Det har varit extremkallt senaste veckan, under 18 grader ett par nätter. Dessutom en hel del snö, vi har ungefär två decimeter nu. Och eftersom det blåser en isande nordan blir det drivbildning nere på fältet, så man knappt kan ta sig fram där.

Lyckligtvis har jag tillbringat större delen av veckan i Guns och Görans hus, där man bara kan släppa ut hundarna på tomten för snabbrastning, och alltså slipper de korta extrapromenaderna runt fältet. Och olyckligtvis var detta förmodligen huvudorsaken till att vattnet i mitt eget hus frös på måndagsnatten, eftersom jag ju normalt spolar i ledningarna flera gånger under dygnet.

Gun och Göran kom tillbaka på torsdagskvällen, och jag flyttade hem till mitt eget vatten- och billösa hus. Samtidigt löste det förstås en del av problemen, eftersom Göran ju har tillgång till bil, så jag kom iväg till affären dan därpå. Så efter att jag inhandlat ännu en värmefläkt och en stor plastdunk för att åtminstone ha tillgång till dricksvatten, ställde jag faktiskt in mig på en längre tids primitiv tillvaro.

Att vara utan rinnande vatten är inte särskilt kul. Till och med en sådan enkel sak som att borsta tänderna, blir ett helt företag, för att inte tala om att spola på WC. Väderleksrapporten var inte heller uppmuntrande, även om den värsta kylan hade dämpats något, förespåddes fortsatt minusgrader två veckor framöver. Jag beredde mig på en tillvaro med att hämta vatten i grannhuset, och förvara det i dunkar och spänner för olika ändamål.

Nå, nu kom ju faktiskt vattnet tillbaka redan på torsdagskvällen. Förmodligen var det den nya och något kraftigare fläkten som hade effekt. Och det löste ju det största och akuta problemet.

Bilen blev däremot kvar på verkstaden över helgen, och det är ju rätt förståeligt. De hade fullbokat med tidigare kunder, och jag dök ju upp helt oanmäld. De har provstartat den några gånger de senaste dagarna, och det fungerade vid alla utom en gång. Möjligen behöver startmotorn bytas ut. Eller också var det bara ett tillfälligt och ovanligt slumpfel, genom att "kuggarna råkade hamna mittför varandra", (vilket också var bärgarens diagnos). Och eftersom bilen faktiskt startade, kunde de inte felsöka startmotorn. En ny startmotor skulle kosta 4000:- och de ville inte byta ut den på så lösa boliner.

Gun försvann redan på lördagen söderut igen, den här gången för tre veckor på Mallorca med Ortrud. Det gjorde tyvärr att vi missade veckans operaföreställning i Nossebro, eftersom jag numera inte vill köra i mörker. Och för en gångs skull avundas jag faktiskt Gun för den årliga medelhavsvistelsen, för det här långvariga vintervädret är inte roligt.

Jag kan faktiskt inte minnas en sådan stark kyla under hela tvåtusentalet. Och även om snötäcket åtminstone skyddar delvis, börjar jag oroa mig för att det kommer att ha konsekvenser för en del buskar i mitt woodland, som har begränsad härdighet. Särskilt vår fina nyplanterade Cornus Kousa vid Niklas och Katrins uppfart kan vara i farozonen. Den är förstås invirad i skuggväv, (vilket är en normal försiktighetsåtgärd för känsligare buskar under första vintern). Men skuggväven skyddar egentligen inte mot kyla, utom lite mot blåst. Men främst är den till för att skugga bort vårsolen, som annars ibland lurar skotten att bryta så tidigt att de sedan stryker med i nästa frostknäpp.

Kylan är förstås inte enbart negativ. Förhoppningsvis kommer den att gå illa åt beståndet av fästingar och mördarsniglar i större delen av landet.

Men för mig personligen innebär den framför allt att dammen numera har ordentligt tjock is, vilket är en förutsättning för att pensionärstvillingarna ska kunna fälla de lutande björkarna i dammkanten på ett kontrollerat sätt. Jag fick till slut telefonkontakt med dem på torsdagen, och de lovade komma på fredag i nästa vecka. Så nu hoppas jag faktiskt på att kylan blir kvar till dess.

I dag skulle jag ha gått en hundpromenad borta vid Nygård tillsammans med min kompis Marianne och hennes två welsh-pojkar Douglas och Nelson. Normalt fungerar våra hundar perfekt ihop, eftersom alla är av samma ras och därmed har samma till synes outtömliga energi och glädje, som är typisk för rasen. Vi brukar gå en runda tillsammans en gång i veckan, men av olika anledningar hade vi inte kunnat träffas sedan före jul, så jag såg verkligen fram mot promenaden.

Det gjorde uppenbarligen Nelly också - men av en helt annan anledning.

Nellys löpcykel är lite märklig. Normalt löper hon oregelbundet, ungefär var tionde månad, vilket gör det lite svårt att hålla koll på tiderna. Och dessutom är löpet ibland ett så kallat "tyst löp", vilket innebär att hon inte blöder alls.

Därmed blir det inga fläckar på golvet eller i sängen, och hon är dessutom rejält långhårig där bak. Det blir inte lättare av att Castor är kemiskt kastrerad, eller att vi ganska sällan träffar andra hanhundar, eftersom de flesta jobbar vid den tiden på förmiddagen då vi går våra promenader. De flesta hanhundar jag träffar verkar dessutom förälska sig i Nelly, antingen hon löper eller ej, så det kan jag inte heller gå efter.

De enda tecknen är egentligen att hormonsvängningarna kring löpet och skendräktighetsperioden ibland kan göra att hon matstrejkar. Men eftersom hon alltid har varit kinkig med maten och ofta hoppar över ett mål utan synlig anledning, är det egentligen inte heller ett säkert tecken.

Sist hon löpte, vilket var i mitten på maj, fick jag en utskällning av en kvinnlig hundägare i Hjortmarka. Utskällningen var befogad, eftersom min lösa tik rusade rakt fram till hennes kopplade hane, ställde upp sig inbjudande och vek undan svansen. Även då visade hon sig vara i höglöp, och jag hade inte märkt någonting.

Den här gången hade jag faktiskt mina misstanker, men jag trodde att hon kanske vara i början av löpcykeln. Enda tecknet var egentligen att Castor hade slickat henne lite väl ivrigt där bak under de senaste dagarna, och att hon verkat ovanligt tillfreds med detta. Men det händer periodvis även när hon inte löper, och Castor åkte med husse till Jönköping i måndags.

Nå, när vi väl träffades var det absolut ingen tvekan om saken. Alla tre hundarna var uppenbarligen helt inställda på lite rajtan tajtan, och det höll på att bli full kalabalik.

Jag fick snabbt stoppa in min pilska tik i bilen igen, och köra en bit längre bort längs E20 för min skogspromenad, medan Marianne fick gå sin egen runda med sina besvikna pojkar.

Inte heller blir det någon Welshpromenad i Partille på lördag, som Marianne och jag annars hade pratat lite löst om att vara med på. Det är lite synd, för även om jag bara sett welshpromenaderna på video-film hittills, är det något med bara åsynen av ettt tjugutal lösa, rödvita hundar, myllrande runt i en stor, glad flock med viftande svansar, som får en att bli på gott humör.

Och det kan behövas, i det här vädret.

Snöslask och halka är ju inte idealiskt för promenader, men hundarna måste förstås ut i alla väder.

Igår var Göran och jag tvungna att korta ner rundan med en halvkilometer, eftersom Nelly fick så stora snöbollar i hårtofsarna på tassarna att hon knappt kunde gå. Idag hade snön hunnit ligga till sig, så det var inte lika besvärligt för hundarna, men betydligt värre för Göran och mig. Slaskigt, knaggligt och ibland underhalt spelar ju mindre roll för fyrbenta djur, men är definitivt jobbigt för människor.

Att ge sig ut i ren skogsterräng var helt uteslutet, så vi fastnade för en grusväg borta vid ridhuset, som egentligen är en ridväg, fast den inte används så mycket nu för tiden. På min tid - (jag hade nämligen hästar på Nygård i tjugo år) - kallades den för Amsvägen. Anledningen var förstås att den byggdes av AMS-jobbare, förmodligen någon gång på åttiotalet. Den leder från den nuvarande motorvägsbron rakt upp i skogen, och slutar i ingenting, (även om det finns en nästan oframkomlig terrängstig ner till ridklubben från ändpunkten).

Och anledningen till att vägen alls byggdes, var att ridklubben i ett slag blev av med större delen av de gamla grusvägar och ridstigar som man dittills hade använt, när motionsspåren från Hjortgården utökades kraftigt. Det har alltid varit konflikter mellan motionärer och ryttare, och även om mina sympatier till stor del ligger hos hästfolket, har jag full förståelse för det. Hästar trampar onekligen sönder marken, speciellt under tjällossning och långvariga regnperioder, så de är ingen bra kombination med motionsspår.

Men ridklubben var faktiskt där först. Och Amsvägen var en usel kompensation för den terräng som klubben förlorade förlorade. Den har aldrig ens varit någon bra ridväg, eftersom den är hård och stenig och saknar det toppskikt som ridvägar egentligen ska ha. Att döma av de ytterst fåtaliga hästspåren i snön används den också väldigt sparsamt numera.

Det fanns däremot gott om andra spår i snön, och medan jag gick där och försökte klura ut om de kom från harar, kaniner eller katt, och Göran som vanligt var ett hundratal meter efter, tvärstannade båda hundarna, (som var ett femtiotal meter framför som vanligt). Båda två liksom frös till is, och stirrade intensivt in i skogen vid sidan av vägen.

Sedan gav Castor till vad som verkade vara en sorts varningsskall - (han låter helt annorlunda när han vaktar huset). Båda hundarna såg uppenbarligen någonting inne i skogen, och lika uppenbart var att ingen av dem hade minsta lust att ta sig en närmare titt på det. De reagerar ungefär likadant vid hästmöten, d.v.s med en uppenbar respekt för någonting stort och imponerande, (fast de lyckligtvis inte brukar skälla på hästar).

Själv såg jag faktiskt aldrig älgen, den måste ha dragit sig undan innan jag hann fram, men däremot var det gott om alldeles färska älgspår i snön en bit längre upp i backen. Dessutom efter två olika älgar, så förmodligen var det en ko med årskalv, som verkade ha följt ridvägen på en ganska lång sträcka, innan de gav sig in i skogen vid sidan. Inte direkt vad man helst vill möta på skogspromenaden, särskilt om man har hund med sig. I de incidenter man läser om i tidningarna, där någon människa har anfallits av älg, finns det nästan alltid en hund med i bilden.

Tur att våra är för smarta - eller för fega - för att ge sig på älgar.

Promenadrundan via Svärds Skog och runt Bryngenäs slott hör till mina favoriter; lagom lång och med vackra vyer nästan hela vägen. Men jag har faktiskt undvikit den på sistone, mest för att man riskerar att träffa på en flock lösa hundar, som tydligen hör hemma i olika hus runt omkring slottet, oklart vilka.

Inte för att jag har något emot lösa hundar i princip, min egen springer ju lös för det mesta. Inte heller för att hundarna är överdrivet vaktiga, skälliga, eller annars otrevliga, det är bara ett gäng glada jyckar, som är ute och har kul tillsammans. Problemet är faktiskt det motsatta. De är så sociala och vänliga, att man riskerar att få med sig en eller ett par med sig hem.

Sist vi gick där följde en av jyckarna med oss ända till grinden vid Scoutstugan, och visade inga tecken till att vilja vända där heller. Det slutade med att ett par av oss blev tvungna att koppla upp den och ta den tillbaka till slottet, där de fick knacka dörr för att få reda på vart den hörde.

Vad vi mötte idag var emellertid inte en lös hund, utan en lös häst.

Det var en årsgammal fölunge, och den var i sällskap med två andra hästar, båda ledda i grimskaft av två olika personer. Fölungen hade emellertid inte ens grimma på sig, och den var uppenbarligen glad och äventyrslysten, och ivrig att få hälsa på det oväntade nya sällskapet.

Hästarna var på väg till en av de stora hagarna kring viken. En fölunge brukar ju alltid följa sin mor, så det var förmodligen därför de ansåg att den kunde vara lös utan grimma, även om det är en del biltrafik på grusvägen. Men just nu var den betydligt mera intresserad av mig och Nelly, än av att hänga mamma i svansen. Det var också uppenbart att det var hunden och inte mig den ville hälsa på.

De hade förmodligen träffats förut, de flesta av hästarna brukar komma fram till staketet och nosa på Nelly, när vi passerar hagarna på våra promenader. Hon var också väldigt cool nu, och återgäldade hälsningen från fölungen med en vänlig slick på hästnosen.

Själv var jag däremot lite orolig, även om jag är hästvan, efter att ha haft egna hästar i över tjugo år. En fölunge är ganska oberäknelig, och en häst kan lätt sparka ihjäl en hund, även om det inte är avsiktligt.

Men det hela avlöpte väl; fölungen bestämde sig slutligen för att det var bäst att hålla sig till mamma trots allt, och vi skildes i god sämja. Hela mötesceremonin tog bara någon minut.

Det finns förstås en del djur som man helst inte vill ha i sin närmiljö, och för min del handlar det mest om mördarsniglar, liljebaggar och fästingar.

Mördarsniglarna är det minst populära inslaget i faunan, och alla trädgårdsägare hatar dem. I Alingsås dök de upp någon gång kring sekelskiftet. Först kom de till koloniområdet i Nolhaga, förmodligen som ägg i jorden till någon inköpt planta. I flera år fick vi rapporter om massförekomster där, som senare expanderade ut mot vårt håll. GC-vägen från Mjörnvallen ut mot Lövekulle var under flera år tidvis nästan täckt av de otäcka krypen.

Hit ut kom de förmodligen kring 2004 med ett lass jord, som kommunen dumpade nere vid den nerbrunna ladan, och sedan spred de sig snabbt i området, mest via vägarna. Under många år brukade jag ha med mig en sax på morgon- och kvällspromenaderna med Molly, och klippte huvudet av alla jag såg, medan jag räknade maniskt. Som mest, under det värsta snigelåret, kom jag upp i över 450 stycken på en enda runda. Numera är jag latare och trampar bara ihjäl alla jag ser.

Efter att vägarna och de nya husen kommit till tycker jag faktiskt att sniglarna har blivit färre, även om antalet varierar med väder och vinterförhållanden. Säkert är det fler än jag som jagar dem numera, och det har också varit flera vintrar med sen barfrost. Men det finns fortfarande massvis av dem ute på fälten, vilket jag ser när jag passerar med hunden.

I mitt woodland är de egentligen inte något stort problem; de verkar i varje fall inte ha någon aptit på mina marktäckare. Kanske änderna rentav äter upp en del av dem? Ett tag funderade jag faktiskt på att skaffa ett par myskankor, men ändrade mig efter uppgifter att de minst lika gärna äter dyra trädgårdsväxter som sniglar, och dessutom får kullar med 18 ungar. Det får räcka med änderna och kniporna.

Liljebaggar hör oclså till de oönskade gästerna, trots att de är dekorativa. Det verkar vara helt omöjligt att odla liljor i något större antal, utan att de otäcka krypen dyker upp. Vill man över huvud taget få se några liljeblommor, måste man först ta kål på varenda blodröd liljebagge man hittar på vårarna. Det blir inte lättare av att deras försvarstaktik är att släppa taget och dimpa ner på marken, där de alltid lyckas hamna på rygg. Eftersom undersidan är svart, blir de då extra svåra att upptäcka, och många av dem kommer undan, och hinner lägga ägg på undersidan av bladen.

Därför måste man sedan varje dag vända upp och ner på stänglarna, och avlägsna ägg och larver under bladen, som dessutom brukar vara täckta av någon äcklig, svart gegga. Själv är jag för lat för detta, så numera har jag gett upp, och de enda liljor som fortfarande växer runt dammen är de småblommiga martagonliljorna. Men trots att de är mer resistenta mot liljebaggarna, blir även dessa ofta delvis kalätna, och därmed inte särskilt dekorativa, även om de överlever.

Mitt tredje hatobjekt är fästingar, som det finns massvis av ute på fälten, eftersom de övervintrar på rådjuren. Lyckligtvis fungerar de moderna fästinghalsbanden inte bara på hunden, uten även på mig själv, troligen på grund av den ständiga närkontakten. Jag har därför inte haft en fästing på över tjugo år, och det fåtal som jag plockar på hunden, brukar vara döda eller halvdöda. Men för barnfamiljer måste de ju vara ett gissel, med tanke på de obehagliga följdsjukdomar man kan få av dem.

En god sak är åtminstone att vi, åtminstone hittills, har sluppit de flockar av dovhjortar och vildsvin, som drar runt i Bolltorpsområdet, och ödelägger trädgårdar på löpande band. Sjön är ju en rätt bra barriär, så förhoppningsvis stoppas de permanent av den.

Slutligen, ifall någon undrar, så finns det inga giftormar i Lövekulle. De utrotades systematiskt under fyrtiotalet, på uppdrag av sommargästerna, av gubben Svärd, som även byggde alla de vackra stenmurarna i Lövekulle. (Han bodde i det lilla torpet borta vid Scoutstugan, som kommunen av obegriplig anledning beslutade sig för att riva förra året).

Så om ni ser en orm på vägen härute, så är det en snok och inte en huggorm. Och alla ormar, även huggormar, är för övrigt fridlysta i Sverige numera.

Det har alltid funnits rådjur i området, förr om åren i stora flockar, som drog runt i området och skövlade folks trädgårdar. Det fanns också två jakttorn nere på fältet, som ibland bemannades av kommunens jägare, för att hålla den växande stammen i schack. Han brukade skjuta av ett halvdussin om året, men det fanns ändå alldeles för många, och alla trädgårdsägare hatade dem.

Förr i tiden fanns det också både räv och grävling stationärt i Lövekulle; gryten låg borta i Svärds Skog. Jag har till och med mött en grävling på mitt stigen inne i vår dåvarande skog, och då blev jag faktiskt rätt skraj, för de är större än man tror på nära håll. Två gånger under åren har också en enstaka älg förirrat sig över järnvägen ut hit. Båda gångerna blev det lite sensation, ryktet spred sig, och folk gick man ur huse för att försöka få syn på älgen.

Men allt det här var många herrans år sedan, långt innan alla de nya husen kom till, och en stor del av skogarna försvann. Numera är både rävarna och grävlingarna borta från området, även om man ibland kan se en enstaka räv passera över fältet. Även jakttornen är borta, och den kommunala jägaren har gått i pension.

Vad som däremot finns kvar är rådjuren, även om antalet lyckligtvis är decimerat. Trädgårdsägarna hatar dem dock förmodligen fortfarande.

Mitt eget förhållande till rådjuren är ganska kluvet. Jag ogillar visserligen att de betar av topparna på alla mina nyplanterade buskar, och fejar hornen mot småträden, så en del faktiskt dör, när barken slits bort. Men samtidigt är de ju så vackra! Att se en flock rådjur beta i morgondimmorna ute på fältet är en ren skönhetsupplevelse.

Rådjuren var så vana vid mig och hunden, att de knappt ens iddes maka sig åt sidan, när vi passerade på ett par meters håll under morgonrundorna. Och visst är det häftigt att mötas av ett råddjur bara tre meter bort, när man kommer ut på sin veranda tidigt på morgonen. Sedan upptäcker man att det gröna, som hänger ut genom mungipan på kräket, är ens egna nyplanterade pelargoner, och då blir man betydligt mindre vänligt inställd, och ropar Schas! Varpå rådjuret tittar surt över axeln, och makligt släntrar iväg, uppenbart irriterad över att ha blivit störd mitt i frukosten.

Förr i tiden brukade de föda sina ungar på ängen nere vid min damm. Jag har faktiskt flera gånger suttit på en stubbe där nere, och sett rådjurskiden leka i det höga gräset. De årliga parningsritualerna var också fascinerande. Även då brukade jag sitta nere vid dammen och titta på, medan råbocken jagade någon av hindarna varv efter varv runt dammen.

Jag har till och med räddat livet på den sabla råbocken en gång, då han fastnat med hornen i ett nästan osynligt nät, som jag satt upp till skydd för mina nyplanterade grönsaker. Ju mera han kämpade för att ta sig loss, desto mera trasslade han in sig, och eftersom det var mitt fel att han hamnat i situationen, kände jag mig tvingad att hjälpa honom.

Jag var faktiskt livrädd hela tiden, eftersom både horn och klövar är vassa, och råbockar, (åtminstone enligt Konrad Lorenz), är bland de farligaste vilda djuren man kan träffa på, om de hamnar i en trängd situation. Men råbocken verkade fatta att jag ville hjälpa honom, och stod blickstilla medan jag trasslade ut hans horn och klövar ur nätet. Och så fort han var lös försvann han som en blixt.

Jag minns också en märklig händelse, när Emilie var på besök med sin Jack Russel terrier, Tyson. Råbocken råkade komma förbi, och Tyson, som var jaktgalen, tog förstås upp utmaningen och förföljde honom runt halva Lövekulle. Vi kunde höra drevskallet försvinna bortemot Johanssons Udde, och sedan komma närmare igen. Rådjuret buktade, på rådjurs vis, och återvände till utgångspunkten.

När han plötsligt stötte på oss, som stod kvar på samma ställe, blev han så överraskad att han tvärnitade. Varpå Tyson tog tillfället i akt att gå fram och, på hanhundars ceremoniella vis, nosa honom på de privatare delarna.

(Det här kan verka otroligt, men det är faktiskt sant, och jag har flera vittnen till händelsen).

Västra fältet 2010 (dock utan rådjur)

Kråkor och skator har vi förstås också gott om. Det finns ett stort skatbo i ett högt träd på Guns och Görans tomt, och där kläcks en kull ungar årligen.

Var kråkorna häckar vet jag faktiskt inte, men det finns ännu fler av dem. Mest håller de till nere på fälten, där de drar runt i stora flockar. Till och med min gamla Molly, som annars var en ovanligt välartad hund, och varken jagade rådjur eller hoppade på mötande människor, (som min nuvarande fjolla), ansåg det vara hennes plikt att köra upp kråkorna från fältet när vi passerade på de dagliga morgonrundorna.

Kråkfåglar är ju ovanligt intelligenta, och det märks framför allt i hur de hanterar mötena med familjens hundar. Ett år var det ett par skator, som samarbetade för att stjäla hundarnas mat, när vi utfodrade dem utomhus. Den ena skatan landade förargligt nära matskålen, och medan hunden körde bort den, landade den andra på själva skålen och snodde ett par matbitar. Sedan bytte de uppgift, så båda fick smaka.

Ett annat år inträffade en fullständigt osannolik serie av händelser med min gamla hund Molly och en kråkunge, som tydligen hade ramlat ur boet innan den lärt sig flyga. Molly hörde till den sortens perfekta medfödda apportörer, som aldrig rörde annat än dött eller skadat vilt, och dessutom var extremt "mjuk i munnen". Hon uppfattade tydligen den oflygga ungen som skadad, så hon plockade upp den, och kom och lämnade av den i handen på mig. Jag blev förstås lite chockad, men eftersom ungen uppenbarligen var oskadd, satte jag bara ner den på marken igen, och den flaxade iväg, tydligen rätt oberörd av äventyret.

Sedan upprepades samma scen flera dagar i sträck. Kråkföräldrarna var fullkomligt hysteriska, och satt och väsnades i träden ovanför, men ungen var hela tiden lugn och oberörd, och Molly ansåg tydligen att hon utförde en daglig rutin För vaje dag flaxade ungen iväg lite längre, när jag släppte den, och efter ungefär en vecka hade den lärt sig att flyga riktigt, och försvann tillsammans med sina föräldrar.

Ibland undrar jag om det var samma kråkpar som sökte hämnd, genom att försöka stjäla Nelly från mig några år senare, när hon var en tremånaders valp. De jobbade i par, och väldigt systematiskt, precis som skatorna som snodde hundmaten. En av dem landade strax framför valpen, och flög sedan lågt, för att locka henne att ta upp jakten. När sedan avståndet blev lite för stort, och hon tappade intresset, svepte nästa kråka ner och upprepade manövern.

Vad de egentligen hade för syfte vet jag inte, men förmodligen hade de tänkt käka upp henne. De lyckades också locka iväg henne åtskilliga hundra meter från mig, innan jag fick stopp på det, och det är anmärkningsvärt, för en tre-månaders spanielvalp går normalt aldrig frivilligt mer än 20 meter ifrån ägaren.

Kråkfåglar är som sagt ovanligt smarta.

Nelly, ca 5 månader gammal

Det har alltid funnits ugglor i närområdet, och jag minns deras kusliga hoande på höstkvällarna från när jag var barn och skulle ut på torrdasset. Ugglor tycks ha en märklig dragning till människor, och häckar gärna omedelbart intill bostadshus.

Min första riktiga närkontakt med ugglor var i slutet på åttiotalet, när jag byggde ett uthus på min egen tomt. Väggar, tak och dörr var klara, men fönstrena var ännu inte insatta, när ett par ugglor bestämde sig för att flytta in. Ett par dagar i följd skrämde jag upp dem, när jag kom dit för att fortsätta byggarbetet, och båda flög ut genom fönsteröppningen, nästan rakt i ansiktet på mig. Ni kan inte ana hur stora de verkar, så där på nära håll, och jag fick nästan hjärtslag. Samma scen upprepades ett par dagar, sedan bestämde sig tydligen ugglorna för att grannen var för närgången, så de flyttade ut.

Vi satte tidigt upp speciella uggleholkar åt dem nere vid dammen, och där häckade de ganska regelbundet, till och med under vägbygget, även om holkarna ibland snoddes av knipor. Vintern 2011-2012 fanns det två stora holkar på dammtomten, varav den ena var bebodd av ugglor.

En vinterdag 2012, när jag passerade med hundvalpen Nelly på en av våra promenader, blev hon plötsligt extremt intresserad av något uppe på verandan till Niklas och Katrins nya hus. Hon liksom stelnade till, och stod och illstirrade in genom de stora fönstren. Jag hade nyckel till huset, eftersom jag fungerar som familjens vicevärd, så jag gick in, för att kolla om det varit inbrott.

"Inbrottstjuven" visade sig vara en uggla, som tydligen hade ramlat ner genom skorstenen, och nu satt på golvet innanför fönstren och såg förvirrad ut. Jag vet inte hur länge den varit instängd, men när den såg mig och Nelly fick den förnyad kraft, och flög upp på landgången till vindsrummen, där den satte sig i ett av de runda fönstren.

Eftersom jag inte ville ha hundvalpen med uppför den branta lofttrappan, fick jag först barrikadera den med ett par stolar, innan jag gick upp. Vid det här laget var ugglan nog ganska trött, så jag kunde fånga den rätt enkelt och linda in den i min jacka. Det blev lite besvärligt att ta sig förbi trappbarrikaden med ugglan i famnen, men jag lyckades utan att bryta benen, och ugglan flög tillsynes oberörd ut genom köksdörren, när jag öppnade den.

Jag tror inte att familjen riktigt trodde på min ugglehistoria först, när jag berättade den. Jag tjatade om att de borde sätta metallnät för skorstensöppningen, men ingen lyssnade riktigt på mig.

Men året efter hörde vi plötsligt ett skrapande ljud från den öppna spisen, medan vi satt och fikade i vardagsrummet. Spisluckorna var stängda, och alla började skämta om att det nog var Vivekas uggla, som ramlat ner i skorstenen igen, men ingen kollade förrän lite senare. Lyckligtvis var inte brasan tänd.

Den här gången gick det lättare att schasa ut den och det finns också bildbevis. Ugglan mellanlandade på Katrins cykel, som stod i hallen, innan den fortsatte ur genom ytterdörren. Bilden, tagen av Signe, är inte så bra, men det väsentliga var ju att rädda ugglan. Och efter det blev det faktiskt nät för skorstenen.

Ugglorna fick sedan en stor kull ungar sommaren 2013. De höll till i skogen bakom Niklas och Katrins hus, och förde så mycket väsen på nätterna, att Arvid och Signe klagade på att de inte kunde sova. Men efter att ungdomarna gått ut på natten, och uggleungarna flugit så nära att de kunde känna vinddraget i håret, slutade de klaga och tyckte nog istället att det kändes spännande.

Under de påföljande åren snodde kniporna båda de stora holkarna vid dammen, och ugglorna försvann från närområdet, men hördes forfarande hoa på avstånd ibland. Sommaren 2017 satte vi upp en tredje uggleholk i skogen bakom Niklas hus, och nu hoppas vi att ugglorna ska upptäcka den och få ha den i fred för kniporna, eftersom den ligger längre ifrån dammen.