Vädret är bättre än förväntat, och till och med väderleksrapporten har ändrat sig. Istället för regn och rusk hela veckan, som var den tidigare prognosen, blev det faktiskt en hel del soliga dagar.

Och det är nog tur, för vattenståndet är för närvarande extremt högt både i min damm och i Mjörn. Jag ville ut på Talludden med Nelly på tisdagen, men stoppades av vatten och travar av nödtorftigt bärgade båtbryggor ända upp på den lilla stigen. Nu ger jag mig ju inte så lätt, utan klättrade uppför branten istället, och lyckades därmed faktiskt ta mig ut på udden. Den 20 meter breda klippstranden, där Gun brukar kasta pinnar åt Castor, var helt och hållet slukad av vattnet.

Även delar av cykelvägen borta vid Mjörnvallen är översvämmad och träden står långt ute i vattnet på flera ställen. (Det beror nog inte enbart på senaste veckornas regn, jag misstänker att man även försöker hålla kvar vattnet borta vid Solveden för att skydda nivåerna i Säveån längre västerut).

Det är dags att avsluta den sista lövräfsningen, och ta hand om alla nerblåsta grenar. Det har ju blåst enormt under de senaste veckorna, och även om inte några större träd har fallit inom mitt område, så ligger det nerblåsta grenar lite varstans. Jag plockar upp alla jag passerar under kortrundorna med Nelly, och samlar dem i högar, som så småningom ska få bli tändved. Till skillnad från de flesta trädgårdsägare eldar jag inte jättestora bål kring påsk, eftersom jag tillhör en generation som tror på återvinning.

Tyvärr lever jag inte upp till de andra riktlinjerna för min generation, nämligen att ta väl vara på arbetsredskapen, förvara dem frostfritt under tak och sköta dem regelbundet. Jag hade hoppats på att få igång motorsågen, efter att ha lånat en skiftnyckel av Göran och Gun för att spänna kedjan, (efter att min egen plötsligt var spårlöst försvunnen). Försöket misslyckades tyvärr, och nu minns jag inte ens om sågen var i funktion, när jag senast hade den framme. (Det beror inte enbart på potentiell senilitet, för det är garanterat ett bra tag sedan jag använde den). Nu blev det att använda handsågen på grenarna istället.

Jag gillar över huvud taget inte att jobba med maskiner, och de båda jag faktiskt har; motorgräsklipparen och motorsågen, krånglar mycket riktigt regelbundet. (Största problemet med gräsklipparen är dock förmodligen att jag börjar bli för klen för att dra igång den. Oftast startar den när Niklas drar i snöret, men när även det misslyckas, åker den in till verkstaden för översyn). Gräsklipparen är ju faktiskt relativt ny, medan däremot motorsågen är urgammal, och förmodligen även uttjänt.

Detsamma gäller tyvärr huvuddelen av mina trädgårdsredskap, de flesta har rostiga blad och avbrutna skaft. Det beror både på ålder och misskötsel; många av dem har åtskilliga år på nacken vid det här laget, och det där med att torka av blad förvara grejorna under tak när de inte används har jag alltid varit dålig på. Jag har en dålig vana att glömma kvar redskapen på den plats där jag senast använde dem. Sedan brukar jag återfinna dem ute i terrängen efter något år, och då oftast av en ren slump.

När jag tröttnar på att handsåga grenar, ägnar jag mig åt ett ständigt återkommande arbete; nämligen att få kontroll på en gammal kaprifol, som spridit sig över alla gränser, och inte bara invaderat ett antal stora och små träd, utan även täcker marken på en yta av ett femtiotal kvadratmeter i sluttningen mellan uthuset och ”rhododendrondalen”. Hittills har det blivit två fulla skottkärror med hoprullade revor, som förpassats till den vanliga bålplatsen på Amandas uppfart.

På måndagsmorgonen blåste det fortfarande såpass kraftigt att det kändes obehagligt på den tidiga morgonrundan med Nelly. Skadorna på vår mark verkade dock ha inskränkt sig till nerblåsta grenar, och lite problem kring växthuset, som ändå verkade ha klarat natten oväntat bra.

Växthuset har dubbelglas i väggarna, och där finns också element för uppvärmning, Under de senaste åren har jag dock avstått från att sätta på elementen, för att spara på strömmen. Numera används växthuset mest för frostfri övervintring av en del utomhuskrukor, men där finns också en gammal vinranka, som vid det här laget vuxit sig väldigt stor. Det brukar gå att hålla växthuset frostfritt, och hittills har den överlevt vintrarna utan synliga skador, men en direkt följd är förstås att fruktbarheten har påverkats negativt. Förra året blev det bara två pyttesmå druvklasar, men då kom det ju också en rätt rejäl köldknäpp i februari, som varade ända in till april.

Mellan växthuset och det övre vardagsrummet finns bara en gammal verandadörr med enkelglas, och genom den läcker förstås en hel del värme, dock inte så mycket att temperaturen i vardagsrummet blir märkbart påverkad. (Det finns ju också en öppen spis i rummet, som jag eldar i dagligen vintertid). För att öka värmeisoleringen är också större delen av växthuset vintertid insvept i bubbelplast, som är säkrad av diverse tunga staketpålar ovanpå taket och lutade mot väggarna. Det fungerar normalt bra, även om det ser lite skräpigt ut. Men lyckas vinden väl ta sig in genom någon glipa, blir förstås lyftkraften enorm. Och inför en aviserad storm med nästan orkanstyrka kändes det ju lite oroligt, och jag hade visioner av jättestora plastsjok flygande fritt iväg över nejden.

Nu klarade ändå konstruktionen själva kulmen av stormen utan synbara problem. Men på måndagsmorgonen hoppade jag plötsligt till vid datorskärmen, av en kraftig duns utifrån bakre verandan. Det visade sig vara ett av plastsjoken på växthustaket, som delvis lättat, och nu hängde löst och fladdrade på baksidan, förmodligen för att vinden vänt under natten, så att vi nu träffats av baksidan på fronten. Det blåste förstås för mycket för att jag skulle få tillbaks sjoket på taket, men , jag lyckades ändå säkra den nerhängande delen genom några extra pålar.

De fortsatta dagliga rundorna med hundarna avslöjade att stormskadorna i omgivningen också var förvånansvärt små. En stor björk hade ramlat tvärsöver GC-vägen mot fältet, men det gick ganska enkelt att kliva över stammen. I övrigt var det ett bara halvdussin vindfällen längs rundan i Hjortmarka, och ännu färre i skogspartiet vid Gerdsken. Men det senare berodde förstås på att skogsägarna där redan kalhuggit jättestora partier under vintern.

Det var fortsatt omväxlande blåst och regn under början av veckan, vilket innebar att lövräfsningen av de sista partierna fick stå på vänt ett par dagar. I stället ägnade jag mig åt att samla ihop alla nerblåsta grenar från stormen. En del av dessa var riktigt stora, men eftersom de kändes förvånansvärt lätta, var de förmodligen torra redan innan stormen. Vilket är bra, eftersom de kommer att bli tändved till nästa år, så insamlingen gjordes inte enbart för att snygga upp i området.

De flesta trädgårdsägare brukar nog elda ett rätt stort bål med grenar och ris, antingen under hösten eller våren, men hos mig hamnar alla större grenar och kvistar förr eller senare i någon av eldstäderna som tändved. Tills vidare lagrar jag dem luftigt i ett par högar, som vid det här laget vuxit sig rejält stora, men förr eller senare ska de klippas i decimeterlånga bitar och lagras under tak, tills det är dags för nästa års vintereldning.

På onsdagen hade vinden dock mojnat så att jag kunde återta räfsningen av den återstående nedersta delen av dammtomten; ängspartiet längs vägen ner mot nordhörnet. Och under veckan hann jag precis avsluta hela dammtomten, i sista minuten innan nästa nästa storm brakade loss

Göran skulle åka till Jönköping under söndagsmorgonen, för att hälsa på mamma och bröder i Jönköping, så jag var ensam med Nelly. Eftersom det var förutspått både dagsregn och tilltagande vindar under dagen, bestämde jag mig för att försöka förekomma ovädret genom en tidig morgontur runt Bryngenäs.

Stormen, som kom in västerifrån under natten, hade inte riktigt nått full styrka här ännu, men det hade regnet, och både Nelly och jag blev rejält våta. Och inte bara uppifrån, för i stort sett alla vägar och stigar hade förvandlats till porlande bäckar, och man fick oftast balansera på kanterna, för att ta sig fram någorlunda torrskodd. Nåja, torr och torr – så här våt har jag nog aldrig blivit på någon av mina hundrundor. Upptill klarade jag mig någorlunda, eftersom min länga vinterrock är relativt vattentät – dock inte tillräckligt för att klara av de horisontella regnet, som blev allt värre under vandringens gång, allteftersom vinden tilltog allt mera.

När vi väl kom fram till grinden i ändan av Lövekullevägen var vattenståndet så högt vid strandkanten att stora delar av vändplatsen redan stod under vatten. Som ett alternativ till att vada igenom en jättestor och decimeterdjup vattensamling vid själva grinden, valde jag att klättra över stenmuren istället, vilket inte var helt lätt, eftersom det vid det här laget blåste full storm. Lyckligtvis hade vi vinden i ryggen uppför den långa backen förbi Scoutstugan.

Jag hade inte väntat att få se någon annan trotsa väderleken, men strax innan Bryngenäsgrinden mötte jag faktiskt en man på utväg, och märkligt nog var även Scoutstugan bemannad och upplyst. Normalt serveras det ju alltid kaffe och bullar där på söndagarna, men jag undrar om de kommer att få många gäster en sådan här dag. Själv avstod jag från att gå in, eftersom jag redan var totalt plaskvåt, Det var bara att skala av sig vartenda klädesplagg på badrumsgolvet, när vi väl kom hem, och byta till torra kläder. (Konstigt nog var det strumpbyxorna som var våtast, trots att långbyxorna är någorlunda vattenavvisande, men förmodligen hade väl fukten stigit kapillärt från de vid det här laget genomblöta skorna).

Både jag och Nelly var rätt slaka efter strapatserna, så vi tillbringade större delen av söndagen i soffan framför teven, medan vinden tilltog alltmera utanför. Däremot avtog regnet, vilket var skönt, för vattenståndet är redan rekordhögt i dammen, och det är stora vattenytor på ängsmarken runtomkring.

På eftermiddagsrundan, när regnet faktiskt hade slutat helt, och stormen lugnat ner sig lite, möttes vi av ett nytt nerblåst träd tvärs över GC-vägen ner mot fältet. Så sent som dagen innan hade någon vänlig person faktiskt sågat undan stammen på den fallna björken, så att det gick att ta sig fram igen. Nu låg det dock en ny björk tvärsöver vägen, fast åt motsatta hållet, och lite svårare att ta sig förbi, eftersom själva kronan hamnat på vägbanan. Nelly och jag lyckades dock tränga oss igenom, och förhoppningsvis kommer den vänliga personen med motorsågen att göra en ny insats, för den här vägen är flitigt frekventerad, inte bara av mig och andra hundägare, utan även av cyklande ungdomar på väg till och från skolan.

Vecka två känns egentligen som den första veckan på det nya året, både eftersom nyårs- och trettonhelgen på något vis hänger samman med julfirandet, även om trettondagen spillde över på måndagen i vecka två.

Dags ändå att försöka sammanfatta en del av vad som skett under år 2019, såväl stort som smått.

Utrikespolitiskt har det varit ett struligt år, för att uttrycka det milt. Nyheterna domineras alltför ofta av oro för vad Trump och andra instabila världsledare ska ta sig till härnäst. (Och då har jag ändå inte räknat in den fruktansvärt tragiska och onödiga flygkatastrofen i Teheran, som ju tekniskt sett hör till år 2000).

Även i den lilla del av världen som mitt woodland utgör, har det varit ett besvärligt år.

De varma vintrarna är i linje med övriga tecken på GlobalWarming, särskilt som förra årets januari också var osedvanligt varm. Och även i år blev det en ovanligt lång sommartorka, om än inte lika svår som 2018. Den varade i en dryg månad, men vid det här laget har förstås vattenmagasinen återhämtat sig med råge, eftersom antalet soldagar under de senaste tre månaderna lätt kan räknas på ena handens fingrar. Samtidigt rasar enorma skogsbränder i Australien sedan månader tillbaka p.g.a torkan och hettan där. Extremväder kommer att bli allt vanligare framöver, säger meteorologerna.

I mitten av mars damp vattenräkningen för fjolåret ner. Den var förstås astronomisk, vilket ju var väntat efter den extremlånga torrsommaren 2018. (Årets vattenräkning lär också bli hög, eftersom spridaren gick mer eller mindre nonstop under hela juni). Även restskatten blev f.ö astronomisk, så trots att jag försökt sprida ut betalningarna under hela året, har jag haft svårt att betala månadsräkningarna under hösten. Och med tanke på att jag har haft ett högavlönat jobb under större delen av mitt liv, är det lite anmärkningsvärt. Man förväntar ju sig ändå att kunna leva på sin pension. (Jag skulle förstås kunna sälja lite aktiefonder, men eftersom årets restskatt är en följd av att jag gjorde just det förra året, så låter jag hellre bli. Det känns nästan som att slänga extrapengarna i sjön, om man ändå ska skatta bort huvuddelen).

Det har också genomförts ett storjobb i parken under året, som blev rätt dyrt, även om det betalades solidariskt av hela familjen. Trätrallarna på både bågbron och sittplatsen på ön var uppruttna, och behövde definitivt bytas ut. Det gjordes gemensamt av Familjen Familj, under en intensiv arbetshelg. På ön blev det nu stenläggning istället, vilket ju lär få betydligt längre livslängd. De ruttna brädorna hamnade så småningom på det årliga höstbålet, som blev ovanligt stort i år.

Bålets storlek berodde delvis på en gammal pil, som föll redan i januaristormen förra året och knäckte en av mina gatlyktor. Tvillingarna sågade så småningom upp stammen, och under hösten eldades de sista resterna av den upp, tillsammans med grenar och kvistar från övriga träd som ramlat eller fällts under året. Även denna insats utfördes gemensamt av Familjen Familj under en intensiv arbetshelg, då samtidigt flertalet av de uppsågade vedklamparna klövs med den gemensamma vedklyven, och staplades in i vedskjulen.

(Även nu under vintern har mitt arbete utomhus dominerats av ved, eftersom jag eldar dagligen i två eldstäder. Det blir många skottkärror i veckan, som fraktas från vedboden till bakdörren, och vidare in i huset, för att bidra till uppvärmningen. Kul, tycker Nelly, som fortfarande vid åtta års ålder gillar att bära runt vedträn och förvandla dem till småflis på golvet i diverse rum).

Det har också blivit en del större egna projekt under året. Under sommaren rensade jag upp och gjorde i ordning stödmurarna till både entrélandet och det sydvästra tomthörnet, bl.a för att få till permanenta växtplatser för de sista av Glendoickrhododendronen från 2018, och även tre nya buskar som jag fick i 80-årspresent av Annas familj. Både entrélandet och rundeln i Rosenlandet har också fått nytillskott i form av varsitt vårdträd; ett japanskt hängkörsbär i entrélandet och en uppstammad vitblommig Malus i Rosenlandet. Även stödmurarna till ett par av terrasserna på nordvästsidan av huset har fixats till och jordytan höjts. En hel del plantering återstår fortfarande, men jag har ju gott om småplantor på tillväxt i växthuset.

Senare fasnade jag i att börja rensa hela området mellan uthuset och det gamla rhododendronlandet från vildkaprifol, som hade spridit sig så våldsamt att dem dödat ett antal riktigt stora buskar och träd, genom att helt enkelt strypa dem. Det visade sig dock rätt enkelt att bli av med de sega rankorna, genom att helt enkelt börja dra i en ända och sedan nysta upp dem till kransar. (Även dessa hamnade så småningom på höstbålet).

Mot slutet av sommaren gav jag mig på det norra utloppet till näckrosdammen, och höjde upp det en halvmeter, med hjälp av en låg stödmur in mot vattenytan. Huvudsyftet var att minska utläckaget ner mot fältet, och att generellt höja vattenytan, som efter två torrsomrar bitvis varit oroväckande låg. (Just nu, kring årsskiftet, är vattennivån snarare i högsta laget efter alla höstregn, men det rinner fortfarande friskt i bäcken ner mot fälten, så jag tror inte jag behöver oroa mig för översvämningar).

Det senaste trädgårdsprojektet, som fortfarande är oavslutat, är tomthörnet upp mot Amandas och Puttens tomter. Syftet med det är mest att få till ett tillräckligt jorddjup för att kunna plantera några rhododendron där, som insynsskydd.

I övrigt handlar årets trädgårdsjobb mest om underhåll och beskärning. Vildvuxna busk- och klängrosor börjar delvis hindra framkomligheten både i portalerna och på stigarna, och jag kommer nog att behöva binda upp rankorna och även göra en radikal beskärning här och var i vinter. Men eftersom det delvis innebär klättrande på stegar, vilket jag numera helst undviker, så skjuter jag problemet framför mig. Kanske kommer jag i slutändan att vältra över uppgiften på Niklas eller Tvillingarna.

Även mina båda stora bambubestånd har börjat bre ut sig omåttligt, och inkräktar på de angränsande stigarna, särskilt när axen blir tunga av regnvatten. Jag har inte bestämt mig ännu för hur jag ska hantera det, men någon form av begränsning kommer att krävas, eftersom jag helst inte vill ta till uppbindning mitt ute i en naturpark. Förhoppningsvis hjälper det med stensättning av marken närmast ytterkanten av bestånden, för att stoppa nya uppslag i periferin. De befintliga bambustammarna bör ju rimligen bli tjockare, och därmed stabilare, med tiden.

Vägrenarna blev aldrig klippta i år, p.g.a någon konflikt mellan vägföreningen och entreprenören. Ungefär samtidigt vägrade min egen gräsklippare att starta igen, men eftersom det då redan var en bitin på hösten, och det dessutom är ett återkommande problem, bestämde jag mig för att vänta med att lämna in den på service förrän nästa år. (Som en följd av detta har den årliga lövräfsningen av gräsytorna blivit ännu jobbigare än vanligt, med halvlångt gräs förutom ovanliga stor mängder med höstlöv, och ett par veckor in i januari har jag inte ens hunnit klara av hela den inre ängen. Än så länge är det ju plusgrader, men förra året kom den första snön mot slutet av januari, och sedan gick det inte att räfsa igen förrän förrän bortåt mitten av mars, då vårblommarna redan hade börjat sticka upp överallt. Förhoppningsvis hinner jag lite längre i år, men det är ett segt och tråkigt jobb).

De flesta gatlyktorna la av i början av september och förblev mörka ända till mitten av november. Glödlamporna i mina egna trädgårdslyktorlängs bäcken har dessutom varit ur funktion ända sen i jamuari förra året.. Det gjorde eftermiddags- och kvällspromenaderna med hunden extra struliga, eftersom jag måste ha med mig en ficklampa, för att se var jag går. Egentligen gillar jag ju nattmörker, och det är dessutom viktigt för både fladdermöss och ugglor, men man blir ju inte yngre med åren, och speciellt mitt mörkerseende har försämrats ordentligt. Så den här perioden blev jobbigare än förväntat, och jag har fortfarande inte fixat mina egna lyktor, eftersom en av dem skadades, när sälgen föll, vilket innebär att en elektriker måste kolla den först.

Pumpen till bäcken la också av i början av hösten, men även här bestämde jag mig för att vänta med att fixa den till nästa år, eftersom säsongen ändå var långt gången, och jag normalt stänger av bäcken under vintermånaderna. Troligen kommer det att behövas en ny pump, vilket är ännu en anledning till att jag skjuter upp det hela.

Så här vintertid tillbringar jag annars en alldeles för stor del av min tid framför datorn, och även med den har det varit en del strul under året. Jag har aldrig varit bra på maskiner och elektronik, trots att jag gått på teknisk högskola. Därför är jag ganska hjälplös, när datorn krånglar – och det har den alltså gjort en hel del. Mejlen lägger ibland av att fungera, förmodligen för att jag får massor av skräpmejl, och inte kommer ihåg att rensa brevlådan tillräckligt ofta. Datorn har också börjat bli irriterande långsam ibland. Om det nu beror på att den börjar bli gammal och att jag har överbelastat den med alltför många filer, eller om det är kommunens bredband som strular, vill jag låta vara osagt. Det har även börjat dyka upp en del oönskade små pop-up-aviseringar på skärmen, om fantastiska jättevinster, som jag påstås kunna få ut, om jag bara klickar på länken. Vilket jag naturligtvis aktar mig för att göra - fullt så dum är jag ju ändå inte.

Min normala reaktion när datorn krånglar, är i första hand att ignorera och/eller klicka bort, i andra hand att stänga av och starta om. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte alls. Tredje alternativet är förstås att ta med hårddisken i bilen och lämna in dem hos datorkillarna på Strömgatan, men dit har jag hittills inte kommit. Troligen är det helt enkelt dags för en ny dator, men dit har jag inte heller kommit ännu. Som så mycket annat är det en fråga om pengar….

Vädret under hela julhelgen, och för övrigt nästan hela november och december, har varit riktigt uruselt, med regn, blåst och så tjocka moln att det knappt ens har är dagsljus när Göran och jag går förmiddagsrundan med hundarna. Lagom till nyårsaftonen slog det dock om till klart och soligt, vilket som vanligt gladde alla fyrverkeriälskare. Dessutom vände ju dagslängden strax före jul, och söndagen före julafton inföll vintersolståndet, och därmed den första dagen då det blev ljusare några minuter längreunder dagen.

Som de flesta hundägare har jag svårt för nyårsafton. Det är alltid ett par barnfamiljer i närområdet, som ordnar fyrverkerier, och även om smällare numera är förbjudna, och man dessutom måste ha tillstånd för att skicka upp raketer, är det förvånansvärt många som ändå håller på med det. För de flesta hundägare är nyårsafton snarare en dag att genomlida än att fira, och man måste planera tiden för hundpromenaderna efter mörkrets inbrott noga, om man inte vill råka ut för obehagliga överraskningar. Nelly är ju lyckligtvis inte skotträdd, men hon har alltid tyckt illa om höga och plötsliga ljud, och visar tydligt obehag även inomhus, när det börjar smälla utifrån.

Man kan ju delvis kamouflera ljudet genom att ha TV:n eller radion igång på hög volym, så Nelly och jag tillbringade första delen av kvällen framför en långfilm, och gick sedan sista hundpromenaden vid 10-tiden, då det oftast är en lugn period. Sedan gick vi och la oss tidigt, men väcktes förstås vid tolvslaget av nya smällar utifrån, men då låg vi ju redan i sängen, så det var bara att vänta ut det, och sedan somna om. Men nu är det åtminstone över för i år, och jag har den varmaste medkänsla för de familjer som faktiskt har riktigt skotträdda hundar, och därmed måste flytta ut till sommarstugan, eller ta in på hotell i närheten av någon flygplats, för att slippa smällandet.

De flesta av Familjen Familjlämnade Lövekulleredan mot slutet av förra veckan, och kvar blev bara Niklas och Katrin, som skulle fira nyår med gamla skolkompisar i Alingsås. Även de försvann emellertid till Östersund på torsdagen, och för tillfället befinner sig även Anna med familj däruppe. Tanken var väl, förutom att fira Olas födelsedag, att åka skidor, men vädret för det har ju inte direkt varit gynnsamt. Glansis på vägarna kring Östersund och Åre enligt väderleksrapporten kring nyår, regn i stället för snö, och 17 grader varmt i Norge på lördagen. Väderleksrapporterna för nästa vecka verkar inte heller särskilt lovande, men jag hoppas att alla tar sig tillbaka till södra Sverige helskinnade efter trettondagshelgen.

Här nere fick vi faktiskt en ny soldag på lördagen, men sedan återkom gråvädret. Fördelen med det är förstås att man kan jobba utomhus eftersom marken inte är frusen, men eftersom det knappast är dagsljus ens mitt på dagen, blir ju inte arbetslusten speciellt överväldigande. Jobbet så här års består mest av att räfsa gräsytorna rena från löv och långt gräs, och det är både långtråkigt och slitsamt. I år blev det dessutom extra besvärligt, eftersom det varit någon sorts tvist mellan vägföreningen och trädgårdsfirman, så vägkanterna blev aldrig slagna. Räfsningen blir därmed betydligt tyngre än vanligt, och hittills har jag bara hunnit med den västra ängen. Man blir ju inte yngre med åren heller, så nästa år kommer jag nog att behöva få hjälp av ungdomarna med det här segslitna jobbet.

Men än så är det långt till vår, så lökväxterna har åtminstone inte börjat sticka upp ännu, vilket gör räfsningen lättare. Men fortsätter vintervärmen på det här sättet, har vi väl snart blommande påskliljor i februari.

En stor del av tiden under jul- och nyårshelgen har jag annars ägnat åt översättningen av Emilies tyska källskrift om Paradisfåglar, så nu vet jag rätt mycket mer om dessa märkliga varelser. (Emilie hade faktiskt rätt i att det var en ganska intressant läsning). Men seg – redan på första sidan träffade jag på följande praktexemplar till mening:

”Einen davon erstand ich vom Kapitän des Schiffes und schicke ihn nun meinem verehrungswürdigen Herrn, nicht aufdaß er sich dadurch von Arglist und Dolch gesichert fühle, wie jene vorgeben, sondern damit er sich an seiner Seltenhalt und Pracht ergötze”, schrieb am 24. Oktober 1522 der Geheimsekretär Karls V., Massimiliano TRANSILVANO, an der Salzburger Bischof Lang aus der königlichen Residenzstadt Valladolid, wohin vor kurzem Elcano mit zweie Gefährten gezogen war, seinem jungen Monarchen, dem mächtigen Kaiser des römisch-deutschen Reiches, vom Verlauf der Erdumseglung Bericht zu geben."

85 ord utan punkt och nytt stycke! Det visade sig dock vara rekord, även om det fanns liknande mastiga meningar på andra ställen. Einen davon erstand ich veto Kapit~n des Sehiffes

*) Dieser Abschnitt

Rapporten, skriven på omständlig 50-talstyska, sträcker sig över mer än 400 år, mellan 1522 och 1950. Efter att européerna första gången kom i kontakt med dessa märkliga varelser, på Magellans världsomsegling 1521, anordnades och finansierades ett stort antal expeditioner av olika europeiska furstarända fram till 1950. Så värst många nya arter hittade de faktiskt inte eftersom infödingarna redan undermånga hundra år hade använt skinnen från paradisfåglarna som betalningsmedel, och många av dessa hade slutligen hamnat i nybyggda museer i Europas större städer. Bortsett från den stora upptäckten, att paradisfåglarna faktiskt hade både ben och vingar, var målet för forskningen mest att hitta platserna, där de levde och förökade sig. Det visade sig vara på mycket hög höjd, ofta mer än 2000 m över havsytan. (En av de sista expeditionerna fuskade faktiskt, och använde ett flygplan för att landa på bergstoppen). Varje gång man lyckades fastställa var en känd art härstammade från, blev det en stor nyhet, och stötte man på en hittills okänd art, blev det en ren världssensation.

Lagom till trettonhelgen hade jag lyckats plöja igenom hela rapporten, så nu återstår bara en sista korrekturläsning, innan jag kan skicka översättningen till Emilie. Vad som oroar mig en aning är förstås att rapporten är så mastig och utförlig att man undrar vad som kan finnas kvar för Emilie att skriva om, i hennes planerade avhandling. Men det har väl förmodligen hänt en del sedan dess, och hon talar ju indonesiska vid det här laget, så förhoppningsvis har invånarna på ”hennes” ö en del ytterligare att tillägga...

Det blev en trevlig jul, som traditionsenligt firades i dagarna tre, med inlånat långbord, eftersom vi var 20 personer med Katrins föräldrar. Mycket och god julmat som vanligt. Dagen före jul blev det dock inhandlad Pizza, som intogs på kvällen, eftersom några av familjemedlemmarna anlände sent, med tåg från Stockholm och Halmstad. På julaftonen var det traditionellt julbord, och på juldagen revbensspjäll med Katrins jättegoda sallad på brysselkål, tomater, stekt halloumi och granatäpplekärnor. Nelly deltog i firandet, men fick vara kopplad vid mitt ben större delen av tiden, för att hon inte skulle få för sig att ta för sig av läckerheterna. (Hon har oväntat stor räckvidd, och saknar helt hämningar, när hon tror att ingen ser henne).

På julaftonen uppfördes som vanligt det traditionella julspelet på rimmad vers, som skrevs av far 1948. (Fast med nya personer i rollbesättningen). Bara Boel och jag spelar fortfarande våra ursprungliga roller som oss själva, medan Josef har fått överta de långa rollen som Nisse Pyssling (som ursprungligen spelades av Göran Hammarskjöld). Niklas och Katrin spelade far och mor, Katrins föräldrar fick föreställa Tore och Edit, och Olas roll övertogs av Arvid). I år filmades spelet av Lennart Hildingsson, och på annandagen fick vi bese resultatet, som var förvånansvärt bra, trots att han bara använt sin mobilkamera.

Efter de tre intensiva helgdagarna var alla rätt utslitna. Själv gick jag mer eller mindre i ide, eftersom vädret inte direkt inbjöd till trädgårdsarbete. Bortsett från de dagliga hundpromenaderna med Göran tillbringade jag större delen av tiden antingen framför TVn eller dataskärmen. TV sände repriser av alla Harry Potter-filmerna, som jag missade på den tiden det begav sig, men nu passade på att titta på, (en om dagen). Mesta tiden har jag dock tillbringat framför datorn, eftersom Emilie redan dan före julafton skickade mig en nästan 20 sidor lång forskningsrapport på omständlig och "blomsterrik" tyska, som hon hoppades att jag skulle översätta åt henne. (Själv hade hon visserligen lyckats uppfatta innehållet "i grova drag" men hennes medarbetare, som är biolog, "fattar inte alls").

Nu jobbade jag själv ju visserligen i Berlin under åtskilliga år, men det var på nittiotalet, och den tyska jag tillägnade mig där har blivit betänkligt rostig under de senare 20 åren. Den var f.ö inte speciellt lysande ens på den tiden; Som bakgrund hade jag bara fyra års skoltyska, men eftersom det var mer än de flesta av mina kolleger kunde uppvisa, blev jag ändå utvald för uppgiften. Efter murens fall, 1989, skulle ju alla större konsultföretag öppna kontorsfilial i Berlin. Konjunkturen i Sverige var dålig just då, med svag orderingång, och eftersom Östtyskland uppenbarligen behövde en total uppryckning av bebyggelse och infrastruktur, trodde uppenbarligen alla, att de skulle skära guld med täljknivar där nere. (Verkligheten blev en helt annan, och de flesta firmorna gick med förlust på satsningen, men det är en annan historia).

VBB hade två infödda tyskar, båda på Göteborgskontoret, den ene var Rolf, som jobbade på min arkitektgrupp, medan den andre var civilingenjör inom VA-sektorn. Båda var emellertid rätt nära pensionsåldern. De lovade att ställa upp för ackvisition, sammanträden, allmän granskning och handledning, men ingen av dem var det minsta intresserad av att jobba i Tyskland på heltid, och definitivt inte av att flytta till Berlin. Det var emellertid en av landskapsarkitekterna på Malmökontoret, som visserligen inte var någon hejare på tyska, men däremot gärna ville bli chef för det planerade Berlinkontoret.

Därefter dammsög man personalen på folk som åtminstone hade någon erfarenhet av tyska språket, och på göteborgskontoret vaskade man alltså fram mig och Gunilla, som var en åtskilliga år yngre arkitektkollega på projekteringsavdelningen. Eftersom jag var samhällsplanerare, tyckte man tydligen att vi var en bra kombination, och skickade oss båda på intensivkurs i tyska.

Min skoltyska var som sagt väldigt rostig - det enda tyska uttryck jag regelbundet använde var "Scheisse und Bajse", vilket ju är s.k "Küchendeutsch", och dessutom väldigt opassande. Jag minns att kursledaren på intensivkursen blev djupt chockerad, första gången jag drog till med det, eftersom "Scheisse" tydligen är något av det grövsta man kan säga på tyska. Uttrycket blev dock snabbt populärt bland övriga kursdeltagare, och mot slutet av kursveckan sa alla - inklusive kursledaren - "Scheisse und Bajse" i var och varannan mening.

Gunilla, som var flexiblare och betydligt yngre än jag, gick med på att bosätta sig i Berlin; själv vägrade jag emellertid, med hänvisning till att jag hade hus, katt, häst och en åldrig moder att se efter. Jag lyckades komma under med en sorts halvmesyr, där jag jobbade varannan vecka i Berlin och varannan i Göteborg. I början, när Berlin-boomen var som starkast, var restiden rimlig, eftersom det då gick direktflyg till Berlin-Tempelhof. Men efter några år, när den värsta euforin hade lagt sig, och listorna på förbokningar blev allt kortare, blev det mellanlandning i Kastrup. Efter det blev flygresorna betydligt jobbigare, men då var jag redan fast i smeten, och kunde inte dra mig ur.

Vi var ganska många veckopendlare som skulle med på sista fredagsflyget hem, och eftersom planet alltid var fullbokat, hände det att inte alla kom med. Själv hade jag dock Silverkort, och mina resor bokades av sekreteraren flera månader i förväg, så jag blev aldrig kvarlämnad, även om jag minns att jag fick sitta i cockpit med piloterna under en av resorna. (det var f.ö väldigt intressant, och jag skulle gärna göra om det). Under den stora snöstormen i november 1995 fastnade jag dock på Kastrup, och fick ta färja och tåg hem. Eftersom vi skulle ha stor familjefest i helgen, och alla som skulle vara med anlände från olika delar av Sverige, var jag inte den enda resenären som blev försenad. Värst var det tydligen för Annas dåvarande pojkvän, Peter den förste, som fastnade totalt på busstationen i Skövde.

De struliga resorna är det jag minns tydligast från Berlintiden, eftersom det för övrigt, åtminstone tidvis, ofta handlade om jobb nästan dygnet runt. 80-timmars arbetsvecka var inget ovanligt, när vi hade ett leveransdatum att hålla. Rolf var till stor hjälp under de första åren, eftersom han tog hand om ackvisition, korrespondens, korrekturläsning av texter, telefonsamtal och föredragningar på mötena ute i kommunerna, och dessutom lyckades samla ihop ett bra referensmaterial, med lagtexter och planexempel från andra tyska kommuner, (som jag senare ogenerat klippte och klistrade från). Så småningom försvann han dock allt mer ur bilden.

Otroligt nog lyckades jag ändå under Berlintiden faktiskt producera och leverera tre detaljplaner och två översiktsplaner, med tillhörande "Grönplan", och dessutom få dem godkända av de båda överordnade myndigheterna, som till råga på allt låg i krig med varandra. (I Tyskland upprättades nämligen bebyggelse- och grönplanering alltid separat och parallellt, för att tydligt lyfta fram alla problem och konflikter. Vi jobbade mest i Land Brandenburg, som efter "die Wende" övertagit planlagarna från den västtyska delstaten Nordrhein-Westfahlen, vars lagar hörde till de striktaste av alla delstater).

Ännu otroligare är kanske att jag mot slutet faktiskt själv skrev mina rapporter direkt på tyska, även om vår förträffliga, heltyska sekreterare Edeltraut naturligtvis friserade språket åt mig i efterhand. Men det var då det, och under de 25 år som gått sen dess, har min tyska åter rostat igen.

Emilies rapport visade sig därför vara en hårdare nöt än förväntat att knäcka, särskilt som ämnet, och därmed fack-vokabulären var helt annorlunda än för bebyggelseplanering. Dessutom hade mina tyska lexikon, på något outgrundligt sätt lyckats försvinna sedan Berlinåren. Som tur var hade maken Lennart med sig ett lexikon från Halmstad, när han dök upp dan före julafton, och efter det har det gått lite lättare. Vid det här laget har jag klarat av halva rapporten, och eftersom "deadline" inte är förrän den 17e, ska det nog gå bra...

Och ämnet är ju, som Emilie framhöll i följebrevet, "ack så viktig och intressant!" Vem vill inte veta allt om de mysteriösa paradisfåglarnas liv och leverne?

Som jag berättade i förra veckan har jag startat en döstädning av mitt hus, och turen har kommit till garderoberna. Det är egentligen inget stort problem för mig, trots det ständigt föränderliga klädmodet, som väl primärt är till för att lura folk att köpa nya kläder varje år. Även om garderoben är målet för min utsorteringskampanj denna vecka, råkar jag faktiskt ha ganska gott miljösamvete just där . Jag har nämligen alltid varit rätt extrem när det gäller att inte följa klädmodet, till och med när jag var ung. Långbyxor, T-shirts och collegetröjor har länge varit min favoritklädsel, så kjollängder som går ner och upp innebär inga stora problem. Och jag trivs bäst när kläderna när de börjar bli så slitna och ingångna att de trasar upp sig i sömmarna. Oftast ser jag nog ut som en "baglady", så återigen är det min ovilja att slänga saker, som leder till att avlagringarna ökar.

Men uppenbarligen köpte jag flera kläder när jag var yngre, än vad jag gör numera. Och det mesta av dessa finns alltså fortfarande kvar i mina lådor och garderober. Det är så länge sedan jag senast besökte en klädaffär, att jag har glömt bort när det var. Numera blir det oftast postorder, eftersom jag avskyr att gå i affärer. Om jag handlar alls, förstås.

De T-shirts och collegetröjor, som jag mer eller mindre bor i numera, är ibland flera decennier gamla, och alltså uppenbarligen av god kvalitet från början. Och i lådor och garderober finns kläder från så tidigt som sextiotalet, som jag fortfarande kan ha på mig, eftersom jag har hållit vikten hyfsat även på gamla dar. (Fast en del är förstås oanvändbart bara för att det är så "ute" att till och med jag inser det. Som t.ex byxor med "tjafs", d.v.s utställda nertill. Var det på sextiotalet de var inne? Nu åker de i alla fall direkt i sopsäcken för återanvändning av textilier. Fast kanske jag skulle auktionera ut dem på Blocket som "retro" istället)?

Byxor med tjafs skulle inte ju ens jag inte kunna med att visa mig i nuförtiden, men annat har stått sig bra. Mina gamla randiga och prickiga Marimekkotröjor, också från sextiotalet, finns nog t.ex fortfarande i handeln, fast numera förmodligen till smått astronomiska priser. (De var dyra redan på min tid, men så har de också hållit i 50 år)... Och jeansen har sett i huvudsak sett likadana ut under åren, bortsett från den korta perioden med "tjafs" förstås. Jeans med tjafs??? Det är svårt att föreställa sig, men det existerade faktiskt på 70-talet, och man kan till och med hitta dem till salu på nätet, för "retro" är tydligen inne igen.

Andra förfärliga modeflugor, som t.ex de enorma axelvaddarna på 80-talet, har jag åtminstone lyckats undvika, liksom de överdrivet spetsiga skorna, förmodligenrån sextiotalet, som förstörde många av mina jämnårigas fötter totalt. Men de rejäla -och rätt dyra - kängorna i garderoben, som annars ser ganska nya ut, fungerar inte längre på mina fötter. Det beror tydligen på att foten successivt flyter ut, så att man blir alltmera plattfotad med åldern. Jag har fortfarande storlek 40 i kläder, men fötterna har vuxit från storlek 39 till 42. Så även kängorna åker ut; fast den här gången till Emmaus, eftersom de är nästan helt oanvända.

En annan sak som jag hittade bland kängorna var ett par jättedyra ridstövlar, som fortfarande ser välskötta ut och är fullt användbara, om man bortser från att de var måttsydda för just mina vader, på den tiden det begav sig. Jag har också kvar en gammal röd ridrock, som lär ha ha suttit på Hans Wikne, när han tände den olympiska elden i Stockholm 1956. Det leder mig in på kapitlet hästar, som upptog en stor del av min fritid under en period på mer än 30 år, men som numera är definitivt avslutad sen 30 år tillbaka. I min dator finns en lista med lektionshästar från Böö ridhus i Göteborg, under perioden 1950-1977. Den togs tydligen fram till en nostalgiträff med "Gamla Ridhusgänget", som ordnades år 2010. Jag minns fortfarande alla hästnamnen på listan från 50-60-talet, hur de såg ut, och hur de kändes att rida.

Däremot hittar jag inget i datorn om mina egna hästar, trots att jag minns att jag förde dagbok och statistik på bl.a tävlingsresultat under alla år. Men eftersom detta var före datorernas tid, gjordes anteckningarna förstås för hand, och finns säkert insatta i pärmar, som stoppades undan någonstans, när hästperioden avslutades någon gång i slutet på 80-talet. (Förr eller senare kommer jag förmodligen att stöta på dem under döstädningen, eftersom jag som sagt har för svårt att slänga saker).

Jag skrev till och med ett par illustrerade barnböcker om hästar nån gång på 70-talet, "Stella och Stina" och "Stina och Lena", som faktiskt översattes till fyra språk. Och efter det recenserade jag hästböcker åt GP under åtskilliga år. Recensionsexemplaren belamrar fortfarande den tre meter långa översta hyllan i mitt sovrum, och bidrar därmed till trängseln i andra bokhyllor i huset.

Vad som också finns kvar är de gamla namnskyltarna till alla mina egna hästar, jag vill minnas att det var sju stycken totalt, inklusive den extrahäst som jag höll mina systerdöttrar med under åtskilliga år, mest för att jag ville ha sällskap i stallet och på ridturerna. Och så alla sadlar, huvudlag och remtyg som fortfarande var i full användning när vi gav bort den sista hästen. Speciellt sadlarna skulle jag gärna vilja göra mig av med nu, eftersom de tar upp rätt mycket plats i uthuset. Men det är inte helt lätt att hitta en marknad för 50 år gamla sadlar, även om de är dyra märken och välskötta. Jag har varit inne och tittat på nätet, och det finns en uppsjö på begagnade sadlar där, med priser som varierar mellan 500:- och 20 000:-.

Vet ni någon som vill ha ett par fina begagnade gamla sadlar väldigt billigt?

Egentligen gillar jag oktober, även om den tidiga våren är min favoritårstid. April är absolut den bästa månaden, men oktober ligger nog faktiskt som nummer två, just på grund av höstfärgerna. Jag har inte så mycket emot höstmörkret heller; jag har alltid gillat mörker och tystnad. Och jag älskar den lite vemodiga stämningen under skymning och gryning, som så här års sammanfaller med mina morgon- och eftermiddagsrundor med hunden.

Värre är det förstås med den sista kvällsrundan,som så här års går långt efter mörkrets inbrott.För tillfället accentueras det dessutom av att varenda gatlykta på vår vägstump är ur funktion. Jag tror det är något konstruktionsfel på just vår typ av lyktor, eftersom de slocknar onormalt ofta. Men i år är det riktigt extremt; under hösten har lyktorna slocknat en efter en, och de senaste tre veckorna har jag alltså gått kvällsrundan i absolut kolmörker, (bortsett från min lilla ficklampa, som för tillfället verkar rätt trött och nog behöver ett nytt batteri).

Jag gnällde lite om det här för Göran, under en av våra dagliga hundpromenader, och han svarade med ett Alf Henrikssoncitat; "Retar du upp dig på ting som är små, så är du väl själv inte större än så." Han påminde mig också om att jag faktiskt protesterat aktivt mot att vägföreningen över huvud taget skulle sätta upp gatlyktor, när vägen anlades för 10 år sedan. Och han hade helt rätt. Jag har alltid gillat både mörker och tystnad, ända sedan barndomen, då vi bodde centralt i Göteborg, och Lövekulle bara var ett sommarställe. Jag minns fortfarande hur svårt det var att sova de första nätterna efter att vi flyttat hem på höstarna, med allt stadsbuller, motorljud från bilarna, gnisslet från spårvagnarna, och så gatuljuset som trängde in i rummet i kanterna av rullgardinerna.

Så efter att ha bott i Lövekulle sen jag var trettio, och vant mig vid stillheten och nattmörkret i den omgivande skogen, var jag emot såväl nybebyggelsen som vägen och de medföljande gatlyktorna. Men alla andra i den nya vägföreningen ville förstås ha gatlyktorna, så jag fick ju ge mig.

Men tiden går och man blir man allt äldre; orken och balansen blir sämre, man börjar oroa sig för att trilla och bryta benen, och mörkerseendet är väl inte heller vad det har varit... Så vid det här laget skulle jag gärna vilja ha tillbaka fungerande gatlyktor igen, särskilt som man ju faktiskt betalar för dem genom vägavgiften och de har varit trasiga i åtskilliga veckor redan. Man kan ju inte låta böli att undra varför styrelsen inte gör något åt saken.

Men nu ska jag sluta gnälla, för oktober är ändå en fantastisk månad. Framför allt förde lysande höstfärgerna i olika nyanser av gult och rött, som pågår under ett par intensiva veckor. Först ut redan i förra veckan var trollhassel, björk och spirea i lysande gult, och mina tre Ginnalarönnar i nordvästra tomthörnet som blir kraftigt orange. Senare började de japanska lönnarna skifta över i olika nyanser av rött och orange.

Just nu är det några varianter av japansk lönn i olika former och storlekar, som lyser som fyrbåkar i sprakande scharlakansrött på olika platser i parken. De är så uppseendeväckande att jag har fått kommentarer både av förbipasserande och av Boel & Lennart, som kom till Lövekulle på torsdagen.

Niklas och Katrin hann också få ta del av färgprakten i sista minuten, eftersom de överraskande dök upp på på lördagskvällen. De hade varit på fotoutställning i Malmö, och tagit en lång omväg via Lövekulle efteråt. (Bilderna på höstfägringen är tagna av Katrin). De hade faktiskt tur som hann få se den, för tyvärr den varar inte särskilt länge, och redan på söndagen började löven falla.

Även Anna har varit på besök hos Gun över helgen, tillsammans med alla tre barnen och den nya familjehunden - en 5 månader gammal rödvit cockerspaniel, som är jättesöt. Alla valpar är ju oemotståndliga, och lilla Lelle, som Julia har döpt henne till, var inget undantag. Men hundvalpar är uppenbart en tjejgrej, och båda killarna verkade som väntat rätt ointresserade av den nya familjemedlemmen.

Anna och minstingen Julia, följde däremot med oss på hundrundorna under helgen. Promenaderna fick därmed kortas ner lite grann, av hänsyn till  Julia och valpen. Våra gamla hundar har vuxit ifrån den mesta lekfullheten, men tog emot den nya valpen med vänlig tolerans. (Nelly var betydligt mera intresserad av Anna och Julia än av valpen, men det är rätt typiskt, hon har alltid brytt sig mer om människor än hundar). Julia delar Nellys hobby att klättra upp på stora stenar, och valpen hängde med förvånansvärt bra. Anna, som har stegräknare på mobilen, räknade ut att vi hade gått ca 3.5 km alla dagarna, vilket visserligen bara är hälften av vad jag normalt brukar gå, men motsvarar Görans normala sträcka, och är ganska mycket för en 5-månaders valp.

Dags att återgå till beskrivningen av alla trevliga rundor, som vi hundägare i Alingsås kan välja mellan. Fast  jag ska börja med en besvikelse; skogsvägen vid Rödene, som jag inte besökt på över ett år, visade sig nu vara blockerad, åtminstone i bildlig bemärkelse. Vi möttes av förbudsskyltar med "Privat väg" och "Ej obehörig biltrafik", så det var bara att vända och köra ut igen. Det var tråkigt, eftersom det trots allt handlar om en ren skogsväg, helt utan bostadshus, och det är också tveksamt om skyltarna ens är lagliga. Men det finns ju ändå åtskilliga andra skogsvägar att välja på. Den här gången koncentrerar jag mig på lite mera perifera och vildmarksbetonade delar av alingsåstrakten.

Hjortmarka
Vi börjar dock rätt centralt, i Hjortmarka, som nog är vårt vanligaste promenadmål, och eftersom det är kommunens officiella friluftsområde, delar vi det med rätt många andra. Under veckodagarna är dock inte trängseln lika stor, och det finns också massor av färgmarkerade rundor att välja på. Den längsta, Vildmarksrundan, som är blå, går jag bara när jag är ensam och har gott om tid. Tidigare brukade Göran och jag ta den röda, som jag tror är 6 km, men numera blir det den allra kortaste åtminstone för Göran. Den är gulmarkerad, och själv drygar jag ut den med några extra sidorundor här och var.

Naturen här är mestadels vanlig skogsmark, men det finns flera sjöar och ett rikt nätverk av både mindre stigar och lite bredare grusvägar, varav några är genomgående, och stammar från tiden innan Hjortmarka utnämndes till kommunalt strövområde. I det här området stöter man på både joggare, orienterare och andra hundägare, ibland även cyklar även om det officiellt inte är tillåtet. Man får därför vara beredd att koppla upp åtskilliga gånger på en runda. Däremot finns det förstås inte så mycket vilt, och det är ett av få promenadområden som är "säkert" under älgjakten.

Bälinge
Det här området når man från E20 via Bälinge Kyrkväg, och några hundra meter in stöter man på  motet till den blivande motorvägen.

Det finns flera olika rundor med variationer i Bälinge, och det första går genom en mindre skog, direkt efter att man kommit upp för den långa backen från E20. Det är den trevlig runda, med omväxlande lövskog och gläntor, som tidigare varit ängsmark, och nu delvis håller på att växa igen. Det här var en av mina favoritområden på den tiden jag hade häst, och de flesta av stigarna är fortfarande väl upptrampade. Däremot ser man mera sällan hästspår på dem numera, även om man ibland möter ryttare, och det går hästar i hagarna längs huvudvägen.Området är rätt kuperat, med bl.a ett par branta bergstoppar, berg, men man kan välja mellan att klättra upp eller ta en bekvämare passage runt topparna.

Eftersom han numera har svårt att gå, väljer Göran förstås alltid den andra "rundan", som består av en evighetslång grusväg, rakt in i storskogen. Den delar sig en bit in, och den högra vägen leder uppför en backe till en rätt stor sjö, där hundarna kan bada på två olika ställen. Man kan också gå runt hela sjön, men det blir en rätt lång runda. Vi brukar dock oftast ta den vänstra vägen, som är relativt plan. Där finns ingen egentlig runda, man bara går rakt fram under ca en halvtimme och vänder sedan och går ut igen. Jag hinner betydligt längre in än Göran, eftersom jag går fortare.Längst in i ändan av vägen ligger annars en sorts jaktstuga, och från den kan man faktiskt ta sig runt till den högra av grusvägarna, men det innebär en promenad på ca tre timmar.

Det här är egentligen en ren skogsavverkningsväg, och just nu ligger det massor av timmerhögar längs innerdelen av vägen. Men av någon anledning använder ägaren också området längs yttre delen av vägen som avstjälpningsplats för diverse schaktmassor och metallskrot, så bitvis ser det rätt förfärligt ut. På senare tid har det dock skett hel del omsättning bland högarna; några har försvunnit samtidigt som nya tillkommit. Vi misstänker att innehållet i grus- och stenhögarna används som fylle på andra ställen och troligen är E20-bygget inblandat i processen just nu.

Övre Nygård – AMS-rundan
Ännu en en"hästrelaterad" runda. Den här vägen byggdes av Amsjobbare nån gång kring 1980, (därav förstås namnet). Vägen var ursprungligen menad enbart som ridväg, eftersom sådana i stort sätt saknas i anslutning till ridskolan vid Nygård, särskilt efter att en stor del av de närbelägna skogsvägarna annekterats för rekreationsområdet Hjortmarka. Ursprungligen hade vägen också en mjuk beläggning som gjorde att den var lämplig som ridväg och även gick att galoppera på, Men eftersom den ganska snart började användas som timmerväg också, blev ytskiktet så småningom för hårt och stenigt för att göra det galoppbart, och något nytt ytskikt hade ridklubben aldrig råd att lägga dit. Vägen används förstås fortfarande som ridväg, men inte särskilt frekvent, så det är inte så ofta man stöter på hästar där. Däremot är älgar och rådjur ganska vanliga, men det finns åtminstone inga jakttorn längs vägen, så den kan betraktas som rätt säker även under älgjaktstid.

I bortre ändan av grusvägen finns en stig direkt ner till ridskolan, och även en kortare terrängrunda, som ingick i den ursprungliga AMS-rundan, för att separera ryttare och joggare. Men redan från början spillde förstås ryttare rätt ofta över på Hjortmarkens vildmarksspår, eftersom det var stigar som ryttarna vant sig vid att använda. Och det brukar jag också göra med hunden, medan Göran nöjer sig med att gå grusvägen fram och tillbaka.

Kvarnsjön - Laggarebacken - Lejonberget
Det här skogspartiet är en del av Risveden, och följaktligen jättestort, Det finns många olika rundor att välja på och en av dem går kring den lilla Kvarnsjön, som ligger ovanför terrasshusen norr om Kungälvsvägen. Man kan nå området ganska enkelt från terrasshusens parkering, men jag brukar oftast köra in på grusvägen mot Lejonberget, och ta mig upp till Kvarnsjön via en delvis sumpig liten stig, innan de riktiga strapatserna börjar. Den kortaste rundan är förstås att bara gå runt den lilla sjön, men även då får man vara beredd på att klättra över branta och delvis hala berghällar här och var. Det finns flera badplatser runt sjön, som är frekventerade sommartid, men annars är här oftast rätt folktomt.

Om man är beredd på större strapatser, finns det två olika stigar som leder uppför den branta norrsluttningen, (plus en tredje mindre, som leder till skjutbanan, men den gör man klokt i att hålla sig borta ifrån). Själv brukar jag ta den ena huvudstigen upp och den andra ner. Väl uppe på höjdpartiet har man flera alternativ, beroende på hur mycket tid och energi man har kvar. Man kan ta till vänster och följa den lilla grusvägen, som leder ner till vägen förbi Lejonberget, eller till höger längs stigen i grusvägens förlängning, vilket leder bort mot vägsystemet kring Dammsjön. Det finns även ett tredje kortare alternativ rakt fram, runt en liten enslig gård mitt ute i skogspartiet. Vilket man än väljer måste man förstås så småningom ta sig tillbaka till bilen igen, så dagsformen får avgöra.

Dammsjön- Bolltorpshöjd
Fortfarande befinner vi oss i en del av Risveden, dock lite centralare och längre österut. Man kör upp i skogen via Kungegårdsgatan och tar till vänster i rondellen in på Bolltorpsvägen. Gatan övergår så småningom till en grusväg, som leder upp till Bolltorpshöjd. Strax efter att man passerat skjutbanan går en grusväg in till vänster. Den har en vägbom i början, så man får parkera bilen där, men i gengäld är vägsystemet innanför bommen väldigt lite trafikerat. Det finns egentligen bara två bostadshus härinne, Hjälmared och Valken. Däremot är det gott om väletablerade strövstigar som bl.a leder till någon av de relativt stora sjöarna Kvarnsjön och Dammsjön. Själva grusvägen går dock upp till Dammsjön, som man når efter en kort promenad, genom att bara följa grusvägen rakt fram.

Halvvägs upp på grusvägen finns en vändslinga, och därifrån kan man ta en tur ner till Kvarnsjön, eller runt den lilla gården Gröneslätt, (ett område som man ju även når via stigsystemet från terrasshusen). Ytterligare ett alternativ är att ta till höger strax efter att man passerat den lilla gården Hjälmared. och därifrån runda Bolltorpshöjd, via att par nästan parallella stigar på olika nivåer. Förbindelselänken är en brant backe ner från den södra ändan av Bolltorpshöjd. Man kan också välja att gå runt hela Dammsjön,vilket är ganska jobbigt, eftersom stigen längs nordsidan av sjön numera är ganska igenväxt och otillgänglig. Stigen på sydsidan är det lite lättare att ta sig fram på, och dagsformen brukar avgöra vilket av de olika alternativen jag väljer. Det allra enklaste är förstås att bara följa grusvägarna fram och tillbaka.

Det finns också ett överordnat genomgående strövstråk utmed långa sträckor av Bolltorpshöjdsvägen och Tomteredsvägen, längs med och genom åkermarken som tillhör Bolltorps egendom, ända ner till den lilla skogen runt Karin Boyes Sten, men de södra delarna av de här grusvägsystemen är förstås betydligt mera trafikerade. Och för en "hundrunda" blir det nog också väl långt, om man inte bara vill gå fram och tillbaka.