Livet går sin fortsatta stilla lunk, medan hösten fortskrider. Nu börjar även lönnarna slå om till rött, och dammparken blir alltmer färgsprakande. Paradoxalt nog är färgprakten nästan mest intensivt när det är mörkt ute, bortsett från gatlyktorna. Jag vet inte om det var medveten design från min sida eller ej, (troligen det senare), men alldeles bredvid två av gatlyktorna, vid östra och västra portalerna, har jag alltså planterat ett par blodlönnar, som nu börjar växa sig rejält stora. Färgprakten i lampljuset blir nästan bedövande just nu, när bladen glöder i röda och orange nyanser. Huvudintrycket är annars mest gult, eftersom huvuddelen av lövträden i Lövekulle är björk eller asp.

Mildvädret håller i sig än så länge, temperaturen ligger runt 10-12 grader, och Nelly och jag har börjat tidigarelägga våra långpromenader. Numera går vi oftast den långa morgonrundan mellan 8 och 10, vilket har lett till att vi brukar stöta på unghunden Walter, ledsagad av antingen Sofia eller Mats, när vi passerar i närheten av Ekebacken. Det är trevligt med sällskap på rundorna, och Nelly är fortsatt förtjust i Walter, som numera är kastrerad, och därmed mindre påträngande än andra hanhundar vi möter.

En annan hund som jag ofta stöter på är en numera tre månader gamla welshvalp, som bor i ett av radhusen på kullen. Det är kanske inte så konstigt att jag drabbas av en nästanoemotståndlig lust att skaffa mig en likadan valp, eller ännu hellre att ta med mig den här sötnosen hem. Alla valpar är ju fullkomligt ljuvliga, och just i den här åldern, innan de hunnit komma upp i slyngelåldern och skaffa sig fasoner, är de som allra gulligast.

Jag undrar bara ibland om ägarna är riktigt medvetna om vad det är de har skaffat sig. Nelly var ju också fullkomligt ljuvlig som valp, men när welsharna kommer upp i ettårsåldern blir de rätt svårjobbade, dels för att lynnet är ovanligt livligt, och dels för att de springer så extremt fort för sin storlek, och dessutom har en rätt stor jaktdrift. Jag inbillade mig att jag ”trappade ner” ett steg från Engelsk Springer, när jag skaffade mig en mindre rasvariant, men det visade sig vara tvärtom. Numera, vid drygt åtta års ålder, är ju Nelly väldigt lydig och lätthanterlig, och följer mig som en skugga överallt utan koppel. Men som valp och unghund, var hon garanterat den jobbigaste av alla hundar jag haft.

Coronapandemin fortsätter, och det ser inte ut att finnas något slut på den förrän bortåt nästa sommar. Fast för mig gör den egentligen ingen större skillnad, åtminstone hittills. Än så länge är ju alingsåstrakten relativt förskonad, och jag åker fortfarande och handlar själv varje torsdag. Epidemin begränsar förstås umgängeskretsen, men jag har aldrig varit särskilt social av mig. Min mest regelbundna kontakt utanför familjen är nog Marianne och hennes två glada welshpojkar, men dem träffar jag ju alltid utomhus. De har förstås hållit sig rätt mycket ute i stugan på ön under sommaren, i självvald karantän, men nu verkar de vara på väg tillbaka till stan.

Niklas och Katrin har varit nere under helgen, så det blev en långpromenad med Nelly tillsammans med dem på lördagen. De planerar tydligen att komma ner igen båda de näst kommande helgerna, så jag ser fram mot nya gemensamma hundrundor.Även bilen brukar få lite extra motion när de kommer ner, eftersom Arvid håller på satt ta körkort, och deras egen bil är automatväxlad. Sist jag fick den tillbaka var den fulltankad, vilket var oväntat men uppskattat.

Förra veckan hade jag strul med sotningen, vilket åtminstone delvis var mitt eget fel, men ändå till större delen orsakades av att det var en annan sotare än den normala. Det slutade med att han drog iväg utan att ha sotat braskaminen i det gamla huset, eftersom han hävdade att uppgången till denna inte var säker. Jag fattade ingenting, eftersom det aldrig varit några problem med sotningen tidigare, och inte förrän han åkt insåg jag att han trott att han förväntades klättra upp på det högsta partiet av fasaden, där det dessutom inte finns någon stege på själva taket. Eftersom han inte kände till förhållandena, hade han inte fattat att uppgången till den gamla skorstenen fanns på baksidan av huset. Där kan man komma upp väldigt enkelt i vinkeln mot sovrummet, och sedan gå bekvämt i en svagt sluttande takränna.

Jag mejlade förstås sotningsfirman och förklarade situationen, och på måndagen kom sedan den ordinarie killen, som kände till förhållandena och fixade det hela på fem minuter. Men dubbel betalning för extra framkörning blev det förstås ändå.

Älgjakten drog tydligen igång redan den 12 oktober, så jag har alltså levt farligt under förra veckan. Nu blir det att hålla sig till säkra områdenunder hundrundorna, åtminstone den närmaste tiden. Jakten pågår ända till 28 februari, men jägarna brukar ju vara mest skjutglada den första veckan, sedan lugnar det ner sig, efterhand som de fyller sin kvot. Jag hade inte ens koll på att jakten börjat i år; det fick jag veta genom en ren slump av en annan hundägare, som jag mötte på stora fältet i Lövekulle, under förmiddagsrundan på torsdagen, då jakten redan hade pågått i flera dagar.Nog tycker man att det borde ha stått något i lokaltidningen om saken, men om det nu gjorde det, så tycks jag ha missat det helt.

Det innebär dockegentligen inga större inskränkningar för min del. Nu för tiden tar jag bara ut bilen på torsdagar, i samband med de vanliga veckoinköpen, annars blir det antingen Stadsskogen eller Svärds Skog och Bryngenäs, som nog alla kan betecknas som ”säkra ” områden, och som ligger inom gångavstånd hemifrån. Jag hade för övrigt redan hunnit gå en runda i Karin Boyes park i Mariedal under första jaktveckan utan att stöta på några älgar eller jägare där, så jag räknar med att den ska vara säker även framdeles. Marianne och jag har också träffats där igen under veckan; de brukar komma in till stan då och då, även om hon och Lasse fortsätter sin frivilliga coronaisolering ute på ön ett tag till.

På onsdagen råkade jag dessutom träffa Sofia med unghunden Walter borta vid Bryngenäsgrinden, och Nelly, som annars är ganska ointresserad av andra hundar, blev oväntat förtjust i honom. Det blev ett väldigt springande och brottande under hela vägen hem, och så mycket motion hade nog inte någon av dem fått på väldigt länge. Det fungerade så bra att Sofia och jag bestämde att träffas igen på fredagen. Ännu en ljuspunkt var att Gun kom upp med ett paket fil, som räcktenågra dagar extra. Hon får numera sin mat hopplockad i affären, så de kan hämta den i ett fack utanför, men själv struntar jag i coronan och handlarsjälv. Det är så lite folk i affären vid den tiden på förmiddagarna då jag handlar, att jag har svårt att tro att det innebär någon större rusk.

Vädret är fortfarande nästan sommarlikt, och Gun och jag har kunnat umgås coronasäkert, genom att ta ett glas vin tillsammans utomhus på eftermiddagarna. Ibland är Göran med, men ofta sover han middag vid den tiden. Beroende på vädret sitter vi antingen på dansbanan eller under balkongen nere vid brunnen, och nu när det börjar bli kallare planerar Gun att skaffa någon sorts utomhusugn, så man kan hålla värmen genom att elda kvistar. Jag har försökt föreslå infravärme i undertaket vid källarentrén som en effektivare lösning, men av någon anledning vill Gun absolut inte höra på det örat. Synd, för det skulle nog annars kunna förlänga utefikandet med flera månader.

Det börjar ju definitivt bli höst, och rätt mycket löv har redan hunnit falla, så det är gula mattor på marken lite varstans. Asp och rönn har redan skiftat färg, men den riktiga explosionen av glödande höstfärger har inte riktigt startat ännu. På lördagen bestämde jag mig för att det var dags för en sista gräsklippning, innan de aviserade regnen börjar igen, så jag jobbade mig igenom större delen av ängsmarken runt dammen, och även den yttre ängen mot vägen. Det tog hela eftermiddagen, och två påfyllningar av bensintanken innan jag var klar, men nu åker maskinen definitivt in i skjulet för vinterförvaring. Räfsningen får anstå tills resten av löven faller.

Vattenståndet i dammen har blivit extremt lågt efter den långa sommartorkan, och botten var blottad på en bra bit vid utloppet, så redan förra veckan bestämde jag mig för att fylla på med vattnet till bäcken. Det fick sedan rinna ett helt dygn, och nu ser näckrosorna ut att ha det bättre. Jag har också försökt fördröja utflödet så mycket som möjligt, genom att höja nivån innanför en låg stödmur, upp till samma nivå som omgivande stigar. Och redan för två veckor sedan dumpade jag ett par kärror väggrus närmast vattnet, för att förhoppningsvis täppa till en del hål i stödmuren.

Nu när det blivit lite svalare har också arbetslusten återkommit, och det blev åtskilliga nya kärror grus redan under förra helgen för att höja nivån på stigarna runtomkring. Projektet har hela tiden växt. Från början planerade jag bara en begränsad utfyllnad vid det ursprungliga utloppet till stenkistan. Men efter ett par torrsomrar, när jag har behövt fylla på nivån i dammen med vattenledningsvatten flera gånger, beslöt jag mig för att försöka begränsa utflödet lite bättre. Det ena leder till det andra; börjar man justera nivån på något ställe drar det ofta med sig konsekvenser i andra delar av närområdet. Stödmuren mot dammen har nu höjts med ett par skift, och utfyllnaden, som från början hade en rätt blygsam omfattning, har höjts upp till samma nivå som omgivande stigar, och därmed ökat betydligt i volym.

Det innebär också att jag plötsligt har fått ont om utfyllnadsmassor, eftersom de flesta av mina äldre lövkomposter numera redan är tömda, och de kompostringar som återstår runt dammen till större delen är fyllda av vass, som drogs upp av Niklas under årets dammrensning. Med vassen följde rätt mycket rötter, som fortfarande inte är nerbrutna, så just de komposterna lär behöva ligga till sig ett bra tag innan de blir användbara. Jag kommer alltså förmodligen inte att kunna avsluta det här jobbet innan de nya höstlöven hunnit fylla på lagren igen. Det är faktiskt första gången som just det här inträffar, och det är rätt irriterande att inte kunna avsluta ett projekt på grund av materialbrist.

Jag har dock redan börjat fundera på vad jag ska plantera där. Det är en väldigt exponerad plats där två huvudstigar löper tillsammans mot den norra entrén, så det bör ju vara något rätt spektakulärt man väljer för planteringen. Alltså antingen fin vårblomning eller sprakande höstfärg – (eller helst bådadera). Samtidigt är växtförhållandena lite problematiska, eftersom det, åtminstone delvis, kommer att vara sakta flödande vatten i botten av utfyllnaden, bara ett par decimeter under markytan. Vad jag än väljer att plantera måste alltså vara något som klarar att stå med rötterna i vatten mer eller mindre permanent. Jag har redan börjat titta i växtkataloger, men någon plantering blir det förmodligen inte i år, om jag nu inte lyckats hitta något riktigt fördelaktigt under höstrean på plantskolorna. Det är onödigt att riskera vinterskador, särskilt som sortimentet så här års alltid är begränsat.

Mitt andra utfyllnadsprojekt uppe vid gränsen mot Puttens hade också mer eller mindre stannat av under värmeböljan. Men nu när det börjar bli lite svalare har jag återtagit det ganska tunga jobbet med att köra upp kärror med väggrus och jord från dubbelkomposten vid uthuset, för att avsluta uppfyllnaden. Men även där kommer jag ganska snart att få brist på organiskt material, eftersom bara hälften av den högra komposten återstår vid det här laget. Och inte heller där lär det bli någon plantering i år. Jag har visserligen ett tiotal självförökade rhododendron på gång, som är tänkta att hamna uppe i det här hörnet, men de är lite för små ännu för permanent placering. Förmodligen kommer de dock att att få övervintra i sina krukor häruppe. (Om de inte dör ut under tiden, eftersom jag ofta glömmer att vattna dem).

Samtidigt som jag jobbat med utfyllnaden uppe vid min tomtgräns, har Puttenn bestämt sig för att snygga upp på sin sida. Det ganska fula vedskjulet, som dessutom lutade betänkligt in mot min tomtgräns, har nu flyttats över till andra tomthörnet, vid stigen mot trappan, och han har redan hunnit plantera en del buskar på sin sida av staketet. Det kommer alltså att bli ett definitivt lyft i den här delen av tomten, men mycket jobb återstår fortfarande.

Höstdagjämningen inträffade i veckan, och det börjar definitivt bli höst, även om värmen i stort sett håller i sig. Shortsen och sol-linnet har bytts ut mot långbyxor och T-shirt på sistone, men något behov av yttertröja finns knappast ännu, ens på nattrundorna. Mest märks årstiden på de spridda gula björklöven på marken, och på det tilltagande mörkret under morgon- och kvällsrundorna med Nelly. Jag har numera en ficklampa med mig på kvällsrundan, även om jag bara använder den på kortare sträckor genom skogen.

På onsdagen kom Tvilling-Lennart upp för att inspektera taket, efter att ha avslutat årets röjningsjobb nere hos Gun. Det visade sig finnas rätt många lösa och skadade tegelplattor, så de ska åka och köpa ett sextiotal nya, innan de påbörjar upprustningsjobbet hos mig. Det ska bli skönt att få det gjort innan vintern, men det lär bli rätt dyrt i år. Man kan också börja undra hur länge till vi kommer att ha förmånen att utnyttja dem. Själv skulle jag aldrig komma på idén att klättra upp på taket, men tvillingarna springer omkring där uppe fullkomligt obekymrat, trots att de är ett år äldre än Gun, och alltså tolv år över pensionsåldern. Men de var ju televerksarbetare under den yrkesverksamma tiden, så höjder är de vana vid.

I tvillingarnas jobb hos Gun ingick att ta bort så mycket som möjligt av parkslidebeståndet vid hennes uthus. Det finns parkslidebestånd på flera ställen i Lövekulle, både utmed Svallåsvägen och Marbotorpsvägen, och egentligen borde det vara kommunens ansvar att hålla efter dem, eftersom de tillhör kategorin ”invasiva växter”. Den går emellertid att utrota, om man är tillräckligt ihärdig, jag hade tidigare ett litet bestånd i sydvästra hörnet av dammparken, som jag lyckades få bukt med, genom att hålla järnkoll och ta bort alla nya uppslag under ett par år.

Parkslidebeståndet hos Gun var tydligen så svårt att bli av med, att tvillingarna tvingades ta ner en bit av staketet, för att kunna gräva bort så mycket som möjligt av rötterna. Och det är ett under att de lyckades komma åt det alls, eftersom grannen i hörnet har blockerat vändplatsen i veckor med olika hantverkarbilar. Men tydligen hade de avtalat med honom i förväg, för vändplatsen var faktiskt tom, för första gången på länge. De håller på med någon sorts jätterenovering av tomten där, och det mest störande inslaget just nu, (förutom alla bilarna och de stora jordhögarna), är oljudet från en kapsåg, som de använder för att dela stenplattorna till gångarna.

Oväsendet när kapsågen drar igång är öronbedövande, och måste vara en ren pina för Gun, när hon vistas utomhus. Jag fick en glimt av det på torsdagen, när vi tog ett glas vin tillsammans på hennes uteplats vid brunnen, och kapsågen drog i gång med jämna mellanrum. Men tydligen är grannen både medveten och skuldmedveten om störningen, för Gun berättade att han hade kommit med en stor blombukett och ett par påsar vin som försoningspresent.

Boel och Lennart dök upp på torsdagen, och Boel och jag träffades i mitt hus ett tag på eftermiddagen, (dock på säkert coronaavstånd tvärsöver bordet). Senare på kvällen kom Emilie tillbaka med min bil, och eftersom Boel och Lennart redan hade gått och lagt sig vid det laget,delade hon och jag ett glas vin i Niklas och Katrins hus, medan hon berättade om resan.

Det var tur att bilen kom tillbaka, för jag hade redan bestämt träff med Marianne och hennes glada welshpojkar i Karin Boyes park på fredagsmorgonen, och det började dessutom bli oroande tomt i kylskåpet. Jag har svårt att vara utan min morgonfil, men nu kunde jag alltså fylla på förrådet efter hundpromenaden, innan det tog helt slut. Vad jag däremot glömde var att fylla på vinförrådet , men förhoppningsviskommer det att räcka till nästa gång jag åker till stan.

Ganska sent på fredagskvällen kom sedan Niklas och Katrin ner från Stockholm, (jag stötte ihop med deras bil vid infarten, på väg ut för sista kvällsrundan med Nelly), så den här helgen var det fullt i alla familjehusen, för första gången på åtskilliga månader.

Vi blev alla lite chockade när Boel berättade att hon varit nere och ”stulit” fotografiet av far, (som Gun av någon obegriplig anledning vägrar att lämna ifrån sig, fastän det är vår far och inte hennes). Emilie löste dock situationen, genom att fotografera av bilden med mobilen och göra kopior på nätet, så att alla senare kommer att få var sin. Och Lennart skickades ned för att återlämna originalet till Göran. (Jag vet inte om Gun ens märkte att det varit borta, men det lär jag nog få höra om senare).

Helgen dominerades av höstjobb; bl.a hämtades båten upp för vinterförvaring, med hjälp av ett inhyrt släp. Hela Wellfeltfamiljen arbetade sedan hårt med att flytta all veden från förrådet uppe vid huset till ett nytt skjul i skogen på på baksidan, som Svantes pojkar smällt upp tidigare under veckan, efter att de renoverat staketet till terrassen. (Det var faktiskt killarna själva som identifierade sig för mig som ”Svantes pojkar”, vilket jag tyckte var lite gulligt). Det gamla vedförrådet ska ju ersättas av ett växthus, som tydligen redan är beställt. Och förmodligen blir det väl Svantes pojkar som sköter det jobbet också.

Katrin och Arvid lånade som vanligt min bil för övningskörning, deras egen bil är ju automatväxlad. Vi har bara träffats utomhus den här gången, eftersom Emilie är den enda av oss som kan sägas vara coronasäker. Men mildvädret har hållit i sig, särskilt söndagen var fantastisk, och Niklas, Emilie och jag gick på en gemensam hundpromenad runt Bryngenäs. På hemvägen träffade vi en 9 veckor gammal welshvalp i skogen bakom radhusområdet vid krönet på Lövekullevägen. Den var så otroligt söt, att man bara ville ha den med sig hem. Det var nära vi fick också, för valpen förälskade sig i Nelly och kom springande efter oss, när vi skildes.

Eftermiddagen ägnades för min del till att köra grus till stigarna runt utloppet, medan Niklas och Katrin flyttade ved, och så småningom band upp vegetationen på portalerna, som blivit väl vidlyftig, eftersom allting har vuxit så våldsamt i år. Särskilt på norra portalen, som är planterad med humle, vildvin och björnbär, hade klängväxterna rymt från själva portalen och klättrat över till träden bredvid.

Sommartemperaturerna håller i sig, och vi väntar fortfarande på den där riktiga rotblötan, som ska gå ner djupt och rädda de stora träden. Det finns oroväckande många stora träd på granntomterna, även om både dammtomten och min egen har klarat sig hyggligt hittills, förmodligen för att jag har stödvattnat en del, åtminstone periodvis.

Det har skvätt lite grann under nätterna sista veckan, men dagarna har för det mesta varit soliga, så jag har inte blivit blöt en enda gång under hundrundorna. Vilket i och för sig är bra, men i det här läget skulle jag gärna tåla en omgång våta kläder i utbyte för en rejäl rotblöta.

Torkan märks påtagligt genom nivån på dammen, där en bra bit av botten vid utloppet låg blottad förra veckan, innan jag vred på kranen för att fylla på med vattenledningsvatten. (Något som man normalt inte ska göra, dels för att undvika slöseri med dricksvatten, men också för att kranvattnet är klorerat, vilket påverkar en del vattenlevande organismer negativt).

Just dammutloppet har ocksåvarit målet för den minimala aktivitet på skogstomten som jag orkat med i värmen. Jag ångrar bittert att jag lät Skanskas killar övertala mig att anlägga ett bräddavlopp i det nordligaste hörnet, när vägarna byggdes runt dammen i början av tvåtusentalet. Motivet, enligt dem, var att undvika att dammen skulle svämma över, ut på angränsande vägar, vid kraftiga regn. Problemet har sedan visat sig vara det rakt motsatta. Alldeles för mycket vatten går dagligen ut genom bräddavloppet, och under de senaste årens torrsomrar har vattenståndet varit så lågt under sensommaren, att näckrosbladen står som kabbelekor rätt upp i luften.

Under sommarenhar jag därför höjt stödmuren mot dammenvid utloppet med ett par skift, och fyllt upp svackan innanför med i stort sett all halvfärdig lövkompost som fanns tillgänglig i de många ringkomposter som står utspridda i parken och uppe på arbetsytan innanför taxushäcken. Nu har jag slut på kompost, och måste vänta på de nya höstlöven, men eftersom uppfyllnaden kommer att sjunka ihop betydligt efterhand som löven förmultnar, kommer det här partiet inte att bli klart för plantering förrän till våren, (och det är i bästa fall).

Synd, för det här är en viktig blickpunkt i dammparken, exponerad från många håll, och omgärdad av två huvudstigar. Nå, det ger mig å andra sidan tid att fundera på vad jag ska plantera här. Det bör vara något spektakulärt, helst med både vacker blomning och sprakande höstfärg. Azaleor skulle kunna vara en möjlighet, några av dem har fin höstfärg, och de har ett ytligt, utbrett rotsystem.

Men kanske jag slopar kravet på vårblomning och väljer någon form av japansk lönn, Acer palmatum, istället. Det finns ett stort urval av dessa, rödbladiga och i olika gröna nyanser, både med vanliga lönnblad eller finbladiga, (”dissectum”). Gemensamt för dem alla är att de har spektakulär höstfärg. Jag har alltid gillat japanska lönnar, så det finns redan ett antal av dem på olika ställen i parken, t.ex namnsorten Osakazuki.. Problemet i just det här fallet är att de visserligen vill ha god tillgång på vatten, men även stå väldränerat. Här kommer ju grundvattenståndet att variera med vattenytan i dammen, som åtminstone under långvariga perioder kommer att stå rätt högt, även om överskottet hela tiden rinner ut via utloppet.

Jag får nog fundera vidare ett tag, kanske tills höstreorna på plantskolorna börjar. Det var länge sedan jag gick på plantskola, så jag börjar bli lite sugen igen. Det blir förmodligen både en en azalea och en japansk lönn, men kanske lönnen i slutändan hamnar på en annan plats i parken. Det finns fortfarande ett par mellanrum i randplanteringarna som behöver fyllas. Och så har jag ju uppfyllnadsprojektet vid Amandas tomtgräns, som också börjar bli klart för plantering...

Veckan började med att jag postade samma inlägg på Facebook två gånger, med 3 timmars mellanrum. Ämnet för inlägget; ”Minne – jag har tappat mitt minne”. Och ifall ni undrar; Det var inte ett avsiktligt skämt från min sida. Mitt minne är precis så här dåligt.

Inte blir det bättre av att både coronavirus och fortsatt värmebölja begränsar ens aktiviteter, så den yttre stimulansen blir väldigt begränsad. Gun är numera min enda dagliga kontakt, och vi brukar oftast umgås utomhus över ett glas vin på eftermiddagarna. Den enda aktivitet jag annars aldrig fuskar med är förmiddagens två-timmarsspromenad med hunden. Den går jag varje dag, i ur och skur, och alltså även i stekhetta. Enda påverkan just nu är att tidpunkten har flyttats tillbaka till åttatiden på morgonen, då det fortfarande är någorlunda svalt ute.

Förvånande nog möter man ganska många i skogen vid den tiden på dagen, då folk egentligen borde vara på jobbet, eller på väg dit. Det är tydligen fler än jag som föredrar att förlägga den dagliga utomhusmotionen till en någorlunda sval tidpunkt. Eftersom jag lider av ansiktsigenkänningsproblem, hejar jag numera på alla jag möter, för man vill ju inte riskera att stirra någon som man faktiskt är bekant med rakt i ansiktet utan att hälsa. Alla hejar förstås tillbaka, antingen de känner igen mig eller inte. De flesta av de mötande är hundägare som jag, eller småbarnsföräldrar med barnvagn. (Och förvånande många av dessa barnvagnsförare är faktiskt av manskön, liksom de föräldrar som vaktar ungarna på lekplatsen som jag passerar dagligen. Här kan man verkligen tala om en revolution sedan jag var ung).

Resten av kontakternaså här på morgnarna är antingen joggare eller terrängcyklister. Dessa är lite irriterande, eftersom jag känner mig tvungen att kalla in och koppla hunden när vi möter dem, även om Nelly numera har lärt sig att man inte behöver hälsa på alla människor man möter, och framför allt inte behöver klättra på dem. Värst är det med de cyklister som kommer i full fart bakifrån i nerförsbackarna. De ser uppenbarligen mig och hunden som ett irriterande hinder för sin framfart. Och irritationen är ömsesidig. För mig är de inte bara en säkerhetsrisk, de kör dessutom sönder skogsstigarna, när det är blött undereller efter regnperioder. (I och för sig är det ett bra tag sedan det regnade mycket nu, men spåren från cyklisternas framfart under förra året är fortfarande påtagliga).

Däremot är det sällan man stöter på vilt i skogarna numera, vilket i och för sig är skönt, eftersom jag oftast har hunden lös. Nelly är ju av jaktras, men har i stort sett slutat att bry sig om vilt, till och med när hon får direkt synkontakt med rådjur eller harar i skogen. Det enda som kan jaga upp henne numera är ekorrar, som i sin tur verkar tycka det är roligt att retas med henne. De far upp och ner i träden, våldsamt tjattrande, och kan ibland locka iväg henne en bra bit från mig. Men eftersom hon ogärna går mer än fyrtio meter ifrån mig, och jag bara fortsätter att gå, tröttnar hon ganska snart på att jaga efter dem, särskilt som hon ju inte ens har en teoretisk chans att någonsin fånga en ekorre. (Det vet förstås både hon och ekorrarnas mycket väl, så hela charaden är bara ett spel för galleriet).

Vad som oroar mig en smula är att det numera är så tyst i skogen. Det är sällan man hör några småfåglar kvittra, bara några enstaka duvor, som kuttrar någonstans långt bortifrån. Kanske är det inbillning, och kanske är det helt enkelt fel årstid för fågelsång. Men har det alltid varit så här tyst i skogarna? Det enda jag hör är det ständiga linjefomade bruset från E20 i norr, och då och då det tillfälliga ljudet av ett passerande tåg från järnvägen i andra ändan av skogen.

Det blev inte så mycket av med det utlovade regnet under veckan men den värsta hettan tycks ändå ha klingat av, och jag har faktiskt fått gjort en del nere i dammparken. Huvudprojektet för tillfället är att fylla upp svackan i nordvästra hörnet av dammen med de sista fjolårslöven från ringkomposterna på arbetsytan innanför thujahäcken. Det är ett ganska enkel jobb, eftersom det är nerförsbacke hela vägen, så det blir några skottkärror om dagen. Men det går åt mer löv än man skulle kunna tro, så jag kommer nog inte att lyckas nå upp till den planerade slutnivån innan den sista kompostringen är tömd. Förhoppningsvis kommer den här uppfyllnaden ändå att stoppa en del av utläckaget, för vattenståndet i dammen är oroväckande lågt efter två torrsomrar.

I mitten på veckan hörde faktiskt min hundkompis Marianne av sig, och vi gick en långpromenad tillsammans med hennes två glada welshpojkar. Hennes man Lasse hör verkligen till riskgrupperna för Corona efter en operation, så de har isolerat sig ute på ön ända sen i mars. Nu var hon bara inne i stan för att vattna blommorna, och försvann sedan direkt tillbaka till ön.

Till helgen kom också Niklas och Katrin ner igen, vilket var andra veckan i rad för Katrin. Det är ju alltid uppiggande när de kommer, även om vi bara växlar några ord på säkert coronaavstånd utomhus. Men Katrin hjälpte mig faktiskt att frisera Nelly, för andra veckan i rad, så då blev det ju lite mera närkontakt. Ingen av oss tänkte på riskerna just då, och förhoppningsvis är vi ju båda smittfria, men kanske det var lite vågat ändå. Men jag lyckades i åtminstone komma ihåg att betala henne pengarna till Arvid den här gången.

Fullt hus lär det också bli till helgen om två veckor, då tydligen hela familjen Wellfelt planerar att komma hit samtidigt. ”Emilie och barnen kan ju bo uppe hos Niklas och Katrin”, som Boel sa, när jag kommenterade den potentiella trängseln.

Veckodagbok 3/8 – 9/8;   Sommaren lider mot sitt slut

Vädergudarna har förstås inte insett det ännu, men egentligen är det väl väl nästan höst? Det är fortsatt soligt och varmt, men den enstaka regndag som kom på onsdagen var mycket välkommen. Det var knappast något ösregn, snarare ett glest droppande, men eftersom droppandet pågick i stor sett hela dygnet, blev effekten ändå påtagligt uppfriskande. Enligt Gun, som har regnmätare, blev det totalt 70 millimeter, men det låter nästan lite otroligt.

Värmen gör att jag i stort sett inte ids göra någonting utomhus, så det hår blir en kort krönika. Det enda jag aldrig fuskar med är Nellys morgonpromenad, den går vi i ur och skur vid samma tidpunkt. Men å andra sidan är den fixa tidpunkten halv åtta på morgonen, så vi slipper den värsta hettan. Vi varierar mellan tre olika lokala varianter; Stadsskogen, Svärds Skog, eller en kombination av båda. Det finns gott om stigar att välja på, så vi det här laget har jag fixat till sträckningar som alla tar ca två timmar.

Efter det ligger jag på rygg framför TVn ett par timmar, och det lilla trädgårdsarbete som blir utfört under eftermiddagen, försöker jag förlägga till skuggiga partier av trädgården. Men på något sätt har ändå alla de sedvanliga underhållssysslorna blivit utförda vid det här laget, dock numera med väsentlig hjälp av familjen Wellfelt. Katrin slår av alla gräsytor med deras röjsåg, och Niklas vadar varje år ut i dammen och drar upp en massa vass och andra vattenväxter med rötterna, för att hålla vattenspegeln öppen. I år har även Arvid gjort en stor insats med att kärra ut lövkompost och grus, (men honom betalar jag förstås per timme).

Själv svarar jag för efterslåttern med motorgräsklipparen, och senare för hopräfsning och uppsamling av gräsklipp och höstlöv. Materialet hamnar i ett stort antal ringkomposter av hönsnät, utplacerade på ett antal strategiska ställen i buskpartierna, Efter något eller några år kan det halvförmultnade materialet spridas ut i närområdet, varvid buskarna får ett välkommet tillskott av näring, och växer så det knakar.

Vid det här laget har de flesta av buskskärmarna längs omgivande vägar blivit så höga och täta att man knappast anar gräsytorna och dammen utifrån. Och inifrån döljer buskarna nästan all den kringliggande bebyggelsen, vilket förstås är slutmålet. Vid det här laget är det bara en kort sträcka av den övre, norra delen av Ferievägen, som inte är helt avskärmad, men efter ytterligare några år kommer nog syrénbuskarna längs det partiet att ha vuxit sig stora nog. (De planterades som decimeterhöga rotskott och sticklingar för några år sedan, så de har ändå vuxit till sig rejält).

Det är så varmt att till och med jag masar mig ner till sjön varje dag för att bada. Vattnet känns som ljummet te, säkert minst 23 grader. Nelly och jag badar ute på Talludden, eftersom hundar är förbjudna på vanliga badplatser. Vid det här laget har Nelly insett att jag inte är på väg att drunkna, så hon har slutat med de störande räddningsförsöken, men simmar fortfarande runt mig i cirklar, för att kolla att jag inte tänker försvinna. Badet är uppfriskande, men den långa backen hem gör att man nästan är lika varm som tidigare, när man väl tagit sig hem igen.

Wellfeltarna återkom tillfälligt på söndagskvällen, efter en kortare sejour hos Emilie nere i Halmstad, men på måndagskvällen försvinner de upp till Stockholm för återgång till arbetslivet. Nästa besök blir nog inte förrän i September, då även Emilie förväntas komma. Svampplockning är planerad, och förhoppningsvis hinner trattkantarellerna komma igång till dess, även om de vanliga gula, som det varit gott om hittills, nog lär vara på upphällningen då.

Det är alltid roligt att avsluta ett utdraget projekt, och för tillfället har jag två projekt som är på sluttampen; hörnet uppe mot van der Puttens och nordvästra delen av dammstranden. Båda är uppfyllnadsarbeten, och samtidigt får jag chansen att göra i ordning arbetsytan innanför taxushäcken, genom att tillfälligt få undan innehållet i alla ringkomposterna på arbetsytan. Dessa kommer ju snart att fyllas upp igen med årets höstlöv, men innan dess får jag chansen att jämna till och snygga upp ytan. Taxushäcken mot vägen, som hittills fört en rätt tynande tillvaro, får ett behövligt tillskott av matjord på insidan, och grusytan innanför kan befrias från ogräs och rotuppslag, innan komposterna sätts tillbaka.

Övriga delar av kompostinnehållet hamnar mest som uppfyllnad av ojämnheter i kanterna av dammen och uppe i tomthörnet mot Puttens, där det behövs många skottkärror för att få tillräckligt jorddjup för en blivande buskskärm. Samtidigt har Putten rivit det fula, lutande vedförrådet, som hotade att rasa in på min tomt, och planerar tydligen en egen buskskärm på sin sida av staketet. Jag har haft en del hjälp av Arvid med att köra skottkärror i uppförsbacke, men han har varit rätt upptagen av kompisar på sistone. Senaste veckan har han dessutom varit i Stockholm, men han lär komma tillbaka i nästa vecka för att återta slavjobbet, enligt Niklas och Katrin.

Det har varit rätt fullt i båda familjehusen under sommaren, särskilt i Niklas och Katrin har gästerna avlöst varandra. Efter att Amandas gäng försvann förra söndagen dök faktiskt Boel och Lennart upp påföljande torsdag, faktiskt för första gången under hela sommaren. (Jag tror att det framför allt är Lennart, som oroar sig för Corona-smitta, men det går ju faktiskt bra att umgås utomhus på de båda verandorna, till och med om det regnar, eftersom båda har rejält tilltagna markiser).

Blekingebesöket kom lite oväntat. Amanda hade engagerat Signe och Tora för att städa huset efter henne och familjen, men eftersom städningen inte var inplanerad förrän till påföljande måndag, var huset ju inte i tiptop-skick när de dök upp. Jag var dock inne och kollade dagen innan, och det såg inte alltför illa ut, och sängkläderna hade de i alla fall hunnit tvätta. Nu blir städningen av under den kommande veckan, och sedan lär huset stå tomt igen fram till i september, då Emilie har aviserat ett besök för svampplockning med Moster Monster.

Vädret är fortsatt ganska behagligt, med mycket sol och en del nattliga skurar, och eftersom jag går den långa hundpromenaden tidigt på morgnarna, slapp jag den värsta hettan under den korta värmeböljan i veckan. Jag saknar bilturerna med hundarna, som Göran och jag brukade göra, men han verkar ha blivit sittande för gott, och det är tydligen Gun som tagit över rastningen av Castor. Själv tar jag ogärna ut bilen i onödan, så mina rundor begränsas numera till Stadsskogen, Bryngenäs och kombinationer mellan dessa.

Fast man ska ju inte klaga, det är nog inte många som har tillgång till så mycket attraktiv natur inom gångavstånd från husdörren. Stadsskogen innehåller betydligt större områden med orörd natur än man skulle tro, om man bara passerar igenom den tättbebyggda centrala delen med bil. Det finns ett rikt förgrenat stigsystem, och om man väljer att hålla ut långt i ytterkanterna, kan en skogsrunda där lätt ta över två timmar. (Det är faktiskt lätt att gå vilse också, eftersom skyltningen är lite konstig. Skyltsystemet visar bara vägen mot olika utgångar, inte in i skogen, och har man inte koll på var utgångarna ligger, är det lätt att hamna fel).

Bryngenäsområdet erbjuder en helt annan miljö, ett öppet kulturlandskap kring slottet, Bryngenäsviken och Mjörnstranden, med osedvanliga skönhetsvärden. De sluttande beteshagarna kring viken är befolkade av betande hästar och får – och under senaste veckan även av en enorm flock med vildgäss, säkert mer än hundra individer. De här gässen borde egentligen varit uppe i norra Sverige så här års, men av någon anledning kom de aldrig iväg dit, och flocken har nu mångdubblats i storlek, efter att de förmodligen har häckat i den relativt skyddade miljön kring viken.

Samma flock drar runt i hela Alingsåstrakten, och familjens sommarhusbesökande ungdomar – och även lokalbefolkningen - har varit irriterade i år, eftersom både fotbollsplanerna vid Mjörnvallen och Playa Mjörn är fulla med fågelbajs. (Förra året skylldes bajset på Playa Mjörn på hundägare, men i år är det väldigt uppenbart var det kommer ifrån).