Det har varit en kall och delvis våt vecka, och inte mig emot, för regnet behövdes verkligen. Den relativa kylan gör också att allting inte bara exploderar på en gång, vilket ger oss lite extra tid att njuta av blomprakten. Veckan kan väl annars enklast beskrivas som typiskt aprilväder, trots att vi nu har gått in i den ”undersköna månaden Maj”. Det blommar verkligen överallt, och björkarna började slå ut mot mitten av veckan. Men det har varit en långdraget kylslagen historia, och det är svårt att minnas att det faktiskt var en lång period med rena sommarvärmen under början av april. Mot slutet av veckan stabiliserade vädret sig dock lite, och det blev riktigt mycket sol under weekenden.

Vattennivån i dammen började bli lite oroväckande låg, så på tisdagen satte jag på vattenkranen till bäcken och lät det rinna under ett drygt dygn. Nu är nivån på ytan tillfredsställande hög, och eftersom jag förstärkt barriären vid utloppet kommer det förmodligen att hålla sig hyfsat, bara det nu inte blir en ny torrsommar.

Samtidigt passade jag på att rensa bort massor av eklöv från bäcken, och skära av alla blommor och fröställningar till Skunkcallan som nu är överblommad. Den är dekorativ när den blommar, men de stora och skräpiga bladen, som kommer senare under sommaren är mindre roliga. Dessutom räknas till de invasiva ”förbjudna” växterna i Sverige, men den har lyckligtvis ingenstans att ta vägen från min park, eftersom dammen saknar utlopp. Det är rätt många år nu sedan jag planterade de tre ursprungliga exemplaren; vid inloppet, utloppet och i det sydvästra dammhörnet. Den har dock spritt sig en del lokalt, och numera finns det ett dussintal plantor av den på tre ställen runt dammen, de flesta i inloppsbäcken. Fler vill jag alltså inte ha, så därför är jag numera noga med att ta undan fröställningarna, och slänga dem i soptunnan, ordentligt inlindade i plastpåsar.

Där hamnar också alla maskrosor som jag kommer på med att blomma, längs vägkanter och gångstigar. Jag är ingen rabiat ogräsjägare, tvärtom gillar jag växter som sprider sig villigt, särskilt om de bildar mattor. Undantaget är alltså maskrosor och nässlor. Maskrosorna tar jag bara bort när jag ser dem blomma, men nässlorna försöker jag att bli av med definitivt, vilket inte är helt lätt. De trivs nämligen i djup och näringsrik jord, och det börjar jag få lite för gott om i de lövuppfyllda partierna. Det är värst i nya partier, innan jag fått riktig fart på buskskärmarna, som så småningom kommer att skugga ut dem.

Veckans utomhusjobb har ägnats åt att äntligen bli av med de sista resterna av de två stormfällda träden, som numera fyller ena halvan av min vedbod. Tvillingarna hade sågat upp dem till hanterbara längder, själv har jag forslat upp dem i skottkärra till vedboden, och kluvit dem innan jag staplade in dem under tak. Jag lyckades faktiskt fylla vänstra halvan av min vedbod, som var helt tom när jag startade. . (De största och vresigaste klabbarna körde jag dock över till Niklas och Katrins uppfart, där de så småningom får tas om hand med vedklyven).

Hela Wellfeltsgänget dök oväntat upp på torsdagskvällen, båda barnen var med, och Arvid ska tydligen få hit en kompis nästa vecka också. Tydligen är avsikten att Signe, som går i tredje ring ska fortsätta att läsa på distans; det spelar ju egentligen ingen roll om hon är i Stockholm och Alingsås när hon kopplar upp sig. Wellfeltarna anser sig fortfarande vara i karantän, och är noga med att hålla ”korrekt” avstånd till mig, för att inte jag ska drabbas av någon eventuell medförd stockholmssmitta. De har också tagit med sig tillräckligt med mat ner för att det ska räcka under hela vistelsen, vilket ju verkar smart. Alla tycks dock vara fullt friska. Den enda i familjen som hittills drabbats av coronaviruset är Emilie, som tydligen var sängliggande ett par veckor.

Mot slutet av veckan är alltså i stort sett all veden omhändertagen, och det är dags att återgå till normala anläggningsarbeten. Niklas och Katrin har erbjudit Arvid som arbetskraft, fast Arvid själv har inte visat någon större entusiasm hittills, (och han har ju mat och husrum säkerställt i vilket fall som helst. Men kanske är han intresserad av att tjäna lite kontanta pengar, eftersom chansen att få enklare jobb är små, så här i coronatider). Ett jobb som definitivt behöver göras är att rensa alla takrännor, vilket Tvillingarna aldrig hann med.

På söndagskvällen försvann dock hela familjen Wellfelt upp till Stockholm igen, den enda som blev kvar är Signe. Arvid följde däremot med, tydligen huvudsakligen för möjligheten att övningsköra. De väntas dock tillbaka redan på tisdag, så straffarbetet kan ta sin början då...

Våren är definitivt här, även om nätterna varit kyliga, och hos Gun blommar ”det blå gräset” för fullt. (Själv har jag inget blått gräs, eftersom rådjuren konsekvent betar av alla scillablommor redan i knopp). Jag får nöja mig med narcisser, primulor och svalört, som rådjuren ratar, och för tillfället dominerar alltså gult istället för blått inom mitt område. Både forsythia, lundvivor och vanliga gullvivor blommar just nu i massor, medan jordvivorna från Wien börjar ta slut. Ormöga och förgätmigej svarar för det lilla inslag av blått som finns.Även slån, snöbollsbuske och fläder börjar komma igång, så här och var lyser det vitt också. Ännu har inte björkarna slagit ut, men det liksom hänger i luften, särskilt nu, när nattemperaturen börjar gå upp.

Jag har kollat tillbaka i mina anteckningar och jämfört med samma vecka under tidigare år, (och det visade sig att jag gjort precis samma jämförelse flera gånger tidigare, och alltid under samma vecka i mitten av april). Det visar sig också att vårblommorna alltid tycks komma igång under samma veckai mitten av april, oavsett temperaturen och hur vintern varit, så tydligen styrs de av ljuset mer än av vårvärmen. 2018 var en riktig hårdvinter, med både snö och is, 2019 var blöt och relativt mild, och 2020 är definitivt varmast hittills. En del nattfrost, och ett antal rätt kraftiga stormar, men bara ett par dagar med snö på hela vintern, och isen lade sig aldrig ens på dammen.

Den senaste veckan har förstås dominerats av det nedblåsta trädet. Dessutom behövde ytterligare ett träd tas ned, eftersom det fått sig en rejäl smäll och lutade nästan 30 grader. Pensionärstvillingarna sågade upp och tog hand om det mest akuta redan i förra veckan, men ännu återstår mycket jobb med att ta vara på grenar, kvistar och ett antal jättestora klabbar från stammen. Vid det här laget ligger resterna av de båda träden uppsorterat i olika högar ute på den stora ängen, och nu gäller det för mig att få undan högarna så snart som möjligt, innan gräset och ängsblommorna kommer igång.

Drivorna av sågspån och groparna efter maskinerna måste förstås också räfsas ihop och jämnas ut. Det visade sig tyvärr att trädet orsakat maximal skada på mina planteringar. Tre ganska stora buskar, som jag tidigare planterat utmed stigen, hade kvaddats totalt, och fick sågas ner vid marken. Förhoppningsvis bryter de igen så småningom, eftersom rötterna ju finns kvar, men det känns ändå rätt dystert. Tur i oturen var det också att jag ännu inte hade hunnit komma igång riktigt med planteringarna i just det här partiet, eftersom delar av marken var ett sankt lågparti, som behövde fyllas upp med höstlöv till rätt nivå först.

Tills vidare ägnar jag mig alltså åt att försöka bli av med högarna av kubbar och ris på stora ängen så fort som möjligt, och helst innan gräs och blommor börjar sticka upp på höjden. Klabbarna ska sorteras efter storlek, fraktas upp till vedförrådet, klyvas i 4 bitar och sorteras in i vedboden. Det är tungt att köra fulla skottkärror i uppförsbacke, men jag har en rejäl klyvyxa, så arbetet flyter annars på rätt bra. Tvillingarna underkände min första huggkubbe,och har försett mig med en ny, som är betydligt högre och stabilare. Den kommer uppenbarligen från den fällda eken och inte från pilen, eftersom klyvytan även efter flera dagars jobb visar väldigt små tecken på åverkan.

Det mesta av klabbarna kör jag alltså upp till min eget vedbod, för att klyvas, innan de sorteras in i vedboden. Mende långa grenarna lägger jag framför Niklas och Katrins vedförråd, där vi förhoppningsvis kan såga upp dem dem till småved senare, och även de största klamparna kommer så småningom att tas om hand i vedklyven där. Småkvistarna hamnar också på uppfarten, fast lite högre upp, där vi brukar ha det årliga påskbålet. För tillfället är det dock väl torrt för att elda, och jag vågar mig inte heller riktigt på det ensam. Just nu saknar jag verkligen Familjen Familj, som verkligen kunde ha varit till stor hjälp med det här jobbet. Det planerade påskbesöket blev ju aldrig av, och känns som en evighet sedan de var här sist. Sabla coronavirus!

Hittills har vi dock inte märkt av viruset så mycket här i trakten. Än så länge finnsdet bara ett fåtal inrapporterade fall i Alingsås, och jag åker fortfarande och handlar mat på Lidl en gång i veckan. Men förr eller senare lär det väl komma igång här också. Tills vidare håller vi oss snällt för oss själva här ute i Lövekulle. Gun och Göran och jag har bildat en liten lokal karantängrupp, och delar ofta på ett glas rödvin vid deras källaringång i vårsolen på eftermiddagarna. (Rödvinet bunkrade jag upp redan för ett par veckor sedan innan epidemin hunnit starta riktigt, och eftersom jag köpte flera lådor då finns det fortfarande ett aktningsvärt förråd kvar).

Nellys löptid verkar äntligen gått över, vilket är skönt. Hon löper bara en gång om året, men då desto längre, och så sent som för några dagar sedan ställde hon beredvilligt upp sig och vek undan svansen för den stiliga vallhunden från Michelssons hus, trots att hon då var på 23dje dygnet och löpet därmed borde ha varit avslutat.  Jag har faktiskt kunnat ha henne lös under hela löpperioden, både under arbetet på tomten och på promenaderna, trots att hon har två andra lokala kavaljerer som vi träffar ibland på kortrundorna här hemmavid; unghunden Walter från Ekebacken och den vita lilla pälstussen nere på Svallåsvägen, som hon brukar hälsa på genom grindspjälorna när vi passerar på vägen ner mot sjön.Något rajtan tajtan har det dock inte blivit, eftersom ägarna, till skillnad från mig, håller sina hundar ordentligt kopplade eller i löplina på promenaderna, och pälstussen ännu inte har insett att han enkelt skulle kunna hoppa upp på de omgivande stenmurarna och ta sig ut den vägen.

Jag har en tendens att antingen överreagera eller underreagera på obehagliga nyheter. ”Lagom” är liksom inte riktigt min grej. Jag är dessutom en vanemänniska, och till vanorna hör att handla mat en gång i veckan. Det gör jag normalt på torsdagarna, och varannan torsdag kommer dessutom städhjälpen, Linnea. (Vilket är en extra anledning att hålla sig borta från huset extra länge, eftersom Nelly älskar henne och annars skulle vara väldigt i vägen för hennes jobb).

Min första reaktion på rapporteringen av coronaviruset, med alla varningar om att gamlingar var speciellt utsatta, var en lätt panik, som fick mig att ringa Linnea, och be henne köpa med fil och mjölk på sitt vanliga varannan vecka-besök. Vilket hon också snällt gjorde. Under tiden hade jag dock insett att det fanns ju en hel del annat än mjölk, som jag behövde, så redan samma dag åkte jag själv till affären och bunkrade upp ordentligt. (Affären visade sig vara nästan folktom, trots att det senare visade sig att viruset inte ens nått Alingsås ännu. Veckan efter rapporterades ett enstaka fall).

Men dagarna gick och filmjölken började ta slut igen, trots att jag köpt en liter extra. Tre av grannarna hann erbjuda sig att handla åt mig under den perioden, vilket ju var jättegulligt av dem. Jag tackade dock nej till alla tre, av samma orsak - inköpslistan. Normalt kommer jag på saker som jag behöver medan jag går runt i affären, och att göra upp en lista i förväg är svårt. Mina förråd av konserver och djupfryst är också rätt välfyllda – men så är det filmjölken förstås. Att avstå från min dagliga tallrik fil, med hemmagjord sylt och müsli är nästan otänkbart.

I vanliga fall räcker filen precis en vecka, men här gången varade den 9 dagar, eftersom jag köpt en liter extra. Och fortfarande såg man inga rapporter om lokala fall i Alingsås i tidningarna. Hela Västra Götaland verkade fortfarande vara rätt lugnt, även om det började komma en del fall i Göteborg. På förmiddagarna, då jag handlar, brukar det också vara rätt tomt i affären. Vid det här laget hade jag bestämt mig för att fortsätta att handla själv, så länge jag inte kände några symptom.

Jag började dock bli lite nojig igen, och tillbringade därför en hel dag med att tillverka ett munskydd av lakansväv, med hjälp av ett amerikanskt mönster som jag hittade på nätet. Troligen är skyddet mera psykologiskt än fysiskt, men det ger ändå en signal till andra att hålla avstånd. Sedan skrev jag faktiskt en inköpslista, vilket jag normalt aldrig gör. Den blev väldigt lång, nästan 20 punkter, bl.a för att min hemmagjorda müsli började ta slut och jag behövde nya ingredienser.

Sedan åkte jag till Lidl igen, och glömde naturligtvis listan hemma. Munskyddet satta jag inte heller på mig.

Affären visade sig som vanligt vara nästan folktom, (med undantag för de vanliga äldre karlarna, som jag tror går dit bara för att köpa snus och snacka lite). Det jag var speciellt angelägen om den här gången var att bättra på mitt förråd av bröd. Jag köper alltid samma sort; fyrkantiga fullkornsrutor, som heter ”Frökusar” på ICA och ”Fröruta” på Lidl, men i stort sett är samma sak. De är praktiska, eftersom man kan frysa ner hela paketet med 6 bröd, och sedan plocka fram och tina ett om dagen. Sist jag handlade där hade det varit helt tomt i brödfacket, så mitt frys förråd började bli lite tomt. Men idag hade jag tur, och det fanns rätt gott om dem. Jag lyckades behärska min initiala impuls att plocka åt mig allihop, och lämnade ett par kvar i facket till mina medmänniskor.

Turen höll dock inte riktigt i sig, för i kön till den enda öppna kassan hamnade jag bakom en kvinna med invandrarbakgrund och två barn, som liksom jag hade bunkrat upp ordentligt, med massor av småprylar i kundvagnen. (Hon hade dock god pli på ungarna, som hon kommenderade att hålla sig utanför kassan, så någon närkontakt blev det aldrig).

Kundvagnarna i sig innebär ju faktiskt också att man håller tillräckligt avstånd. Fast enligt Göran är just handtagen till kundvagnarna den största smittrisken, och det verkar ju tyvärr vara väldigt logiskt. Kanske jag borde köpa några paket engångshandskar? Fast då måste jag ju gå till apoteket – en av de platser som vi gamlingar ideligen uppmanas att hålla oss borta ifrån… Jag kommer nog ändå att fortsätta att handla mat själv, även om jag ökat tidrymden emellan till nio dagar, d.v.s så länge filmjölken räcker.

På skärtorsdagen kom Pensionärstvillingarna, för att ta hand om det nerblåsta trädet, som visade sig vara en pil. På något vis hade mina närmaste grannar fått reda på detta i förväg, och kom och frågade mig om de också kunde anlita dem, eftersom de hade ett dött träd precis i tomtgränsen. Eftersom trädet garanterat skulle falla in på min tomt, och kvadda deras höga rådjursstaket på vägen, verkade det vara en god idé, som jag naturligtvis uppmuntrade. Större delen av helgen tillbringade jag sedan med att rensa undan de högar av grenar och kvistar, som Tvillingarna hittills hunnit producera. Större delen av trädet ligger dock fortfarande kvar, och till råga på eländet visade det sin ha ramlat i en maximalt olycklig riktning, så att trädstammen kvaddat en lång rad av uppvuxna buskar på sydsidan av stigen, när den landade. Buskarna lär väl hämta sig så småningom, och komma upp igen från roten efter att de avbrutna grenarna klippts ner, men skadan är ändå irriterande stor. Bara en meter längre åt norr, och hela buskraden skulle ha klarat sig...

Änderna kom för två veckor sedan, och är fortfarande kvar, två hanar och en hona som vanligt. Förra året blev det aldrig någon häckning på ön, men förhoppningsvis blir det av i år, eftersom Nelly numera mer eller mindre ignorerar dem. Förhoppningsfull har jag redan satt ut barriären och skylten på ön, fastän det ännu inte stämmer; ”Gå inte ut på ön! Häckande and!”

Coronaviruset är förstås kvar, och därmed restriktionerna, så man får sysselsätta sig så gott det går hemma i Lövekulle. Det var ju meningen att Familjen Familj skulle samlas här i påsk, men nu blir det förstås inte av. Så vi gamlingar, Gun, Göran och jag, får roa oss så gott vi kan själva i det fina påskvädret.

Som tur är har jag ju dock en stor tomt, och det finns mycket att göra där, även så här års. Arbetet med att utrota kaprifolen på ytan mellan uthuset och rhododendrondalen fortsätter. Det här är ett evighetsjobb, som pågått i åtskilliga år, oftast under en period under vårvintern i februari-mars och under högsommaren, när andra trädgårdsuppgifter inte är lika akuta. När jag kollar gamla dagböcker hittar jag återkommande rapporter kring ungefär samma tidpunkter, och uppenbarligen lyckas jag aldrig avsluta jobbet tillräckligt för att stoppa eller ens begränsa spridningen. Det blir att börja från noll igen varje gång, för under mellantiden har rankorna förstås återtagit det rensade området.

Den här gången har jag dock varit ihärdigare, men det är inget enkelt jobb. Rankorna hade klättrat tiotals meter upp i en stor tall, och mer eller mindre tagit över ett par mindre rönnar bredvid. Jag hoppades ett tag på att kunna rädda rönnarna, men det visade sig vara omöjligt, eftersom rankorna slingrat sig i ett kvävande strypgrepp runt varenda gren och kvist. Det blev att såga ner båda två. Tallkronan kunde jag ju inte heller göra något åt, men efter att jag klippt av alla rankor vid roten, lär åtminstone alla rankorna ovanför manshöjd dö av näringsbrist så småningom.

Fortfarande återstod jobbet med att bli av med alla rötter och rankor som kröp omkring på marken, och bildat stora kullar här och var. En av kullarna visade sig så småningom vara en gammal bur av kycklingnät, som jag tillverkat för att skydda uppväxande förökningsplantor mot de glupska rådjuren. (Det här var åtskilliga år sedan, plantorna har sedan länge funnit nya platser i parken, och buren, som blivit bortglömd och kvar lämnad, var totalt upprutten vid det här laget). Och alltihop var naturligtvis totalt invaderad av rankorna, så det tog ett par dagar att lösgöra nätet och demontera den uppruttna buren.. Jag har blivit av med det mesta av trasslet vid det här laget, men räknar med att få göra en efterkoll senare, då bladen slår ut och rankorna blir synligare.

I övrigt har veckan mest ägnats åt ved. Det har varit en rad stormar under vintern, och som en följd ligger det nerblåsta grenar och kvistar överallt. Enligt min vanliga regel, ”Ingenting får förfaras”, samlar jag ihop dem i högar, som så småningom ska bli till tändved i spisen, men tills vidare fungerar som skydd och boplatser för småfåglar och diverse andra smådjur.

I veckan kom också ett ovanligt tillskott till tändvedsförrådet, Sofia och Mats på Ekebacken ringde för att fråga om jag ville ha spillvirket från deras snickerifabrik. Det ville jag förstås, och redan samma dag anlände de med bilen full av papplådor fyllda med brädstumpar i varierande format. Det tog ett par dagar för mig att flytta över och stapla upp i mina egna papplådor, som vid det här laget hunnit tömmas, eftersom jag eldat dagligen i två spisar under hela vintern. Nu är lådorna fyllda igen, och staplarna når nästan upp till taket på båda verandorna. Eldningssäsongen för i år lider ju mot sitt slut, men jag är väl rustad för nästa vinter.

Coronaviruset verkar inte riktigt ha kommit igång ännu här i Alingsås ännu, men tre snälla grannar har redan erbjudit sig att hjälpa till med att handla. Det är en av de få positiva effekterna av epidemin – folk har blivit trevligare och socialare mot varandra, om än på behörigt avstånd. Jag möter fler personer än vanligt ute på hundpromenaderna – om det nu beror på coronaviruset eller det vackra vårvädret vill jag låta vara osagt – och alla hälsar glatt och byter några ord på behörigt avstånd. Men att överlåta veckoinköpen till någon annan är inte helt problemfritt. Bara tanken på att skriva en inköpslista i förväg, gör mig trött. Så än så länge handlar jag själv som vanligt. Få se hur de lokala förhållandena ser ut nästa vecka.

Som en (förhoppningsvis) sista final på stormsäsongen, kom det en riktigt otäck rykare sent på torsdagskvällen. Jag brukar inte oroa mig över att få nerblåsta grenar i huvudet på kvällsrundorna med hunden, men den här gången kändes det faktiskt lite obehagligt under vindstötarna. Och dagen därpå visade det sig att stormen, som tydligen kommit från ett ovanligt väderstreck, hade fällt en ganska stor ek i sluttningen ovanför dammen. Själva eken var ingen större förlust, eftersom den visade sig vara rätt murken vid roten, men den hade lyckats fastna med kronan i tre mindre träd när den föll, och står fortfarande på trekvart mot dessa. Tiden får väl utvisa om det går att rädda småträden. Jag har beställt hit Pensionärstvillingarna för att ordna upp eländet, och de kommer på Skärtorsdagen.

Viruset sprider sig tydligen som en löpeld över hela Sverige men än så länge tycks det inte riktigt ha nått hit till lilla Alingsås, och livet fortsätter i stort sett som vanligt.

Det som stör mig mest är egentligen att den ständiga rapporteringen på TV går ut över några av de program jag brukar titta på. När man än slår på TVn verkar det vara ändlösa rapporter om coronavirus, och samma sak när man öppnar en tidning. Och det blir ju rätt tjatigt i längden, eftersom vi gamlingar alltså ska hålla oss hemma.

Den mest bisarra rapporten i veckan var nog en blänkare på förstasidan i Alingsåstidningen, med rubriken ”Häst drabbad av ekvint Corona”, med en notis om hur Alingsås Ryttarsällskap tvingas isolera sin anläggning på Övre Nygård.. Jag tänkte ”what the hell?”, och bläddrade förstås fram till artikeln. Det visade sig dock vara en klassisk tidningsanka, viruset som hästen hade drabbats av var en  variant av corona, som naturligtvis bara smittade mellan hästar och inte hade ett dugg att göra med den pågående epidemin. I slutet av artikeln meddelades i en bisats att ridundervisningen på Nygård naturligtvis pågick som vanligt.

För min egen del har coronaviruset inte ändrat särskilt mycket - åtminstone hittills. Jag har alltid varit något av en enstöring, och ensamhet är inte något som jag lider av. Jag är dessutom nästan oförskämt frisk för min ålder, och drabbas väldigt sällan av förkylningar och influensa, annat än i väldigt mild form. Jag träffar mest folk utomhus, i samband med hundpromenaderna, fast min vanligaste hundkompis Marianne, har dragit sig tillbaka till säkerheten på ön med sina två tokiga welshpojkar. Och det är lika bra det, för Nelly har just börjat löpa.

I övrigt lyder jag uppmaningarna att hålla mig borta från folksamlingar, och det innebär egentligen ingen större uppoffring för mig, eftersom jag aldrig har hört till dem som hänger på barer och restauranger. Mitt enda stående kulturevenemang är Metropolitanoperans bioföreställningar, som Gun och jag tidigare brukade köra till Nossebro för varannan månad, men numera oftast ser i Alingsås, för att slippa bilresan. Den återstående föreställningen för säsongen, som skulle ha sänts på påskafton, är förstås inställd, men Gun rapporterade just att biografen betalar tillbaka pengarna.

Men man måste ju faktiskt ha mat, och lite förhastat ringde jag faktiskt städhjälpen, som kommer varannan vecka, och bad henne köpa med sig lite mjölk och fil, när hon kom hit förra torsdagen, vilket hon också gjorde. Fast omedelbart efteråt insåg jag att det fanns ju mycket mera som jag behövde förutom mjölk, så jag åkte ändå in till affären och bunkrade upp lite flera förnödenheter. Bl.a toapapper, som det skojats mycket om i pressen.

Och det lär jag nog fortsätta med, åtminstone ett tag till, för än så länge finns det bara ett registrerat fall i Alingsås. Visserligen har två snälla grannar redan erbjudit sig att handla åt mig, och ICA har skickat hem ett erbjudande om hemleverans, men på förmiddagarna, då jag normalt handlar, är det inte precis någon trängsel vid kassorna. I veckan gjorde jag faktiskt två ärenden till, apoteket för att hämta ut ett recept på fästingmedel åt Nelly, och systemet, för att bunkra lite lådvin åt mig och Göran&Gun, eftersom det låg alldeles intill. Båda ställena verkade rätt öde, liksom för övrigt hela stan.

Nelly och jag fortsätter förstås med hundpromenaderna, men även utomhus är det mera folktomt än vanligt trots finvädret. Jag gick i Karin Boyes Park som vanligt i samband med veckoinköpen på Lidl, och parken, som normalt brukar myllra av förskolebarn, var plötsligt helt öde. På hela rundan mötte jag bara en människa, och det var förstås en annan hundägare. Eftersom Göran har blivit sittande för tillfället, och Gun har tagit över rastningen av Castor, så går jag annars mest här hemomkring, eftersom jag även i normala fall undviker att köra bil. Det innebär antingen Stadsskogen eller Bryngenäs, eller en kombination av bådadera, och även om vi stöter på ett fåtal joggare och hundägare är det betydligt ödsligare än vanligt, trots vädret, som visserligen är kylslaget, men soligt.

I veckan gick jag dock en riktig långpromenad uppe i skogspartiet kring Lejonberget, tillsammans med Jim och hans glada mops. Det är faktiskt många år sedan jag senast träffade Jim, men han hade sällskap med min systerdotter Amanda för tjugo år sedan, och gifte sig senare med hennes bästa kompis Anna. Nu stötte vi oväntat ihop på parkeringen i Hjortmarka för ett par veckor sedan, och jag kände inte ens igen honom först, trots att han egentligen ser precis likadan ut som förr. (Det där är inget ovanligt för mig, jag har ansiktsafasi och är dessutom närsynt, så det händer nog tyvärr ganska ofta att jag stirrar gamla bekanta i ansiktet utan att reagera). Vi kom i alla fall överens om att träffas för att återta våra tidigare hundpromenader i Risveden.

Det var kul att träffa Jim och Anna igen, och jag fick även beundra deras sprillans nya mopsvalp, som Anna kom ut med på gatan. Som alla andra valpar var den förstås oemotståndligt gullig, och även om jag normalt är lite tveksam till kortnosade hundraser, tycks Jims och Annas mopsar vara helt befriade från andningsbesvär, och hänger fullkomligt obekymrat med i Nellys tempo uppe i det ganska kuperade området kring Lejonberget. (Fast 8-veckorsvalpen fick förstås stanna hemma, så det blev bara en mops på promenaden den här gången).

Det blev en ansträngande men trevlig runda, med bara ett negativt inslag. Halvvägs upp till Lejonberget stötte vi nämligen på en brant nybyggd sidoväg, som ledde rätt upp i skogen. Jag blev förstås nyfiken, eftersom vägen var betydligt större än vanliga skogsavverkningsvägar, men Jim visste besked. Något av kommunens två stora byggbolag hade fått för sig att det var en bra idé att dra igång ett bygge uppe på den här höjden.

Om man bortser från sådana elementära lokaliseringsförutsättningar som tillgänglighet, maxlutning på tillfartsväg och närhet till service, (vilka alla förstås saknades), så finns inte heller de mest elementära juridiska förutsättningarna, som t.ex bygglov eller en gällande detaljplan. Men sådana petitesser hejdade uppenbarligen inte de glada byggherrarna, som obekymrat satt igång med att hugga ner en massa skog för att förbättra sjöutsikten, och sedan nivåspränga en stor yta uppe på höjdplatån. Efter det hade tydligen bygget stoppats, för maskinerna stod stilla. Men planen är förmodligen att plöja ner så mycket pengar i de olagliga förberedelserna, att kommunen ska släppa fram resten också. Det finns uppenbarligen väldigt lite moral hos våra lokala byggfirmor.

Det märker man om inte annat på deras ständigt upprepade förslag om att bygga massor av bostäder på ängarna i Lövekulle, trots att både översiktsplan och fördjupning säger att det fortsatt ska vara naturområde, och trots att tillfartsmöjligheterna är milt sagt begränsade. De tycks ha en direktlina förbi planeringskontoret, direkt till några av politikerna i kommunstyrelsen.

Det blev faktiskt inte någon ny storm den här weekenden; annars har de ju kommit med förvånansvärd regelbundenhet, en kring varje veckoslut. Däremot är det fortfarande översvämningar lite varstans. Det har också varit en jobbig vecka, på flera andra sätt.

Göran hade stuckit till Jönköping ett par dagar igen, för att hjälpa gamla mamma, eftersom den bror som annars praktiskt nog bor granne med henne, hade åkt till Stockholm. (Inger, som faktiskt fyller hundra i år, bor fortfarande hemma, och klarar det mesta själv, men familjen vill förståeligt nog hålla lite närkoll på henne).

Nelly och jag blev därmed lämnade åt oss själva, och eftersom jag försöker begränsa mitt bilkörande så mycket som möjligt, blir hundpromenaderna oftast förlagda till hemområdet. Vi startade med den klassiska Bryngenäsrundan. Sist jag provade den, för ca en månad sedan, lyckades vi ju faktiskt ta oss förbi den översvämmade grinden vid Scoutstugan, genom att klättra över muren. Den här gången hade dock översvämningen spridit sig till hela vändplanen, och medan jag balanserade fram till muren för att få en överblick av situationen, stod jag på huvudet över ett par trädstammar, och landade i ett stenrös.

Jag slog mig rätt ordentligt, så pass att jag blev liggande ett par minuter, för att kolla om jag brutit några ben. Ett tag funderade jag faktiskt på om jag skulle behöva ringa Gun för att få bilassistans, för jag kände mig alldeles snurrig, och det gjorde rejält ont på flera ställen. Skadorna visade sig dock vara koncentrerade till vänster knäskål och höger lillfinger, och hur jag lyckades slå mig samtidigt på två så pass avlägsna punkter förblir en gåta. Jag lyckades dock ta mig hem för egen maskin, fast jag fick välja omvägen via det långa gräsfältet och Svärds stuga, (som numera bara är en husgrund, eftersom kommunen tyvärr bestämde sig för att riva den för några år sedan).

Jag mådde rejält dåligt resten av dagen, om det nu berodde på chock eller lindrig hjärnskakning, vill jag låta vara osagt. Större delen av dagen tillbringade jag alltså liggande på rygg framför TVn, där humöret knappast förbättrades av att sändningen var usel, och både bild och ljud försvann i flera minuter då och då. Framåt eftermiddagen kvicknade jag till så pass att jag klarade av att gå de vanliga kissrundorna med hunden, och dan därpå kändes allt i stort sett normalt igen.

Jag drullar faktiskt omkull ganska ofta, och orsaken till att jag inte brukar slå mig särskilt illa när det händer, kan förmodligen härledas till min hästperiod för sextio år sedan, då jag brukade anförtros att rasta hästar, som stått skadade i veckor, och därför skulle sättas igång försiktigt genom utomhusrundor i skritt, samtidigt som de var fyllda av explosiv energi. Ägarna, som ibland var lite till åren, var förståeligt nog inte så pigga på att utsätta sig för detta själva, så uppgiften hamnade alltså ofta på mig. Jag brukade för det mesta klara av att hålla hästarna lugna, genom att prata med dem eller sjunga, med det hände förstås ibland att jag blev avkastad. Då gällde det att rulla ihop sig och försöka undvika utstickande armar eller ben, och min fallteknik blev efter varje gång förbättrad. Förmodligen sitter den kvar i kroppsminnet på något sätt.

Dagen efter hade alltså det värsta obehaget faktiskt klingat av, bortsett från att jag fortfarande hade lite problem med att gå nerför trappor. Men eftersom den dagliga utevistelsen begränsas både av skadan och vädret, var jag mera beroende än vanligt av en fungerande TV, och den hade alltså krånglat rejält den senaste veckan, med en hoppande bild som kommer och går. (Det sista jag hade försökt med dagen innan var att byta ut batterierna i fjärrkontrollen mot två stycken helt nyinköpta, men det verkade bara ha gjort saken värre. Den tidigare hoppande bilden hade nu frusit totalt, och det gick inte att koppla in satellitkanalerna alls). Jag beslöt därför att ringa distributörens support, och förvånande nog fick jag omedelbart kontakt med en ytterst hjälpsam dam, som ansträngde sig till det yttersta, för att lotsa mig fram till en förklaring. (Jag hade ju hoppats att någon tekniker skulle komma hem till mig och fixa alltihop på plats, men damen trodde att vi nog skulle kunna testa de olika kontrollerna över telefonen).

Jag vet inte hur det ser ut runt er TV, men min är av bordsmodell och står i en hylla och utrymmet bakom är ett totalt kaos, fyllt av dammiga och trassliga sladdar, med sex olika ingångar till själva apparaten. Den vänliga damen lotsade mig igenom alla tänkbara steg i att få igång apparaten igen, men eftersom det innebar att hantera två nästan likadana handkontroller utöver telefonen, och texten på alla tre var svår att tyda, när man ser lite halvdåligt och dessutom är stressad, blev det inte helt enkelt. Så jag blandade hela tiden ihop apparaterna, och både kände mig - (och framstod förmodligen även) - som en total teknisk idiot – vilket jag ju faktiskt också är. Och det blir definitivt inte bättre när jag känner mig stressad, vilket jag verkligen också var, vid det här laget. Den tålmodiga damen gav emellertid inte upp, även om resultatet av alla hennes förslag antingen resulterade i en helsvart skärm eller texten ”NO SIGNAL”.

Efter en dryg halvtimmes fruktlösa försök föreslog hon lite desperat att batterierna i handkontrollen kanske var slut. På vilket jag tvärsäkert svarade, att DET kunde det ju absolut inte bero på, eftersom jag ju just hade bytt ut dem. Damen envisades dock, och till slut plockade jag motvilligt fram en ny omgång batterier ur samma ask, och satte in dem. Och simsalabim! När jag tryckte på knappen för umptisjätte gången, gick TVn plötsligt igång, fullkomligt normalt.

Den enda förklaring jag kan tänka mig är att jag satt in något av de tidigare batterierna upp och ner – och det verkar ju faktiskt troligt, eftersom problemen förvärrades efter batteribytet. Det sa jag dock inte till den vänliga damen, eftersom jag inte ville framstå som en ännu större senil och oteknisk idiot än jag redan gjort. Jag bara tackade henne översvallande för hennes vänlighet och tålamod, och nu har jag alltså en fungerande TV igen.

Och det är ju bra, för nu är ju redan nästa ”nästan-katastrof” på gång; det nya corona-viruset sprider sig mer och mer, och förr eller senare lär det ju komma till Alingsås också. Då blir det besvärligt, men den litanian sparar jag till nästa vecka.

Vädret är bättre än förväntat, och till och med väderleksrapporten har ändrat sig. Istället för regn och rusk hela veckan, som var den tidigare prognosen, blev det faktiskt en hel del soliga dagar.

Och det är nog tur, för vattenståndet är för närvarande extremt högt både i min damm och i Mjörn. Jag ville ut på Talludden med Nelly på tisdagen, men stoppades av vatten och travar av nödtorftigt bärgade båtbryggor ända upp på den lilla stigen. Nu ger jag mig ju inte så lätt, utan klättrade uppför branten istället, och lyckades därmed faktiskt ta mig ut på udden. Den 20 meter breda klippstranden, där Gun brukar kasta pinnar åt Castor, var helt och hållet slukad av vattnet.

Även delar av cykelvägen borta vid Mjörnvallen är översvämmad och träden står långt ute i vattnet på flera ställen. (Det beror nog inte enbart på senaste veckornas regn, jag misstänker att man även försöker hålla kvar vattnet borta vid Solveden för att skydda nivåerna i Säveån längre västerut).

Det är dags att avsluta den sista lövräfsningen, och ta hand om alla nerblåsta grenar. Det har ju blåst enormt under de senaste veckorna, och även om inte några större träd har fallit inom mitt område, så ligger det nerblåsta grenar lite varstans. Jag plockar upp alla jag passerar under kortrundorna med Nelly, och samlar dem i högar, som så småningom ska få bli tändved. Till skillnad från de flesta trädgårdsägare eldar jag inte jättestora bål kring påsk, eftersom jag tillhör en generation som tror på återvinning.

Tyvärr lever jag inte upp till de andra riktlinjerna för min generation, nämligen att ta väl vara på arbetsredskapen, förvara dem frostfritt under tak och sköta dem regelbundet. Jag hade hoppats på att få igång motorsågen, efter att ha lånat en skiftnyckel av Göran och Gun för att spänna kedjan, (efter att min egen plötsligt var spårlöst försvunnen). Försöket misslyckades tyvärr, och nu minns jag inte ens om sågen var i funktion, när jag senast hade den framme. (Det beror inte enbart på potentiell senilitet, för det är garanterat ett bra tag sedan jag använde den). Nu blev det att använda handsågen på grenarna istället.

Jag gillar över huvud taget inte att jobba med maskiner, och de båda jag faktiskt har; motorgräsklipparen och motorsågen, krånglar mycket riktigt regelbundet. (Största problemet med gräsklipparen är dock förmodligen att jag börjar bli för klen för att dra igång den. Oftast startar den när Niklas drar i snöret, men när även det misslyckas, åker den in till verkstaden för översyn). Gräsklipparen är ju faktiskt relativt ny, medan däremot motorsågen är urgammal, och förmodligen även uttjänt.

Detsamma gäller tyvärr huvuddelen av mina trädgårdsredskap, de flesta har rostiga blad och avbrutna skaft. Det beror både på ålder och misskötsel; många av dem har åtskilliga år på nacken vid det här laget, och det där med att torka av blad förvara grejorna under tak när de inte används har jag alltid varit dålig på. Jag har en dålig vana att glömma kvar redskapen på den plats där jag senast använde dem. Sedan brukar jag återfinna dem ute i terrängen efter något år, och då oftast av en ren slump.

När jag tröttnar på att handsåga grenar, ägnar jag mig åt ett ständigt återkommande arbete; nämligen att få kontroll på en gammal kaprifol, som spridit sig över alla gränser, och inte bara invaderat ett antal stora och små träd, utan även täcker marken på en yta av ett femtiotal kvadratmeter i sluttningen mellan uthuset och ”rhododendrondalen”. Hittills har det blivit två fulla skottkärror med hoprullade revor, som förpassats till den vanliga bålplatsen på Amandas uppfart.

Det konstiga vädret håller i sig för tredje veckan i rad, med nya fronter varannan dag, och ordentliga stormar, som kommer in lagom till veckosluten. Men under mellandagarna har det faktiskt varit en del solglimtar, och de flesta av pölarna på inre ängen var borta framåt mitten av veckan. (Fast de återkom förstås under det tydligen obligatoriska busvädret till helgen, som mycket riktigt drog in under lördagen).

Våren fortskrider dock stadigt och sedan ett par veckor tillbaka blommar jordvivorna från Wien på flera ställen i det korta gräset. Det är förstås alldeles för tidigt; normalt brukar de blomma i början av April, men det är ju bara i linje med allt annat onormalt denna onormala och totalt snöfria vinter.

Jordvivorna är ett minne från en Wienresa, som mor och jag gjorde året efter fars död. Vi blev inbjudna av PB-kören, som han varit en entusiastisk medlem av under många år, att följa med på en resa, där de inbjudits av olika institutioner att sjunga på olika kända platser i staden. ”Inbjudits” är kanske fel ord, för både vi och körmedlemmarna betalade förstås resa och hotell själv. Men de speciella omständigheterna gjorde ändå resan rätt oförglömlig. Det var en helt fantastisk upplevelse att höra den stora manskören sjunga fyrstämmigt på flera av de vackraste platserna i den klassiska staden Wien.

En av dessa platser platserna var entrén till Spanska Hovridskolan. Vi stod i kö där, för att titta på förmiddagsträningen av de vita lippizanerhingstarna, när kören stämde upp. Det ekade storståtligt under de gamla renässansvalven, och nästan omedelbart kom ett antal funktionärer rusande och eskorterade oss till hedersläktaren på ena kortsidan av den stora manegen. Där satt vi sedan i ett par timmar, medan det ena ekipaget efter det andra visade upp piaff, passage, piruett och capriole framför oss. Det här var under min mest intensiva hästperiod, och frestelsen blev förstås oemotståndlig för mig. Så under resten av veckan gick jag till förmiddagsträningen varje dag på egen hand, och missade därmed flera av de andra sevärdheterna, som mor rapporterade om.

Men åter till jordvivorna. De växte i skogen bakom vårt hotell, och jag kunde förstås inte motstå frestelsen att gräva upp en tuva och ta med den hem i en uppblåst plastpåse i resväskan. (Det här var ett vanligt beteende från både mig och mina föräldrar under olika Europaresor under åren, och åtskilliga växter i mitt woodland har anor utifrån). Jag visste förstår inte då, att ”skogen” i själva verket var en del av Wienerwald, och därmed fridlyst – men det hade nog inte stoppat mig även om jag vetat om det. Jordvivorna växte nämligen ymnigt, nästan som maskrosor, överallt på alla villagräsmattor i området, så direkt ovanliga var de ju inte. Och de har fortsatt beteendet hemma hos mig och frösått sig snällt på många olika ställen både i trädgården och runt dammen. Även den vita tibasten, som blommar just nu, kommer från skogen bakom hotellet i Wien, den följde med hem som stickling i resväskan.

Många av växterna i mitt woodland har liknande ursprung från olika resor, speciellt från trädgårdsresor med mor och far kring början av sjuttiotalet. (Vid ett tillfälle hade vi till och med varsitt växthus med på biltaket hem, fast det var förstås planerat i förväg). Vi brukade också regelmässigt besöka olika kända plantskolor, i England, Danmark och Tyskland, så de växterna var åtminstone ordentligt certifierade och kollade mot potentiella smittor. Detsamma gällde förstås inte småplantor från naturen, som vi oftast smugglade in gömda i extraskor och stövelskaft på bottnen av väskorna, men så vitt jag vet har vi inte bidragit till några epidemier av internationella växtsjukdomar,

Alla trädgårdsamatörer beter sig på ett liknande sätt, och de flesta visningsträdgårdar har ett litet förråd av småplantor i krukor, som man delar med sig av frikostigt, (oftast gratis, men annars till en löjligt låg summa, jämfört med vad man skulle få betala för motsvarande planta i en plantskola eller trädgårdsbutik). Det klart uttalade syftet hos föreningen Trädgårdsamatörerna är också att främja och sprida beståndet av ovanliga växter i privata trädgårdar.

Till helgen blev det alltså storm igen, för tredje veckan i rad,. Lördagspromenaden med Nelly, via Mjörnstranden, Stadsskogen och Bryngenäs blev därmed så blöt och jobbig att jag var mer eller mindre utslagen under resten av dagen. Jag orkade inte ens ut i trädgården, när regnvädret plötsligt slog om till sol framåt eftermiddagen. (Fast blåste småspik gjorde det förstås fortfarande).

Boel och Lennart var på besök över helgen, och vi blev allihop inbjudna till lördagsmiddag hos Gun och Göran, en fruktansvärt god lasagne, (vilket tydligen berodde på att den sedvanliga bechamelsåsen ersatts med tre sorters ost). Jag måste definitivt sno receptet och pröva själv.

Stormen bedarrade så småningom framåt söndagskvällen, fast inte förrän den blåst ner en björk i pionlandet på Guns tomt. Björken ramlade dessutom över en gammal en, som paradoxalt nog redan var fäst vid björken med spännband, för att hålla sig upprätt. Gun tog det hela med ro; (de ovärderliga tvillingarna lär få ta hand om resterna under veckan). Mina egna träd klarade sig även den här gången, men det ligger massor med nerblåsta grenar överallt, som jag samlar ihop i högar, under promenaderna genom parken med Nelly. Högarna börjar bli jättestora, men så småningom ska grenarna sågas upp och bli till tändved i mina spisar.