Både gräsänder och knipor häckar varje år vid dammen, sedan många år tillbaka. Jag tror att det är samma andpar, som dyker upp på vårarna, år efter år. Ofta har de också minst ett par av fjolårsungarna med sig. Det finns ju gott om mat för dem i dammen, och de brukar också traska upp längs bäcken till den lilla dammen, där de hittar mycket smaskiga insekter och maskar på vägen.

Så småningom blir det andbröllop i dammen, och därefter tar änderna över ön. Andhonorna har kommit fram till att ön är det säkraste stället för redet, och det har de säkert rätt i, eftersom traktens kattor verkar dra sig för att gå ut på bron. Samtidigt som honorna lägger sig på ägg, brukar hanarna också försvinna. De drar förmodligen kring i ungkarlsgäng, och lämnar omsorgen för den blivande familjen till honorna.

Änderna är så vana vid mig och hunden, att de inte ens reagerar, när vi passerar dem på ett par meters håll på morgonrundorna. Honorna bryr sig inte heller om att jag kommer ut på ön, för att titta till dem, medan de ruvar. De har valt ett hörn längst bort till vänster om japanlönnen, där de alltid placerar redet.

Men en ruvande and begränsar förstås tillgängligheten på ön för alla människor. Förra året förstördes första häckningsförsöket av ett par besökande flickor, som skrämde upp den ruvande andhonan, så att äggen blev tagna av kråkorna. De hade förstås ingen aning om att hon var där, och menade ingenting illa, men efter det satte jag upp en skylt, med texten "Gå inte ut på ön! Ruvande and".

Andparet påbörjade omedelbart en ny kull, men ett par veckor hade ju gått förlorade. Och just det året var det dessutom tre andhonor i följd, som fick varsin kull i tur och ordning ute på ön. Den första av honorna kom faktiskt på återbesök med ett par halvvuxna ungar, samtidigt som den tredje honan låg på ägg. Jag vet inte om det har med inbördes hackordning att göra, men hittills har jag aldrig sett mer än en ruvande hona på ön samtidigt. Hur som helst kunde inte ens vår familj komma ut på ön, förrän i mitten av juli, när halva sommaren gått.

Kniporna är betydligt skyggare än gräsänderna, och man ser egentligen inte till dem annat än på morgnarna. De är hålbyggare, och har numera ockuperat båda de stora holkarna vid dammen. Men tidigt på morgnarna, när det är lugnt i området, brukar de simma omkring i dammen för att proviantera. Och medan änderna lugnt ligger kvar på vattnet, när jag kommer förbi med hunden på morgonrundan, flyger kniporna alltid upp, med sitt typiska svirrande vingbrus och försvinner ner mot sjön.

Efter att de börjat ruva ser man över huvud taget inte till kniporna, annat än när de flyger in och ut ur holkarna. De brukar också vara snabba med att traska ner till sjön, så fort kullen är född, medan änderna gärna stannar ett par dar, innan de också ger sig iväg med ungarna i släptåg.

Efter häckningen försvinner både änder och knipor från dammen, men gräsänderna brukar komma tillbaka på höstarna och stanna några veckor, innan de tydligen drar söderut. Oftast är det en hel flock då, förmodligen stamföräldrarna med årets kull.

De stora holkarna, som kniporna häckar i, är förstås egentligen avsedda för ugglorna, men dessa förtjänar ett eget kapitel.

Hackspett på Guns fågelmatare

Det finns som sagt gott om fåglar i hela området runt dammen.

En stor del av äran för detta förtjänar nog min svägerska Gun, som matar dem året om. Hon gör av med en liter solrosfrö per dag, och det är en strid ström av fåglar hela dagarna utanför hennes köksfönster. Mest är det förstås mesar, pilfink och andra småfåglar, men även hackspettar kommer ofta och klänger sig fast i matbehållarna, vilket ser rätt roligt ut.

Själv är jag mindre flitig med fågelmatandet, även om jag har en specialtillverkad fröautomat, som Peter gjort åt mig, och som rymmer tre liter solrosfrö samtidigt. Den är strategiskt placerad utanför burspråksfönstret, för att Nelly, som är fågeltokig, ska ha något kul att titta på från "sin" stol, när hon är ensam hemma. Men eftersom den bara behöver fyllas på en gång i veckan, glömmer jag ofta bort det.

Mina speciella favoriter bland småfåglarna är rödhake och koltrast. Rödhaken för att den alltid kommer och håller mig sällskap medan jag jobbar med något av mina projekt. Det är förstås daggmaskar och insekter den är efter, och den har lärt sig att jag är en lämplig person att hålla sig i närheten av. Den sitter oftast på ett spadskaft eller ett skottkärrehandtag ett bit bort, och väntar på att jag ska få upp någon smarrig godbit, och så fort jag går undan från en bit uppgrävd jord, är den framme och kollar.

Koltrasten älskar jag för att den sjunger så bedövande vackert om vårarna. Min definition av lyx är, att ligga i badkaret med fönstret öppet och höra koltrasten sjunga från toppen av granen utanför. Dekorativ är den ju också, och det enda jag har emot den är, att den har en förmåga att placera sina bon på för mig olämpliga ställen. Oftast ovanpå vedtravarna i den halvöppna vedboden, vilket hindrar mig från att få in den nykluvna veden på vårarna, för man vill ju inte störa en häckande fågel. Ibland placerar den i stället boet ovanpå de stegar, som hänger på min husvägg. Det kan vara besvärligt att inte kunna komma åt sin stege, när man behöver den, men koltrasten har förstås företräde.

Men det hittills värsta valet var, när jag höll på att bygga en hundgård åt Nelly, (faktiskt huvudsakligen för att skydda just koltrasten med familj). Nelly är som sagt lite fågeltokig, och en kull trastungar, som virrar runt på marken, gör henne fullständigt ballistisk, så speciellt på vårarna måste hon hållas under kontroll. Nu valde alltså koltrasten att placera sitt bo uppe på en tom blomkruka på en av hyllorna som täcker min bakre husvägg, och alltså mitt inne i hundgården. Så bygget fick stoppas tills ungarna var utflugna.

Koltrastboet                                                    Hemmagjord mesholk                                Uggleholk (notera djupet)

Vi försöker förstås hjälpa småfåglarna på traven, dels genom att plantera buskar, som både ger skydd och ätbara bär, och dels genom att sätta upp massor av fågelholkar. Holkarna har förstås ett "bäst före"-datum, och eftersom många av dem är mer än 30 år gamla, var det ett ovanligt stort antal som helt enkelt trillade ner förra året, efter att spikarna arbetat sig igenom det ruttna trävirket. Jag brukar spika ihop dem själv av överblivna brädstumpar, och med hjälp av en svängborr, som ger ett lagom stort hål för mesar. Men den här gången blev det färdigköpta små holkar, som Lennart P. fixade, genom en kontakt nere i Blekinge.

Det blev också en ny uggleholk förra året, eftersom en av de gamla också trillade ner. Men ugglorna, (liksom kniporna, som oftast snor deras holkar), förtjänar faktiskt ett eget kapitel.

Frukter av Doftolvon

Har man en vattensamling, så har man också ett djurliv.

Min damm är så gammal att den numera är en stabil biotop, med ett fullt utvecklat system av olika organismer, från insekter och vattenlevande småorganismer till fåglar och däggdjur. De enda typer vi egentligen saknar är större vattenlevande djur, som kräftor och fiskar. Vi har försökt plantera in både kojkarp och flodkräftor, båda inköpta för dyra pemgar. Men i båda fallen försvann de omedelbart i det svarta vattnet, och har sedan aldrig synts till. Kräftorna traskade förmodligen ner till den närbelägna sjön, de kan ju röra sig långa sträckor på land. Men vad som hände med kojkarparna är ett mysterium. De ska ju vara härdiga, och dammen har flera djuphålor, som aldrig bottenfryser.

Något som vi har gott om är däremot grodor.

Grodleken tidigt på vårarna är något av en happening. Det bubblar och kokar överallt längs dammkanterna, när jag passerar på kvällsrundan med hunden. Sedan hänger grodrommen i stora sjok av gelé kring vassstråna i några veckor, innan larverna kläcks. Om man har tur kan man sedan få se en massa pyttesmå grodor kravla sig upp på ängen nån gång mitt i sommaren. I övrigt ser man inte så mycket av grodorna under resten av året.

En del av dem äts förmodligen upp av snokarna. Vi har nämligen en stor population av snok runt dammen också. De är goda simmare, och man ser dem ofta fara fram bland näckrosbladen, med små svallvågor efter sig. Vi har inget emot snokarna, de är goda nyttodjur, och helt ofarliga, utom förstås för smågnagare. Man kan till och med unna dem en och annan groda. Men kanske det också var de som åt upp kojkarparna?

Och ett år blev ungdomarna lite hysteriska, när de upptäckte en kull av 18 slingrande småsnokar ute på ön. Förmodligen hade de kläckts där. Annars övervintrar de oftast i mina lövkomposter. Det har hänt några gånger att jag har fått ett helt ormbo på grepen, när jag kastar om komposterna tidigt på våren. Då blir jag lite chockad, även om jag inte är ormrädd, mest för att jag får dåligt samvete. För hur kul kan det vara att plötsligt få sitt hem upplyft i luften av en jättevarelse? Jag brukar snabbt be om ursäkt, dra mig tillbaka och överlämna just den komposten åt snokfamiljen, tills de är redo att flytta ut.

Grodorna har för övrigt också den fördelen att de äter upp en del av mygglarverna. Har man en damm, så har man förstås också myggor. Men faktiskt förvånansvärt få. De flesta av dem som överlever grodlarver, dykarbaggar och salamandrar blir förmodligen mat åt alla småfåglar.

För vi har förstås ett rikt fågelliv också. Men mer om detta i ett annat avsnitt.