Det har varit konstigt väder senaste veckan, med rätt mycket sol på dagarna, men kylslagna nätter, med temperaturer kring 6-7 grader, när jag går den tidiga morgonrundan med hunden vid sjutiden. Sedan stiger termometern snabbt till normal sommarnivå.

Jag håller fortfarande på med efterslåttern, mest för att min energinivå fortfarande är låg, så det brukar bara bli ett par timmars räfsande, efter att jag tillbringat förmiddagen framför TVn med Downtown Abbey.

Mitt största pågående projekt i parken är annars en ganska stor uppfyllnad för en framtida skärmplantering i sydöstra tomthörnet mot Puttens och Amanda. Det har pågått till och från i flera månader redan och går mycket långsamt framåt. Delvis beror det på att alla fyllnadsmassor måste köras i ordentlig uppförsbacke, antingen från grushögen på Niklas och Katrins uppfart, eller från min dubbelkompost nedanför uthuset. Jag får en del hjälp av Arvid, som ju är yngre och starkare än jag, men det är ett utdraget företag.

Den roliga delen av jobbet, nämligen stödmuren, är dessutom redan gjord, så nu handlar det om rent monotont kroppsarbete, innan jag kommer fram till nästa roliga moment, som ju är själva planteringen. Jag har en del självuppdragna småplantor, bl.a av rhododendronsom förmodligen kommer att hamna här framöver, men jag hoppas också på att den vanliga höstrean i plantskolorna. Nu har dessutom grannen rivit sitt fula vedskjul, som delvis hotade att rasa in på min tomt, eftersom det lutade betänkligt. Det innebär att belysningen, och därmed växtbetingelserna blir betydligt bättre, så jag räknar med att kunna få till en riktigt fin plantering här.

Nelly och jag går numera vår morgonrunda vid åttatiden, en timme tidigare än normalt, för att undvika det värsta solgasset. Det verkar som om de flesta andra har kommit på samma idé, eftersom vi möter det vanliga gänget av hundägare, joggare och hurtiga vandrare, som håller en betydligt högre takt än vi.

Amanda och Paul med ungar har varit på besök under veckan, men åkte hem till England på söndagskvällen. Sofia bondade med Nelly, som annars brukar undvika barn; (Hon verkar tycka de är stökiga och högljudda. Med Sofia la hon sig emellertid glatt på rygg, för att bli kliad på magen). Det är alltid roligt att träffa Amanda, men hon oroade mig lite med en del lösa planer på att familjen eventuellt ska söka sig tillbaka till USA igen. (Elliot var positiv till förslaget och Sofia negativ). Men, som Paul sa; allt beror ju ytterst på jobbsituationen, (speciellt för honom själv, Amanda med sin mera allmänna bakgrund som administratör, lär ju ha lättare att hitta jobb var som helst).

Niklas och Katrin ska vara kvar en vecka till, men Arvid försvann över helgen för att tälta med kompisar. För tillfället är jag alltså ensam med trädgårdsjobbet, som just nu ägnas åt att bättra på jorddjupet i planteringen längs Ferievägen. Åtgärden initieras delvis av att en del buskar mår lite dåligt, efter två ganska torra somrar och en helt snöfri vinter emellan. Den utlösande faktorn var dock en liten blodbok, som jag drog upp med rötterna från en liten skreva ute på Talludden, där den definitivt inte hade en chans till någon framtid. Samtidigt får alltså den angränsande blivande syrenhäcken en extra skjuts.

Planen är att tömma alla ringkomposterna innanför taxushäcken, för att så småningom ge plats för årets nya höstlöv. Innehållet kommer huvudsakligen att hamna i kanten av dammen, dels vid utloppet och dels längs den västra stigen, där det finns rätt mycket ojämnheter som behöver fyllas upp.

Nu blommar klängrosorna på alla portalerna, och Niklas har hjälp mig att hålla undan en del av de nerhängande grenarna, men frågan är om det inte behövs en rejäl beskärning till nästa år. Jag tror en del grenar är sex meter långa, eftersom jag böjer och leder upp dem igen, när topparna når marken på frånsidan av roten..

I buskpartierna och längs dammkanterna prunkar valeriana, silverax, pulmonaria, aklejruta, blodnäva och stor ormrot, och häxörten fortsätter att bre ut sig överallt. Andra marktäckare har svårt att konkurrera med den, men det finns ganska stora partier med nävor och blåblommande ormöga, som klarar att hålla den stången, åtminstone hittills. Och så förstås den gulblommiga videörten, som växer lite varstans, och egentligen är väl invasiv och behöver hållas efter.Även på ängsmarken och längs vägkanterna är midsommarblomningen i full gång, med prästkrage, blåklocka, midsommarblomsteroch massor av smörblommor och gökblomster. Fast egentligen är det förstås mer högvuxet gräs än blommor; uppenbarligen är lerjorden i svackan runt dammen lite för näringsrik för att ängsblommorna ska ha en chans mot gräset. Men även en del av gräset är vackert så här års, med iögonfallande vita vippor.

Det är faktiskt dags att slå gräset, men motorklipparen vägrar förstås att starta. Det är samma visa varje år, och slutar som vanligt med att jag måste lasta in den i bilen och lämna in den på service. Dagen före midsommarafton var förstås inte bästa tidpunkten för detta, men nu är det gjort, och gräsklippningen får vänta några dagar. Och det är kanske lika bra, eftersom jag ändå inte har någon energi för större trädgårdsjobb just nu.

Det jag ägnar mig åt för tillfället är att försöka slå av så mycket som möjligt av gräset med lie, och där det inte fungerar, med min oumbärliga skära. Det tog som vanligt lite tid att komma igång, eftersom jag brukar hugga fast skäran i närmaste träd när jag är klar för dagen, och sedan glömmer bort vilket träd det var. Jag fick gå två rundor runt dammen innan jag slutligen hittade den. Skäran är faktiskt effektivare än lien, men nackdelen är förstås att man antingen måste gå dubbelvikt eller krypa på alla fyra. Jag har en liten vadderad plastplatta, som jag brukar använda för att skydda mina stackars knän, men även den har en benägenhet att försvinna.

Min energinivå är också extremt låg för tillfället, och det är nästan så jag undrar om jag kan ha fått en släng av corona, (fast det tror jag egentligen ändå inte). Jag är dessutom så in i norden trött på corona, som tycks ha tagit över både TV och tidningar numera. Var man än bläddrar är det bara corona, corona, corona…

Viruset verkar även ha tagit över vårdcentralerna totalt, och att få någon hjälp med andra krämpor verkar näst intill omöjligt.. I veckan försökte jag i en dryg halvtimme att ringa en vårdcentral, för att få råd, eftersom jag låtit en fästing sitta kvar på bringan lite väl länge, och det nu blev en rätt rejäl rodnad, när jag väl upptäckte den och drog loss den. Enligt rådgivningen på nätet bär man uppsöka vårdcentral för att eventuellt få antibiotika, om rodnaden kring bettet är större än 5 centimeter i diameter. Min rodnad är drygt 10 cm, så jag tyckte det verkade bäst att få ett råd på telefon, om jag behöver komma in.

Men min normala vårdcentral i Sörhaga, verkade helt och hållet ha gått över till att behandla och ta prov för corona, och påstod dessutom att provtagningen var stängd på grund av midsommarhelgen – (som ju faktiskt inte börjar förrän på fredag. Och det här var alltså på onsdagen). Så småningom gav jag upp och försökte ringa Ängabo och Centrum istället, men det var samma sak där. Jag lär få överleva det här fästingbettet utan antibiotika, men det ska förhoppningsvis gå bra.

Förmodligen beror det också på coronan att TV-programmen är så urusla just nu. Det verkar inte finnas några nyproducerade program alls, bara repriser. Fast en av alla dessa repriser har faktiskt räddat en del förmiddagar för mig i veckan. Det är Downton Abbey från 2010, som de började köra i repris igen, med början i måndags. Jag missade det första avsnittet, eftersom sändningstidpunkten sammanfaller med min dagliga långpromenad med hunden, men den här serien är faktiskt tillräckligt bra för att jag ska ändra på mina inrutade promenadvanor. Jag kommer alltså att sitta bänkad framför teven klockan tio på förmiddagarna framöver.

Under helgen var det fullt hus i båda familjehusen, och så här års går det ju att umgås säkert utomhus på verandorna. Och till helgen kom äntligen det aviserade regnet. De senare veckorna har väderleksrapporterna konsekvent utlovat regn en bit framöver, men när det kommer till kritan tar fronterna alltid någon annan väg, och regnet uteblir. Även denna helg hade det alltså utlovats regn och på lördagskvällen blev det äntligen av, när en ordentlig åskfront drog in från sydost. Det blev ett par skurar både på lördagen och söndagen. Fast långt ifrån tillräckligt, mycket mera behövs...

Eftersom Göran verkar ha blivit sittande för gott, och Gun därmed har tagit över rastningen av Castor, tycks det vara slut med de gemensamma bilburna hundrundorna i olika naturområden kring Alingsås. Jag tar själv ogärna ut bilen i onödan, om det nu beror på teknikfientlighet, klimatångest, eller ren snålhet, vill jag låta vara osagt. Förmodligen är det en blandning av alla tre motiven, och coronaviruset gör väl också sitt till just nu. Bilburen är jag hur som helst bara när matförråden sinar, vilket numera är ca var nionde dag – (behovet styrs av när filmjölken tar slut).

Det här gör förstås tillgången till varieradepromenadrundor rätt begränsad. Det tillgängliga närområdet begränsas av Mjörn i väster och E20 i öster, och järnvägen, som skär rakt igenom hela området i nordsydlig riktning, är förstås en kraftig barriär, som bara kan korsas på ett fåtal ställen. I princip har jag alltså bara tre val; Stadsskogen, Bryngenäs eller en kombination av båda. Det finns förstås rätt många olika stigar att välja emellan, både i Stadsskogen och Svärds Skog i Lövekulle, så det går lätt att hitta mindre variationer.

Jag har faktiskt lyckats gå ordentligt vilse i Stadsskogen flera gånger, vilket kan verka svårförklarligt, eftersom stigsystemet är så vältrafikerat. Det beror på min benägenhet att ge mig in på korsande småstigar, för att kolla vart de leder. (Eftersom de flesta av småstigarna har trampats upp av vilt, leder de tyvärr oftast antingen still sankmarker eller till gamla hyggen med tät uppväxande slyskog, och blir därmed i praktiken mest återvändsgränder). Dessutom är det konstigt skyltat; alla vägvisarskyltar man stöter på pear mot någon av utgångarna, istället för att markera en runda. Vid det här laget har jag dock koll på stigarna, så jag vet oftast var jag befinner mig.

Men till slut blir det ju lite enahanda att alltid hålla sig inom samma begränsade områden, och att gå samma väg fram och tillbaka är inte heller så kul. Dessutom vill man ju att en hundrunda ska ta minst en och en halv timme, och gärna två. Den längsta rundan i Stadsskogen tar 2.5 timmar, om man konsekvent väljer ytterspår överallt, men de flesta av mina andra lokala rundor tar bara drygt en timme.

Men förra veckan hittade jag faktiskt en ny variant på den kombinerade Stadsskogen-Bryngenäs-rundan, som förlänger gångtiden med åtminstone en kvart.Om man tar till vänster när man kommer ut ur Svärds Skog vid Bryngenäsviken, och sedan fortsätter en bit extra söderut på grusvägen runt viken, istället för att gå igenom den vanliga gångtunneln under järnvägen, kan man ta en extra sväng ut i ett litet skogsparti mellan järnvägen och Bryngenäsviken.

På vägen dit finns det dessutom ytterligare två tunnlar, som leder till en liten infartsväg för ett fåtal hus, och efter att ha passerat husgruppen kan man ta sig in i Stadsskogen från en ny angreppspunkt. Som en följd hamnar man plötsligt baklänges i stigsystemet, vilket kan vara förvillande.

Häromdagen återupptäckte jag också en fjärde variant av huvudrundorna, som jag inte använt på väldigt länge. Det finns nämligen ett sammanhängande stråk på östsidan av järnvägen, som räknat från Lövekulle består av en kombination av grusväg (Skaverydsvägen), gräsbevuxen timmerväg med igenvuxna hjulspår och ren gångstig närmast Bryngenäsviken. Trafiken på Skaverydsvägen, som leder från Stadsskogsgatan till ett fåtal hus, varav de flesta tycks vara sommarhus, är dessutom nästan obefintlig, och avståndet till järnvägen känns betryggande på hela sträckan.

Fast för att ta sig runt via den här förbindelsen måste man passera huset längst in, med ett par hysteriskt skällande hundgårdshundar och en ännu hysteriskare kvinnlig ägare, som anser att hon har rätt att stoppa även gångtrafik på grusvägen förbi huset, eftersom hon ”har byggt vägen”. Det sitter också en skylt med ”Privat väg, ej obehörig gångtrafik” längst in mot den innersta biten, plus ett par andra kreativa varningar, t.ex en bild av en hund med texten: ”Det tar oss 20 sekunder att springa från grinden till vändplatsen; hur fort springer du?” Skyltarna är förstås olagliga, eftersom allemansrätten definitivt tillåter gångtrafik på enskilda vägar, och ”hemfridssfären” rimligen inte lär sträcka sig utanför nätstängslet runt tomten. Det finns inte heller några ”förbudsskyltar” mot Bryngenäshållet, som jag ju kom från.

Men när ägarinnan kom utrusande för att skälla ut mig, kom jag ihåg varför jag inte gått den här vägen på tio år. Jag försökte faktiskt förklara hur det ligger till med gångtrafik och allemansrätt för den hysteriska kvinnan, men naturligtvis utan effekt.Det är irriterande, för det här är faktiskt en gen och någorlunda bekväm förbindelse, som är frestande att återanvända. Men även om man vet att man har all rätt att gå där och gärna vill ha variation i promenaderna, är obehaget att bli utskälld så pass stort att det förmodligen kommer att dröja ett bra tag innan jag gör om det. Och det finns ju också trevligare alternativ.

Min vanligaste – och mest älskade - hemmarunda är förstås den bekväma grusvägen runt Bryngenäs Slott, som är nästan osannolikt naturskön. Det är nog inte många förunnat att ha tillgång till en så fantastisk miljö inom sitt närområde. Vägen slingrar genom ett öppet kulturlandskap bestående av kuperade beteshagar, omväxlande med glesa skogspartier, där många av träden är urgamla och jättestora. Man har sjöutsikt under nästan hela rundan, och även om det går betande hästar och får i de flesta hagarna, bidrar det bara till den attraktiva landskapsbilden. Ett par av de finaste hagarna, närmast grinden mot vändplatsen till Lövekullevägen, är dessutom öppna, så man kan promenera igenom dem.

Hem kan man gå via grinden mot Östboviksvägen, och sedan sticka in skogen igen vid Scoutstugan, där ett gäng seniorer, som jag tror tillhör båtklubben vid Alfhem, serverar kaffe och choklad med tilltugg på lördagsförmiddagarna. Själv väljer jag däremot nästan alltid att gå uppför det långa triangulära fältet, som sluttar svagt uppåt mot skogen i öster.Därifrån kan man klättra över ett par stenmurar för att ta sig till resterna av Svärds Stuga, som kommunen tyvärr bestämde sig för att riva för några år sedan. (Förmodligen var de rädda för att ödestugan skulle bli ett ”tillhåll” för ungdomar, men med tanke på att dagens ungdomar oftast är hjulburna, och det inte finns några körvägar till stugan, tror jag farhågorna var överdrivna).

Numera finns det alltså bara några husgrunder och jordkällare kvar av det gamla torpet, men det är ändå en fantastisk miljö, med gamla fruktträd, rester av torpträdgården med påsk- och pingstliljor, och ett gammalt vårdträd i form av en jättestor lönn. Och så förstås alla sten- och stödmurar överallt, byggda av Svärd, som var expert på stenhantering och har byggt de flesta av murarna i Lövekulle också. Längs med den högsta kvarvarande muren, som hört till ett uthus, leder en stig ut genom skogen mot de öppna fälten längs Skårsvägen och Marbotorpsvägen.

För tillfället pågår utbyggnad av en ny bostadsgrupp i den västligaste delen av det stora fältet, men än så länge har den lokala opinionen lyckligtvis lyckats rädda huvuddelen av fälten.

Frågan är dock hur länge det varar. Både de här fälten, och ängarna mellan Lövekullevägen och sjön längre norrut, står under ständigt hot från de lokala byggmästarna, som ideligen bombarderar kommunen med planförslag på hur alltihop ska kunna byggas fullt med bostäder.

Min älskade lilla hund fyllde åtta år i november. Det är svårt att tro, eftersom hon fortfarande är så livlig och gladlynt. Men hon har faktiskt äntligen blivit ”vuxen”. Det sägs att welsharna inte mognar förrän vis sju års ålder, men för Nelly har det alltså tagit ytterligare ett.

Jag har oerhört svårt att tänka mig ett liv utan Nelly. Hon är en väldigt viktig del av mitt liv, på så många olika sätt, särskilt som jag annars lever ensam. Hon följer mig utan koppel, vart jag än går, hon ligger tåligt och väntar under en buske medan jag jobbar i trädgården, hon är en perfekt och ganska diskret sängvärmare, och hon tigger godis och smekningar på ett charmerande oemotståndligt sätt, genom att bara sitta och stirra dyrkande på mig.

Nelly är på många sätt en privilegierad hund, eftersom jag fick henne efter att jag gått i pension, och hon därmed ytterst sällan har behövt uppleva att lämnas ensam hemma. Om det är något jag ångrar i mitt liv, så är det att jag försökte ha hund medan jag jobbade heltid. Det ledde till att David blev så desperat att han lärde sig att öppna fönster, så han kunde hoppa ut från andra våningen för att springa och leta efter mig. Och till att Goliat blev så rädd för att bli lämnad ensam igen, att han inte ens klarade en halvtimme, efter att han flyttat hem till mor på gamla dar. Nelly är så trygg att jag utan vidare kan lämna henne ensam i flera timmar numera. Fast det händer förstås väldigt sällan, för jag har ju alltid möjligheten att lämna över henne till Göran och Gun, om jag vet att jag kommer att vara borta flera timmar.

Jag tror att min hund är den största anledningen till att jag hittills hållit mig väldigt frisk och aktiv för min ålder. Ju äldre man blir, desto mer frestande blir det ju att smita ifrån sådant som man även tidigare ogärna gjorde, eftersom vädret var för dåligt, eller det var fysiskt eller psykiskt jobbigt, eller bara urtråkigt. Man blir helt enkelt lite lat. Det är därför som den bästa försäkringen mot att sjunka ner i overksamhet och tappa konditionen är att ha en hund. För hunden tvingar en ut i ur och skur; minst en lång skogspromenad om dagen, och dessutom 3-4 kortare "kissrundor". Här gäller verkligen regeln; "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder".

Trots det kommer Nelly ganska säkert att bli min sista hund. Jag hoppas förstås att hon ska bli minst 15 år, eftersom hon verkar väldigt frisk och sund. Men i så fall skulle jag alltså vara 87 år, när hon dör. Ingen uppfödare skulle sälja en hund till någon i den åldern, och det skulle inte heller vara ansvarsfullt av mig, eftersom risken blir för stor att jag skulle dö eller bli "oförmögen" före hunden. Till och med Nellys uppfödare anförtrodde mig i efterhand, att hon varit tveksam om hon skulle sälja valpen till mig, eftersom hon tyckte jag var väl gammal. Det som tydligen avgjorde saken var att; "Du hade ju din dotter och hennes barn med dig, så jag räknade med att de skulle hjälpa till". (Att Katrin faktiskt bara är min systersonhustru, och dessutom bor 40 mil bort, brydde jag mig inte om att förklara). Det var dessutom rätt korkat av henne, för pensionärshundar är nog de som har det allra bäst, eftersom de sällan lämnas ensamma.

Numera kan jag ha Nelly lös överallt året om; jag kopplar henne bara på trafikerade vägar, och när vi möter folk ute i skogen. Det är förstås olagligt så här års, men jag bryr mig inte. Jag hade henne till och med lös utan problem under hela löpperioden, trots att hon villigt ställde upp sig och vek undan svansen mot slutet, när vi mötte någon av hennes favoritkavaljerer. Hon har tre stycken; den stiliga vallhunden i huset innanför granhäcken, unghunden Walter på Ekebacken, och den lilla vita pälstussen, som hon brukar hälsa på genom grinden, när vi passerar tomten på Svallåsvägen. (Pälstussen har ännu inte insett att han lätt skulle kunna ta sig ut, bara genom att hoppa upp på någon av de omgivande stenmurarna).

Nellys osynliga koppel är ca 40 meter långt, och även om det ibland händer att hon försvinner utom synhåll för mig på skogspromenaderna, så har hon själv järnkoll på var jag är. Jag behöver bara sätta mig ner på en sten eller stubbe, för att hon omedelbart ska komma farande, för att kolla vad jag gör. När hon var yngre hände det ibland att hon drog iväg efter både rådjur och harar. Men inte ens då blev hon borta länge, och försvann ytterst sällan helt ur synfältet. Numera ger hon oftast bara rådjuren en förströdd blick över axeln, när vi stöter på dem på promenaderna.

Det enda kvarstående jaktproblemet är fåglar. Hon är ju en fågelhund, och en kull med kringirrande trastungar, eller en flock kacklande höns kan fortfarande få henne att gå i spinn. Vid ett tillfälle under valptiden, när hon var mindre än fyra månader gammal, lyckades ett par kråkor locka iväg henne flera hundra meter ifrån mig, trots att hon redan från början var väldigt "klängig" och ogärna lämnade min sida. De jobbade systematiskt i par, genom att flyga lågt och sätta sig på marken ett par meter framför nosen på henne, och när hon sedan rusade fram flög den första kråkan upp, varpå parkamraten upprepade samma manöver. Exakt vad de ville uppnå är oklart, möjligen planerade de att anfalla och äta upp henne, efter att ha lurat henne tillräckligt långt ifrån mig. Eller också ville de bara retas.

Kråkor gillar nämligen att retas med hundar, det har vi sett många exempel på under åren. Bl.a brukade de driva David och Goliat till vanvett, när de fick sin mat utomhus sommartid. Även då jobbade de i par, och en kråka brukade landa alldeles intill matskålen, för att locka hunden att jaga bort den. Under tiden tog den andra kråkan för sig av hundmaten, och sedan skiftade de roll.

Kanske har Nelly sent omsider har insett att hon aldrig kommer att få tag i någon kråka, för numera passerar hon dem oftast utan att ägna dem mer än en förströdd blick, trots att hon ju faktiskt är en fågelhund. Möjligen har hon insettatt hennes "jägare" är ett totalt hopplöst fall, som aldrig kommer att skjuta någon fågel, som hon kan apportera. Eller också är det en variant av den pensionerade stinsen, som sitter på en bänk vid järnvägen och konstaterar: "Där går ett tåg... Det ger jag f-n i... Där går ett tåg till... Det ger jag också f-n i"...

Men fortfarande händer det ibland att hon faller för frestelsen att spränga upp en flock kråkor nere på fältet, bara för nöjet att få se dem flyga upp. Och fortfarande händer det ibland att hon tar ett extra ärevarv runt hela fältet, bara för lusten att springa fort.

Våren är definitivt här, även om nätterna varit kyliga, och hos Gun blommar ”det blå gräset” för fullt. (Själv har jag inget blått gräs, eftersom rådjuren konsekvent betar av alla scillablommor redan i knopp). Jag får nöja mig med narcisser, primulor och svalört, som rådjuren ratar, och för tillfället dominerar alltså gult istället för blått inom mitt område. Både forsythia, lundvivor och vanliga gullvivor blommar just nu i massor, medan jordvivorna från Wien börjar ta slut. Ormöga och förgätmigej svarar för det lilla inslag av blått som finns.Även slån, snöbollsbuske och fläder börjar komma igång, så här och var lyser det vitt också. Ännu har inte björkarna slagit ut, men det liksom hänger i luften, särskilt nu, när nattemperaturen börjar gå upp.

Jag har kollat tillbaka i mina anteckningar och jämfört med samma vecka under tidigare år, (och det visade sig att jag gjort precis samma jämförelse flera gånger tidigare, och alltid under samma vecka i mitten av april). Det visar sig också att vårblommorna alltid tycks komma igång under samma veckai mitten av april, oavsett temperaturen och hur vintern varit, så tydligen styrs de av ljuset mer än av vårvärmen. 2018 var en riktig hårdvinter, med både snö och is, 2019 var blöt och relativt mild, och 2020 är definitivt varmast hittills. En del nattfrost, och ett antal rätt kraftiga stormar, men bara ett par dagar med snö på hela vintern, och isen lade sig aldrig ens på dammen.

Den senaste veckan har förstås dominerats av det nedblåsta trädet. Dessutom behövde ytterligare ett träd tas ned, eftersom det fått sig en rejäl smäll och lutade nästan 30 grader. Pensionärstvillingarna sågade upp och tog hand om det mest akuta redan i förra veckan, men ännu återstår mycket jobb med att ta vara på grenar, kvistar och ett antal jättestora klabbar från stammen. Vid det här laget ligger resterna av de båda träden uppsorterat i olika högar ute på den stora ängen, och nu gäller det för mig att få undan högarna så snart som möjligt, innan gräset och ängsblommorna kommer igång.

Drivorna av sågspån och groparna efter maskinerna måste förstås också räfsas ihop och jämnas ut. Det visade sig tyvärr att trädet orsakat maximal skada på mina planteringar. Tre ganska stora buskar, som jag tidigare planterat utmed stigen, hade kvaddats totalt, och fick sågas ner vid marken. Förhoppningsvis bryter de igen så småningom, eftersom rötterna ju finns kvar, men det känns ändå rätt dystert. Tur i oturen var det också att jag ännu inte hade hunnit komma igång riktigt med planteringarna i just det här partiet, eftersom delar av marken var ett sankt lågparti, som behövde fyllas upp med höstlöv till rätt nivå först.

Tills vidare ägnar jag mig alltså åt att försöka bli av med högarna av kubbar och ris på stora ängen så fort som möjligt, och helst innan gräs och blommor börjar sticka upp på höjden. Klabbarna ska sorteras efter storlek, fraktas upp till vedförrådet, klyvas i 4 bitar och sorteras in i vedboden. Det är tungt att köra fulla skottkärror i uppförsbacke, men jag har en rejäl klyvyxa, så arbetet flyter annars på rätt bra. Tvillingarna underkände min första huggkubbe,och har försett mig med en ny, som är betydligt högre och stabilare. Den kommer uppenbarligen från den fällda eken och inte från pilen, eftersom klyvytan även efter flera dagars jobb visar väldigt små tecken på åverkan.

Det mesta av klabbarna kör jag alltså upp till min eget vedbod, för att klyvas, innan de sorteras in i vedboden. Mende långa grenarna lägger jag framför Niklas och Katrins vedförråd, där vi förhoppningsvis kan såga upp dem dem till småved senare, och även de största klamparna kommer så småningom att tas om hand i vedklyven där. Småkvistarna hamnar också på uppfarten, fast lite högre upp, där vi brukar ha det årliga påskbålet. För tillfället är det dock väl torrt för att elda, och jag vågar mig inte heller riktigt på det ensam. Just nu saknar jag verkligen Familjen Familj, som verkligen kunde ha varit till stor hjälp med det här jobbet. Det planerade påskbesöket blev ju aldrig av, och känns som en evighet sedan de var här sist. Sabla coronavirus!

Hittills har vi dock inte märkt av viruset så mycket här i trakten. Än så länge finnsdet bara ett fåtal inrapporterade fall i Alingsås, och jag åker fortfarande och handlar mat på Lidl en gång i veckan. Men förr eller senare lär det väl komma igång här också. Tills vidare håller vi oss snällt för oss själva här ute i Lövekulle. Gun och Göran och jag har bildat en liten lokal karantängrupp, och delar ofta på ett glas rödvin vid deras källaringång i vårsolen på eftermiddagarna. (Rödvinet bunkrade jag upp redan för ett par veckor sedan innan epidemin hunnit starta riktigt, och eftersom jag köpte flera lådor då finns det fortfarande ett aktningsvärt förråd kvar).

Nellys löptid verkar äntligen gått över, vilket är skönt. Hon löper bara en gång om året, men då desto längre, och så sent som för några dagar sedan ställde hon beredvilligt upp sig och vek undan svansen för den stiliga vallhunden från Michelssons hus, trots att hon då var på 23dje dygnet och löpet därmed borde ha varit avslutat.  Jag har faktiskt kunnat ha henne lös under hela löpperioden, både under arbetet på tomten och på promenaderna, trots att hon har två andra lokala kavaljerer som vi träffar ibland på kortrundorna här hemmavid; unghunden Walter från Ekebacken och den vita lilla pälstussen nere på Svallåsvägen, som hon brukar hälsa på genom grindspjälorna när vi passerar på vägen ner mot sjön.Något rajtan tajtan har det dock inte blivit, eftersom ägarna, till skillnad från mig, håller sina hundar ordentligt kopplade eller i löplina på promenaderna, och pälstussen ännu inte har insett att han enkelt skulle kunna hoppa upp på de omgivande stenmurarna och ta sig ut den vägen.

Viruset sprider sig tydligen som en löpeld över hela Sverige men än så länge tycks det inte riktigt ha nått hit till lilla Alingsås, och livet fortsätter i stort sett som vanligt.

Det som stör mig mest är egentligen att den ständiga rapporteringen på TV går ut över några av de program jag brukar titta på. När man än slår på TVn verkar det vara ändlösa rapporter om coronavirus, och samma sak när man öppnar en tidning. Och det blir ju rätt tjatigt i längden, eftersom vi gamlingar alltså ska hålla oss hemma.

Den mest bisarra rapporten i veckan var nog en blänkare på förstasidan i Alingsåstidningen, med rubriken ”Häst drabbad av ekvint Corona”, med en notis om hur Alingsås Ryttarsällskap tvingas isolera sin anläggning på Övre Nygård.. Jag tänkte ”what the hell?”, och bläddrade förstås fram till artikeln. Det visade sig dock vara en klassisk tidningsanka, viruset som hästen hade drabbats av var en  variant av corona, som naturligtvis bara smittade mellan hästar och inte hade ett dugg att göra med den pågående epidemin. I slutet av artikeln meddelades i en bisats att ridundervisningen på Nygård naturligtvis pågick som vanligt.

För min egen del har coronaviruset inte ändrat särskilt mycket - åtminstone hittills. Jag har alltid varit något av en enstöring, och ensamhet är inte något som jag lider av. Jag är dessutom nästan oförskämt frisk för min ålder, och drabbas väldigt sällan av förkylningar och influensa, annat än i väldigt mild form. Jag träffar mest folk utomhus, i samband med hundpromenaderna, fast min vanligaste hundkompis Marianne, har dragit sig tillbaka till säkerheten på ön med sina två tokiga welshpojkar. Och det är lika bra det, för Nelly har just börjat löpa.

I övrigt lyder jag uppmaningarna att hålla mig borta från folksamlingar, och det innebär egentligen ingen större uppoffring för mig, eftersom jag aldrig har hört till dem som hänger på barer och restauranger. Mitt enda stående kulturevenemang är Metropolitanoperans bioföreställningar, som Gun och jag tidigare brukade köra till Nossebro för varannan månad, men numera oftast ser i Alingsås, för att slippa bilresan. Den återstående föreställningen för säsongen, som skulle ha sänts på påskafton, är förstås inställd, men Gun rapporterade just att biografen betalar tillbaka pengarna.

Men man måste ju faktiskt ha mat, och lite förhastat ringde jag faktiskt städhjälpen, som kommer varannan vecka, och bad henne köpa med sig lite mjölk och fil, när hon kom hit förra torsdagen, vilket hon också gjorde. Fast omedelbart efteråt insåg jag att det fanns ju mycket mera som jag behövde förutom mjölk, så jag åkte ändå in till affären och bunkrade upp lite flera förnödenheter. Bl.a toapapper, som det skojats mycket om i pressen.

Och det lär jag nog fortsätta med, åtminstone ett tag till, för än så länge finns det bara ett registrerat fall i Alingsås. Visserligen har två snälla grannar redan erbjudit sig att handla åt mig, och ICA har skickat hem ett erbjudande om hemleverans, men på förmiddagarna, då jag normalt handlar, är det inte precis någon trängsel vid kassorna. I veckan gjorde jag faktiskt två ärenden till, apoteket för att hämta ut ett recept på fästingmedel åt Nelly, och systemet, för att bunkra lite lådvin åt mig och Göran&Gun, eftersom det låg alldeles intill. Båda ställena verkade rätt öde, liksom för övrigt hela stan.

Nelly och jag fortsätter förstås med hundpromenaderna, men även utomhus är det mera folktomt än vanligt trots finvädret. Jag gick i Karin Boyes Park som vanligt i samband med veckoinköpen på Lidl, och parken, som normalt brukar myllra av förskolebarn, var plötsligt helt öde. På hela rundan mötte jag bara en människa, och det var förstås en annan hundägare. Eftersom Göran har blivit sittande för tillfället, och Gun har tagit över rastningen av Castor, så går jag annars mest här hemomkring, eftersom jag även i normala fall undviker att köra bil. Det innebär antingen Stadsskogen eller Bryngenäs, eller en kombination av bådadera, och även om vi stöter på ett fåtal joggare och hundägare är det betydligt ödsligare än vanligt, trots vädret, som visserligen är kylslaget, men soligt.

I veckan gick jag dock en riktig långpromenad uppe i skogspartiet kring Lejonberget, tillsammans med Jim och hans glada mops. Det är faktiskt många år sedan jag senast träffade Jim, men han hade sällskap med min systerdotter Amanda för tjugo år sedan, och gifte sig senare med hennes bästa kompis Anna. Nu stötte vi oväntat ihop på parkeringen i Hjortmarka för ett par veckor sedan, och jag kände inte ens igen honom först, trots att han egentligen ser precis likadan ut som förr. (Det där är inget ovanligt för mig, jag har ansiktsafasi och är dessutom närsynt, så det händer nog tyvärr ganska ofta att jag stirrar gamla bekanta i ansiktet utan att reagera). Vi kom i alla fall överens om att träffas för att återta våra tidigare hundpromenader i Risveden.

Det var kul att träffa Jim och Anna igen, och jag fick även beundra deras sprillans nya mopsvalp, som Anna kom ut med på gatan. Som alla andra valpar var den förstås oemotståndligt gullig, och även om jag normalt är lite tveksam till kortnosade hundraser, tycks Jims och Annas mopsar vara helt befriade från andningsbesvär, och hänger fullkomligt obekymrat med i Nellys tempo uppe i det ganska kuperade området kring Lejonberget. (Fast 8-veckorsvalpen fick förstås stanna hemma, så det blev bara en mops på promenaden den här gången).

Det blev en ansträngande men trevlig runda, med bara ett negativt inslag. Halvvägs upp till Lejonberget stötte vi nämligen på en brant nybyggd sidoväg, som ledde rätt upp i skogen. Jag blev förstås nyfiken, eftersom vägen var betydligt större än vanliga skogsavverkningsvägar, men Jim visste besked. Något av kommunens två stora byggbolag hade fått för sig att det var en bra idé att dra igång ett bygge uppe på den här höjden.

Om man bortser från sådana elementära lokaliseringsförutsättningar som tillgänglighet, maxlutning på tillfartsväg och närhet till service, (vilka alla förstås saknades), så finns inte heller de mest elementära juridiska förutsättningarna, som t.ex bygglov eller en gällande detaljplan. Men sådana petitesser hejdade uppenbarligen inte de glada byggherrarna, som obekymrat satt igång med att hugga ner en massa skog för att förbättra sjöutsikten, och sedan nivåspränga en stor yta uppe på höjdplatån. Efter det hade tydligen bygget stoppats, för maskinerna stod stilla. Men planen är förmodligen att plöja ner så mycket pengar i de olagliga förberedelserna, att kommunen ska släppa fram resten också. Det finns uppenbarligen väldigt lite moral hos våra lokala byggfirmor.

Det märker man om inte annat på deras ständigt upprepade förslag om att bygga massor av bostäder på ängarna i Lövekulle, trots att både översiktsplan och fördjupning säger att det fortsatt ska vara naturområde, och trots att tillfartsmöjligheterna är milt sagt begränsade. De tycks ha en direktlina förbi planeringskontoret, direkt till några av politikerna i kommunstyrelsen.

Jag eldar ju i två vedspisar dagligen och som tändmaterial använder jag hopskrynklade gamla tidningssidor av Svenska dagbladet och GP, som jag får kassevis av Gun. (Själv prenumererar jag numera bara över nätet).

I morse råkade jag få upp en artikel från den 26 januari, med den alarmerande rubriken; ”Det nya mystiska viruset smittar på människor också”.

Längre tillbaka är det alltså inte sedan starten av det som numera dominerar alla media till den grad att åtminstone jag är rejält trött på all rapportering. Viruset har uppenbarligen spridit sig enormt fort. och även om epidemin hittills inte verkar ha nått Alingsås, så är det förstås bara en tidsfråga innan det kommer hit också. Nyheterna i både tidningar och TV domineras numera helt av corona, och det är extrasändningar i stort sett varje timme, om hur man ska förhålla sig till det. En riktigt korkat formulerad order, som alltså kom på söndagskvällen den 15:e, var att ”gamlingar över 70 år” skulle hålla sig inomhus.

Jaha, tack för det rådet! Själv är jag 81, och eftersom jag är fullt frisk och dessutom har hund, blir det förstås svårt att följa det. Jag har varken hemhjälp eller kommunal assistans, och både jag och hunden måste ju också ha mat. Nelly och jag går skogspromenader på minst två timmar varje dag, och oftast har vi sällskap av Göran och Castor.

På sistone har vi dock fått gå själva, eftersom Göran, (som ändå är sex år yngre än jag), haft problem med yrsel, och därmed med balansen. Han har ramlat omkull två gånger under de senaste tre veckorna, trots att han går med två käppar. Det största problemet med det är att han inte klarar att ta sig upp själv, och eftersom han är stor och tung, så orkar jag inte heller dra upp honom på egen hand. Första gången det hände var vi i Hjortmarka, och som tur var alldeles vid parkeringen, så vi fick hjälp av en annan besökare på väg till bilen. Andra gången hände det vid våra brevlådor, och lyckligtvis hade han mobilen med sig och ringde mig. Jag blev tvungen att gå in och väcka Gun, och med gemensamma krafter fick vi honom på fötter igen. Allt det här är förstås oroande, och vi bestämde oss för att det var dags med en koll på vårdcentralen för honom.

Under förra weekenden var Anna på besök med två av barnen och den nya cockervalpen Lelle, (och möjligen medförde de viruset, för Emil var tydligen hemma med en ”förkylning”). På sätt och vis vore det kanske lika bra, för uppenbarligen kommer man att ändå smittas av det förr eller senare, och kanske det är bättre att få det gjort medan man fortfarande är fullt frisk i övrigt. Än så länge, en dryg vecka senare, har dock ingen av oss insjuknat, så förmodligen var det bara en förkylning. Anna och jag tog en långpromenad med hundarna på söndagen. Det var meningen att lilltjejen Julia skulle gå med, men hon försov sig, så det blev bara Anna och jag. Och det var tur, för vi lyckades gå totalt vilse i ett område som jag egentligen känner väldigt väl. Vi gick och pratade, och Anna gick först på stigen, och hon kan förstås inte stigarna här ute. Jag tänkte inte så mycket på var vi var, förrän vi plötsligt passerade under en kraftledning, som vi definitivt inte skulle passera.

Sen blev det rörigt, men vi hittade dock hem till slut, och efter den oplanerat långa promenaden körde Anna alltså in Göran till akuten på vårdcentralen för en koll. Jag hade hoppats på att han skulle få en skallröntgen, men tydligen gjorde de bara en vanlig hälsokoll, och hittade ingenting alarmerande. Han blev inte ens testad för coronavirus, men kommer tydligen att bli sittande ett tag, så Gun har tagit över rastningen av Castor, och vill helst gå ensam.

Under veckan har Nelly och jag alltså gått promenaderna på egen hand, och på torsdagen gick vi i Karin Boyes Park, som är en av mina favoritparker. Trots att skogspartiet ligger direkt an mot bostadsområdet i Bolltorp, är det förvånansvärt stort, med vacker och varierad terräng och fina stigar. Man brukar också stöta på grupper av förskolebarn, som ofta är utspridda över ett stort område, och bl.a roar sig med att leka bergsbestigare i några rätt rejäla stup. (Det ser rätt vådligt ut ibland, men dagispersonalen, som mest håller till på en stor gräsyta i den centrala delen av parken, verkar lyckligt ovetande om vad de har för sig). Jag brukar normalt koppla hunden, när jag passerar ungarna, eftersom somliga – mest pojkar - är rädda för hundar. Om det är någon som ber att få klappa hunden är det alltid en flicka.

Den här gången var det dock annorlunda, och det beror förmodligen på coronaviruset, även om jag inte riktigt förstår sambandet. Istället för tre separata grupper av barn utspridda på olika platser i parken, mötte vi plötsligt alla tre grupperna tillsammans på en av stigarna, tågande i en väldigt lång rad, med lärare i början och slutet. Nelly och jag fick klättra upp i terrängen vid sidan av stigen, som är så smal att man inte kan mötas. Varför det på något vis skulle skydda barnen bättre att samla ihop dem i en enda stor, bevakad grupp ute i naturen, begriper jag inte. Ungarna verkade inte heller särskilt roade av situationen.

Liksom jag själv var de förmodligen rejält trötta på coronaviruset, redan innan det ens kommit igång här i Alingsås.

Det blev faktiskt inte någon ny storm den här weekenden; annars har de ju kommit med förvånansvärd regelbundenhet, en kring varje veckoslut. Däremot är det fortfarande översvämningar lite varstans. Det har också varit en jobbig vecka, på flera andra sätt.

Göran hade stuckit till Jönköping ett par dagar igen, för att hjälpa gamla mamma, eftersom den bror som annars praktiskt nog bor granne med henne, hade åkt till Stockholm. (Inger, som faktiskt fyller hundra i år, bor fortfarande hemma, och klarar det mesta själv, men familjen vill förståeligt nog hålla lite närkoll på henne).

Nelly och jag blev därmed lämnade åt oss själva, och eftersom jag försöker begränsa mitt bilkörande så mycket som möjligt, blir hundpromenaderna oftast förlagda till hemområdet. Vi startade med den klassiska Bryngenäsrundan. Sist jag provade den, för ca en månad sedan, lyckades vi ju faktiskt ta oss förbi den översvämmade grinden vid Scoutstugan, genom att klättra över muren. Den här gången hade dock översvämningen spridit sig till hela vändplanen, och medan jag balanserade fram till muren för att få en överblick av situationen, stod jag på huvudet över ett par trädstammar, och landade i ett stenrös.

Jag slog mig rätt ordentligt, så pass att jag blev liggande ett par minuter, för att kolla om jag brutit några ben. Ett tag funderade jag faktiskt på om jag skulle behöva ringa Gun för att få bilassistans, för jag kände mig alldeles snurrig, och det gjorde rejält ont på flera ställen. Skadorna visade sig dock vara koncentrerade till vänster knäskål och höger lillfinger, och hur jag lyckades slå mig samtidigt på två så pass avlägsna punkter förblir en gåta. Jag lyckades dock ta mig hem för egen maskin, fast jag fick välja omvägen via det långa gräsfältet och Svärds stuga, (som numera bara är en husgrund, eftersom kommunen tyvärr bestämde sig för att riva den för några år sedan).

Jag mådde rejält dåligt resten av dagen, om det nu berodde på chock eller lindrig hjärnskakning, vill jag låta vara osagt. Större delen av dagen tillbringade jag alltså liggande på rygg framför TVn, där humöret knappast förbättrades av att sändningen var usel, och både bild och ljud försvann i flera minuter då och då. Framåt eftermiddagen kvicknade jag till så pass att jag klarade av att gå de vanliga kissrundorna med hunden, och dan därpå kändes allt i stort sett normalt igen.

Jag drullar faktiskt omkull ganska ofta, och orsaken till att jag inte brukar slå mig särskilt illa när det händer, kan förmodligen härledas till min hästperiod för sextio år sedan, då jag brukade anförtros att rasta hästar, som stått skadade i veckor, och därför skulle sättas igång försiktigt genom utomhusrundor i skritt, samtidigt som de var fyllda av explosiv energi. Ägarna, som ibland var lite till åren, var förståeligt nog inte så pigga på att utsätta sig för detta själva, så uppgiften hamnade alltså ofta på mig. Jag brukade för det mesta klara av att hålla hästarna lugna, genom att prata med dem eller sjunga, med det hände förstås ibland att jag blev avkastad. Då gällde det att rulla ihop sig och försöka undvika utstickande armar eller ben, och min fallteknik blev efter varje gång förbättrad. Förmodligen sitter den kvar i kroppsminnet på något sätt.

Dagen efter hade alltså det värsta obehaget faktiskt klingat av, bortsett från att jag fortfarande hade lite problem med att gå nerför trappor. Men eftersom den dagliga utevistelsen begränsas både av skadan och vädret, var jag mera beroende än vanligt av en fungerande TV, och den hade alltså krånglat rejält den senaste veckan, med en hoppande bild som kommer och går. (Det sista jag hade försökt med dagen innan var att byta ut batterierna i fjärrkontrollen mot två stycken helt nyinköpta, men det verkade bara ha gjort saken värre. Den tidigare hoppande bilden hade nu frusit totalt, och det gick inte att koppla in satellitkanalerna alls). Jag beslöt därför att ringa distributörens support, och förvånande nog fick jag omedelbart kontakt med en ytterst hjälpsam dam, som ansträngde sig till det yttersta, för att lotsa mig fram till en förklaring. (Jag hade ju hoppats att någon tekniker skulle komma hem till mig och fixa alltihop på plats, men damen trodde att vi nog skulle kunna testa de olika kontrollerna över telefonen).

Jag vet inte hur det ser ut runt er TV, men min är av bordsmodell och står i en hylla och utrymmet bakom är ett totalt kaos, fyllt av dammiga och trassliga sladdar, med sex olika ingångar till själva apparaten. Den vänliga damen lotsade mig igenom alla tänkbara steg i att få igång apparaten igen, men eftersom det innebar att hantera två nästan likadana handkontroller utöver telefonen, och texten på alla tre var svår att tyda, när man ser lite halvdåligt och dessutom är stressad, blev det inte helt enkelt. Så jag blandade hela tiden ihop apparaterna, och både kände mig - (och framstod förmodligen även) - som en total teknisk idiot – vilket jag ju faktiskt också är. Och det blir definitivt inte bättre när jag känner mig stressad, vilket jag verkligen också var, vid det här laget. Den tålmodiga damen gav emellertid inte upp, även om resultatet av alla hennes förslag antingen resulterade i en helsvart skärm eller texten ”NO SIGNAL”.

Efter en dryg halvtimmes fruktlösa försök föreslog hon lite desperat att batterierna i handkontrollen kanske var slut. På vilket jag tvärsäkert svarade, att DET kunde det ju absolut inte bero på, eftersom jag ju just hade bytt ut dem. Damen envisades dock, och till slut plockade jag motvilligt fram en ny omgång batterier ur samma ask, och satte in dem. Och simsalabim! När jag tryckte på knappen för umptisjätte gången, gick TVn plötsligt igång, fullkomligt normalt.

Den enda förklaring jag kan tänka mig är att jag satt in något av de tidigare batterierna upp och ner – och det verkar ju faktiskt troligt, eftersom problemen förvärrades efter batteribytet. Det sa jag dock inte till den vänliga damen, eftersom jag inte ville framstå som en ännu större senil och oteknisk idiot än jag redan gjort. Jag bara tackade henne översvallande för hennes vänlighet och tålamod, och nu har jag alltså en fungerande TV igen.

Och det är ju bra, för nu är ju redan nästa ”nästan-katastrof” på gång; det nya corona-viruset sprider sig mer och mer, och förr eller senare lär det ju komma till Alingsås också. Då blir det besvärligt, men den litanian sparar jag till nästa vecka.