Nelly verkar lyckligtvis pigg och normal igen, efter vad det nu var som orsakade den plötsliga hältan förra veckan, och morgonpromenaderna har åter sträckts ut till kring två timmar. Eftersom jag ogärna tar ut bilen i onödan blir promenaderna numera mest begränsade till Bryngenäs och Stadsskogen. Det spelar inte så stor roll, för speciellt Stadsskogen är så stor att man lätt kan hitta olika varianter på en tvåtimmarsrunda. Jag har till och med nästan lyckats gå vilse där ett par gånger. Det finns väldigt många stigar att välja på, och eftersom den delvis kraftigt kuperade terrängen styr sträckningarna är det inte alltid man kommer ut där man förväntade sig.

Arvid har bott i långhuset senaste veckan med ett gäng killkompisar. På slutet var det tjejkompisar också, och Niklas och Katrin rapporterade att huset var osedvanligt välstädat när de tog över det igen på fredagskvällen. Kanske säger det något om att de gamla könsrollerna fortfarande lever kvar, åtminstone delvis...

Boel och Lennart lär man däremot inte se mycket av i år, eftersom speciellt Lennart tydligen är extremt angelägen att undvika coronasmittan, (som faktiskt fortfarande tycks öka lite i Alingsåstrakten, efter att ha minskat påtagligt i Stockholmsområdet). På torsdagen landade emellertid Amanda med familj från England. Det kanske är lite vågat, eftersom smittspridningen långt ifrån verkar vara över, varken här eller i England, men alla är ju friska, och de ska stanna en dryg vecka.

Jag har faktiskt snorat lite själv de senaste veckorna, men förhoppningsvis är det bara en vanlig sommarförkylning, även om jag teoretiskt skulle ha kunnat bli smittad, eftersom jag fortfarande handlar själv en gång i veckan, (på Lidl, som dock är rätt folktomt på mornarna). Jag känner mig åtminstone inte dålig på något annat sätt. Troligen är det de dagliga hundpromenaderna som håller mig frisk och rörlig. Göran har däremot tyvärr blivit sittande på grund av sin yrsel, och det är numera Gun som rastar Castor.

Själv ägnar jag mig för tillfället åt efterslåtter och räfsning, och nästan alla kompostrundlar är vid det här laget överfulla. Det är egentligen meningen att vägföreningen ska slå av vägkanterna, men det satt långt inne i år. Jag hade redan gett upp hoppet om dem och hunnit börja med lien på den breda remsan längs Ferievägen, när Staffan och Miriam stoppade mig, och sa att föreningen trots allt skulle ta hand om det. Det gjorde de också ett par dagar senare, och det var definitivt hög tid. Till och kommunen har vid det här laget slagit av alla vägkanter plus det nedersta fältet.

Det översta fältet har de emellertid lämnat oslaget av någon märklig anledning. Det här stör mig, inte bara för att jag måste vada genom meterhögt högt gräs under dendagliga kvällspromenaden med hunden, utan för att jag misstänker en bakomliggande orsak. Det jag befarar är att de håller på att återgå till de gamla planerna på att bebygga fältet, trots att de redovisade alla fälten som grönområde så sent som i den senaste översiktsplanen, som bara är två år gammal.Förmodligen efter påtryckningar från de lokala byggfirmorna, som uppenbarligen helst vill se alla fälten i Lövekulle fullproppade med bostadshus.Enligt en artikel i AT för ett tag sedan, har kommunenhar nämligen preliminärt aviserat planer på en ganska stor bebyggelse i Lövekulle, i förstudierna till en uppdaterad områdesplan. Så pass stor att ett av kommunalråden redan har uttryckt tveksamhet till omfattningen.

Min teori är att de, genom att låta fältet förbli oslaget, hoppas på att det ska bli mindre attraktivt för friluftslivet, och därmed minska protesterna mot bebyggelse, som ju hittills varit starka, varje gång liknande förslag tagits upp. Bl.a är ju utsikten frånkrönet i korsningen mellan Lövekullevägen och Fritidsvägen över det triangulära landskapsrummet ner mot sjön närmast ikonisk, och för de flesta passerande vad som verkligen definierar grönområdet Lövekulle. (Förhoppningsvis är jag bara paranoid, men vi lär ju få veta om någon månad, då det nya planprogrammet ska ut på samråd).

På fredagen kom alltså Niklas och Katrinfrån Stockholm och hade med sig Arvid tillbaka igen . Bra, för honom kan jag sätta i arbete med att köra tunga skottkärror, något som jag helst vill undvika själv numera. En av uppgifterna kommer definitivt att bli att tömma de äldre lövkomposterna, och det finns gott om svackor att lägga det halvt nerbrutna materialet i. Framför allt är det på nord-och västsidan av dammen, som kanterna behöver jämnas till och håligheter fyllas upp. Men det finns även andra utfyllnads områden, framför allt skogskanten söder om dammen, och partiet uppe vid gränsen mot Putten, som fortfarande är oavslutat.

Redan på helgen gav sig emellertid de äldre killarna på det årliga jätteprojektet med att rensa dammbotten från vass och nerfallna grenar. Eftersom de var tre stycken i år jobbade de effektivt, med en man ute i vattnet och se båda andra som mottagare på strandkanten. Ifallna grenar och löv hamnade på en presenning, som sedan släpades till närmaste tillgängliga ringkompost. Uppgiften är både jobbig och ofräsch, eftersom botten utgörs av halvruttna löv och slam ovanpå leran. Men de kunde ju avsluta med att skölja av sig i den riktiga sjön efteråt. Vattentemperaturen är fortfarande dräglig, trots de kalla nätterna under senaste veckan.

Vädret är märkligt denna sommar. Juni var rekordvarm, man svettades i hettan, och till och med jag badade i sjön ett par gånger. (Det var 27 grader i vattnet och förmodligen 35 i luften, så någon direkt svalkande effekt hade det inte, när man väl tagit sig uppför backarna hem igen). Nu är det plötsligt kring tio grader i luften, med storm och regnskurar, även om det kom en oväntad soldag på tisdagen, då temperaturen steg till 13 grader, innan nästa regnfront drog in. Det var faktiskt så pass kallt att jag slog på värmen i huset under måndagskvällen.

Fast vid närmare eftertanke kom jag på att det nog vore bättre för ekonomin att elda brasor istället, särskilt som vedskjulet är absolut överfullt för tillfället. Problemet var bara att jag hade tömt alla vedförråd inomhus inför sommaren totalt, delvis för att Nelly har en dålig vana att hämta vedträn ur det stora kopparkaret i vardagsrummet, för att sedan gnaga dem till flis på ryamattan i mitt sovrum. Jag fick alltså börja med att hämta in ett par skottkärror med ved för att fylla inneförråden. Och eftersom den alltså inte hade fått ligga och förtorka inomhus som vanligt, blev det extra svårt att få igång brasorna. Jag lyckades dock till slut, så den här veckan börjar jag morgonen med att tända brasor i både kakelugnen och vedkaminen. 

Ett riktigt oroselement är att Nelly plötsligt har blivit riktigt dålig, utan någon som helst förvarning. Efter vad jag vet hände ingenting särskilt under sista kvällsrundan på onsdagen, så det kan knappast vara en akut skada, men hon försvann från min säng någon gång under tisdagsnatten, och morgonen efter kunde hon plötsligt inte stödja alls på högra bakbenet. Hon måste ju ut, för att göra sina behov, men hoppade då på tre ben, och uppenbarligen hade hon väldigt ont, för hon låg nästan apatisk i ett hörn inomhus. Anna, som jag naturligtvis ringde för att fråga om hjälp, verkar inte heller tro att det är en skada, eftersom hon genast frågade om hon hade feber. Själv tror jag att det kan vara borrelia, eftersom jag slarvade med att byta ut fästinghalsbandet i tid. Det stämmer både med symptomen och inkubationstiden, som ju är ca en månad, och jag fick ju själv en fästing på bringan i början av juni, som jag fortfarande har en stor kliande rodnad efter, drygt en månad senare. (Anna skrev ut tabletter mot fästingbett för ett par veckor sedan, men jag köpte ett nytt fästinghalsband för receptet istället, och jag har inte har hittat några fästingar på henne efter att hon fick på sig det.

Någon febertermometer hade jag förstås inte hemma, och till råga på eländet var de slutsålda i de tre butiker jag prövade. Coronaviruset förmodligen. Men Anna skrev nu också ut smärtstillande och febernedsättande tabletter, och efter den första tabletten på onsdagen blev hon genast markant bättre. Jag har googlat på borrelia, och alla symptomen stämmer, men den allmänna meningen på nätet tycks vara att det går över av sig själv efter några dagar, och att djur sällan blir långvarigt sjuka.

På torsdagen var hon också fortfarande ohalt, men jag skar ner promenaden kraftigt, för säkerhets skull. (Hon verkar fortfarande lite låg, så det är nog ingen risk att hon vänder upp och ner på huset, på grund av bristande motion). Av en ren, lycklig slump skulle Anna ändå till Alingsås på torsdagen, eftersom Emil hade en tid för tandreglering, så hon kom ut på eftermiddagen för att titta till henne, och hade med sig en febertermometer, som hon lånat av Gun. Hon är lite svullen i hasen på höger sida, och har också lite ont där, trots att den smärtstillande effekten från tabletten igår fortfarande håller i sig. Men Anna verkar ändå inte tro att det är borrelia. Hon säger att det är extremt ovanligt att hundar faktiskt får det, men att ägarna väldigt ofta inbillar sig att de har det. (Å andra sidan är det inte heller troligt att hon plötsligt skulle få en så pass allvarlig skada på en kort kvällspromenad, når hon normalt rusar runt som en galning och hoppar upp och ner på alla stenar vi passerar på rundorna. Dessutom borde hon väl i så fall skada något av frambenen som hon landar på, snarare än bakhasen)?

Anna lämnade i alla fall kvar termometern, med order att jag ska kolla tempen på henne i några dagar, och ringa om den går upp. Normal temp är 28 grader, och den var tydligen lite förhöjd nu.Tyvärr visar det sig att jag inte klarar att ta tempen på henne själv, delvis för att Nelly gör allt för att sabba försöken, genom att konsekvent sätta sig, och delvis för att jag har svårt att hitta hålet. Ännu ett åldersproblem, som gör mig deprimerad. Å andra sidan är Nelly påtagligt piggare, och någon hälta är inte längre märkbar. Så närmaste veckan ska hon ta det lugnt och käka smärtstillande, och vi har kortat ner de dagliga långpromenaderna betydligt.

Niklas och Katrin har dragit till Stockholm igen, och Signe blev kvar ensam, för att umgås med Tora. Hon försvann emellertid till västkusten på onsdagskvällen, och på fredagen kom istället Arvid med ett gäng killkompisar, som nu huserar i långhuset. Det innebar att båten äntligen kom i sjön, om än rätt försenat och lyckligtvis utan min hjälp i år. (Ett år deltog jag i sjösättningen genom att köra min egen bil jättelångsamt ner till sjön, med båtens för inlagd i bakluckan. Bakom gick fyra killar och höll uppe resten av båten, som alltså är rejält tung. Det var väldigt stressigt, förmodligen även för killarna, så metoden har inte upprepats). I år hade de hyrt en skåpbil, för att underlätta transporten, som alltså skedde på söndagen, utan min hjälp.

Niklas drog till Stockholm igen på söndagskvällen, men Katrin och Signe är kvar en vecka till.
Det är slåttertid, och Katrin gjorde en herkulisk insats med röjsågen på måndagen, och slog av nästan hela fältet. Själv gillar jag inte maskiner, så jag håller mig till lie eller skära. Den enda maskin jag använder regelbundet är motorgräsklipparen, men det är ju inte riktigt läge för den, när gräset är halvmeterhögt. Det var egentligen för högt för röjsågen också, så Katrin fick ta en kompletterande runda på lördagen.

Och det var i sista minuten, för redan på söndagsmorgonen började den nya regnperioden, som enligt väderleksrapporterna ska fortsätta hela nästa vecka. Det går ju oftast att hitta uppehåll mellan skurarna, så man kan jobba utomhus en del i alla fall, men just slåtter funkar ju inte så bra i regn.

Däremot går det bra att räfsa, så det är vad jag sysslar med för närvarande, och det lär få pågå länge, för gräset var ovanligt högt. Det har vuxit så det knakar i år; nere på fälten är gräset midjehögt, och det finns partier utefter strandpromenaden där det faktiskt är lika högt som jag. Det beror förstås på att väderleken varit gynnsam; först en frostfri vinter, och sedan mycket sol och värme, men med regelbundna regnskurar emellan. Trots den långa värmeperioden blir det alltså ingen upprepning av katastroftorkan från 2018.

Dominerande blomma för tillfället på övre ängen är den blågula Lundkovallen, som även kallas Natt och Dag, på grund av färgen, så Katrin lämnade ett stort parti av den kvar, för att ge den möjlighet att fröa av sig. Den förekommer inte naturligt i alingsåstrakten, men jag grävde upp ett par exemplar för några år sedan, antingen i Blekinge eller Jönköping, och sedan dess har den spridit sig omåttligt på den övre ängen. Jag tycker den är trevlig, så jag ska försöka sprida den till den nedre ängen också så småningom.

Jag försöker få in så mycket traditionella ängsblommor som möjligt där, men eftersom det är ganska skuggigt och lerjorden dessutom är lite för näringsrik, så har de svårt att konkurrera med gräset. Den enda riktiga ängsblomningen för tillfället är faktiskt i kanten mot Amandas uppfart, där jag har lyckats få till en liten plätt med prästkragar, blåklocka, käringtand och andra ängsblommor i gruset. De ser lite ängsliga och ensamma ut för tillfället, men förhoppningsvis kommer de att sprida sig så småningom, med lite hjälp.

Av någon anledning slog jag aldrig av vegetationen på västsidan av dammen förra året, så där har en massa skräpvegetation nästan tagit över helt. Mest är det högt gräs och ormbunkar, men även videört, rallarros och en del massuppslag av rönn. Enda möjligheten var att slå av alltihop ända nere vid marken, och om det råkade stryka med något värdefullt i massakern, får jag hoppas på att det kommer upp igen nästa år. Glädjande nog visade sig en stor del av bottenvegetationen bestå av blåbärsris, som uppenbarligen har hämtat sig efter den stora massakern för några år sedan, då allt blåbärsris i trakten dog i frystorkan, och lämnade stora bruna ytor efter sig. Var det 2013? Nu får det i alla fall n ny chans i ljuset här, efter att allt högvuxet gräs är borta.

Den mest iögonfallande vegetationen för tillfället, både här och i andra delar av dammparken, är blommande Aruncus; det finns stora ruggar av den lite varstans, och de höga vita vipporna är ju jättegranna så länge den blommar. Den får alltså stå kvar till vidare, men senare, när den går i frö, år den mindre attraktiv, och den har dessutom en benägenhet att sprida sig omåttligt. Ett dekorativt, och nästan två meter högt ogräs, men faktiskt ändå ett ogräs…

I övrigt röjer jag skoningslöst undan längs hela västra stigen, och hittills har jag fyllt en jättestor ringkompost med växtmassan. Jag börjar få problem med förvaringen, eftersom nästan alla ringkomposterna på arbetsytan innanför taxushäcken är fyllda för tillfället. Så när Arvid kommer tillbaka om några veckor, har jag gott om jobb åt honom. Stora delar av nord- och väststranden behöver faktiskt fyllas upp och jämnas ut, för att bli mera lättskötta.

Jag funderar också på att förstärka själva dammkanten på västsidan med ett antal nedfallna trädgrenar, eftersom sluttningen mot vattnet är brant och gropig, så en stor del av kompostinnehållet kommer säkert att hamna här. Ytterligare ett utfyllnadsområde finns i skogskanten söder om dammen, där det länge varit ett motlut innanför stigen, och faktiskt ibland bildas vattensamlingar i kanten mot stigen. Det här innebär också att vi kommer att kunna tömma de flesta ringkomposterna, vilket är bra, eftersom det behövs mycket utrymme för höstlöven senare på året.

Egentligen är det märkligt hur man låter sin dator ta över sitt liv.
Innehållet bara växet och växer, och man blir alltmer beroende av den sabla automaten.
Fram till den dag då den plötsligt kraschar, och man står där hjälplös, utan tillgång
till alla de där filerna, som man successivt lastat in.

Det här har hänt flera gånger förut, och då vänder jag mig alltid till datorkillarna på
Norra Strömgatan, som oftast lyckas få igång eländet igen, eller i varje fall rädda över
innehållet till en ny burk. (Den här gången är det nog dags för en ny dator, för det här
är andra gången i år som det här händer, senaste gången var i januari). Felet den här
gången var rätt osannolikt; datorn hade fått för sig att skriva en massa §§§-tecken så
fort jag tryckte på någon tangent. Det var hanterligt i början, men eskalerade successivt,
så att datorn skrev långa rader av §§§ utan att jag ens rörde tangentbordet. Till slut
blev väl allt tillgängligt minne fyllt av §§§, och sen gick det inte att ens få igång den.
Mycket märkligt fenomen, som väl troligen berodde på att jag fått in något virus, trots
att datorn borde ha varit fullt skyddad av mina nerladdade anti-virusprogram.

Lyckligtvis hade inte datorkillarna gått på semester, som de flesta andra så här års, så
nu är datorn i goda händer, och förhoppningsvis kan de flytta över filerna från de till
en ny burk, om de nu inte lyckas rädda själva datorn. Och jag har förstås en reserv,
laptoppen, som jag skriver det här på. Men för tillfället krånglar även den; jag kan av
någon anledning inte få ordning på format och automatiskt radbyte. Surfa fungerar däremot
och även att läsa tidningen. Jag prenumererar på två svenska och två amerikanska tidningar
digitalt, men börjar tröttna på att minst 70% av alla nyheter tycks handla om Trump.

Fast det finns ju annat man kan göra så här års, företrädesvis utomhus. Promenaderna med
Nelly har en tendens att bli längre och längre, och trädgården behöver ju också tillsyn.
Gräsklipparen krånglade förstås som vanligt första gången den ska användas under året.
Jag lyckades inte dar igång den, och fick alltså lasta in den i bilen och köra den till
verkstan, och i torsdag hämtade jag ut den igen. Killen i verkstaden konstaterade syrligt
att det varken fanns bensin eller olja i den, men jag har svårt att tro att problemet
skulle ha varit så enkelt att lösa.

Nå, nu fungerar den i alla fall, och i veckan lyckades jag klippa den kraftigt sluttande
lilla gräsmattan på min egen tomt. Efteråt var jag alldeles slut, och som vanligt kommer
jag att vara beroende av den yngre familjen Wellfelt, som brukar slå av gräsytorna i parken
med sin röjsåg. Och det är hög tid nu, eftersom allting verkar vara två veckor tidigare
än vanligt, och gräset nere på det stora fältet vid sjön är nästan manshögt.

Apropå fältet, så är det tydligen hotat igen, trots att vi trodde man kunde slippa oroa
sig ett tag, eftersom den tidigare redovisade bebyggelsen tagits bort från den senaste
versionen av både översiktsplanen och fördjupningen för staden Alingsås. Tyvärr har vi
dock ett par lokala byggmästare i området, som aldrig ger upp, och dessutom tycks ha
speciell tumme med någon högt uppsatt politiker. Den ene har till och med lyckats få
bygga sig ett par egna villor uppe på toppen av berget vid järnvägsbron, utan någon
förvarnande detaljplan.

Och på senaste byggmässan visades ett absolut katastrofalt "utvecklingsförslag" som
huvudnummer, där i stort sett varenda öppen gräsyta hade klämts full med bostadshus.

Det blev lyckligtvis en ordentlig backlash på det, och ingen tycktes ta det på allvar.
Efter det presenterade en av byggmästarna ytterligare ett överexploaterat förslag, med
en rad ganska höga flerbostadshus i den lilla bokskogen mellan berget och vägen mot
järnvägsbron. Jag skulle ändå ha kunnat smälta det senare förslaget, så länge de

koncentrerar attackerna till området mellan Lövekullevägen och järnvägen, och lämnar

de stora fälten mellan vägen och sjön ifred.

Men nu är det tydligen skarpt läge igen, eftersom en artilkel i Alingsåskuriren nämnde
- nästan i en bisats - att ett nytt planprogram håller på att tas fram, för att ge
möjlighet att bygga bostäder vid Mjörnstranden. "Inriktningen för utredningen är mellan
250 och 500 bostäder, med varierad upplåtelseform. I det ingår också marina och
restaurang." (Det här låter oroväckande likt det förfärliga förslag som presenterades
på byggmässan).

Man häpnar! Detta i strid med kommunens egen planering, där de tidigare föreslagna
nya bostäderna i Lövekulle tagits bort i både översiktsplanen och fördjupningen för
Mjörnstranden. Översiktsplanen antogs så sent som förra året, och då trodde vi att man
äntligen skulle kunna slappna av. Men ska nu tydligen båda de gällande planerna rivas
upp och göras om. Nå, Länsstyrelsen och Naturvårdsverket ska förstås också säga sitt
först. Och den folkliga opinionen har stoppat liknande förslag tidigare, och kommer
förhoppningsvis att stoppa även detta. Det gäller alltså att inte rösta på Moderaterna
i nästa val. Övriga partier är tydligen åtminstone tveksamma till exploateringsgraden.

På lördagen kom till slut det mycket efterlängtade regnet, så nu kan man äntligen
slappna av lite. Det blev ett par rejäla åskväder, och en del mindre skurar efteråt,
totalt 30 millimeter enligt Guns regnmätare, vilket ju motsvarar en rotblöta. En del
av regnet kom medan vi satt och käkade lunch på Wellfeltarnas veranda, (ordentligt
utspridda på coronavis, med två meters mellanrum, eftersom även Katrins föräldrar var
med). Det gick dock faktiskt att få plats med långbordet även under den väl tilltagna
markisen, som dessutom höll ordentligt tätt.

Nu blommar klängrosorna på alla portalerna, och Niklas har hjälp mig att hålla undan en del av de nerhängande grenarna, men frågan är om det inte behövs en rejäl beskärning till nästa år. Jag tror en del grenar är sex meter långa, eftersom jag böjer och leder upp dem igen, när topparna når marken på frånsidan av roten..

I buskpartierna och längs dammkanterna prunkar valeriana, silverax, pulmonaria, aklejruta, blodnäva och stor ormrot, och häxörten fortsätter att bre ut sig överallt. Andra marktäckare har svårt att konkurrera med den, men det finns ganska stora partier med nävor och blåblommande ormöga, som klarar att hålla den stången, åtminstone hittills. Och så förstås den gulblommiga videörten, som växer lite varstans, och egentligen är väl invasiv och behöver hållas efter.Även på ängsmarken och längs vägkanterna är midsommarblomningen i full gång, med prästkrage, blåklocka, midsommarblomsteroch massor av smörblommor och gökblomster. Fast egentligen är det förstås mer högvuxet gräs än blommor; uppenbarligen är lerjorden i svackan runt dammen lite för näringsrik för att ängsblommorna ska ha en chans mot gräset. Men även en del av gräset är vackert så här års, med iögonfallande vita vippor.

Det är faktiskt dags att slå gräset, men motorklipparen vägrar förstås att starta. Det är samma visa varje år, och slutar som vanligt med att jag måste lasta in den i bilen och lämna in den på service. Dagen före midsommarafton var förstås inte bästa tidpunkten för detta, men nu är det gjort, och gräsklippningen får vänta några dagar. Och det är kanske lika bra, eftersom jag ändå inte har någon energi för större trädgårdsjobb just nu.

Det jag ägnar mig åt för tillfället är att försöka slå av så mycket som möjligt av gräset med lie, och där det inte fungerar, med min oumbärliga skära. Det tog som vanligt lite tid att komma igång, eftersom jag brukar hugga fast skäran i närmaste träd när jag är klar för dagen, och sedan glömmer bort vilket träd det var. Jag fick gå två rundor runt dammen innan jag slutligen hittade den. Skäran är faktiskt effektivare än lien, men nackdelen är förstås att man antingen måste gå dubbelvikt eller krypa på alla fyra. Jag har en liten vadderad plastplatta, som jag brukar använda för att skydda mina stackars knän, men även den har en benägenhet att försvinna.

Min energinivå är också extremt låg för tillfället, och det är nästan så jag undrar om jag kan ha fått en släng av corona, (fast det tror jag egentligen ändå inte). Jag är dessutom så in i norden trött på corona, som tycks ha tagit över både TV och tidningar numera. Var man än bläddrar är det bara corona, corona, corona…

Viruset verkar även ha tagit över vårdcentralerna totalt, och att få någon hjälp med andra krämpor verkar näst intill omöjligt.. I veckan försökte jag i en dryg halvtimme att ringa en vårdcentral, för att få råd, eftersom jag låtit en fästing sitta kvar på bringan lite väl länge, och det nu blev en rätt rejäl rodnad, när jag väl upptäckte den och drog loss den. Enligt rådgivningen på nätet bär man uppsöka vårdcentral för att eventuellt få antibiotika, om rodnaden kring bettet är större än 5 centimeter i diameter. Min rodnad är drygt 10 cm, så jag tyckte det verkade bäst att få ett råd på telefon, om jag behöver komma in.

Men min normala vårdcentral i Sörhaga, verkade helt och hållet ha gått över till att behandla och ta prov för corona, och påstod dessutom att provtagningen var stängd på grund av midsommarhelgen – (som ju faktiskt inte börjar förrän på fredag. Och det här var alltså på onsdagen). Så småningom gav jag upp och försökte ringa Ängabo och Centrum istället, men det var samma sak där. Jag lär få överleva det här fästingbettet utan antibiotika, men det ska förhoppningsvis gå bra.

Förmodligen beror det också på coronan att TV-programmen är så urusla just nu. Det verkar inte finnas några nyproducerade program alls, bara repriser. Fast en av alla dessa repriser har faktiskt räddat en del förmiddagar för mig i veckan. Det är Downton Abbey från 2010, som de började köra i repris igen, med början i måndags. Jag missade det första avsnittet, eftersom sändningstidpunkten sammanfaller med min dagliga långpromenad med hunden, men den här serien är faktiskt tillräckligt bra för att jag ska ändra på mina inrutade promenadvanor. Jag kommer alltså att sitta bänkad framför teven klockan tio på förmiddagarna framöver.

Under helgen var det fullt hus i båda familjehusen, och så här års går det ju att umgås säkert utomhus på verandorna. Och till helgen kom äntligen det aviserade regnet. De senare veckorna har väderleksrapporterna konsekvent utlovat regn en bit framöver, men när det kommer till kritan tar fronterna alltid någon annan väg, och regnet uteblir. Även denna helg hade det alltså utlovats regn och på lördagskvällen blev det äntligen av, när en ordentlig åskfront drog in från sydost. Det blev ett par skurar både på lördagen och söndagen. Fast långt ifrån tillräckligt, mycket mera behövs...

Vi är mitt inne i juni, vädret är fantastiskt, solen skiner, fåglarna kvittrar, och jag verkar plötsligt ha drabbats av någon sorts konstig åldersdepression.

Delvis hänger det nog ihop med att något har varit galet med Nelly sista veckan. Jag vet inte vad det är, och de yttre symptomen är väldigt otydliga, men på något sätt är hon inte sitt vanliga glada själv. Och plötsligt inser jag hur viktig min lilla hund är för mitt eget välbefinnande, och hur jag påverkas – medvetet eller omedvetet - när hon inte mår riktigt bra.

Det gick så långt att jag ringde Anna, som tyckte jag skulle komma in, så att hon fick titta på henne. Vilket jag också gjorde, fast med vissa problem. Anna bor ju lite svåråtkomligt, mitt inne i ett stort villaområde i Partille-Landvetter, utan några egentliga riktmärken som underlättar orienteringen. Det var också åtskilliga år sedan jag var där senast, så jag gick faktiskt in på Hitta.se, för att få en vägbeskrivning, (Någon karta blev det däremot inte, eftersom jag fortfarande saknar printer. Vilket jag verkligen borde göra något åt, men det tycks aldrig bli av – särskilt nu, när datorfirman naturligtvis är stängd under coronatider).

Mycket riktigt körde jag ordentligt fel trots beskrivningen, och blev tvungen att ringa Anna på mobilen för att få vägledning, efter att ha virrat bort mig totalt bland villagatorna. Så småningom letade jag mig dock fram, och Anna kände igenom Nelly överallt, klämde, böjde och drog, utan att få några reaktioner på någonting. Hältan hade dessutom plötsligt blivit bättre, och var knappt ens märkbar längre. Någon röntgning blev det alltså inte, och förmodligen har jag överreagerat på något, som antagligen bara var en liten sträckning vid landningen från någon av de många stenar hon gillar att hoppa upp på.

(Det här med stenarna var något jag medvetet lärde henne som valp, i syfte att sakta ner henne lite, eftersom hon är enormt snabb,och ofta drabbades av någon sorts springkramp, när hon bara for iväg i full fart utan synbar orsak. Jag har kommit på i efterhand att det nog inte var världens bästa idé, speciellt efter hand som hon blir äldre och äldre, och landningarna rimligen bör slita på lederna. Numera har hon också lugnat ner sig betydligt, och håller sig oftast inom mindre än 30 meters avstånd till mig. Jag försöker alltså numera avprogrammera henne från en vana, som jag själv mer eller mindre omedvetet tränade fram genom att belöna den).

Hemresan blev precis lika jobbig som utresan; jag hamnade fel inne i området igen, och när jag till slut kom ut på en större väg körde jag en bra bit i fel riktning, innan jag så småningom upptäckte misstaget och gjorde helt om. Det kändes som en evighet innan vi kom tillbaka ut på E20, och kände mig säker igen. Jag kör bil så pass sällan numera, att det inte känns som om allt går genom förlängda märgen längre, och att ta ut bilen har ändrats från att kännas självklart, till något som jag helst undviker. Men det är inte det rent ”tekniska” momenten med bilkörningen som är problemet, utan min höger/vänster-förvirring, som verkar bli värre och värre, och troligen är ett tecken på begynnande senilitet. (Egentligen det enda tecknet hittills, eftersom mitt andra kardinalproblem - att inte känna igen ansikten och komma ihåg namn - är något som jag lidit av i hela mitt liv. Jag minns hur jag fick göra små fusklappar om namn och utseende på eleverna, när jag ryckte in som lärarassistent på Chalmers under en period av mitt yrkesliv).

En fördel med det hela var i alla fall att jag kunde passa på att handla under hemresan. Visserligen en dag för tidigt, men det avgörande mellan gångerna är ändå filmjölken, eftersom ett paket räcker i tre dagar. Så nu slipper jag ta ut bilen igen på ytterligare några dagar.

På helgen kom Niklas och Katrin ner, och det piggade upp både mig och Nelly betydligt. Jag hade dock hoppats på att Niklas skulle dra igång min strejkande motorgräsklippare, vilket han normalt brukar kunna göra. Den här gången lyckades han emellertid, och det betyder att jag måste lasta in den sabla grejen i bilen, och ta den till verkstan.

Fast det får anstå till nästa matinköpsdag, eftersom jag som sagt undviker att köra i onödan numera.

Så här års dominerar oftast en eller två färger i dammparken. Förra veckan var det gult, med smörblommor, forsythia och maskrosor. Denna vecka är det vitt och lila, och det vita beror inte på maskrosornas fröbollar, för dessa har aldrig ens haft en chans i mitt område. Jag har nämligen en oskriven överenskommelse med maskrosorna; Så länge de inte blommar får de stå kvar, men så fort en maskrosblomma slår ut åker hela plantan upp, med rot och allt. (Som en följd av detta är det betydligt färre maskrosor längs ”mina” vägkanter, än i resten av området, och jag önskar att fler skulle följa min strategi, för de lätta fröna flyger ju långt).

Det vita kommer istället från storvuxna perenner som Vipprams, Hundkex och Körvel, och marktäckare som Tiarella, Myskmadraoch Häxört. Och bakom huset lyser mina tidiga gula pioner som bleka månar i det tidiga morgonljuset. Peaonia Mlokosewitskii heter de – bara namnet är ju magiskt. Vitt lyser även många buskaroch träd, som Olvon, Shersmin, Snöbollsbuske och Äppelträd, och dessutom ett stort antal vitblommande rhododendron. Mest är det Rh. Cunninghams White, men redan börjar även de vitblommiga Catawbiense slå ut, tillsammans med den vanligaste formen av Catawbiense, som ju är lila. För ännu mera violett svarar en blommande rödbladig Malus vid vändplatsen, och just nu blommar dessutom syrenerna. Mina egna syrener är än så länge ganska oansenliga, eftersom de är uppdragna från sticklingar och rotskott. Men grannen i huset längst ner mot fältet har en magnifik lila syrenhäck, som just nu blommar så överdådigt att man nästan slås ut av doften, när man passerar.

Fast den absolut dominerande färgen så här års är förstås grönt, eftersom ekarna nu har slagit ut, och förvandlat den tidigare skira grönskan till vad vi som barn brukade beskriva som ”grön spenat”. Det innebär att buskskärmarna snabbt håller på att bli ogenomträngliga för insyn i de partier där det är ”färdigplanterat”, och att de sträckor som fortfarande behöver påfyllning framstår tydligt. Det lär nog bli besök på midsommar-reorna hos de lokala plantskolorna även i år, även om en del av luckorna beror på att tidigare plantering bestått av självförökade småbuskar; sticklingar och fröplantor, som alltså fortfarande behöver växa till sig.

Jag stötte också på en pytteliten planta av rödbladig bok i stationsskogen, under morgonrundan med Nelly. Det brukar dyka upp småbokar där då och då, som alla tydligen härstammar från ett par mastiga gamla vårdträd på Ekebacken. Men just det här exemplaret var ovanligt intensivt mörkrött, så det kommer nog att petas upp nästa gång jag råkar ha en kniv med mig på hundpromenaden. (Inget jag gör särskilt ofta nuförtiden, men eftersom den lilla plantan står nästan ute i en angränsande stig, så lär den ändå inte ha någon överlevnadschans där den växer. Den kommer att få det mycket bättre i ett av mina utfyllnadspartier längs vägkanten.

Det långsiktiga målet är ju trots allt att återskapa den ursprungliga känslan av skogsglänta runt näckrosdammen, genom att stänga utblicken mot den nytillkomna bebyggelsen. Det är förstås bara åsynen av husen jag vill stänga ute, ägarna är välkomna in i parken för att vandra på stigarna. Och det är ett väldigt långsiktigt projekt, som kommer att ta många år att fullbordas. Själv lär jag aldrig hinna se just den här lilla boken förvandlas till ett mäktigt träd, men jobbar man med parkplanering måste man tänka över generationsgränserna.

Eftersom Göran verkar ha blivit sittande för gott, och Gun därmed har tagit över rastningen av Castor, tycks det vara slut med de gemensamma bilburna hundrundorna i olika naturområden kring Alingsås. Jag tar själv ogärna ut bilen i onödan, om det nu beror på teknikfientlighet, klimatångest, eller ren snålhet, vill jag låta vara osagt. Förmodligen är det en blandning av alla tre motiven, och coronaviruset gör väl också sitt till just nu. Bilburen är jag hur som helst bara när matförråden sinar, vilket numera är ca var nionde dag – (behovet styrs av när filmjölken tar slut).

Det här gör förstås tillgången till varieradepromenadrundor rätt begränsad. Det tillgängliga närområdet begränsas av Mjörn i väster och E20 i öster, och järnvägen, som skär rakt igenom hela området i nordsydlig riktning, är förstås en kraftig barriär, som bara kan korsas på ett fåtal ställen. I princip har jag alltså bara tre val; Stadsskogen, Bryngenäs eller en kombination av båda. Det finns förstås rätt många olika stigar att välja emellan, både i Stadsskogen och Svärds Skog i Lövekulle, så det går lätt att hitta mindre variationer.

Jag har faktiskt lyckats gå ordentligt vilse i Stadsskogen flera gånger, vilket kan verka svårförklarligt, eftersom stigsystemet är så vältrafikerat. Det beror på min benägenhet att ge mig in på korsande småstigar, för att kolla vart de leder. (Eftersom de flesta av småstigarna har trampats upp av vilt, leder de tyvärr oftast antingen still sankmarker eller till gamla hyggen med tät uppväxande slyskog, och blir därmed i praktiken mest återvändsgränder). Dessutom är det konstigt skyltat; alla vägvisarskyltar man stöter på pear mot någon av utgångarna, istället för att markera en runda. Vid det här laget har jag dock koll på stigarna, så jag vet oftast var jag befinner mig.

Men till slut blir det ju lite enahanda att alltid hålla sig inom samma begränsade områden, och att gå samma väg fram och tillbaka är inte heller så kul. Dessutom vill man ju att en hundrunda ska ta minst en och en halv timme, och gärna två. Den längsta rundan i Stadsskogen tar 2.5 timmar, om man konsekvent väljer ytterspår överallt, men de flesta av mina andra lokala rundor tar bara drygt en timme.

Men förra veckan hittade jag faktiskt en ny variant på den kombinerade Stadsskogen-Bryngenäs-rundan, som förlänger gångtiden med åtminstone en kvart.Om man tar till vänster när man kommer ut ur Svärds Skog vid Bryngenäsviken, och sedan fortsätter en bit extra söderut på grusvägen runt viken, istället för att gå igenom den vanliga gångtunneln under järnvägen, kan man ta en extra sväng ut i ett litet skogsparti mellan järnvägen och Bryngenäsviken.

På vägen dit finns det dessutom ytterligare två tunnlar, som leder till en liten infartsväg för ett fåtal hus, och efter att ha passerat husgruppen kan man ta sig in i Stadsskogen från en ny angreppspunkt. Som en följd hamnar man plötsligt baklänges i stigsystemet, vilket kan vara förvillande.

Häromdagen återupptäckte jag också en fjärde variant av huvudrundorna, som jag inte använt på väldigt länge. Det finns nämligen ett sammanhängande stråk på östsidan av järnvägen, som räknat från Lövekulle består av en kombination av grusväg (Skaverydsvägen), gräsbevuxen timmerväg med igenvuxna hjulspår och ren gångstig närmast Bryngenäsviken. Trafiken på Skaverydsvägen, som leder från Stadsskogsgatan till ett fåtal hus, varav de flesta tycks vara sommarhus, är dessutom nästan obefintlig, och avståndet till järnvägen känns betryggande på hela sträckan.

Fast för att ta sig runt via den här förbindelsen måste man passera huset längst in, med ett par hysteriskt skällande hundgårdshundar och en ännu hysteriskare kvinnlig ägare, som anser att hon har rätt att stoppa även gångtrafik på grusvägen förbi huset, eftersom hon ”har byggt vägen”. Det sitter också en skylt med ”Privat väg, ej obehörig gångtrafik” längst in mot den innersta biten, plus ett par andra kreativa varningar, t.ex en bild av en hund med texten: ”Det tar oss 20 sekunder att springa från grinden till vändplatsen; hur fort springer du?” Skyltarna är förstås olagliga, eftersom allemansrätten definitivt tillåter gångtrafik på enskilda vägar, och ”hemfridssfären” rimligen inte lär sträcka sig utanför nätstängslet runt tomten. Det finns inte heller några ”förbudsskyltar” mot Bryngenäshållet, som jag ju kom från.

Men när ägarinnan kom utrusande för att skälla ut mig, kom jag ihåg varför jag inte gått den här vägen på tio år. Jag försökte faktiskt förklara hur det ligger till med gångtrafik och allemansrätt för den hysteriska kvinnan, men naturligtvis utan effekt.Det är irriterande, för det här är faktiskt en gen och någorlunda bekväm förbindelse, som är frestande att återanvända. Men även om man vet att man har all rätt att gå där och gärna vill ha variation i promenaderna, är obehaget att bli utskälld så pass stort att det förmodligen kommer att dröja ett bra tag innan jag gör om det. Och det finns ju också trevligare alternativ.

Min vanligaste – och mest älskade - hemmarunda är förstås den bekväma grusvägen runt Bryngenäs Slott, som är nästan osannolikt naturskön. Det är nog inte många förunnat att ha tillgång till en så fantastisk miljö inom sitt närområde. Vägen slingrar genom ett öppet kulturlandskap bestående av kuperade beteshagar, omväxlande med glesa skogspartier, där många av träden är urgamla och jättestora. Man har sjöutsikt under nästan hela rundan, och även om det går betande hästar och får i de flesta hagarna, bidrar det bara till den attraktiva landskapsbilden. Ett par av de finaste hagarna, närmast grinden mot vändplatsen till Lövekullevägen, är dessutom öppna, så man kan promenera igenom dem.

Hem kan man gå via grinden mot Östboviksvägen, och sedan sticka in skogen igen vid Scoutstugan, där ett gäng seniorer, som jag tror tillhör båtklubben vid Alfhem, serverar kaffe och choklad med tilltugg på lördagsförmiddagarna. Själv väljer jag däremot nästan alltid att gå uppför det långa triangulära fältet, som sluttar svagt uppåt mot skogen i öster.Därifrån kan man klättra över ett par stenmurar för att ta sig till resterna av Svärds Stuga, som kommunen tyvärr bestämde sig för att riva för några år sedan. (Förmodligen var de rädda för att ödestugan skulle bli ett ”tillhåll” för ungdomar, men med tanke på att dagens ungdomar oftast är hjulburna, och det inte finns några körvägar till stugan, tror jag farhågorna var överdrivna).

Numera finns det alltså bara några husgrunder och jordkällare kvar av det gamla torpet, men det är ändå en fantastisk miljö, med gamla fruktträd, rester av torpträdgården med påsk- och pingstliljor, och ett gammalt vårdträd i form av en jättestor lönn. Och så förstås alla sten- och stödmurar överallt, byggda av Svärd, som var expert på stenhantering och har byggt de flesta av murarna i Lövekulle också. Längs med den högsta kvarvarande muren, som hört till ett uthus, leder en stig ut genom skogen mot de öppna fälten längs Skårsvägen och Marbotorpsvägen.

För tillfället pågår utbyggnad av en ny bostadsgrupp i den västligaste delen av det stora fältet, men än så länge har den lokala opinionen lyckligtvis lyckats rädda huvuddelen av fälten.

Frågan är dock hur länge det varar. Både de här fälten, och ängarna mellan Lövekullevägen och sjön längre norrut, står under ständigt hot från de lokala byggmästarna, som ideligen bombarderar kommunen med planförslag på hur alltihop ska kunna byggas fullt med bostäder.