Jul i Stockholm hos Niklas och Katrin är alltid lika trevligt, men resorna dit och hem är stressiga, speciellt när man som jag reser med hund, och aldrig vet säkert hur många andra man ska dela den minimala djurkupén med på tåget. Den här gången blev det tre katter och en hund förutom Nelly på uppvägen, och två andra hundar på nervägen. Det gick förvånansvärt bra med katterna, trots att ägaren tog fram alla tre ur burarna och kelade med dem i knäet, i tur och ordning. Nelly tittade intresserat på, men uppförde sig exemplariskt, trots att hon garanterat hade jagat upp dem i närmaste träd om de träffat på varandra utomhus.

Hemvägen blev lite jobbigare, eftersom en av de andra hundarna fattade agg till Nelly, och skällde hysteriskt, så fort hon rörde en muskel. Det var lite oväntat, eftersom alla hundar brukar gilla Nelly, och den här dessutom var en hane. Men enligt ägaren hade den varit i slagsmål med en hund av samma ras, och projicerade nu ilskan på Nelly. (Även detta verkade lite konstigt, eftersom Welsh-spaniel är den absolut minst aggressiva hundras jag kan tänka mig). Nelly klämde sig emellertid diskret så långt som möjligt in i hörnet bakom mina ben, och i Skövde gick en hundägare på fyrsitssätet mittemot lyckligtvis av tåget, så att den ilska jycken kunde flytta dit, och sedan blev det lugnare.

Jag har också en dålig vana att missa avgångstiden eller hoppa på fel tåg, och jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag har klantat mig under tågresorna. Men konduktörerna brukar vara snälla och hjälpsamma, och på något sätt lyckas jag alltid ta mig fram till målet utan att behöva betala någon form av straffavgift. Jag har ju faktiskt biljett, även om den är till fel tåg.

Den här gången klarade jag mig faktiskt utan strul, och det blev i stället Boel och Lennart som klev på fel tåg i Alingsås. Vi skulle egentligen ha rest med samma tåg, men åkte i två bilar till stationen, eftersom de skulle hem en dag senare än jag. De var ute i förstås bättre tid än jag, men lyckades kliva på ett mjölktåg som avgick 3 minuter innan snabbtåget. Ovanligt klantig planering av Trafikverket; båda tågen avgick från samma plattform, det var väldigt dåligt skyltat och ingen högtalarvarning. Mitt tåg susade alltså förbi deras i Vårgårda, och jag kom fram till Stockholm två timmar tidigare än dem, men även de slapp tydligen att betala extra, det verkar som om tågvärdarna har slutat kolla biljetterna..

Vi var ovanligt många till julfirandet i år, eftersom Amanda och Paul kommit över med ungarna från England, och både Katrins föräldrar och bror med familj deltog. 20 stycken vid matbordet var precis vad som fick plats, det fanns visserligen en iläggskiva till, men då hade man fått flytta ut sängen från matsalen för att få rum med bordet.  Även sovplatserna fungerade, eftersom Emilie har en 2-rummare i samma hus sedan ett drygt år tillbaka, så Boel och Lennart delade den med henne och Lennart H, (och så småningom även Josef, som tydligen tröttnade på dataspelandet i pojkrummet efter första natten. (Det pågick annars i stort sett oavbrutet hela tiden).

Vårt julfirande följer alltid samma mönster med traditionellt julbord på julafton. Det blir väldigt många olika snapsvisor, men ingen som blir berusad. (Fast jag tror ändå den yngre generationen tycker att vi är lite pinsamma). På kvällen spelar vi upp det traditionella julspelet, som far skrev för väldigt många år sedan. I år är det faktiskt sjuttioårsjubileum, och de flesta rollerna kreeras av nya skådespelare. Jag tror att Boel och jag är de enda som har kvar våra ursprungliga roller. Eftersom vi var så många i år, och ungarna börjar bli vuxna, rationaliserades julklappsutdelandet. så att flera fick sina klappar samtidigt. Rätt skönt, annars hade det tagit halva natten.

I övrigt blev det den traditionella långa hundpromenaden på juldagen, som alla vuxna deltar i, och som i år gick till Liljansskogen istället för i Hagaparken. Däremot missade jag som vanligt de lokala kulturaktiviteterna, eftersom jag har hunden med mig. Lite synd, för jag hade gärna velat gå med på midnattsmässan i Engelbrektskyrkan, eftersom det är en väldigt spektakulär byggnad, som jag hade velat se interiören på också.. Däremot var jag mindre intresserad av fotoutställningen nånstans nere kring Djurgården, som alla andra (utom barnen förstås) gick på.

Men då var det ändå dags för Nelly och mig att dra oss ner mot stationen och åka hem, ganska slaka efter några rätt intensiva dygn. När man väl kommer hem är man så trött i huvudet efter all aktivitet, att man mer eller mindre har ett behov av att gå i ide under ett par dagar. Jul i Stockholm är kul, men det är rätt skönt att komma hem till ett tyst och tomt hus också.

Nelly, som just har fyllt sju, har äntligen börjat visa tecken på att ha blivit "vuxen". Welshen är ju en ovanligt aktiv ras, och det anses allmänt att de inte blir fullvuxna förrän vid just sju års ålder.

Hon är extremt livlig, även för att vara Welsh, och har alltid haft ett stort behov av att springa mycket och fort. Det var ofta lite jobbigt att hantera, när hon var yngre, eftersom hon både reagerar blixtsnabbt och springer otroligt fort, nästan som en vinthund. Hon drabbades ofta av ren "springkramp" som ung, och kunde då dra iväg i full fart runt hela fältet nedanför vårt bostadsområde, ibland flera varv. Det kunde se rätt okontrollerat ut, eftersom fältet gränsar till bilvägar på tre sidor. Och även om hon redan från början hade koll på var gränserna på fältet gick, kunde det ibland kännas lite oroligt.

Som valp var hon definitivt hyperaktiv, och det medförde förstås en del problem även inomhus, särskilt under hennes första levnadsår. Familjen hade två "gammelhundar", som jag passade på förmiddagarna medan husse och matte jobbade, och då var förstås valpen också med. Nelly kunde vara väldigt jobbig när hon varvade upp, och tidvis var jag tvungen att hålla henne kopplad bredvid mig inomhus, så att gammelhundarna skulle få lite lugn och ro, eftersom hon annars konstant terrade dem för att försöka få igång dem att leka.

När vi var ensamma hemma riktades förstås all energin mot mig. Men hur gärna man än skulle vilja, kan man ju inte ägna hela dagarna med att aktivera sin valp. När jag ignorerade henne, genom att titta på TV, läsa tidningen eller fastna vid datorskärmen, sysselsatte hon sig på egen hand, genom att antingen tjata oavbrutet om min uppmärksamhet, eller skapa mesta möjliga kaos i huset.

Favoritsysselsättningar var att riva ner alla ytterkläder från galgarna, eller att bära in alla skor i hallen till det rum där jag för tillfället råkade befinna mig. Hon förstörde egentligen aldrig något av värde, men knyckte pennstumpar och radergummin på arbetsbord och bänkar, och att ha någon form av ätbart stående framme var helt uteslutet, eftersom hennes räckvidd var förvånansvärt stor.

Det enda hon egentligen bet sönder som valp var vedträn, som hon snodde ur vedkorgen och sedan förvandlade till småflis. Det lät jag henne faktiskt hållas med, eftersom valpar har ett behov av att tugga på något när det kliar i ny-tänderna. Det var irriterande att golven ständigt var fulla av träflis, men jag har aldrig varit någon städfanatiker, och det var åtminstone inga värden som gick till spillo. Faktum är att de katter som jag haft genom åren har fördärvat mycket mera i mitt hem än min hyperaktiva hundvalp.

Under åren har jag förstås lärt henne de mest basala kommandona, som sitt, ligg, hit, och att låta bli att dra i kopplet. Jag gick också ett par valpkurser med henne, men det var mera för att hon skulle träffa andra valpar, än för att jag kände ett väldigt stort behov av högre dressyr. Utomhus har hon faktiskt alltid varit rätt problemfri, och jag har i stort sett kunnat ha henne lös hela hennes liv. Hon har ett osynligt mentalt koppel till mig, som är ca 40 meter långt. Och även om jag medvetet tränade på att förstärka det på de traditionella sätten, genom att gå i sicksack utomhus, och ibland gömma mig för henne, när hon var valp, så kan jag faktiskt inte ta äran helt av att det fungerar.

Det mentala kopplet är faktiskt medfött hos henne, eftersom hon är en spaniel, och just de de raserna är framavlade för att vara extremt följsamma och hålla ständig kontakt med föraren helt av sig själva. Det händer ibland att jag tappar synkontakten med henne några ögonblick i skogsterräng, men hon har alltid full koll på var jag är. Så det enda jag behöver göra är att byta gångriktning eller sätta mig ner ibland, för att hon omedelbart ska dyka upp för att kolla vad jag har för mig.

Undantagen har varit när vi råkat stöta upp något vilt på promenaderna. Hon har ett ganska stort jaktintresse, men det är helt kopplat till synintryck; hon är inte den typen av hund som drar iväg på viltspår. Däremot vill hon gärna sticka efter allt som rör sig, oavsett om det är vilt, joggare, cyklister eller bilar. Värst är harar och kaniner, som har fått henne att fullständigt gå i spinn vid de få tillfällen vi träffat på dem. Lyckligtvis tycks de vara rätt sällsynta i våra trakter. Rådjuren är desto vanligare, och mer eller mindre bofasta på min tomt, där de gärna käkar upp mina planterade buskar. De makar sig förstås undan när vi kommer, och när Nelly var yngre förföljde hon dem gärna en bit, men egentligen aldrig så att hon tappade kontakten med mig.

En flock höns eller en kull trastungar kunde däremot jaga upp henne så hon blev okontaktbar, men det är ju situationer som är lättare att undvika. Värst under åren var en burkanin, som Niklas och Katrin passade under en sommar. Nelly var fullkomligt besatt av den sabla kaninen, och stack ogenerat ifrån mig på hemmarundorna, för att istället rusa upp till buren. Lyckligtvis lyckades hon aldrig ta sig in i den, och det var tur för kaninen, för hon var definitivt inte ute efter att gosa med den.

Joggare och cyklister har också varit ett stort problem under åren, eftersom hon älskar alla människor, och har svårt att inse att kärleken alltid är besvarad. Det blev inte bättre av att hon var så himla söt som valp, att nästan alla vi mötte ville stanna och gosa med henne, och fortfarande är det rätt många som faller för hennes charm. Däremot har hon varit mindre populär bland mötande vid de tillfällen då hon har roat sig att bada i dypölar - vilket händer ganska ofta under promenaderna.

Ett användbart beteende som jag faktiskt har lyckat etablera själv är att stanna och vänta på mig - (läs godis) - på vissa bestämda platser. Redan från hon var liten valp lärde jag henne att hoppa upp på lagom stora stenar, för att få en liten belöning. Stenarna blev högre och högre allteftersom hon växte, och så småningom började hon själv leta upp formationer, som kunde uppfattas som stenat. Både stubbar, rotvältor och trädstammar har utnämnts till "godis-stenar" av Nelly. Hon stod där och såg förväntansfull ut, med ivriga ögon och viftande svans, och oftast lyckades hon hypnotisera mig att sticka till henne en godisbit när jag passerade. Frågan är vem som egentligen dresserade vem...

Och idag?

Numera ignorerar hon i stort sätt både rådjur och dovhjortar, och även gräsänderna, som ofta håller till i min damm. Hon har svårare att behärska sig när det gäller katter och ekorrar, men de försvinner ju i allmänhet bara upp i närmaste träd, och blir därmed ointressanta. Men härom dagen struntade hon faktiskt helt i en stor fet hare, som sprang upp mitt framför näsan på henne under promenaden.

Hon tar fortfarande rundor i full fart över fältet ibland, men de har blivit kortare och mindre frekventa. Och numera står hon alltid och väntar på att få godis och bli uppkopplad vid de två bestämda punkter, där stigen över fältet hemma korsas bilvägen. Det ät skönt, för även på vår lilla väg är det en del grannar som kör rätt fort.

Fortfarande är det mötande människor, som är det största problemet under promenaderna, men hon har åtminstone i stort sätt begripit att man inte får hoppa upp för att pussa folk i ansiktet. Numera håller hon oftast alla fyra tassarna på marken när hon hälsar, och visar sin lycka genom att stå på huvudet eller slå kullerbyttor i stället. Och för det allra mesta kan jag stoppa henne helt från att springa fram, genom att muta henne med hundgodis.

Hon har också slutat med att riva ner hela huset, för lura mig att leka med henne, när jag hellre vill se på TV. Det händer till och med rätt ofta att hon ligger och snosar med mig i TV-soffan. Hennes teknik numera är annars att hämta sin lilla fula, gula älsklingsboll och demonstrativt droppa den på golvet vid TV-soffan. Sedan bara står hon där och stirrar intensivt på mig, tills hon lyckas hypnotisera mig att plocka upp bollen och kasta iväg den åt henne, så hon kan komma tillbaka och göra om manövern, i stort sett hur många gånger som helst. Det är irriterande, men åtminstone inte kaos...

Så kanske har hon faktiskt äntligen blivit vuxen, även om hon ibland fortfarande är så fjollig att jag nästan ger upp hoppet om henne..

Jag räfsar fortfarande löv, och det lär bli min huvudsakliga sysselsättning utomhus under åtskilliga veckor framåt. Nelly är numera alltid med mig när jag jobbar ute, och håller sig i stort sett inom tio meters avstånd. Oftast sitter hon på någon höjdpunkt och spanar över nejden, även om hon ibland gillar att vara i vägen, och parkerar sig på precis den platsen som jag har tänkt ge mig på härnäst. Hon gillar ju att få uppmärksamhet, men har ändå blivit mycket bättre när det gäller att ignorera folk som passerar på vägen, och har definitivt respekt för bilar, så jag behöver inte oroa mig så mycket för vad hon ska hitta på härnäst numera. För övrigt är det ganska tomt i området under dagtid; de flesta grannarna är ju på jobbet eller i skolan. Möjligen är det någon enstaka katt eller ekorre som kan dyka upp, men dessa har ju gott om träd till hands att rädda sig upp i.

Lövräfsning är på sätt och vis ett tacksamt jobb, eftersom det syns så tydligt vad man har gjort; en homogen lövtäckt yta förvandlas till tydliga och prydliga gränser mellan gräsmark, buskage och stigar. Åtminstone omedelbart efter att man gått över den. Dagen därpå är samma yta sprinklad med gula löv igen, eftersom alla träden inte har fällt löven ännu, men i proportion till vad jag har fått undan är det rätt marginellt..

Men det är också ett tillsynes oändligt jobb, speciellt i början, och som vanligt försöker jag svälja mina elefanter i småbitar, så jag räknar; både kärror och ytor: Den stora kärran rymmer löv och gräsklipp från ca 25 m². Mina ringkomposter, som är ca 1.5 m i diameter rymmer ungefär 12 fulla kärror. Det brukar bli 2-3 kärror om dagen, för arbetet är ganska ansträngande. Under den här veckan har jag bara lyckats räfsa rent huvuddelen av den östra, inre ängen, (vilket motsvarar ungefär 12 kärror och en fylld kompost, och kanske en tiondel av den totala ytan jag behöver gå över). Det finns stora ytor kvar och många tomma komposter att fylla upp.

Temperaturen är fortfarande behaglig, även om det har varit disigt hela veckan. Men dagarna blir successivt kortare, allteftersom den mörka delen av dygnet successivt knaprar in både på morgnar och kvällar. Det blir allt mindre dagsljustid för utomhussysslor, och jag hamnar allt oftare antingen framför TVn eller datorn. Det är faktiskt tur för hälsan att både hunden och trädgården tvingar en att gå ut regelbundet, oavsett väder eller dagsljus.

Min dator står vid fönstret till verandan, och jag brukar tillbringa ett par timmar framför bildskärmen, direkt efter morgonrundan med Nelly, medan jag väntar på att Göran och Castor ska dyka upp för vår gemensamma och betydligt längre förmiddagsrunda. Jag läser nämligen morgontidningarna på nätet numera, både Svenskan och Dagens Nyheter, och för tillfället även New York Times och Washington Post, (mest för att hålla koll på vad galningen Trump har hittat på senast borta i USA).

Utanför på verandan hänger en rad fågelmatare för solrosfrö och talgbollar, och då och då händer det att jag hajar till av en ljudlig och uppfordrande knackning på rutan. När jag då tittar upp möter jag den stadiga blicken från en talgoxe, som placerat sig på fönsterblecket och stirrar så intensivt på mig att jag omedelbart blir som hypnotiserad, och lydigt går och fyller på de tomma automaterna.

Normalt matar jag bara fåglarna under vintermånaderna, eftersom jag tycker att det bör finnas nog åt dem i naturen under sommarhalvåret. Gun matar dem däremot året om. Det går åt enorma mängder av fågelfrö, och drivor av fröskal täcker marken både på altanen och ute vid det stora fågelbordet. Men i somras blev det lite för mycket till och med för henne. Det var ett par pilfinkar, som fick tre kullar i snabb följd, och horden av ungfåglar blev så dominerande att de mobbade bort alla andra från automaterna. Inte ens talgoxar eller blåmesar, som normalt brukar vara ganska tuffa av sig hade en chans mot den skräniga horden. Till slut bestämde sig Gun för att göra ett uppehåll i matningen, i förhoppningen att pilfinkarna skulle tröttna och dra iväg någon annanstans.

Det här var någon gång på sensommaren, och jag hade inte haft fågelmatningen igång själv på åtskilliga månader. Jag blev därför ganska överraskad, när jag hörde den plötsliga uppfordrande knackningen på rutan, men gick naturligtvis genast automatiskt och hämtade ett par liter solrosfrö i förrådet, och hällde det i fågelmatarna, som då hade stått tomma ganska länge. Talgoxarna hade alltså bestämt sig för att flytta upp till mig och tvingade mig därmed att starta upp min servering ett par månader tidigare än normalt. Fåglar är smartare än man kunde tro. Det man undrar över är om det alltid är samma talgoxe som sköter kommunikationen, eller om uppgiften går i arv på något sätt. Hur gammal blir en talgoxe?

Hur som helst är det nu alltså full rulle även hos mig, även om Gun numera har startat upp sin egen servering igen. Även pilfinkarna har hittat hit, men förmodligen har Gun inte lyckats bli av med dem ändå. I övrigt har jag såväl alla sorters småfåglar som hackspett och ekorrar, och förmodligen skator och kråkor också, eftersom resterna av Nellys hundmat brukar åka ut på verandan, efter att hon ratat den vid två matningstillfällen. För eller sedan töms också denna skål, även om det kan ta några timmar.

Småfåglarna lever lite farligare hos mig, eftersom min veranda är lättillgänglig även för grannarnas katter, som ofta gör påhälsning vid matserveringen. Men troligen har fåglarna ett liknande varningssystem mot dem som för rovfåglar. Ekorrarna i sin tur gör Nelly fullständigt galen, eftersom de gillar att retas med henne, även ute på tomten. Men altandörren är oftast stängd, och inte ens utomhus har hon någon större chans att få tag i dem, även om det ibland ser oroväckande nära ut.

Lite mer problematiskt blev det i somras, då ekorrhonan bestämde sig för att placera sitt bo under den bakre verandan. Ingången dit var lyckligtvis för trång för att släppa igenom Nelly, men eftersom honan var tvungen att springa åtskilliga meter på marken för att komma fram till närmaste trädstam, och jag oftast kom ut oväntat genom bakdörren med Nelly lös, så levde hon definitivt farligt. Så efter ett par incidenter började jag sätta ut både vatten och mat inne under verandan dagligen, tills ungarna var stora nog att flytta upp i träden. Honan uppskattade uppenbarligen servicen, för det gick åt ett par deciliter solrosfrö om dagen. (Fast det kan ju förstås ha varit småmöss som hjälpte till också).

Även Castor gillar att jaga ekorrar, och det gjorde även Biggles på sin tid. Nere hos Göran och Gun springer ju hundarna ofta lösa på den inhägnade tomten utan att någon människa är med ute, men det stora riskmomentet är just när de öppnar ytterdörren, eftersom hundarna då far ut i full fart och kan överraska en ekorre nere på marken. Så med tiden har de utvecklat en rutin, för att skydda både fåglar och ekorrar. De öppnar först dörren på glänt, utan att släppa igenom hunden, så att de djur som eventuellt befinner sig på marken hinner ta skydd, innan jycken kommer rusande.

Nog är det märkligt hur både husdjuren och smådjuren lyckas styra våra liv...

På tisdagen kom äntligen ett oväntat regn. Det var ett rätt blygsamt duggregn, men det varade i några timmar, så totalt blev det 12 mm enligt Guns vattenspridare, (som dock möjligen inte var helt tom, när regnet började). Ett duggregn som det hör gör ändå mer nytta än ett slagregn, som bara rinner av den kruttorra marken. Och till skillnad från vattenspridaren, hamnar ju regnet överallt. Det av SMHI utlovade regnet på onsdagen blev däremot bara några droppar, men man får ju vara tacksam för det man får.

Det är ju slåttertid, så jag växlar mellan att räfsa gräs, (vilket är jättejobbigt), och att rensa undan kaprifol och ormbunkar, när jag behöver något lättare i hettan. Mellan varven flyttar jag runt vattenspridaren, var tredje timme, vilket jag börjar bli rejält trött på, vid det här laget. Men varje gång jag går morgon- och kvällsrundan med hunden blir jag på gott humör av att se se nyslagna fälten. Så här fint har det inte varit i Lövekulle på minst tio år. Nellie är om möjligt ännu lyckligare, och visar det genom att ta vidlyftiga ärevarv runt hela fältet i full fart, vilket hon inte har gjort sedan hon var unghund.

Och på morgnarna sveper jättestora flockar av kråkor och småfåglar runt över fälten, (vilket känns som fel tid, för det är väl ändå inte dags för höstsamlingen? Men kanske är fågelflockarna bara lyckliga av den ovanliga tillgången på frö, som ju blir lättare att komma åt i det korta gräset? Hur som helst, ännu en ovanlig händelse, detta onormala år)...

Tvillingarna har varit här och sågat upp de sista stammarna, så nu har jag en stor hög småved som måste in i vedboden innan höstregnen börjar. Jag funderar lite på att lämna högen kvar utomhus, i hopp om att vädergudarna ska skicka på mig ett ösregn, bara för att reta mig. Vilket påminner mig om en ganska märklig händelse, någon gång på nittiotalet, när det också hade varit en väldigt långvarig torka.

(Varning: Om du är mycket religiös, och därmed känslig för skämt om Gud, bör du hoppa över de två följande styckena. Men historien är faktiskt sann, även om jag är osäker om den exakta tidpunkten).

Det här var i alla fall på den tiden då mor fortfarande levde, och hennes dotterdotter (och min systerdotter) Emilie, var verksam som journalist. Alla frikyrkoförsamlingarna i Alingsås hade gått ihop, för att ordna ett gemensamt jättestort väckelsemöte i stan, och även inbjudit andra församlingar utifrån. Varken mor och jag var förstås direkt religiösa, men eftersom Emilie skulle bevaka den ovanliga händelsen för någon tidnings räkning, följde vi med henne in, av ren nyfikenhet. Intresset för mötet var uppenbarligen stort, och det var massor av folk som samlats på Savannen. De olika samfunden turades om att hålla predikningar, och mitt upp i alltihop var det någon som uppmanade alla i folksamlingen att lämna in små lappar med förböner, som sedan skulle läsas upp från podiet. Teorin var tydligen att eftersom det var så många troende samlade på samma plats, skulle förbönerna få en särskild kraft.

Varken mor eller jag trodde förstås på förböner heller, men det hade som sagt varit torka väldigt länge, så vi tyckte det vore en kul idé med en förbön om regn, och jag lämnade vederbörligen in lappen på det anvisade stället. Jag minns faktiskt inte om just vår förbön ens hann läsas upp, (förmodligen inte). Men nog blev vi bönhörda, och det långt över förväntan. Det dröjde inte ens en halvtimme, innan himmelens portar bokstavligen öppnade sig - det dundrade och blixtrade och regnet bara vräkte ned. Det fortsatte att hällregna hela helgen, mötena fick flytta in i tälten, som var alldeles för små, och i stort sett blev hela det jättestora väckelsemötet förstört. Och jag kan inte bli av med bilden av hur "Han däruppe" satt och skrockade i sitt vita skägg över hur de två vantrogna fruntimren minsann hade fått svar på tal. Man kan faktiskt nästan bli troende för mindre.

Men jag fortsätter att flytta runt vattenspridaren, och växlar mellan att räfsa gräs och gallra i vegetationen längs bäcken, när räfsandet blir för tungt i värmen. Bestånden av strutbräken och Aruncus har vuxit sig så täta att man knappt ens ser bäckfåran längre, så jag röjer bort det mesta av dessa, och samtidigt jagar jag aspsly överallt där det visar sig. Det är bra motion, och det slår mig att många betalar dyra pengar på gym, för att utföra nästan identiska kroppsrörelser. (Fast gymmen är ju förstås luftkonditionerade).

Asp-projektet är åtminstone delvis lyckosamt, såtillvida att de ringbarkade aspskotten är döda, men i gengäld sticker det upp massor av småskott överallt längs rottrådarna. De är för många och för små att ringbarka, så dem klipper jag bara bort vid marken. Det här kommer definitivt att bli en fråga om uthållighet.

Gothia cup pågår i både Göteborg och Alingsås, och Signes lag är med, så Katrin tillbringar mycket av dagarna i Göteborg, som stöttande förälder. (Laget vann sin grupp, men blev sedan utslagna i semifinalen).

På lördagen kom också Niklas ner från Stockholm, och övertog höskörden på ängsmarken, vilket var skönt, för räfsningen är jättejobbig, särskilt i de partier där det växer kvickrot, eftersom de långa revorna hamnar under röjsågens slaghöjd, och därmed måste dras loss med räfsan. All grönmassan har hamnat i mitt nya utfyllnadsområde bakom Rosengården, där marknivån för närvarande har stigit med ett par decimeter.

Senare kommer jag att gå över alla gräsytorna en gång till med motorklipparen, men just nu är det riktigt prydligt för en gångs skull.

"Kraftiga regn" var utlovade från och med kl 13 på måndagen, och SMHI varnade till och med för skyfall, som skulle kunna leda till översvämningar. Massor av regn är ju precis vad vi behöver, så jag väntade otåligt och oroligt, eftersom SMGI inte gav någon garanti för var skurarna skulle hamna. Det dröjde emellertid ända till femtiden innan det började mullra i norr, men sedan kom det en rätt rejäl skur, så det planerade eftermiddagsbadet med Nelly fick ställas in p.g.a åskan. Någon översvämning blev det förstås aldrig, men det småduggade fortfarande, när vi gick kvällsrundan fyra timmar senare, så regnstället åkte på, för första gången på väldigt länge.

Totalt blev det dock bara 7 millimeter, och torkan ser ut att hålla i sig, så det blir att fortsätta med vattningen. En stor del av min tid går åt till att flytta runt spridarna till olika delar av tomten.

Ännu ett stor upprensningsprojekt är annars på gång den här veckan. Nu gäller det vildkaprifol, som hotar att ta över delar av området totalt, med sina mer än 20 meter långa rankor. Jag får skylla mig själv, för det var jag som planterade dem för nästan femtio år sedan - ett av mina mindre lyckade projekt. Tanken var att de skulle bilda låga, blommande buskage, som på västkusten, eller klättra upp i närmaste träd, för att sedan regna ner blommande rankor från trädkronan. Men eftersom det generellt är så skuggigt i hela området blir blomningen väldigt sparsam, och den dekorativa effekten därmed minimal.

Däremot tycks växtkraften vara i stort sett obegränsad, med påföljd att vissa partier av området har blivit närmast oframkomliga, eftersom de sega rankorna täcker både marken och lägre delar av annan vegetation, Finns det ingenting annat att slingra sig kring, så slingrar de sig runt sig själva, och bildar med tiden tjocka sega rep. Värst är det i utkanten av Amandas tomt, och i slänten mellan uthuset och 'Rhododendrondalen', där det knappt går att ta sig fram vid det här laget.

Större delen av måndagen gick åt till att röja själva entrén till Rhododendrondalen; den tvärstig som går mellan Ferievägen och bakdörren på mitt hus. I den ursprungliga planeringen var stigen nästan 2 meter bred, med sand som underlag istället för lövjorden i övriga delar av planteringen. I den andra ändan av stigen, där den möter Ferievägen, hade en stor hassel självsått sig, och eftersom den vuxit sig för stor att flytta, sågade jag bara ner den till roten. Stubben får jag fixa undan senare. Även ett par självsådda rönnar strök med, och sedan gav jag mig på lianerna.

Det visade sig faktiskt vara lättare än jag trott att bli av med kaprifolen, efter att jag hade lösgjort några av de tjockaste rankorna, som höll på att strypa stammarna på ett par jättestora gamla rhododendron. Hela trasslet hängde ihop, men rötterna var ganska ytliga, så det var bara att hugga tag i någon ända och dra, och sedan nysta upp dem, allteftersom de lossnade från sina fästen. Därför bestämde jag mig för att fortsätta med att röja ur den norra delen av rhododendronplanteringen, och sluttningen ut mot uthuset, som också var totalt övervuxet med kaprifol. Det är ett stort område, så jag hann bara med hälften under resten av veckan, delvis för att den tryckande värmen tar på energin.

På helgen dök Niklas och Katrin upp igen, och på lördagen slog Niklas slog av det mesta av ängsmarken med röjsågen, som har ett speciellt knivblad för slåtter. Han röjde också en del av den ganska vildvuxna vegetationen utmed stigarna på söndagen, medan Katrin drog till Göteborg med Signe, som ska delta i Gothia Cup under nästa vecka. Det här var en stor lättnad för mig, eftersom jag börjar bli för gammal för att slå med lie, och avskyr att jobba med maskiner.

Samtidigt som Niklas slog våra ängar var också betydligt större maskiner på gång nere på de stora fälten. De jobbade hela helgen, och fortsatte in på nästa vecka med att ta hand om grönmassan till ensilage, vilket är första gången på åtskilliga år. Det här var ett stort lyft för hela området - synd bara att det ska behövas extremtorka och foderbrist för att skötseln av fälten ska tas om hand på ett rationellt och ekologiskt hållbart sätt.

Varmt och vackert igen - egentligen ett perfekt sommarväder, men jag har svårt att njuta helt av det, eftersom det fortfarande är väldigt torrt. Jag har börjat vattna igen, tills vidare bara på de mest utsatta områdena, och där det är nyplanteringar. Två små syrener har fått flytta upp i ljuset till översta delen av randplanteringen, från området vid boken, där de haft det alltför skuggigt. Det har varit midsommarrea på Fly, och det kan jag aldrig motstå, så jag köpte två vita syrener och en röd smällspirea plus lite marktäckare, som också hamnade i den nygjorda planteringen.

Ett par dagar tidigare gjorde jag en snabbraid med Anna på Jordnära, där jag hittade en röd mininäckros, som bör klara det låga vattenståndet i min övre damm. Problemet är bara att vattenytan är fullständigt täckt av andnate, så det ser mera ut som en gräsmatta än en damm. Jag försöker hjälpa den stackars näckrosen genom att fiska upp andnaten med hjälp av en håv, men dels når jag inte hela vattenytan och dels återkommer den efter ett tag. Märkligt nog har jag inte samma problem i stora dammen, trots att dammarna ju delvis delar vatten genom bäcken. En positiv bieffekt är dock att andnaten är rena dynamiten i komposterna.

Större delen av veckan har annars ägnats åt att få ordning på växthuset, framför allt den hårdgjorda delen av golvet, där det var underskott på sand, så att trätrallarna låg och vickade. De nya skivorna levererades på jättestora lastpallar, som jag har sågat upp och använt som underlag för skivorna i växthuset. Ärtsingeln som jag använde att fylla upp nivån med måste i vanlig ordning kärras dit i uppförsbacke och bäras sista biten i hinkar. Fyra skottkärror gick det åt, innan jag var nöjd. Den här gången fick jag dock oväntad hjälp av Lennart, som kom rusande för att hjälpa till så fort han såg att jag fyllde en kärra.

Nu är i alla fall trägolvet på plats, och jag har dessutom rivit ut en ful hemmagjord hylla och även tillverkat en ny bordsskiva till avlastningsbordet mot husväggen av de sista resterna från lastpallarna, så växthuset ser riktigt funktionellt ut för närvarande, när all bråte är bortstädad. Enklaste sättet att ta hand om de överblivna bitarna av det gamla taket var att helt enkelt ställa dem mot långväggen på växthuset, som därmed får lite extra isolering vintertid. Det krävdes lite jobb med tillsågningen, och blev väl inte helt professionellt utfört, men det är bättre än att köra dem till tippen eller bara låta dem ligga i en hög.

En sak som också står högt på jobblistan i år är faktiskt en allmän uppstädning av hela området. Buskar som växer in över stigarna behöver beskäras, och komposterna snyggas till. En del envetna ogräs måste också bekämpas, så den här veckan har jag jagat nyuppslag av fjälltolta och kers. Jag har dessutom börjat hålla efter Aruncusen, som har blivit väl invasiv. Den är jättevacker när den blommar, och bladverket är också fint, men den sprider sig våldsamt med frö, och håller på att ta över stora delar av området. Speciellt i utkanten av rhododendrondalen mot vägen har den börjat ta så mycket plats att den riskerar att skugga ut buskarna. Så på en del ställen där har jag skurit ner hela plantan vid marken. Att få bort rötterna är betydligt jobbigare, särskilt bland rhododendron, så det tänker jag inte ens försöka med.

Det ligger också högar av annat bråte utmed både hus och uthus, som det är dags att sortera, slänga eller bränna. Det lär bli åtminstone en tur till sopåtervinningen med allt metallskrot. Prioritet ett är annars alla glömda småkrukor på bakre verandan och det långa bordet framför uthuset. Det mesta, men inte allt i krukorna är numera dött. Så nu ska bordet bort, krukorna tömmas, och innehållet antingen stoppas i jorden på lämpliga ställen, eller komposteras. Högarna av ris och nedtagna småträd ska antingen brännas på det årliga bålet, eller sågas upp och staplas i vedboden. Förhoppningsvis återkommer tvillingarna, för att ta hand om sågningen.

Det verkar inte bli några andungar på ön i år; kanske jag störde dem med gjutningsarbetena i våras. Däremot har rådjuren fortfarande sin barnkammare i dammparken. Helst håller de till på höjden bakom familjehusen. även om de är lite störda av att husen för tillfället är bebodda. Här är bildbeviset, taget av Lennart ut genom vardagsrumsfönstret förra veckan.

(Rågeten har faktiskt inte täcke på sig, det är en reflex av gardinen i det andra fönstret).

Värmen blev förstås inte långvarig, redan på tisdagsmorgonen blåste det kallt och narigt igen.

Men änderna hade kommit - alltid ett säkert vårtecken. Isen hade inte ens gått upp på dammen, men de lyckade hitta ett isfritt hörn, där de simmade omkring bland isflaken. Samma dag kom deklarationsblanketten, även det ett säkert vårtecken. (Och även den var en månad för sen i år).

Änderna har häckat troget på ön åtminstone de senaste tio åren, men de har varit ett inslag i området betydligt längre än så. Innan jag anlade ön la de sitt bo i strandkanten bland ormbunkarna, vilket förstås inte var lika säkert. Förmodligen är det samma par som kommer tillbaka, och numera även flera av deras ungar. Förra året var det hela tre andpar som häckade på ön i tur och ordning, så herrarna i familjen klagade på att de inte fick ta sin kvällsöl i rosenbersån på flera veckor.

Hasseln blommar, och enligt tidningarna kan det bli "pollenchock" i år, eftersom många träd kommer att blomma samtidigt. Det kan jag lätt tro; enligt väderleksrapporten, som jag just kollat, ska det bli soligt och torrt de närmaste tre veckorna, vilket inte heller är så bra för växtligheten. Förhoppningsvis finns det tillräckligt med fuktighet i marken efter snösmältningen, för att det ska klara sig.

Det kommer mig att tänka på Lars Wivallius Klagevisa över denna torra och kalla vår:

En torr och kall Vår gör Sommaren kort,
Och Vintrens föda fördriver,
Gud hjälpe, som rår, si Våren går bort,
Och liten Glädje oss giver,
Sol varma, förbarma,
Hos Vädret torrt
Nu Kölden Sommaren river.

(Det är sjutton verser till, så jag ska inte plåga er med resten. Enda anledningen att man kommer ihåg den är förmodligen titeln).

På tisdagen satte jag igång bäcken, för att få lite fart på islossningen, vilket mycket riktigt hjälpte. Och på fredagen, när dammen var riktigt isfri, kom kniporna för första gången i år. Nu går det fort, för även om nätterna är kalla blir det över femton grader i solen på eftermiddagarna. En vanlig definition av vår är att medeltemperaturen skall överstiga 0 grader i minst 7 dagar i följd, så därmed är våren officiellt här nu.

Förra söndagen gjorde vi ett försök att elda upp riset efter björkarna, men elden ville inte ta sig, för det var för kallt och fuktigt. Igår, (lördag 14.5), gjorde vi ett nytt försök, men fick avbryta, eftersom det var så knastertorrt att elden hotade sprida sig i omgivningarna, trots den måttliga vinden. Dagen därpå var det dock vindstilla och mulet, och vi fick äntligen eldat upp alla rishögarna. Vi var fyra stycken som hjälptes åt, Niklas, Katrin, Arvid och jag, och det gick förvånansvärt lätt; alltihop var avklarat på tre timmar. Vi hann till och med ta fram utemöblerna från skjulet, så vi kunde avsluta med en kopp kaffe på altanen. Och lagom till att vi var klara började det duggregna, vilket säkrade upp glödhögen för natten.

Kort sammanfattning av den senaste veckan:

Förra söndagen, 7.4 var det nattfrost för hittills sista gången, isen låg fortfarande på hela dammen, det var djup tjäle i jorden och stora snöhögar överallt.

Idag, 15.4, simmar fyra änder i dammen, björk och hassel har stora hängen och det är vårlökar överallt. Det är nu över 15 grader för sjätte dagen i följd och utvecklingen går rekordsnabbt. "Det blå gräset", som vi brukar kalla massblomningen av scilla på Guns tomt, är i full gång, och det surrar av bin och humlor överallt. Samtidigt blommar vintergäck, snödroppar, crocus och snöklockor fortfarande för fullt, och på lördagen slog de första påskliljorna, vitsipporna och corydalis rosea ut. I mitt woodland finns inga mattor av "blått gräs", eftersom rådjuren käkar upp scillablommorna, men annars ser det likartat ut. Snödroppar, påskliljor och jordvivor blommar på samma gång, och lundvivorna är redan på gång.

En utveckling som normalt skulle ha tagit ett par månader, har gått på en vecka..
Det är bedövande vackert , men definitivt inte normalt.

Jag är redigt trött på det här vädret och väglaget nu. Knaggligt och halt överallt, så man riskerar att bryta benen på varenda hundpromenad. Dessutom måste jag kliva över en stor trädstam, varje gång jag ska passera Norra portalen, eftersom både bensinen och sågklingan tog slut samtidigt för pensionärspojkarna, innan de hann stycka upp den i hanterliga bitar.

Men det är åtminstone ljust på morgnarna nu, och faktiskt även på sista kvällspromenaden, eftersom snön lyser upp i mörkret. På dagarna är det däremot för ljust; man får ont i ögonen av allt det vita. Ja, jag vet att jag låter gnällig, men det här är faktiskt en ovanligt usel vår.

Kalla nätter och soliga dagar är värsta tänkbara förhållanden för känsliga buskar, eftersom de börjar bryta för tidigt. Knoppar som börjar svälla under dagen, kan fryser sönder under påföljande natt. Snötäcket skyddar visserligen markvegetationen, men det skyddar också övervintrande mördarsniglar och deras ägg.

Och även om det är plusgrader under dagtid, går det i stort sett inte att göra någonting utomhus, eftersom stora snöhögar blockerar framkomligheten överallt. Så högarna av stamstumpar, grenar och ris ligger fortfarande kvar på östra ängen, i väntan på att det ska gå att komma fram med en skottkärra, så jag kan få undan dem. Förhoppningsvis bör vi åtminstone kunna kunna elda upp rishögen på plats i påsk, när delar av Familjen Familj kommer hit.

Enda nyheten från mitt woodland är annars att rådjuren tycks ha flyttat tillbaka till sin gamla vinterlega i hörnan mot Niklas och Katrins tomt. De har haft sitt sovrum i en stor lövhög där i många år, men flyttade ut under utbyggnadstiden, då de tydligen tyckte det blev för stökigt i området. Nu när byggtrafiken har lugnat ner sig, har de tydligen bestämt sig för att flytta tillbaka igen.

Hur vet jag nu detta? Jo, dels för att jag numera ganska ofta stöter på en liten rådjursfamilj på tre individer under de tidiga morgonrundorna med hunden. Och dels för att rådjuren inte bäddar efter sig. De sparkar upp löven i högen för att få en luftig och varm lega att borra ner sig i. Så medan resten av marken är snötäckt, finns det väldigt uppenbara lövhögar ovanpå snön, i det gamla "sovrummet".

Som vanligt är mina känslor när det gäller rådjuren lite delade. Jag tycker att det är ganska kul att de känner sig så trygga med mig och hunden att de beslutat flytta tillbaka, och de får gärna sova i mina lövhögar om de vill. Jag hoppas bara att de inte förväntar sig "Bed and Breakfast".

Fast med tanke på mina tidigare erfarenheter med rådjuren, så är det förmodligen precis vad de gör.