Det har varit omväxlande stekvarmt och ösregn under veckan; normal svensk sensommar alltså. Ännu har löven på träd och buskar inte börjat skifta färg, men det känns ändå lite som höst,. Skördetiden för bär och frukt är definitivt inne, och i en del fall redan över, även om jag själv sällan ids plocka blåbär och hallon numera. Men i år plockade jag åtminstone av en del av mina egna vin- och krusbär, eftersom det började bli tomt i extrafrysen i förrådet, och jag inte vill bli utan sylten till morgonfilen.

Många vilda träd och buskar har massor av frukt just nu, förmodligen beroende på knoppsättningen efter förra årets torrsommar. Både rönn och svartaronia har så mycket bär att grenarna nästan bryts under alla klasarna. Boels pärlrönn har dessutom både röda och vita bär, eftersom grundstammen har skjutit ett tjuvskott, som numera är betydligt högre än det ympade trädet. Det borde förstås tas bort, för att inte växa ihjäl det ympade skottet. Men eftersom Boel har deklarerat att naturen själv ska få välja vad som växer på hennes tomt, lämnar jag valet åt henne.

Varken rönn- eller aroniabär är förstås särskilt ätliga, det verkar som om inte ens fåglarna bryr sig om dem. Däremot skördade jag någon halvliter fläderbär i veckan, för att dryga ut min årliga fläderblomssaft, eftersom jag inte fick tag i citronsyra i affären. Huvudingredienserna är annars citron, socker och fläderblommor, och själva blommorna har legat i frysen sedan i juni. De ser inte direkt fräscha ut nu, men saften brukar bli en bra måltidsdryck; ett alternativ till det vanliga rödvinet, som nog alla vi familjemedlemmar i min generation konsumerar väl mycket av nu för tiden, särskilt sommartid.

Själv ransonerar jag mitt dagliga vinintag genom att bara hälla upp ett halvt glas, som sedan tas med till TVn, där jag oftast intar middagen numera, medan jag slötittar på Rapport. Det är en effektiv försäkring mot för hög konsumtion, eftersom oviljan att resa sig och gå upp till köket för att hämta påfyllning blir tillräckligt stor, för att jag ska hålla mig till det där halva glaset. (Jag har försökt tipsa Gun om mitt knep, men det tas inte väl upp).

Göran har drabbats av den lokala influensan, och eftersom karlar alltid tycks bli sjukare än fruntimmer, har han tillbringat den senaste veckan nedbäddad i sängen på övervåningen. Det innebär att Gun har fått ta över hundrastningen, och eftersom hon envisas med att alltid följa exakt samma rutin, har promenaderna denna veckan blivit rätt enahanda. Guns ständiga rutt går via Svärds skog och Scoutstugan till strandklipporna utanför grinden mot Bryngenäs. Där kastas ett antal pinnar i vattnet, som Castor får hämta, vilket uppskattas av Castor, som älskar att simma efter pinnar. Dock inte lika mycket av Nelly, eftersom Castor simmar så mycket fortare än hon, att hon inte har en chans att få tag i en enda pinne. Hon har därför upphört att ens försöka, och sitter istället bredvid mig på en utställd parkbänk, medan Gun sköter kastandet.

Det hela blir också lite begränsat av att Castor, som är lite korkad, aldrig har lyckats fatta att han förväntas lämna över pinnarna, eller åtminstone bära upp dem på land. Han bara släpper dem i vattenbrynet, och väntar sedan ivrigt på nästa pinne. Konstigt nog har det hittills funnit tillräckligt av dem på marken för att fylla behovet till nästa dag, men förr eller senare lär de väl ta slut. Förhoppningsvis hinner Göran komma på benen igen innan dess.

När pinnarna för dagen tagit slut går hemvägen alltid via det långa fältet och Svärds stuga. Själv tycker jag det är urtråkigt att gå precis samma runda varenda dag. Men alla förslag till variationer från min sida förkastas av Gun, oftast med motiveringen att det blir "för nära järnvägen". En fördel finns det dock med att gå här hemma i Lövekulle; Nelly löper fortfarande, och risken att träffa på intresserade hanhundar är betydligt mindre här ute, än på de olika, delvis bilburna rundorna som Göran och jag brukar gå i vanliga fall.

Även trädgårdsarbetet är rätt monotont så här års, eftersom gräsräfsningen aldrig tycks ta slut. Jag varvar med att skära ner ormbunkar och beskära de buskar som hotar att blockera stigarna totalt, men det är förstås bara en tidsfråga innan grenarna växer ut igen.

Till helgen hade SMHI aviserat ett omfattande busväder, med varning för höga vattenflöden, åska och ösregn hela söndagen, men av detta blev bara en liten skvätt på söndagsnatten och morgonen. Som så många gånger tidigare in år tycks huvuddelen av fronten ha passerat antingen norr eller söder om oss, och vi ligger fortfarande lite i regnskugga. Lyckligtvis dock inte katastrofal i år.

Lagom till att Familjen Familj dragit iväg blev det äntligen väderomslag, och för en gångs skull helt i linje med väderleksrapporten. Redan på natten till tisdagen kom en ordentlig regnskur, och sen dess har jag blivit ordentligt blöt på i stort sett varannan hundrunda. För hunden måste ju ut, oavsett väder, och om inte annat bidrar det till att jag håller mig i hyfsar god form. Och när nu det efterlängtade regnet äntligen kom, kan man ju inte gärna klaga på det.

Även Göran har försvunnit ner till Steninge på en vecka, så Nellie och jag har återupplivar ett antal av våra tidigare hundrundor, som annars prioriteras bort numera, eftersom Göran är beroende av någorlunda plana grusvägar, på grund av sina balansproblem. De stigar jag har har gått på under veckan är allt annat än plana, och man kan konstatera att Alingsåstrakten kan bjuda på ett stort antal platser med både vacker och dramatisk natur. Samtliga är utvalda för att de ligger inom bekvämt bilavstånd och tar omkring en timme att gå, men det finns alla möjligheter att utöka dem, (mer eller mindre frivilligt, för det är lätt att gå vilse ibland). Nedan följer en beskrivning av veckans rundor.

1. Lövekulle-Bryngenäs
Vi startade med en hemmarundan till fots, runt Lövekulle och Bryngenäs. Den går genom Svärds Skog, de öppna betesmarkerna kring Bryngenäs slott, där några hästar oftast går på bete, förbi hästarnas stall, vidare mot nya hagar längs sjön, med ytterligare betande hästar och slutligen tillbaka till Svärds Skog, via Scoutstugan, där man kan köpa kaffe och macka på söndagarna, serverat av Sjöscouternas äldre medlemmar. Ibland går det får i hagarna närmast sjön, men de var borta idag, så man kunde komma ända ut till vattnet och njuta av klippstränderna och de jättestora gamla ekarna.

Det här är en av de vackraste rundorna i hela Alingsås, med underbara kulturlandskap, och vi som bor i Lövekulle-Skår är privilegierade, som har sådan fantastisk natur alldeles inpå knuten. Enda smolken i mjölken är det nya bostadsområde, som kommunen just börjat bygga, på den övre, norra delen av Skårs ängar, men den lokala motståndsgruppen lyckades åtminstone hittills rädda resten av ängsmarken från bebyggelse. Än så länge, för både politikerna och de lokala byggmästarna har ett gott öga till Lövekulle-Skår och vill förfärligt gärna exploatera mera här ute. De har utnämnt Lövekulle till "Alingsås finrum", men har samtidigt som sin främsta ambition att förstöra området, genom att klämma in så många nya hus som möjligt på ängarna. Lokaltidningen redovisar nya exploateringsförslag i nästan varje år, men eftersom allmänheten vill ha kvar sitt finrum, dör de flesta av dem sotdöden - tills nästa exploatör får nästa idé.

2. Korpabergen i Mariedal
Tisdagens tur med Nellie ställdes till bergsplatån kring hundkapplöpningsbanan, kommunens tidigare soptipp. Man kan enklast nå den från Mariedalsvägen, men vi väljer oftast en angreppspunkt till stigsystemet som utgår från en fallfärdig lada vid Rothoffskärrsvägen. Därifrån tar vi oss först upp till den gamla tippen, som numera har täckts över och besåtts med gräs, och erbjuder en riktigt fin utsikt över omgivande natur. Här håller kommunen också på med ett experiment, där ett parti har besåtts med ängsblommor, mest vallmo, prästkragar och blåklint. Det är väldigt dekorativt så här års, och senare på hösten kan jag sno lite frön till mina egna ängsprojekt.

Från toppen av tippen går man ner mot Mariedal och Klinten, och dyker in i skogen igen en bit nedanför hundkappbanan. Det är ett ganska stort naturområde, med oerhört varierad terräng och ett rikt förgrenat stigsystem, men jag brukar hålla mig till den yttersta periferin, för att rundan ska bli lång nog. Det är också ett ganska populärt strövområde, så man möter ofta promenerande, joggare och andra hundägare. Terrängen är väldigt varierad, så man kan välja hur pass bekväm man vill att rundan ska vara. Ju jobbigare terräng desto färre möten, naturligt nog, och själv väljer jag alltså oftast de brantaste stigarna.

Den mest spektakulära biten av rundan följer kanten på ett tvärbrant stup ner mot ängsmarken kring Rothoffskärr i sydost. Stigen, som egentligen är rätt livsfarlig, går alldeles i kanten mot stupet, och man får klättra en hel del upp och ner, men det är utsikten värd. Även Nellie stannar ofta till vid kanten och stirrar intensivt ut över trädkronorna och ängarna nedanför. Ibland blir jag nästan lite nervös för att hon ska få syn på någon fågel i träden, och kasta sig ut över branten, men så dum är hon naturligtvis inte.

Så småningom letar sig stigen tillbaka mot sydostsidan av själva tippområdet, och därifrån kan man ta sig ner till den öppna dalgången nedanför. Lakvattnet från tippen hamnar så småningom här nere, och det finns gott om brunnat i kanten av sluttningen och ute på fälten. Ofta stöter man på stora tankbilar här, som ska tömma brunnarna. Stigen följer kanten av ängsmarken en bit, innan den dyker in i skogen igen, nu på en betydligt lägre nivå, och därifrån finns det flera altsrbariv att välja på för att ta sig tillbaka till ladan.

3. Rothoffskärrsskogen
På onsdagen tog vi en långrunda i der stora skogspartiet mellan Boråsvägen och E20, där Göran och jag numera annars bara går fram och tillbaka på en av grusvägarna i området. Nu klättrade emellertid Nellie och jag istället uppför en brant stig, som leder in i hjärtat av det stora skogspartiet. Först har man lite utsikt över bergsplatån och ängsmarken som vi besökte igår, innan man dyker in i den riktiga storskogen. Lite längre fram finns en sorts knutpunkt, där flera stigar löper samman med en körbar väg ner mot bebyggelsen i Torvmossen och Dammen. Det finns två olika rundor att välja på, och idag tog vi den längre, som sammanfaller med den s.k Potatisleden på en ganska lång sträcka. Bortsett från den första uppförsbacken, är den här rundan inte särskilt naturskön, det är mest gles blandskog i olika åldrar, med en hel del hyggen. Det finns bara en enda sjö, Blåtjärnet, i hela skogspartiet, och den passerar man inte på den här rundan.

Däremot är området jättestort, det sträcker sig ända ut mot sjöarna Gerdsken i nordost och Stora och Lilla Färgen í söder. Där finns gott om vilt, både rådjur och älg, så man gör klokt i att hålla sig borta under älgjakttiden. Det är också lätt att gå vilse här, eftersom det finns en del avverkningsvägar, som bara består av ett par hjulspår, och de leder förstås bara fram till olika hyggen, som alla är nästintill oframkomliga. Inte heller grusvägarna utgör något sammanhängande system, de leder bara fram till enstaka hus mitt ute i ingenting. Man gör därför klokt i att hålla sig till de båda huvudstigarna, som är markerade med färgkodning, och iordningställda med träspångar över de sanka partierna. Den längsta spången är flera hundra meter lång. Jag har gått vilse här flera gånger, när jag har försökt följa mindre stigar, som visat sig vara viltstigar. Terrängen utanför huvudstigarna är ofta besvärlig med mycket sankmarker, raviner och stup, som leder en i helt andra riktningar än man planerat från början. Genvägarna har alltid resulterat i en eller flera timmars ande, innan jag hittat ut till någon av grusvägarna.

4. Bolltorpsskogen
På torsdagen blev det som vanligt det lilla skogspartier i Bolltorp, där jag faktiskt går själv varje torsdag, delvis för att det ligger nära Lidl, där jag veckohandlar mat, men mest för att det är min favoritpromenad. Det är det minsta av alla skogspartierna, men också ett av de vackraste, och fullt av bekväma promenadstigar. Man kan pressa ut tidsåtgången till en timme, genom att konsekvent välja de stigar som följer ytterkanterna på skogspartiet. Det gör att man kommer rätt nära angränsande villabebyggelse i sydost, men eftersom terrängen är ganska brant, och villorna ligger på en betydligt lägre nivå, innebär det inga problem med att hunden springer in på privata tomter. Man stöter också ofta på en liten flock med dovhjortar här, men Nelly är blasé vid det här laget, och ger dem oftast bara en förströdd blick. Jag är inte ensam om att gilla området; det är ett populärt strövområde, och man kan träffa på både joggare och andra hundägare, och ibland hela skolklasser, som kommer hit på friluftsdagar. Det beror förstås på att området bjuder på vacker och omväxlande natur, med både bergspartier och lövskog, små gläntor och utblickar över både staden och den vidsträckta dalgången med odlingsmark, som hör till Nolby gård. Det är speciellt vackert där på vårarna, när alla liljekonvaljerna blommar.

I området finns dessutom en sevärdhet, den s.k Karin Boyes Minnessten, som dock kan vara rätt svår att hitta, eftersom det saknas skyltning och den inte ligger vid någon av huvudstigarna. När Karin Boye bestämt sig för att avsluta sitt liv, gick hon upp i den lilla skogen, och satte sig vid den här stenen, efter att ha svalt ett stort antal sömntabletter. Först trodde man att hon bara hade gått vilse, och letade efter henne på alldeles fel ställen, borta vid Brobacka och Laggarebacken. Skogarna kring Alingsås var vilda och svårtillgängliga på den tiden, och det tog tre dagar innan hon hittades. Och varje gång jag går förbi den här platsen ekar Hjalmar Gullbergs dikt, Död Amazon, i mitt huvud:

Svärd som kämpar mot övermakten,
du ska brytas och sönderslås.
Starka trupper har enligt TT
nått Thermopyle, Greklands lås.
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.

5. Stadsskogen
På fredagen blev det Stadsskogen, ett ganska stort strövområde, som tidigare var en sorts pendang till Hjortmarka, med flera färgmarkerade rundor, (fast det aldrig varit lika frekventerat). Det var tidigare ett av våra vanligaste mål för hundpromenaderna, eftersom det ligger så nära Lövekulle. Numera är ju Stadsskogen ett av kommunens största utbyggnadsområden, med en bro över järnvägen och en huvudväg, Stadsskogsgatan, mellan E20 och Lövekulle, tvärsigenom den gamla storskogen. Ytterkanterna av området mot sjösidan bebyggdes allra först, eftersom sjöutsikt står högt på önskelistan för husköpare. (En följd av detta är att området numera ser ytterst tråkigt ut från sjösidan).

Den norra delen av skogen är alltså i stort sett redan borta, men den södra finns fortfarande kvar, och det finns två huvudstigar in i den, "Naturdalen" och "Kulturdalen". Det enklaste sättet att ta sig dit är förstås att ta bilen över bron, och parkera vid någon av dessa ingångar, vilket är vad Göran och jag brukar göra, i den mån vi alls går där nuförtiden. Oftast passerar vi bara igenom med bilen, på väg till något annat av våra promenadområden, (och jag blir regelbundet deprimerad, för att jag tycker nybebyggelsen är så beklämmande ful).

Idag valde jag dock att gå till fots utmed stranden, och ta mig upp mot centrala Stadsskogen via gångtunneln vid Alfhem och en GC-väg utmed Ekhagsgatan. Jag valde förmodligen fel dag, eftersom man just börjat bebygga de två sista kvarvarande kvarteren på ömse sidor av Stadsskogsgatan. Stigen in mot Kulturdalen var därför blockerad av en traktorgrävare, så jag fick traska en bra bit bort mot Naturdalen, innan jag kunde ta mig upp i terrängen. Redan dagen därpå var hela byggplatsen mellan stigarna inhägnad med nätstaket, men förmodligen kommer både entréstigarna och den södra delen av skogen ändå att finnas kvar ännu ett par år. Den dagen de börjar bygga matargator in i den södra delen, är Stadsskogen dock definitivt förlorad som strövområde.

Än så länge finns dock en stor del av det kvar ganska oförändrat, så det blev ändå en rätt lång skogspromenad idag. Jag hade planerat att ta mig hem via gångtunneln mot Bryngenäs och Svärds Skog, men det finns två stigar ner mot järnvägen, och den jag valde landade i ett stort kalhygge. Så hellre än att ge mig i kast med det valde jag att istället följa Skaverödsvägen utmed järnvägen tillbaka till Stadsskogsgatan och bron. Den är inte särskilt rolig, men eftersom den bara leder till ett halvdussin hus, är den åtminstone relativt bilfri.

På lördagen kom Göran hem igen , så beskrivningen av de andra mera otillgängliga hundrundorna i trakten får stå på vänt till nästa gång han försvinner ner till Steninge igen.

De senaste två veckorna har det varit fullt med folk i båda familjehusen, även Paul och Amanda med ungar kom från England. De enda som fattas är Halmstadgänget och så Arvid, som gör första veckan i lumpen.

Första veckan såg man inte så mycket av gänget, eftersom vädret var stekhett. Familjen Familj tillbringadedärför en stor del av dagarna nere på badstranden, men eftersom jag inte kan ha med Nelly där, väljer jag själv att bada ute på Talludden istället. Det är lite stenigt och brant och halt, så man får sätta sig på rumpan och hasa ner i vattnet, men är man bara försiktig, är det inga större problem.

Den ihållande värmen gjorde också att arbetslusten var låg hos mig, men efter att Niklas och Katrin slog av gräset med röjsåg förra veckan, försökte jag nu räfsa undan så mycket som möjligt av höet. Det visade sig vara ovanligt svårt i år, förmodligen för att gräset hade hunnit lägga sig innan slåttern, så att det inte finns någon egentlig stubb, utan en blandning av lösgräs och långa, liggande strån, som fortfarande sitter fasr i roten. Det är dessutom fortfarande olidligt varmt, så jag orkar inte hålla på långa stunder. Det enda som driver mig är egentligen att ju längre jag väntar, desto tyngre kommer det att bl, eftersom gräset forsätter att växa.

På onsdagen den här veckan blev det dock en intensiv arbetsdag, då Niklas, Lennart, Paul och Amanda tog sig an bron ut till ön. Efter att ha bundit upp rankorna från en av klängrosorna, som mer eller mindre blockerat tillgängligheten i år, bytte de ut de gamla och halvruttna brädorna på bron mot nya och fräscha. Det gick förvånansvärt snabbt, trots att de måste såga till längderna för hand. (Byggbolagen vägrar att göra det, eftersom de inte vill blanda upp spånet från tryckimpregnerat virke med övriga rester som går till förbränning).

Själv deltog jag inte i broprojektet annat än med uppmuntrande tillrop, eftersom jag forfarande håller på med att räfsa hö på ängen intill. Men arbetsgruppen gjorde en snabbt och effektiv insats, så nu går det att ta sig ut och in på ön igen utan att riskera livhanken. Lite oroande är det förstås att bågarna som bron vilar på visade sig vara ordentligt anfrätta vid brofästet, där de varit i direktkontakt med marken. Men eftersom dimensionerna är väl tilltagna, hoppas jag ändå att konstruktionen kommer att hålla min tid ut. Det är dock mindre än 20 år sedan ön och bron ursprungligen anlades, så lite märkligt är det kanske att förruttnelsen har gått så snabbt. Men det beror förmodligen på den fuktiga omgivningen.

Nya brädor på bron

Jag trodde årets arbetsinsats i parken därmed var slut, men på fredagen överaskades jag av ny aktivitet. Gossarna dök upp med en hyrbil och släpkärra, och flaket fyllt av marksten, för nu skulle även beläggningen på ön göras om; den här gången med sten, för att det skulle bli hålla längre. Om bron hade varit anfrätt av tidens tand, var nämligen tillståndet hos trätrallarna på ön ännu värre. Devar så uppruttna, att de föll sönder i flagor, när de plockades upp.

Den här gången deltog även jag i arbetet, som inleddes med en del dividerande om vilket mönster vi skulle välja. Eftersom plattorna var rektangulära, och sittplatsen är åttkantig, (och dessutom inte helt regelbunden), var det ett rätt komplicerat problem. Det enklaste hade förstås varit att bara lägga dem i halvstensvis förskjutna rader, men efter lite diskussion fastnade vi för en lite mer avancerad design, med återkommande förskjutna block av 5 plattor. Det passade förvånansvärt bra med måtten, även om det förstås blev en del problem i hörnen, men det hade det blivit även om vi lagt stenarna i enkla rader. De resterande hålrummen i hörnen fylldes med väggrus, och det ser riktigt bra ut efteråt. Möblerna ska ju ändå stå i den centrala delen, där underlaget är jämt och hårt.

Hela idén bakom bron och utvidgningen av ön var ursprungligen att jag ville kunna odla buskrosor, på en plats där rådjuren inte kom åt att käka upp knopparna. Jag har inte exakt koll på tidpunkterna, men själva bron bör ha tillkommit kring sekelskiftet. De bågformade limträbalkarna tillverkades av Sofia och Mats, och radien på bågarna bestämdes av storleken på deras snickarverkstad. De lyftes på plats av tre långa och starka gossar, under högljudda svordomar, eftersom de stod till midjan i vatten, och hadestora problem med både vikten och manövreringen. Men när konstruktionen väl stabiliserats genom att de första tvärbrädorna skruvats fast, gick resten ganska snabbt.

Utvidgningen av själva ön och sittplatsen i centrum svarade jag själv för,något år senare. Då planterades även buskrosorna, efter att jag kört ut ett oräkneligt antal skottkärror med sten, grus och matjord över den nya bron. Metallställningen, som gjordes av Peter, kom till 2016, eftersom rosorna då hade vuxit sig så oregerligt stora att de krävde stöd. Numera täcker de nästan hela ställningen, så man sitter under ett välvt tak av roengrenar.

Den här gången gick hela jobbet betydligt snabbare, eftersom täckbrädorna på bron kunde ersättas successivt, och även stenläggningen gick lättare än vi trott. Så efter två dagars intensivt arbete, där större delen av Familjen Familj deltog, kan nu pojkarna kan ta sig en öl i bersån igen. (Det är faktiskt mest Niklas och Lennart som använder ön i normala fall, förmodligen för att de behöver en paus från familjens alla fruntimmer).

Der har varit ett par intensiva veckor, med mycket umgängesliv. Utöver familjemedlemmarna från Stockholm, Blekinge och England, har de också genererat ytterligare besök. Bl.a kom Amandas gamla bästisar Anna och Sula ut, och på fredagen dök även Jim upp, lagom för att beundra Familjen Familjs storverk på ön. Det var evigheter sedan jag såg alla ungdomarna sist, så det var kul att få träffa dem. På torsdagskvällen kom också Ove och Margareta på besök, och då blev det långbord på Wellfeltarnas veranda.

Men på söndagen försvann allihop igen, utom Boel och Lennart, som stannade en extra dag för att vila upp sig. Så nu återgår livet i parken till sin normala stillsamma lunk, och det finns fortfarande stora gräsytor som behöver räfsas. Frågan är bara när, för det har förutspåtts regn de närmaste två veckorna.

Om det nu blir av. Hittills har alla regnfronter tagit en omväg runt runt vårt område, men förhoppningsvis kommer det efterlängtade regnet även hit den här gången.

Arbetsgruppen, efter avslutat värv

Tidningarna har varit fulla av rapporter om vilket förfärligt uselt sommarväder det har varit, och om hur folk är desperata och köper flygresor till alla möjliga ställen, för att få några soltimmar alls under semestern. Men just i vårt lilla hörn av Sverige, som tydligen ligger i regnskugga, känner vi inte igen oss i den bilden. Här har det knappast regnat alls sedan i maj; totalt har vi kanske fått 25 millimeter. Den ena fronten efter den andra vandrar förbi, antingen norr eller söder om oss, och lämnar i bästa fall några droppar efter sig. Solen skiner i stort sett hela dagarna, och det är mellan 20 och 25 grader varmt. Alltså fullständigt idealiskt sommarväder, om det inte vore för torkan, som vid det här laget har börjat stressa livet ur oss trädgårdsägare. Jag har stödvattnat sedan början av juni, eftersom en upprepning av fjolårets torka vore katastrof för växtligheten, Men man kan ju inte vattna överallt, så jag flyttar runt spridaren var fjärde timme till det känsligaste platserna.

Men faktum är att det växer det så det knakar överallt i år, även om det har varit sparsamt med regn. Det började med en fantastisk rhododendronblomning, och trots fjolårstorkan - (eller kanske tack vare den)? - är växtkraften nu enorm. Nyskotten på en del stora rhododendron är halvmeterlånga, och även andra buskar breder ut sig, så att man knappast kommer fram på stigarna längre. Jag har börjat gå runt med sekatör och grensax för att säkerställa tillgängligheten på stigarna.

Samtidigt jagar jag som vanligt aspuppslag, för trots att jag ringbarkade moderträdet förra året, fortsätter småplantorna att sticka upp överallt. Det kommer att ta många år att bli av med den här lilla skogen av ungasp, som alltså är en enda individ, trots att den numera upptar en yta av minst hundra kvadratmeter. (Aspen lär vara världens största träd, om man bara räknar ytan, inklusive rotskott, istället för höjd och stamomfång, som ju annars är det normala sättet att mäta storlek).

Det börjar bli dags för höskörd och även för den årliga ansamlingen av Familjen Familj i Lövekulle. Niklas och Katrin var först ut; de kom förra söndagen och slog som vanligt av alla de nedre ängsytorna med röjsåg. Själv gav jag mig på de övre ytorna, med min gamla motorgräsklippare. Den vägrar fortfarande att starta för mig, men Niklas drog igång den, och jag hann klippa större delen, innan bensinen tog slut,. Naturligtvis misslyckades jag med att starta den igen, trots att jag väntade ett dygn efter påfyllningen. Och under tiden hade Niklas och Katrin försvunnit igen, först till Halmstad och sedan på andra äventyr.

Så jag övergick till att rensa vegetationen kring bäcken och övre dammen med skära, för både strutbräken, plymspirea och jätterams har blivit alldeles för vidlyftiga där. Runt själva bäckutloppet hade även vassen blivit väl vidlyftig, så jag tog ner så mycket jag kunde nå från fast mark. Resterande får Niklas ta hand om, när han gör sin årliga heroiska röjningsinsats längs strandkanterna, genom att vada ut i dammen och dra upp så mycket som möjligt av vassen med rötter och allt.

På torsdagen dök Boel och Lennart upp, och jag tvingade förstås genast Lennart att starta gräsklipparen åt mig. Han fick faktiskt dra i snöret åtskilliga gånger innan den behagade gå i gång, så uppenbarligen beror problemen inte enbart på att jag börjar bli svag och skröplig. Det slutar förmodligen med att jag måste byta ut den, för det är alltför irriterande att vara beroende av någon annan som startar maskinen, varje gång gräset behöver klippas, även om det inte är så ofta jag gör det.

På torsdagen kom Amandas gäng med taxi från flygplatsen, och nu är Niklas och Katrin på plats igen också, så det är fullt hus i båda familjehusen. Än så länge håller värmen i sig, och större delen av gänget tillbringar dagarna nere på badplatsen, så hittills har jag inte sett så mycket av dem. Själv är jag nämligen inte så road av badliv och strandträngsel, så för min del blir det mest en solstol i skuggan med en god bok, eller möjligen ett snabbt eftermiddagsdopp med Nelly ute på Talludden. Trädgårdsarbetet har jag gett upp vid det här laget, bortsett från att jag fortfarande flyttar runt vattenspridaren var fjärde timme. Det är helt enkelt för varmt för att jobba.

Familjen Familj vill förstås ha fortsatt sol och värme, men själv är jag elak nog att hoppas att nästa regnfront, som är aviserad till onsdag, inte ska gå runt oss, som alla de tidigare gjort. Ett passerande åskväder på söndagen bjöd på mycket mullrande, men bara några droppar regn.

Det skulle verkligen behövas en rejäl rotblöta nu.

Mitt senaste projekt är att försöka hejda det alltför stora utflödet av vatten från näckrosdammen. Det rinner hela tiden vatten i bäcken ner mot fälten, och huvuddelen av det lär komma från min damm, särskilt nu, när det knappast har regnat på flera veckor. Det finns också en svag punkt i norra ändan, där stranden är flackare och lägre än i övriga delarna. Det var Skanskas killar, som under vägbygget envisades med att det borde finnas ett bräddavlopp, trots mina protester. Själv hade jag hellre sett att de hade tätat kanten med en del av den uppgrävda bottenleran. Vi enades till slut om en kompromiss, med en stenkista utanför en tröskel, och förmodligen finns det också ett utloppsrör i botten av bortre ändan av stenkistan.

Min plan nu var att bättra på själva tröskeln, genom att höja strandkanten mot vattnet. Tyvärr har jag ingen blålera till hands den här gången, men jag hoppades att det skulle var tillräckligt att få upp bottennivån med några decimeter. Så jag startade med att räfsa upp massor av bottenslam, nerfallna löv, kvistar och ganska stora grenar, från botten till strandkanterna kring utloppet. Jag har avsiktligt låtit bli att fylla på vatten under sommaren, och det gör att strandbotten är blottad på långa sträckor, så det ser verkligen skräpigt ut. Och det går förvånansvärt lätt att räfsa löv även under vatten, även om man måste balansera på den branta strandkanten innanför. Så under början av den senaste veckan har jag räfsat en stund längs botten av strandkanten. en liten stund varje gång jag passerat dammen på de dagliga morgon- och kvällspromenaderna med Nelly.

Som vanligt växte projektet medan jag höll på. Efter ett par dagar hade jag fått upp bottennivån i den norra strandkanten med flera decimeter, men insåg att det skulle behövas något stabilare för att hålla lösmassorna på plats, när väl vattenytan stiger igen. Som tur var hade jag resterna efter min gamla slipertrappa till hands. Även om de gamla slipersen är gamla och delvis uppruttna, verkade de tillräckligt stabila för att fungera som kant för uppfyllnaden. Sedan bättrade jag på nivån och stabiliteten med att varva bottenslammer med åtskilliga kärror väggrus. Men jag var fortfarande inte nöjd med nivåerna, eftersom jag ville ha en jämn sluttning uppåt mot de angränsande stigarna. Så nästa steg blev att köra dit innehållet i en av de närmaste ringkomposterna, som innehöll en blandning av tidigare ängsgräs och höstlöv. Det innebär att det förmodligen finns en hel del frö av både gräs och ogräs i komposten, men det är snarast en fördel, eftersom fröplantorna lär hjälpa till med att stabilisera sluttningen.

Tyvärr visade sig komposten innehålla ett snokbo, och det är inte första gången jag fått ett antal ringlande småormar på grepen, när jag kastat om en lövkompost. Jag har ingenting emot snok i och för sig; de är en del av kretsloppet, och det är häftigt att se dem simma i dammen med svallvågor efter sig. Men egentligen har vi redan väl mycket snok i parken, och jag misstänker också att de är huvudanledningen till att grodorna har försvunnit, så jag vill inte ha alltför många fler. Men att störa ett bo med halvvuxna ormungar är ändå något man helst vill undvika. Det blev alltså att be om ursäkt och dra sig tillbaka. Så den sista uppfyllnaden fick jag göra dan därpå - från en annan kompost.

På tisdagen vred jag äntligen på kranen för att fylla upp dammen. Vattenståndet var då så lågt att botten var blottad i strandkanten på flera andra ställen än vid utloppet. När jag stängde av vattnet igen, ett drygt dygn senare, visade det sig att mitt projekt inte var helt lyckat. Det berodde huvudsakligen på att de gamla slipers, som jag använt som stabilisator mot vattenkanten, visade sig var lättare än vatten, trots att de legat halvt nergrävda utomhus i 40 år. Det är väl en följd av fjolårets torka, och det har ju inte regnat särskilt mycket i år heller. De kommer förstås att sjunka till botten småningom, men just nu flyter de alltså, och därmed vilar hela uppfyllnaden på lösan grund, eftersom den annars mest består av halvförmultnade kompostlöv, som ju inte heller var helt mättade med vatten.

Det såg inte särskilt snyggt ut, med både löv och slipers som flöt omkring på ytan. Men eftersom den lilla ström som finns i dammen ändå lär vara riktad mot utloppet, kommer det hela i stort sett att bli kvar på plats. Under tiden behöver jag både höja och tynga ner hela uppfyllnaden med åtskilliga kärror väggrus. Men det lär få anstå ett par dagar, för nu hade hela det upphöjda partiet förvandlats till sumpmark, med stora vattenpölar i ytan. Vad jag egentligen skulle behöva vore en rad med stenar på dammbotten utanför, för att hålla alltihop på plats. Men tyvärr har jag lite ont om sten just nu, eftersom huvuddelen av mitt förråd gått åt till stensättningar och stödmurar. (Vad jag dessutom skulle behöva är ren blålera för att verkligen täta till kanten, men det lä inte bli lätt att få tag i, om jag inte vill betala ett astronomiskt pris för keramiklera. Gun föreslog att jag skulle kontakta Alingsås kommun, som kanske får upp blålera vid något nybygge, men det verkat vara lite besvärligt).

En positiv sak var dock att utflödet i bäcken mot fältet faktiskt tycks ha blivit reducerat. Det var mycket lite vatten där när jag gick kvällsrundan med hunden, trots att vattenytan i dammen nu hade höjts med åtskilliga decimeter. Jag var emellertid inte nöjd med projektet, när jag gick och la mig på kvällen.

Men, som det ibland händer, fortsatte min hjärna att bearbeta problemet medan jag sov. Jag vaknade alltså på morgonen med en helt ny idé i huvudet. När tvillingarna la om taket på mitt hus för några år sedan, var de tvungna att dela att rätt stort antal takpannor, för att måtten vid takfoten skulle passa. Och eftersom jag som alltid har svårt att slänga saker, hade jag sparat resterna av de delade pannorna i krypgrunden under huset. Nu rotade jag fram dem och konstaterade att de nog skulle fungera, om jag körde ner den ena kortsidan i bottendyn, och lutade pannorna lite inåt mot kanten av uppfyllnaden.

Det tog några dar för idén att mogna, och jag ville dessutom ge sumpmarken lite tid att sätta sig. Samtidigt upptäckte jag mitt förråd av djupfrysta vinbär och krusbär var nästan helt slut, och eftersom bären just råkade vara mogna, använde jag vänteperioden till att plocka rent alla mina buskar. Under tiden kunde jag studera ett märklig fenomen, som nog är följd av förra sommarens torka. Många av grenarna på buskarna, såg helt döda ut, svarta och bladlösa. Men samtidigt bar de bärklasar i massor. Ett exempel på naturens försök att åtminstone rädda fortplantningen av en art, när själva individen är på väg att dö.

Framåt helgen tog jag tag i projektet med dammkanten igen, och började med att pressa ned alla takpannorna på högkant i bottenslammet, vilket faktiskt gick enklare än jag hade trott. Fult blev det förstås, med den avvikande tegelröda färgen, men det var ju aldrig meningen att takpannorna skulle vara synliga. Några kärror med väggrus på utsidan mot vattnet tog hand om det problemet, och sedan var det dags för den sista uppfyllnaden med kompostjord.

Och gissa vad som hände? När jag började gräva i nästa ringkompost, fick jag en massa ringlande småormar på grepen. Hur många snokar finns det egentligen i mitt woodland?

Jag fick flytta verksamheten till ännu en ny kompost, vilket förstås innebar betydligt längre väg att köra skottkärran. Den visade sig dock vara ormfri, och efter ytterligare några kärror med kompostjord räknar jag nu projektet som avslutat. På sikt behöver markytan närmast vattnet dock en stabiliserande vegetation, och jag tvekar mellan stoppa ner några tuvor vass, eller att sätta dit ett antal fröplantor av valeriana, som jag sådde för ett par år sedan. Förmodligen blir det det senare. Valeriana gillar att stå fuktigt, och de blommar för första gången i år, så nu kan de få chansen att fröa av sig på plats. I övrigt låter jag nog bara gräset och ormbunkarna i angränsande ytor vandra in av sig själv.

Det blev plötsligt mer än 10 grader kallare i början av veckan, men fortfarande bara obetydligt med regn. Det sista man vill se vore ju att förra årets långvariga torka upprepas igen; det skulle katastrofalt för växtligheten, särskilt som det varit en snöfattig vinter också. Så jag började stödvattna redan förra veckan. Det gäller att hitta de mest utsatta partierna, och börja där, och en rhododendron som rullar ihop bladen är ett säkert varningstecken. Men nu kom det en liten skur på söndagen, och den här veckan ska det bli varannandagsväder, så förhoppningsvis blir det bättre i år.

Jag håller fortfarande på med terrasserna på nordsidan, vilket har visat sig vara ett ovanligt segdraget jobb. Lutande stödmurar behöver rättas till och höjas och det går åt massor med nya stenar innan jag blir någorlunda nöjd med resultatet. Stödmurarna anlades ursprungligen kring 1988, efter att huset byggts till, så de är mer än trettio år gamla. Och de stenlagda gångarna runt huset kom till under åren 1989-92, då jag arbetade i Marks kommun, och samlade platta stenar längs vägkanterna. Men under årens lopp har stensättningen på gångarna satt sig, delvis lyfts upp av trädrötter från den stora tallen vid huset, och delvis sjunkit ner i jorden mot omgivande planteringsytor. Så de en gång i tiden riktigt släta gångarna är nu ojämna och skeva och lutar åt fel håll på flera ställen.

Under de senaste tre veckorna har det blivit åtskilliga skottkärretransporter med marksten, väggrus och matjord. Och eftersom både matjorden och gruset ligger nere vid vändplatsen utanför Niklas hus, måste kärrorna köras i uppförsbacke hela vägen, så det blir rätt jobbigt. När man väl börjar ändra nivåerna på en gammal stensättning, tar det liksom aldrig slut. Lyfter man upp ena hörnet på en platt sten, påverkar det förstås nivån i andra ändan, och så måste man lyfta eller sänka litet där också. Då uppstår plötsligt mellanrum i stensättningen, som inte fanns där tidigare, och så behöver man hitta nya plattstenar, med rätt form och storlek för att fylla hålen. Samtidigt är det nästan hypnotiserande, det blir som ett pussel, där man måste hitta precis rätt bit... (Det här är säkert något som lillebror Ola kan relatera till. När man väl börjat på ett pussel går det liksom inte att sluta).

Och innan man vet ordet av inser man att man faktiskt har lagt om nästan hela stensättningen. Och att alla planteringsytorna runt omkring därmed behöver höjas. Och att de gamla slipersen i trappan och runt den sydligaste terrassen numera är genomruttna efter trettio år, och nu måste ersättas med sten. På onsdagen åkte jag därför till Beijers och inhandlade nio stycken stora, tunga och dyra betongblock, som nu fick ersätta de ruttnande gamla slipersen i trappan mot nedre nivån. Förr i tiden fanns det något som hette betonghålsten, och var mycket lätthanterligare, eftersom det fanns luftfickor i dem. Tyvärr tycks de dock ha utgått ur sortimentet. De här blocken var massiva, och så tunga att jag nätt och jämt klarade att lyfta dem i och ur bilen. Men väl på plats blir ju tyngden en fördel, eftersom det gör hela konstruktionen stadigare.

Det blev förstås en hel del plockande med nivåerna i trappan också, eftersom de nu fick bli tre trappsteg istället för de tidigare två, men till slut fick jag ihop det. Och ungefär samtidigt började det regna igen, så jag fick avbryta tillfälligt. Men som trädgårdsägare klagar man ju sällan på regn, särskilt som det verkligen behövs.

Jag flyttade bara in verksamheten i växthuset istället, och fick äntligen skolat ut årets frösådd av rhododendron. Det är ett irriterande pilligt jobb, eftersom fröplantorna är så små, så det här är nog sista gången jag beställer frö från Rhododendronsällskapet. Dessutom blev det i vanlig ordning för få av två av de fem sorterna, och alldeles för många av de tre andra. Jag har svårt för att kassera, så jag skolade ut allihop, men svinnet brukar bli stort, så det löser sig nog innan det är dags för utplantering. Samtidigt krukade jag om ett antal sticklingar av rhododendron, som jag haft i miniväxthus på fönsterbrädan i över ett halvår. De verkar ha rotat sig riktigt bra, men omplanteringen är alltid en stressfaktor, framfär allt för frösådderna. En rätt stor del av de senast skolade plantorna från årets frösådd verkar ha gått ut, förmodligen för att jag missat någon vattning.

Vad som däremot tycks ha klarat sig oväntat bra är ett tiotal sticklingar av min gamla Rh. Aksel Olsen, gjorda från en gren, som jag råkade bryta av, när jag fixade till hundgårdsstänglet i höstas. De har tillbringar 9 månader i dubbelkrukor i växthuset, utan vare sig undervärme eller extraljus, och tycks ha överlevt till 100% och skjutit kraftiga, nya skott. Eftersom det är en lågvuxen sort lär det inte heller bli svårt att hitta nya hem åt dem, så det här var en oväntad bonus.

Verksamheten avbröts av ett nytt besök från ekorrungen, som åter tagit sig in i huset och nu inte ville lämna växthuset trots den vidöppna dörren, (möjligen för att det ösregnade ute). Det är andra gången på två veckor, som jag får in den i huset, och även om den är jättesöt, blir man ju livrädd vid tanken på vad Nelly skulle göra om hon fick tag i den. Så jag måste nog vara försiktigare med att lämna ytterdörrar öppna i fortsättningen.

På lördagen kom det faktiskt ett rätt ordentligt regn, som varade i flera timmar. Tillsammans under veckan har det blivit mer än 25 mm, alltså en rejäl rotblöta , så nu kan man nog definitivt slappna av och sluta med stödvattningen. Det ser ut att fortsatt bli en "normaljuli", vilket alltså innebär en hel del regn under den allmänna semestermånaden. (Som trädgårdsägare har man helt andra prioriteringar än annar folk, även om man kan tycka lite synd om semesterfirarna, som plötsligt får fulväder just när de blivit lediga).

Jag fyllde 80 för ett par veckor sedan, och även om jag inte känner av min ålder särskilt mycket, blir det ändå en sorts påminnelse om att man borde skriva ner så mycket som möjligt av sina minnen, innan man går in i den stora dimman. Trädgårdsdagboken är en del av den här processen, för att dokumentera de anläggningar som gjorts under åren, både på min egen tomt och dammtomten. Den kommer att underlätta för den eller de som kommer att ta över tomterna någon gång i framtiden. Men jag skriver den egentligen mest för min egen skull.

Mitt minne håller långsamt på att bli sämre, framför allt vad det gäller namn, på både människor och växter. Och det finns väl inget mer irriterande än att gå och grubbla över namnet på någon växt och inte komma på det, trots att man egentligen mycket väl "vet" vad den heter? Numera kan man ju förstås "googla", men det kräver ändå att man har lite hum om vad för sorts växt det handlar om. "Gul blomma vid vägkant" ger lite för många träffar för att vara hanterbart.

Oftast trillar namnet ner i minnet flera timmar eller dagar senare, efter att man har slutat anstränga sig med att försöka komma på det. Men det är ändå en fördel att kunna slå upp det någonstans. Så det är mycket för min egen skull som jag skriver dagbok och växtlistor, och sparar växtetiketter, för att dokumentera så mycket som möjligt, efter hand som det anläggs. Men ibland, särskilt under speciellt arbetsintensiva perioder, glömmer jag bort att anteckna, och sedan blir det något av ett detektivarbete att försöka gräva fram växtnamn och tidpunkter för planteringen.

Far skrev ju också dagbok om huset och trädgården i Lövekulle, från och med inköpet 1942, fram till år 1960. Dagboken börjar med husannonsen i GP och beskriver sedan i detalj alla anläggningar och planteringar som gjordes under de följande tjugo åren. Den innehåller både text, foton, teckningar och växtlistor. De sista åren, från 1952 och framåt, blir inläggen mer sporadiska och under några år i början av femtiotalet är det nästan bara fotografier.

Sedan återupptas dagboken igen 1958, med bl.a inköpet av bulldoggen Basso och blodhunden Jock, ("som grävde upp det mesta av vår trädgård alldeles gratis"), och hur hela tomten fick inhägnas med Gunnebostaket året efter, för att hindra Jock från att rymma och jaga hare. När staketet väl var på plats, blev de båda hundarna, som tidigare varit bästa vänner plötsligt dödsfiender och slogs så testarna rök. Det slutade med att jag fick göra mig av med Jock, och istället kom Jessica, som enligt far var "en söt och rar hund, men även den en god grävare och "blomsterdestroyer".

Fars dagbok, som är döpt till "Lövekulleboken", har blivit något av en familjeklenod under åren. Den förvaltas numera av Gun, eftersom hon bor i huset som dagboken tillhör. Vid det här laget är den nästan sönderläst, och sidorna börjar lossna från spiralbindningen. Anteckningarna upphör emellertid helt efter 1960, vilket är irriterande, eftersom det skedde så stora förändringar under sextiotalet och framåt.

Vi har undrat en del under åren över varför far så plötsligt slutade föra dagbok över huset och trädgården. Men det visade sig finnas en enkel förklaring till det. Han slutade faktiskt inte att föra dagbok. Vad som hände var att dagboken från de senare tio åren på något sätt försvann i hanteringen efter hans död, och inte dök upp igen förrän drygt 40 år senare. Men mer om detta i nästa veckorapport.

Det där med att jämföra med samma vecka från tidigare år var faktiskt rätt intressant, särskilt för en trädgårdsmänniska som jag ju är. Jag blev nyfiken och kollade även hur vecka 15 såg ut år 2018, och det är fortfarande rätt stor skillnad, särskilt som vi just har haft ett bakslag:

"Kort sammanfattning av den senaste veckan (vecka 15, 2018):
Förra söndagen, 7.4 var det nattfrost för hittills sista gången, isen låg fortfarande på hela dammen, det var djup tjäle i jorden och stora snöhögar överallt.

Idag, 15.4, simmar fyra änder i dammen, björk och hassel har stora hängen och det är vårlökar överallt. Det är nu över 15 grader för sjätte dagen i följd och utvecklingen går rekordsnabbt. "Det blå gräset", som vi brukar kalla massblomningen av scilla på Guns tomt, är i full gång, och det surrar av bin och humlor överallt. Samtidigt blommar vintergäck, snödroppar, crocus och snöklockor fortfarande för fullt, och på lördagen slog de första påskliljorna, vitsipporna och corydalis rosea ut. I mitt woodland finns inga mattor av "blått gräs", eftersom rådjuren käkar upp scillablommorna, men annars ser det likartat ut. Snödroppar, påskliljor och jordvivor blommar på samma gång, och lundvivorna är redan på gång.

En utveckling som normalt skulle ha tagit ett par månader, har gått på en vecka..
Det är bedövande vackert , men definitivt inte normalt."

Sammanfattning av samma vecka15, år 2019:

I år slog hasseln utredan vecka 11, i mitten av mars, och både tidiga lökväxter och jordviva var också i full gång då. Nu, vecka 15, är hasseln redan utblommad, och istället är det sälgen som kommit igång med blomningen. Bland vårblommorna är det mest påskliljor i alla storlekar som dominerar just nu, vitsipporna blommar och även lungört och ormöga har börjat komma igång ordentligt.

Änderna kom redan vecka 11 i år, (den 14.3, alltså en hel månad tidigare än förra året). Fast i år var det bara tre stycken, en hona och två hanar. Samtidigt kom kniporna, som alltid häckar i en av uggleholkarna.

Och förra veckan (3.4). var det andbröllop i dammen, vilket alltid är ett ganska våldsamt skådespel, med mycket flaxande och plaskande, och en avslutning där hannen doppar partnern under vattnet. Jag tror dock bara att det bara var den ena hannen som fick komma till, (så vitt jag vet är gräsänders monogama och äktenskapet varar hela livet). Så den andra är förmodligen någon av fjolårsungarna.

Idag, 14.4, är det fem änder som simmar runt i dammen, fyra hanar, men fortfarande bara en hona. Jag hoppas att hon snart hittar en plats för boet, förhoppningsvis ute på ön som hon brukar, eftersom det är det tryggaste stället. Efter att hon bestämt sig är ruvningstiden 3-4 veckor, så trädgårdsstolarna lär nog inte få komma ut på ön ipåsk. Förra året blev det ingen häckning alls, om det nu berodde på den sena våren, eller på att andhonan blev ivägskrämd av folk som gick ut på ön. Så i år har jag blockerat bron och satt upp vanrningsskylten om "ruvande and".

Hela förra veckan låg dagstemperaturerna kring 15-19 grader, men i söndags slog vädret plötsligt om, och nu är det bara runt 8-10 grader även mitt på dagen, och det har varit nattfrost hela veckan, som mest -10. Vi fick bara njura av den ljuvliga oreodoxablomningen i tre dagar; nu är både blommorna och de outslagna knopparna bruna och döda. Det håller alltså i stort sett på att jämna ut sig. Fast i år är det mer en fråga om ett ordentligt bakslag bakslag än rekordsnabb utveckling.

Och att jag fortfarande inte kommit särskilt långt med vårarbetet trots mildvintern, beror mera på allmän lättja än på vädret. Nu är jag i alla fall igång även på den egna tomten, som har blivit ordentligt försummad det senaste året, så det behövdes en ordentlig storstädning. Större delen av förra året präglades nämligen av mina 14 nya rhododendron, som alla behövde få en ny växtplats anordnad. Det blev inte mycket tid över för annat, och det syns i år på min egen tomt,

 Vårstädning i knipholken