hotell, och jag kunde förstås inte motstå frestelsen att gräva upp en tuva och ta med den hem i en uppblåst plastpåse i resväskan. (Det här var ett vanligt beteende från både mig och mina föräldrar under olika Europaresor under åren, och åtskilliga växter i mitt woodland har anor utifrån). Jag visste förstår inte då, att ”skogen” i själva verket var en del av Wienerwald, och därmed fridlyst – men det hade nog inte stoppat mig även om jag vetat om det. Jordvivorna växte nämligen ymnigt, nästan som maskrosor, överallt på alla villagräsmattor i området, så direkt ovanliga var de ju inte. Och de har fortsatt beteendet hemma hos mig och frösått sig snällt på många olika ställen både i trädgården och runt dammen. Även den vita tibasten, som blommar just nu, kommer från skogen bakom hotellet i Wien, den följde med hem som stickling i resväskan.

Många av växterna i mitt woodland har liknande ursprung från olika resor, speciellt från trädgårdsresor med mor och far kring början av sjuttiotalet. (Vid ett tillfälle hade vi till och med varsitt växthus med på biltaket hem, fast det var förstås planerat i förväg). Vi brukade också regelmässigt besöka olika kända plantskolor, i England, Danmark och Tyskland, så de växterna var åtminstone ordentligt certifierade och kollade mot potentiella smittor. Detsamma gällde förstås inte småplantor från naturen, som vi oftast smugglade in gömda i extraskor och stövelskaft på bottnen av väskorna, men så vitt jag vet har vi inte bidragit till några epidemier av internationella växtsjukdomar,

Alla trädgårdsamatörer beter sig på ett liknande sätt, och de flesta visningsträdgårdar har ett litet förråd av småplantor i krukor, som man delar med sig av frikostigt, (oftast gratis, men annars till en löjligt låg summa, jämfört med vad man skulle få betala för motsvarande planta i en plantskola eller trädgårdsbutik). Det klart uttalade syftet hos föreningen Trädgårdsamatörerna är också att främja och sprida beståndet av ovanliga växter i privata trädgårdar.

Till helgen blev det alltså storm igen, för tredje veckan i rad,. Lördagspromenaden med Nelly, via Mjörnstranden, Stadsskogen och Bryngenäs blev därmed så blöt och jobbig att jag var mer eller mindre utslagen under resten av dagen. Jag orkade inte ens ut i trädgården, när regnvädret plötsligt slog om till sol framåt eftermiddagen. (Fast blåste småspik gjorde det förstås fortfarande).

Boel och Lennart var på besök över helgen, och vi blev allihop inbjudna till lördagsmiddag hos Gun och Göran, en fruktansvärt god lasagne, (vilket tydligen berodde på att den sedvanliga bechamelsåsen ersatts med tre sorters ost). Jag måste definitivt sno receptet och pröva själv.

Stormen bedarrade så småningom framåt söndagskvällen, fast inte förrän den blåst ner en björk i pionlandet på Guns tomt. Björken ramlade dessutom över en gammal en, som paradoxalt nog redan var fäst vid björken med spännband, för att hålla sig upprätt. Gun tog det hela med ro; (de ovärderliga tvillingarna lär få ta hand om resterna under veckan). Mina egna träd klarade sig även den här gången, men det ligger massor med nerblåsta grenar överallt, som jag samlar ihop i högar, under promenaderna genom parken med Nelly. Högarna börjar bli jättestora, men så småningom ska grenarna sågas upp och bli till tändved i mina spisar.

På måndagsmorgonen blåste det fortfarande såpass kraftigt att det kändes obehagligt på den tidiga morgonrundan med Nelly. Skadorna på vår mark verkade dock ha inskränkt sig till nerblåsta grenar, och lite problem kring växthuset, som ändå verkade ha klarat natten oväntat bra.

Växthuset har dubbelglas i väggarna, och där finns också element för uppvärmning, Under de senaste åren har jag dock avstått från att sätta på elementen, för att spara på strömmen. Numera används växthuset mest för frostfri övervintring av en del utomhuskrukor, men där finns också en gammal vinranka, som vid det här laget vuxit sig väldigt stor. Det brukar gå att hålla växthuset frostfritt, och hittills har den överlevt vintrarna utan synliga skador, men en direkt följd är förstås att fruktbarheten har påverkats negativt. Förra året blev det bara två pyttesmå druvklasar, men då kom det ju också en rätt rejäl köldknäpp i februari, som varade ända in till april.

Mellan växthuset och det övre vardagsrummet finns bara en gammal verandadörr med enkelglas, och genom den läcker förstås en hel del värme, dock inte så mycket att temperaturen i vardagsrummet blir märkbart påverkad. (Det finns ju också en öppen spis i rummet, som jag eldar i dagligen vintertid). För att öka värmeisoleringen är också större delen av växthuset vintertid insvept i bubbelplast, som är säkrad av diverse tunga staketpålar ovanpå taket och lutade mot väggarna. Det fungerar normalt bra, även om det ser lite skräpigt ut. Men lyckas vinden väl ta sig in genom någon glipa, blir förstås lyftkraften enorm. Och inför en aviserad storm med nästan orkanstyrka kändes det ju lite oroligt, och jag hade visioner av jättestora plastsjok flygande fritt iväg över nejden.

Nu klarade ändå konstruktionen själva kulmen av stormen utan synbara problem. Men på måndagsmorgonen hoppade jag plötsligt till vid datorskärmen, av en kraftig duns utifrån bakre verandan. Det visade sig vara ett av plastsjoken på växthustaket, som delvis lättat, och nu hängde löst och fladdrade på baksidan, förmodligen för att vinden vänt under natten, så att vi nu träffats av baksidan på fronten. Det blåste förstås för mycket för att jag skulle få tillbaks sjoket på taket, men , jag lyckades ändå säkra den nerhängande delen genom några extra pålar.

De fortsatta dagliga rundorna med hundarna avslöjade att stormskadorna i omgivningen också var förvånansvärt små. En stor björk hade ramlat tvärsöver GC-vägen mot fältet, men det gick ganska enkelt att kliva över stammen. I övrigt var det ett bara halvdussin vindfällen längs rundan i Hjortmarka, och ännu färre i skogspartiet vid Gerdsken. Men det senare berodde förstås på att skogsägarna där redan kalhuggit jättestora partier under vintern.

Det var fortsatt omväxlande blåst och regn under början av veckan, vilket innebar att lövräfsningen av de sista partierna fick stå på vänt ett par dagar. I stället ägnade jag mig åt att samla ihop alla nerblåsta grenar från stormen. En del av dessa var riktigt stora, men eftersom de kändes förvånansvärt lätta, var de förmodligen torra redan innan stormen. Vilket är bra, eftersom de kommer att bli tändved till nästa år, så insamlingen gjordes inte enbart för att snygga upp i området.

De flesta trädgårdsägare brukar nog elda ett rätt stort bål med grenar och ris, antingen under hösten eller våren, men hos mig hamnar alla större grenar och kvistar förr eller senare i någon av eldstäderna som tändved. Tills vidare lagrar jag dem luftigt i ett par högar, som vid det här laget vuxit sig rejält stora, men förr eller senare ska de klippas i decimeterlånga bitar och lagras under tak, tills det är dags för nästa års vintereldning.

På onsdagen hade vinden dock mojnat så att jag kunde återta räfsningen av den återstående nedersta delen av dammtomten; ängspartiet längs vägen ner mot nordhörnet. Och under veckan hann jag precis avsluta hela dammtomten, i sista minuten innan nästa nästa storm brakade loss

Göran skulle åka till Jönköping under söndagsmorgonen, för att hälsa på mamma och bröder i Jönköping, så jag var ensam med Nelly. Eftersom det var förutspått både dagsregn och tilltagande vindar under dagen, bestämde jag mig för att försöka förekomma ovädret genom en tidig morgontur runt Bryngenäs.

Stormen, som kom in västerifrån under natten, hade inte riktigt nått full styrka här ännu, men det hade regnet, och både Nelly och jag blev rejält våta. Och inte bara uppifrån, för i stort sett alla vägar och stigar hade förvandlats till porlande bäckar, och man fick oftast balansera på kanterna, för att ta sig fram någorlunda torrskodd. Nåja, torr och torr – så här våt har jag nog aldrig blivit på någon av mina hundrundor. Upptill klarade jag mig någorlunda, eftersom min länga vinterrock är relativt vattentät – dock inte tillräckligt för att klara av de horisontella regnet, som blev allt värre under vandringens gång, allteftersom vinden tilltog allt mera.

När vi väl kom fram till grinden i ändan av Lövekullevägen var vattenståndet så högt vid strandkanten att stora delar av vändplatsen redan stod under vatten. Som ett alternativ till att vada igenom en jättestor och decimeterdjup vattensamling vid själva grinden, valde jag att klättra över stenmuren istället, vilket inte var helt lätt, eftersom det vid det här laget blåste full storm. Lyckligtvis hade vi vinden i ryggen uppför den långa backen förbi Scoutstugan.

Jag hade inte väntat att få se någon annan trotsa väderleken, men strax innan Bryngenäsgrinden mötte jag faktiskt en man på utväg, och märkligt nog var även Scoutstugan bemannad och upplyst. Normalt serveras det ju alltid kaffe och bullar där på söndagarna, men jag undrar om de kommer att få många gäster en sådan här dag. Själv avstod jag från att gå in, eftersom jag redan var totalt plaskvåt, Det var bara att skala av sig vartenda klädesplagg på badrumsgolvet, när vi väl kom hem, och byta till torra kläder. (Konstigt nog var det strumpbyxorna som var våtast, trots att långbyxorna är någorlunda vattenavvisande, men förmodligen hade väl fukten stigit kapillärt från de vid det här laget genomblöta skorna).

Både jag och Nelly var rätt slaka efter strapatserna, så vi tillbringade större delen av söndagen i soffan framför teven, medan vinden tilltog alltmera utanför. Däremot avtog regnet, vilket var skönt, för vattenståndet är redan rekordhögt i dammen, och det är stora vattenytor på ängsmarken runtomkring.

På eftermiddagsrundan, när regnet faktiskt hade slutat helt, och stormen lugnat ner sig lite, möttes vi av ett nytt nerblåst träd tvärs över GC-vägen ner mot fältet. Så sent som dagen innan hade någon vänlig person faktiskt sågat undan stammen på den fallna björken, så att det gick att ta sig fram igen. Nu låg det dock en ny björk tvärsöver vägen, fast åt motsatta hållet, och lite svårare att ta sig förbi, eftersom själva kronan hamnat på vägbanan. Nelly och jag lyckades dock tränga oss igenom, och förhoppningsvis kommer den vänliga personen med motorsågen att göra en ny insats, för den här vägen är flitigt frekventerad, inte bara av mig och andra hundägare, utan även av cyklande ungdomar på väg till och från skolan.

Det har känts lite ljusare den här veckan, kanske mest bokstavligt, eftersom dagarna verkligen blir längre i allt snabbare takt. Men även i övrigt har stressen lättat lite och jag börjar känna mig någorlunda normal i humöret igen.

På måndagen kom också ljudet plötsligt igång på stor datorn, utan någon som helst förvarning, och utan att jag gjort något medvetet åt det. Jag har ju försökt koppla in högtalarna flera gånger, utan att få något resultat. Ändå är det bara två kontakter till högtalarna, och två motsvarande ingångar på datorn, så hur jag ens teoretiskt skulle kunna göra fel är svårt att förstå.

Men vid det här laget hade jag gett upp försöken, för man kan ju faktiskt leva utan ljud på datorn, även om det begränsar ens möjligheter att t.ex ta igen ett missat TV-program. Men plötsligt, när jag satt och bläddrade bland nyheter på fPlus, så gick ljudet igång på ett TV-klipp, utan minsta förvarning. Och det utan att högtalarna ens var inkopplade; (de ligger fortfarande lösa på bordet bredvid).

Det fanns alltså inbyggt ljud på datorn hela tiden – vilket i och för sig verkar logiskt, för eftersom det finns på laptopen, borde det ju finnas på stordatorn också. Men var sitter AV- och PÅ- knappen, varför är den så svår att hitta, och när, var och hur har jag råkat trycka på den, utan att ha ens vara medveten om det? Och varför var ljudet inte på från början, när jag fick hem datorn från butiken?

Några dagar efter att ljudet på stordatorn kom tillbaka, la istället laptopen av helt oförklarligt, och vägrade helt att starta. Det var egentligen konstigare än problemen med stordatorn, med tanke på att det egentligen inte finns någonting på laptoppen, mer än en webläsare. Jag har haft den som reserv, när stordatorn krånglat, så det var ju ingen katastrof, men krånglande elektronik är enerverande. Men dagen efter gick den oväntat igång igen, så förmodligen höll den bara på och rebootade sig själv, just när jag försökte få igång den.

Även läsplattan tycks ha lagt av. Jag har inte använt den på länge, men medan laptoppen var död försökte jag få igång läsplattan istället, eftersom jag är rätt datorfixerad och gärna vill ha en fungerande reserv. Men enda livstecknet efter att jag kopplat in den på nätet är nu en symbol, som visar fullt batteri. Inte så konstigt, eftersom den fortfarande är ansluten till väggkontakten. Men hur farao får man igång den igen? Jag har tryckt på alla tänkbara knappar, men ingenting händer. Det slutar nog med att jag får be Göran titta på den hemma. Han är bättre med elektronik än jag, så förhoppningsvis löser det sig.

Vädret har också varit extremt konstigt den här veckan. Solen tittade faktiskt fram ett tag redan i söndags, vilket var totalt tredje gången på tre månader, så ihållande har gråvädret varit hela den här hösten och vintern. Och på måndagskvällen snöade det ymnigt, när jag skulle ut på sena kvällsrundan med Nelly.

Men redan på tisdagsmorgonen var snön i stort sett borta igen, så lövräfsningen kunde fortsätta hela veckan, och nu i snabbare takt, eftersom de jobbigaste partierna är avklarade vid det här laget. Under resten av veckan fixade jag  de sista bitarna av stora ängen och sluttningen ner mot den, så nu är i stort sett hela dammtomten färdig. Vid det här laget är också alla kompostringarna på arbetsytan och nere runt dammen fullproppade, så tajmingen i år är ganska lyckad.

Men under en enda vecka har vi nu i tur och ordning haft sol, regn, snö, blåst, mera sol, regn och slutligen en riktigt rejäl storm. Och temperaturen har växlat mellan plus 10 och minus 4, och sedan tillbaka till plus 10 igen. Snacka om växlande väderlek. Under de nätter som varit stjärnklara har vi också kunnat njuta av en ovanligt stilig fullmåne. Den var så stor att jag faktiskt kollade på nätet, och mycket riktigt befinner månen sig ovanligt nära jorden just nu. Dock inte tillräckligt nära för att klassas som ”Supermåne”, vilket tydligen de två nästföljande kommer att bli.

På söndagen drog sedan stormen Ciara in, precis som förutspått. Göran och jag hade tur, och hann klara av den vanliga förmiddagsrundan med hundarna innan busvädret kom igång ordentligt, men under hela eftermiddagen och natten har det blåst småspik och döda katter. Det blev att hålla sig inomhus och titta på TV, (som oväntat nog fungerade klanderfritt hela tiden). Men ljudet av stormen utanför var så kraftigt, särskilt i vindbyarna att det tidvis kändes riktigt obehagligt, även inne i stugvärmen. Och förr eller senare måste ju hunden ut, trots att stormen var långt ifrån över.

När jag gick sista kvällsrundan med Nelly vid tiotiden blåste det fortfarande så mycket att jag var orolig för att få grenar i huvudet, när jag passerade genom dammparken. Det låg redan en hel del rätt stora nerblåsta grenar på marken, men alla träden i min egen park verkar ha klarat sig. Däremot låg det en stor, kullfallen björk tvärsöver GC-vägen ner mot fältet, som vi fick kliva över. Den hade missat gatlyktan intill med en knapp halvmeter, så totalt sett slapp vi ju ändå billigt undan.

Mildvintern håller i sig, och det gör även gråvädret, med mycket regn och rusk. Det är sällan man ser en solglimt, och det påverkar förstås humöret, som fortfarande är rätt dåligt. För drygt tre veckor sedan visade sig dock det första vårtecknet, då Trollhasseln i entrélandet slog ut, och den här veckan blommar vintergäck och snödroppar, och även vitsipporna börjar sticka upp.Det är trevligt, men samtidigt lite oroande, eftersom det är väldigt mycket tidigare än normalt och påminner ännu en gång om Global Warming.

Jag räfsar förstås fortfarande höstlöv, och avslöjar därmed kontinuerligt oavslutade gamla projekt, och potentiella nya. Framför allt gäller det stenlagda ytor och gångvägar i de delar som jag inte dagligen passerar. Generellt kan nog sägas att alla försök till ”formalisering” av parken mest lett till ökat jobb. Ett typiskt exempel är stenläggningen av vissa arbetsytor och gångstigar.

Avsikten var förstås att göra ytorna mera lättskötta, men efterhand som löven försvinner blottas istället massor av gräs och ogräs i alla springor. Det ser slarvigt ut, och är svårt att bli av med, om jag inte lägger mig på knä och systematiskt går igenom springorna med mitt oumbärliga springrensningsverktyg, (som är en enkel hovkrats, kvarbliven från hästperioden). Att krypa på knäna är dock inget kul alternativ så här års, och när det blir behagligare väder senare i år har jag förmodligen glömt bort att det behövdes på just det här ytorna.

Framför allt är det i gångarna i och runt Rosengården, som jag har problem med plattsättningen, och det finns förmodligen två orsaker till detta. Den första är valet av marktäckare till de omgivande planteringsytorna, som är en blandning av blodnäva och silverplister. Blodnävan, som frösått sig i gångarna själv, är fin, men passar bättre som marktäckare inne i Rosengården än i gångarna runt omkring, så jag flyttar successivt över småplantorna dit. Silverplistern, som också är en rymling från Rosengården, är däremot alldeles för invasiv med sina långa revor, och passar uppenbart bättre inne i stora buskpartier, än i rabatter och utmed gångstigar.

Den andra orsaken till att ogräset frodas just här är förmodligen att de här stigarna inte blev åtgärdade alls förra året, eftersom frosten slog till i början av mars, innan jag var färdig med räfsningen. Sedan glömdes det väl helt enkelt bort, för fram i april är det så mycket annat och roligare som pockar på uppmärksamheten.

Mängden av löv och silverplisterns långa revor gör i alla fall räfsandet svårt, och det blir inte bättre av att det även finns uppslag av hallon och småbjörkar i gångarna, som naturligtvis också måste bort. Samtidigt drar jag upp så mycket som möjligt av revorna, som alltså hamnar i komposten tillsammans med löven och slyuppslagen. Allt blir jag dock inte av med, så här kommer det definitivt att behövas en ny insats längre fram i år. Förhoppningsvis glömmer jag inte bort det igen, men det beror förmodligen på hur vintern kommer att bli. Hittills ser dock mildvädret ut att hålla i sig inom överskådlig tid. Men förra året kom det ju ett ordentligt bakslag i mars, med frostgrader långt in i mitten av april, så man vet ju aldrig.

En annan komplikation, som väl egentligen är mest trevlig, är att vårblommorna har börjat komma upp. Både vintergäck och snödroppar blommar, och eftersom bådadera ofta växer som ganska stora uppslag i gräsytorna, gör jag ibland oavsiktligt rätt stor skada på ruggarna. Det är förstås synd på blommorna, men lökväxter är tuffa, så de lär nog överleva i alla fall. Men vid det här laget har jag åtminstone klarat av hälften av tomten, och de ytor som återstår är mest rena gräsytor, som är relativt lättskötta.

I helgen har Niklas och Katrin varit nere på besök, och det är ju alltid uppiggande. Tyvärr krockade det med ett redan schemalagt evenemang, Porgy and Bess, som är ett av årets inslag i serien ”Metropolitanoperan på bio”, och sändes på Sagabion i Alingsås. Jag har ett gammalt förhållande till just den operan, eftersom jag såg den berömda filminspelningen med Sidney Poitier under min skoltid 1959. Jag och min kompis Lena Broman var helt besatta av den, köpte albumet med fyra LP-skivor, och spelade igenom det så många gånger att mapparna ramlade sönder. Mycket riktigt kom jag ihåg varenda aria och nästan varenda replik också. Det är så mitt minne fungerar numera. Sånt som hände för 50 år sedan minns jag som igår, medan det som hände igår är borta med vinden...

Det här blir ännu en gnällig blogg, men det har varit så mycket strul de senaste veckorna, att jag är på nästan konstant dåligt humör. Jag har till och med börjat fundera på om alla problemen orsakas av begynnande senilitet, vilket jag hittills inte oroat mig så mycket över.

Jag fungerar emellertid dåligt under stress. När saker går fel, eller när det händer för mycket runt omkring mig samtidigt, går min hjärna liksom i baklås. Och i det läget blir jag nästan paralyserad. Jag kan inte få fram saker ur hjärnan som jag normalt vet; framför allt gäller det namn och lösenord. Och eftersom ens liv, i en numera kraftigt datoriserad värld, är fullt av lösenord, så blir det till slut ett jätteproblem.

Jag har inte en chans att hålla ens de vanligaste lösenorden i minnet, för de allra flesta sköter ju datorn automatiskt, när man väl lagt in dem, så man påminns inte om dem dagligen. Jag fuskar emellertid, och skriver in alla passwords på en lista, som naturligtvis blir längre och längre. Och gissa var jag förvarar den listan? Just det, i datorn förstås. Gör det förstås enklare för eventuella tjuvar, efter att de tagit sig in i huset och snott min dator. Men svårare för mig att komma åt saker i reservdatorn, eftersom listan ju var utom räckhåll.

Nu fick jag ju äntligen hem den nygamla datorn i förra veckan, och IT-killarna hade faktiskt lyckats rädda över alla textfilerna, inklusive fusklistan. Men samtidigt hade de också installerat Windows 10, vilket innebär att alla displayer har ändrats, och ingenting fungerar som det brukar. Bara en så elementär sak som att sätta på och stänga av datorn blir ett problem, och av någon anledning tar den nya burkendessutom extremt lång tid att starta upp. Den har dessutom kraschat flera gånger på bara några dagar. Jag förstår faktiskt inte varför, för även om jag vid det här laget har tusentals textfiler lagrade, så finns massor av fritt diskutrymme, (särskilt som jag inte har några spelprogram i den, vilket jag misstänker annars tar upp mycket minnesvolym).

Jag använder egentligen datorn bara till tre saker; för att skriva och arkivera texter, för att läsa de dagstidningar som jag prenumererar på, och för att skicka och ta emot e-mail. På den gamla burken hade jag e-mailen direkt på skärmen, vilket gjorde den lätt att använda. Det fattades på den nya, och det tog åtskilliga dagar innan jag äntligen lyckades lokalisera min mail på webben, och rensa upp i inkorgen, som under tiden hunnit bli överfylld.

Och man kan ju bara vara tacksam för att den här kraschen inte inträffade en vecka tidigare, medan jag höll på med översättningen av Emilies tyska text. Det var tillräckligt stressande som det var, utan att jag hade behövt tillbringa en vecka med att oroa mig över att åtskilliga timmars jobb med 30 sidor text kunde ha försvunnit.

Under de senaste två veckorna har det också varit väldigt mycket annat strul som råkat sammanfalla. Och följaktligen har jag drabbats av hjärnsläpp vid flera olika tillfällen. Första exemplet är egentligen mera roande än oroande, men ändå typiskt för hur jag reagerar under stress. 

Enligt lagen om alltings allmänna jävlighet, fick jag förra veckan hem ett nytt betalkort för SE-banken i brevlådan. (Banken har numera flyttat sitt kontor från Alingsås till Lerum, så jag har inte ense ett lokalt bankkontor där jag kan gå in och fråga). Hur som helst skulle kortet enligt instruktionerna aktiveras, antingen i datorn eller genom att användas i någon av de vanliga uttagsautomaterna. Dator hade jag ju ingen för tillfället, så mitt första försök blev när jag skullebetala mina vanliga veckoinköp på Lidls. Och istället för att aktivera kortet svarade apparaten med ”ogiltigt kort eller password”. Där stod jag alltså, med varor för en dryg femhundralapp på bandet, och ett betalkort som inte fungerade. Pinsamt, pinsamt...

Bakom mig i kön stod en man, som uppenbarligen läste av min enorma frustration, eftersom han nästan omedelbart erbjöd sig att betala för mina inköp! Det var ju oerhört – och totalt oväntat snällt – men man kan ju bara inte ta emot något sådant av en total främling. Mannen insisterade dock, och berättade till och med att han hade gjort samma sak för en annan kund någon vecka tidigare. Nu löste det sig ändå till slut, genom att mitt gamla betalkort faktiskt fortfarande visade sig fungera, Men jag kände mig fortfarande som en komplett idiot, även om jag också var full av häpnad – och naturligtvis tacksamhet – för erbjudandet.

Bilen blev åtminstone besiktigad igen, och godkänd, efter att verkstaden fixat anmärkningarna. Däremot fick den inte den vanliga 1000-milservicen, eftersom jag fått reparationstiden med kort varsel, och verkstaden inte hann göra mer just den här dagen. Och på mitt typiska stressnervösa sätt, fick jag plötsligt för mig oljan kanske behövde fyllas på. Lätt att kolla? Visst. Det var bara det att jag verkade ha glömt hur man gör för att öppna motorhuven. Det är två enkla handgrepp, och jag har förstås gjort det massor av gånger. Men plötsligt var allt låst i huvudet, och det slutade med att jag fick be om hjälp inne på bensinmacken...

Ett större stressmoment är att jag har haft likviditetsproblemunder större delen av förra året. Ändå är jag ju inte direkt någon fattigpensionär, även om jag tycker att pensionen är skamligt låg. Nog borde man få ut tillräckligt för att betala månadsutgifterna efter att jag jobbat ett helt liv i ett rätt högavlönat yrke? Men för två år sedan fick jag snickerierna på huset ommålade, och sålde då en bunt aktier för att betala för jobbet. Aktierna var nog 30 år gamla, och hade naturligtvis stigit skyhögt i värde under mellantiden, och det betydde förstås att även restskatten blev skyhög. Jag har försökt beta av skatteskulden etappvis under det senaste året, och börjar äntligen kommit ikapp, men fortfarande är det svårt att få månadsutgifterna att gå ihop.

I brevlådan hittade jag nu dessutom ett par påminnelsefakturor från firman som sköter min städning varannan torsdag. Pinsamt, pinsamt… Normalt ser jag aldrig de här fakturorna, eftersom betalningen ska ske med autogiro. Men eftersom pensionen kommer in på ett konto, och räkningarna ska betalas från ett annat, måste jag flytta över pengar varje månad, och tydligen hade jag inte lämnat tillräckligt kvar på det första kontot för att autogirot skulle fungera. Men nu har ju i alla fall januaripensionen hunnit komma in, och förhoppningsvis kommer jag att kunna klara månadsutgifterna utan att behöva sälja fler aktier, och därmed få en ny skyhög restskatt…

Men stressen kvarstår, för det är något fel på den nya datorn, som inte bara är irriterande långsam, och tar flera minuter att starta upp till och med från standby-läget, utan även har kraschat flera gånger om dagen ända sedan jag fick den. Och när jag försöker ringa datorfirman, så hamnar jag i en telefonsvarare, som ber mig lämna namn och telefonnummer. Fast ringer tillbaka gör de förstås inte, åtminstone inte hittills...

Ju äldre man blir, desto fler vanor skaffar man sig. Det spelar ingen roll om de är goda eller dåliga, man fastnar i dem i alla fall. Till slut blir de så ingrodda att man glömmer bort vilka steg man normalt går igenom för att utföra en speciell uppgift. Man blir också väldigt beroende av att vissa saker i ens liv fungerar normalt.

I mitt fall är det framför allt fem saker; huset som jag bor i, bilen som jag oftast bara använder en gång i veckan för att åka och handla mat, hunden som är mitt ständiga sällskap, och de båda skärmar som jag spenderar alldeles för mycket tid framför; datorn och Tvn. Så länge dessa fem basala funktioner fungerar som de ska, flyter mitt liv på ganska friktionsfritt. Och sedan händer det något, som gör att en vana ofrivilligt bryts, mer eller mindre radikalt. Och just nu är det flera av de viktiga elementen som råkat ur funktion samtidigt.

Jag är ju över åttio, men fram till nu har jag faktiskt inte känt av min ålder. Jag har visserligen svårt att komma ihåg namn och ansikten, men det är egentligen inget nytt, och har inte specifikt med åldern att göra. Åldersrelaterat är däremot att jag har svårt att hantera stress och komplexa situationer. Annars har jag en generellt bra konstitution, jag ser och hör bra, och och håller mig i form genom trädgårdsjobb och de dagliga hundpromenaderna fyra gånger om dagen. Promenaderna sker oftast tillsammans med min svåger Göran och hans hund Castor, och för det mesta åker vi i hans bil till olika platser i Alingsåsområdet, eftersom tillgången till lagom långa rundor är lite begränsad där vi bor i Lövekulle.

Men just den här veckan befinner sig alltså hans bil på verkstad i Borås, för att lackeras om efter en smärre krockskada. Så för tillfället använder vi min bil, och det var där som problemen började. Bilen har krånglat en hel del under åren, mest för att den ibland vägrar att starta. Ringer jag då efter bärgning, brukar det ibland gå att bara rulla igång den. Men något specifikt fel lyckas de aldrig hitta, när den väl kommer in till verkstaden. Förklaringen som de hamnat i där tycks vara att startmotorn hamnar mittemellan två lameller, så det är därför oftast fungerar att rucka lite på bilen.

Nu skulle bilen i alla fall in på besiktning i måndags, och det var inget som oroade mig särskilt mycket, även om jag hade ett skräckminne från när min tidigare bil fick körförbud. Den gången var det bara att köra den direkt till bilskroten tvärs över gatan. Jag hade Nelly med mig i bilen då också, och hon var bara fyra månader gammal. Där stod jag med min hundvalp, 8 kilometer hemifrån, och ingen svarade i telefonen hos Gun och Göran. Det var bara att börja traska och gå, för på den tiden fanns det inte buss ut till Lövekulle heller. Nelly var duktig och hängde med bra, men långpromenader är ju inte särskilt lämpligt för unga hundar.

Men sedan behövde jag ju en ny begagnad bil, och hittade så småningom en i Göteborg. Eftersom både Gun och Göran jobbade heltid på den tiden, fick jag ta tåget in till stan för att hämta den. Så för första gången i sitt unga liv blev Nelly lämnad ensam hemma i åtskilliga timmar. Hon klarade ju det också, men det var ändå stressande, kanske mera för mig än för henne.

Den här gången blev det ju inte körförbud på besiktningen, men det visade sig ändå vara ett fel på bilen, som gjorde att jag fick rådet att köra så lite som möjligt tills det var åtgärdat. Jag ringde verkstan, och första tillgängliga tiden var en hel vecka senare. Så under den senaste veckan har vi alltså varit hänvisade till min bil för de dagliga hundrundorna, och eftersom felet på bilen består i att bromsarna ligger emot ett av framhjulen, är det förmodligen inte nyttigt för varken däcket eller bromsbeläggen. Det var kanske därför som jag var så snabb att acceptera första tillgängliga tiden på verkstaden, som alltså var på måndagen. Hade jag tänkt mig för två gånger, kunde det ju ha väntat ett par dagar till, så att vi fortfarande haft tillgång till en bil, tills Göran fick sin tillbaka. Gun har förstås också en bil, men i den är hundar förbjudna. Och det har jag full förståelse för, eftersom alla spaniels älskar vatten, (med eller utan dy ock lera), och följaktligen ofta är kolsvarta ända upp på magen efter en skogspromenad.

Så på måndag morgon körde jag alltså  in bilen till verkstan, och gick sedan hem med Nelly genom Stadsskogen. Dagen efter skulle Göran till Borås för att hämta sin nylackerade bil, så även på tisdagen var jag utan transportmedel, och hundpromenaden den dagen bestod av en ny promenad genom Stadsskogen, denna gång för att hämta den fixade bilen. Men det är ju inte någon jättegrej, så länge det inte krockar med någon annat stressfaktor.

Vilket för mig till nästa problem. Datorn, som jag tillbringar alldeles för mycket tid framför, hängde sig plötsligt i uppstarten i torsdags. Ironiskt nog hade jag redan beslutat mig för att skrota den. Som så många andra datorägare hade jag just fått meddelande att supporten för Windows 7 skulle upphöra. Och eftersom datorn är så pass gammal att det inte gick att installera Windows 10 i den, hade jag redan beslutat att byta ut den till en nyare - (fast även den begagnad) - modell.  Som vanligt i sådana lägen vände jag mig till datorkillarna på Strömgatan, som brukar hjälpa mig att flytta över alla filer och program till den nya datorn, och jag hade redan hunnit kontakta dem för att göra det under ordnade former, när datorn alltså plötsligt bara vägrade att starta.

Det är inte förrän i dessa lägen som man inser hur viktig datorn är för att ens liv ska fungera. Jag blev “datoriserad” tidigt, eftersom jag jobbade på en teknikfirma, som snabbt tog till sig nyheten när den kom. Under perioden på nittiotalet, då jag veckopendlade till Berlin, bar jag ständigt med en laptop fram och tillbaka på flyget, som jag så småningom fick överta, når jag slutade. Men jag har alltid föredragit den stationära datorn, och den innehåller alltså hela mitt privatliv. Jag betalar alla mina räkningar på datorn, och tillbringar över huvud taget alldeles för stor tid vid bildskärmen, (bl.a. läser jag flera dagstidningar där). För att inte tala om e-mailen, som jag använder ofta och gärna.

Däremot har jag aldrig omfamnat mobilen på samma sätt som dagens ungdomar tycks göra, Den använder jag i stort sätt bara för att vara anträffbar på telefon. Inte heller läsplattan eller laptopen använder jag särskilt ofta, även om faktiskt laptopen är vad jag skriver det här på just nu. Jag tror jag är inne på den tredje stationära datorn sedan jag slutade jobba, och varje gång jag bytt till en nyare modell har filerna fått flytta med till den nya burken. Det är alltså den kraschade stationära datorn som i stort sett innehåller hela mitt liv, och jag hoppas verkligen att datorkillarna på Strömgatan kan hjälpa mig med att rädda innehållet ännu en gång. I minst ett av de tidigare fallen kraschade den gamla datorn också, men det gick ändå att rädda filerna, så jag hoppas förstås på samma sak nu. 

Men säker kan man aldrig vara, och för tillfället är jag alltså utan min älskade dator, och killarna har lovat mig att de (förhoppningsvis) ska ha överflyttningen av filerna klar till “i början av nästa vecka”. 

P.S Jag fick faktiskt den nya datorn på onsdag eftermiddag, d.v.s efter en knapp vecka. Det innebar dock inte att problemen var över, men eftersom jag redan har gnällt väl mycket, så sparar jag resten av litanian till nästa veckorapport, som ju kommer om ett par dagar, eftersom den här redan är fem dagar försenad.