Kylan håller i sig, och eftersom jag är lindrigt road av vintersport känns livet rätt trist så här års. Niklas och Katrin, som varit flitiga besökare de senaste veckosluten, kommer tydligen att ha annat för sig den närmaste månaden, med bl.a begravningen i Östersund och skidresa till Funäsdalen under vinterlovet. Fast förr eller senare återkommer de nog hit för att låna min bil, för även om Arvid numera fått sitt körkort - (grattis Arvid!) - har lillasyster Signe nu fyllt nitton, och lär också behöva tillgång till övningskörning utan automatväxel…

Tur ändå att snötäcket är rätt beskedligt. Det gör skogspromenaderna enklare för mig, även om jag tycker lite synd om traktens ungdomar, som nog gärna skulle ha sett ett tjockare islager Visserligen ligger isen på sjön, men snötäcket ovanpåär väl tunt för att det ska gå att åka skidor där, men samtidigt lite för tjockt för att vara idealiskt för skridskoåkning. Under veckan har ett litet gäng av ungdomarna i vårt eget område ordnat en liten skridskobana på min damm istället. De har satt upp ett litet mål, och sopat en del av isen, och så har de gjort en liten rundbana, där de måste ducka rätt ordentligt för att ta sig under bron till ön. Det funkade under några få dagar, sen slog vädret om ordentligt igen, och den lilla is som finns kvar är numera vattentäckt.

Apropå vattentäkt, så var min egen ledning fortfarande frusen under hela förra helgen, och jag lyckades dessutom tappa min nyckelknippa förra veckan, i samband med att jag var nere och stal en spann vatten i Boels hus. Tur i oturen ändå att jag bunkrade upp ordentligt med matinköpen förra fredagen, d.v.s dagen innan vattnet frös. Jag har alltså inte behövt ta ut bilen en enda gång under veckan, och hundpromenaderna har varit begränsade till närområdet. Förhoppningsvis kommer nyckeln också i dagen så småningom, när snön väl smälter undan.

Det är jobbigt att vara utan vatten, både fysiskt och psykiskt. Jag beställde därför dit Bosse från Värmebolaget på måndagen, i förhoppning att han skulle kunna tina upp systemet genom någon sorts ”elektrisk stöt”, eftersom ledningarna ju är av metall. Han kom också – fast, som han sa; ”enbart för att det var du”, för tyvärr kunde han inte göra ett dugg åt problemet.

Ledningarna är numera kommunala, vilket jag totalt hade glömt bort, (i och för sig inte så förvånande, med tanke på hur rörig jag börjar bli i huvudet). Jag minns inte ens när kommunen tog över driften, och inte heller var i marken de nya ledningarna mellan Fritidsvägen och huset ligger. De går alltså numera in i huset från en helt annan punkt via min nedre bilparkering, och jag har ingen aning om den exakta sträckningen. Vad jag kunde observera var emellertid att de nya ledningarna hängde öppet utefter insidan av grundmuren i källaren, uppenbarligen utan någon isolering alls. Egentligen är det konstigt att vattnet inte frusit tidigare.

Sent på måndagskvällen kom äntligen vattnet tillbaka igen, efter att jag tillbringat delar av helgen med att flytta runt varmluftsfläkten till olika platser under huset. Fast huvudanledningen var nog ändå att yttertemperaturen plötsligt stigit med mer än 10 grader, och framåt slutet av veckan har det hunnit bli åtskilliga plusgrader. Nu lär nog vintern vara över för i år, men när det blir lite varmare får jag nog se till att ledningarna frostsäkras ordentligt. Det lär få bli både isolering och en elektrisk värmeslinga med termostat, antingen det nu blir Värmebolaget eller Tvillingarna, som får krypa in under huset. Själv är jag definitivt för gammal för sådana övningar.

Även Gun och Göran har vattenproblem, fast i deras fall uppifrån, och orsakat av regn och snö. De har ett yttertak som läcker, och vattnet från läckan rinner tydligen under tegelpannorna ner mot husväggen som vetter mot terrassen. Därifrån fortsätter det tydligen ner inne i köksväggen. Enligt Gun, som pekade ut spåren från läckan för mig både inom- och utomhus, har det pågått i minst två år, vilket syntes på den missfärgade innerväggen.

Jag vet inte hur man kan vara funtad för att acceptera att man har en vattenläcka i inne i köket under flera år utan att göra något åt det. Gun skyller på att hon ”inte har något stöd från sin make”, men hur svårt kan det vara att lyfta telefonen och ringa en byggfirma? Hennes andra argument för att inte göra något åt saken var att ”det säkert kommer att bli jättedyrt!” men det lär ju knappast bli billigare av att låta det fortsätta läcka in, tills både taket och väggen ruttnar bort. Och eftersom båda är pensionärer från ett högkvalificerat yrkesliv, lär de ju knappast vara utfattiga heller.

På lördagen begravdes Ola i Östersund, och ungdomarna från Stockholm och Landvetter åkte dit för att delta i ceremonin. Dock inte vi gamlingar i Blekinge och Lövekulle; i vår ålder ger man sig inte gärna ut på sextiomilaresor. Gun och jag hade en egen minnesstund på den vanliga platsen nere vid brunnen, där vi delade ett symboliskt glas vin med Ola på lördagen. Inte så konventionellt precis, men det kändes ändå rätt bra på något sätt. Jag tror att Ola skulle ha ställt upp på det.

Hjärnsläppen fortsätter, och börjar dessutom bli allt värre. Jag vet inte om det beror på vanlig vinterdepression, möjligen påspädd av den underliggande oron för coronapandemin som ju aldrig tycks ta slut, eller om jag faktiskt borde börja oroa mig ordentligt.

Vid månadsskiftet förra veckan, då jag som vanligt skulle betala räkningarna, kom nästa episod. Jag var redan några dagar försenad, när jag skulle logga in på tisdagen, och stressen över det gjorde förstås inte saken bättre. Normalt loggar jag in med bank-id, men det har av någon anledning upphört att fungera, vilket naturligtvis ökar stressen. Lyckligtvis fungerar mitt gamla digipass fortfarande, så till slut kom jag in.

Vid det laget hade förstås slutdatumet för hela listan av månadsinbetalningar gått ut, så för säkerhets skull bestämde jag mig för att ringa banken. Klockan var då 7.15 på morgonen, så jag ger en eloge till banken, för att någon faktiskt svarade och hjälpte mig ett steg till. Räkningarna blev alltså betalda till slut, och att det förstås blir förseningsavgift på samtliga, kan jag ju leva med.

Men nu började jag oroa mig för vad som skulle hända om även digipasset skulle upphöra att fungera. Allting görs ju digitalt nu för tiden och jag har haft digipasset i evigheter. Det måste ju ha ett batteri någonstans, även om jag inte kan klura ut var det sitter, och förr eller senare kommer väl det batteriet att ta slut.

Till råga på eländet får jag upp en text i mobilen, som säger att ”Stödet för Android 5 upphör”, och att jag måste uppdatera till en nyare version av Android innan juni 2021, för att kunna fortsätta använda bankid. ”Om det inte går att uppdatera denna enhet behöver du byta telefon eller surfplatta”.

Fast hur farao gör man när man uppdaterar??? Det framgår inte någonstans i mobilen. I varje fall inte någonstans som jag kan hitta. Och en ny mobil kostar förstås skjortan. Den jag har fungerar ju tillräckligt bra för mina blygsamma behov, så jag har verkligen ingen lust att slänga ut pengar på en ny. Det slutar väl med att jag som vanligt tittar in till IT-pojkarna på Strömgatan, som brukar kunna hjälpa mig med mina problem.

Men måste det vara så här komplicerat? Jag är väl förmodligen inte ensam om att vara gammal och teknikfrustrerad och behöva uppdatera min mobil. Dessutom är jag högutbildad, och har varit aktiv digitalt så länge jag kan minnas. Så om det är så här svårt för mig, hur illa kan det vara för andra gamlingar?

På mitt skrivbord vid datorn ligger också ett papper från Närhälsan, om hur jag ska boka tid för vaccinering, adresserat till ”dig som är 70 år eller äldre”. Fast informationen har redan hunnit bli inaktuell, eftersom det plötsligt blivit brist på vaccin, samtidigt som smittspridningen börjat öka. Fas 3, som numera har utvidgats till alla över 65, beräknas nu starta tidigast 22 februari. Fast ”just nu finns inga lediga tider utlagda” så det går inte att boka tid. Tack för informationen, Närhälsan!

Under tiden har vintern slagit till ordentligt. Snötäcket är bara någon decimeter djupt,och någon nysnö lär inte vara att vänta under den kommande veckan. Däremot fortsatt kyla, och natten till lördagen frös vattenledningen under huset. Mitt eget fel, för normalt kryper jag in under huset innan kylan slår till, sätter dit en liten varmluftsfläkt och öppnar kranen som tömmer den frihängande ledningen till växthuset, efter att först ha stängt av vattnet till den inne i huset.

Fast förra året sjönk ju temperaturen knappast under nollan en enda gång, så ute vattnet blev aldrig avstängt den vintern. Möjligen var det därför jag glömde bort att gå igenom den vanliga vinterrutinen med kranarna i år. Och inte förrän jag behövde upp och kissa mitt i natten, upptäckte jag att det inte kom något vatten ur kranarna. Då var det alltså redan för sent, men jag kröp ändå in under huset och sattedit fläkten i efterhand dan därpå. Bara det är ett jobbigt företag, eftersom den fria höjden därinne bara är runt en meter. Det hjälpte inte heller. Trots att medeltemperaturen steg några grader under helgen kom vattnet inte igång igen.

Tur ändå att jag hade ordnat med pottskåpet vid sängen redan förra veckan, för nu kom det till användning oväntat tidigt. Men otur att det skulle hända just en fredagsnatt, för Värmebolaget, som är min vanliga räddning vid sådana här tillfällen, hade förstås helgstängt. Det blev alltså att överleva helgen med hjälp av några hinkar lånat vatten från grannhusen, men eftersom huset värms med direktel och inte vattenburen värme, så gick det ändå inte någon större nöd på mig. Man dör ju inte av att inte få bada på ett par dagar, och matlagning och tandborstning går ju att klara även med vatten ur en hink.

Till helgen kom också Niklas och Katrin till Lövekulle för tredje veckan i följd, så det blev en gemensam hundpromenad på söndagen som vanligt. Kul, för annars är livet rätt ensligt, så här i vintriga coronatider. Min hundkompis Marianne har tagit sin tillflykt till lantstället, så våra vanliga veckoträffar har varit inställda de senaste två månaderna, delvis för att Nelly löpte under julhelgen. Gun och jag, och ibland även Göran, brukar ta ett coronasäkert glas vin utomhus på eftermiddagarna nere vid deras brunn, men det har varit väl kyligt för det under större delen av den senaste veckan. Inte förrän på söndagen var det tillräckligt dräglig temperatur i solskenet för att vi skulle våga oss på det igen.

Niklas och Katrin har varit i Lövekulle sen nyår, och på fredagen kom även Arvid och Signe ned med tåget. Det har blivit ett par gemensamma hundpromenader, men annars begränsas umgänget fortfarande av coronan, och så lär det förbli tills vaccineringen hunnit genomföras. Själv borde jag ju tillhöra de riskgrupper som prioriteras, eftersom jag är en bra bit över 80, men hittills har jag inte inlemmats i någon speciell riskgrupp. De grupper som prioriteras är bara 70plus i kombination med sjukdom eller hemtjänst. (Själv löper jag förmodligen större risker, även om jag bor ensam, eftersom jag fortfarande måste åka och handla själv. Men det verkar som om de har missat just min kategori vid klassningen). Det ska bli intressant att se om jag kommer att få någon kallelse efter att de blivit klara med äldreboendena, eller om jag förväntas boka tid själv i konkurrens med alla andra.

Det kom lite snö redan i början av veckan, och vintervädret lär fortsätta även nästa vecka, enligt den senaste väderleksrapporten. Det är lite extra jobbigt, eftersom jag inte gillar att köra i halka, och jag måste ju ta ut bilen åtminstone en gång i veckan för att handla. Som tur var plogade de ganska snabbt efter det första snöfallet, men sedan har det ju fyllts ett par gånger under veckan, fast lyckligtvis bara i små mängder. Det snöade ävenrätt ordentligt under veckans sista hundrunda på söndagsmorgonen, så jag kortade ner den så mycket som möjligt, främst för att Nelly skulle slippa klampar i tassarna. Ungarna i området är dock lyckliga, och deras kälkar kommer förvånansvärt långt ner mot Lövekulle Udde, trots den ganska beskedliga backen ner mot fältet.

Men snöväder är definitivt inte min favorit, varken under hundpromenader eller i kombination med bilkörning. I veckan har bilen ändå varit ute en hel del, dock med Arvid vid ratten istället för mig. Han håller nämligen på att ta körkort, och eftersom deras egen bil har automatväxel, behöver han öva sig även på manuell växling, eftersom körkortet annars bara skulle tillåta honom att köra automatväxlat. Och när han väl har klarat av uppkörningen, lär min bil få börja serva Signe istället, eftersom även hon har uppnått körkortsålder numera. Men det är nog bara bra för motorn, jag tror faktiskt inte det är nyttigt för bilar att bli stående för länge. Bl.a laddas ju batteriet upp under körning.

Just nu är det inte så mycket att göra utomhus, och snön gör ju inte direkt möjligheterna bättre. Lövräfsningen har förstås fått stå på vänt, och bortsett från promenaderna med Nelly och att lasta och köra in ved är det inte mycket att göra utomhus. Det går dock åt rätt mycket ved, eftersom jag eldar i båda spisarna, så vid det här laget finns det inte så mycket kvar i vedboden. Frågan är om det ens kommer att räcka vintern ut, men om det skulle ta slut har jag tillåtelse från Niklas och Katrin att ta ved från deras förråd på baksidan av huset. Men vedförrådet behöver ju fyllas på förr eller senare, så det är tur att vi fortfarande har tillgång till Tvillingarna. Det finns ett antal döda träd i skogen bakom Niklas och Katrins hus, som normalt skulle få stå kvar av miljöskäl, men nu förmodligen kommer att fällas för att bli brasved. Men det får bli en senare fråga, vi lär ha tillräckligt med ved för att klara oss över vintern. Husen är ju ändå el-uppvärmda, så brasorna är mera en trivselfaktor än en nödvändighet, även om det förstås också finns ett visst ekonomiskt incitament.

Sen snön kom i början av veckan har Gun och jag fått upphöra med våra eftermiddagsträffar på verandan. Även om man teoretiskt borde kunna sopa bort snön, blir det lite för kallt om ändan på de isiga trädgårdsstolarna. Vi håller en viss kontakt per telefon, som en sorts koll på att vi fortfarande är vid liv, men det blir ju inte detsamma. Själv tycker jag nog att vi borde kunna hålla tillräckligt corona-avstånd även inomhus, men Gun är lite mer paranoid än jag vad gäller smittrisken. Och kanske har hon rätt, eftersom jag fortfarande åker och handlar själv. Jag ingår ju inte i någon officiell riskgrupp, men det gör både Göran och Gun, trots att de är 6 år yngre ån jag.

Jag tillbringar numera en alldeles för stor del av dygnet framför bildskärmar; är det inte TVn, så blir det datorn. Jag prenumererar t.ex. på tre dagstidningar digitalt; Svenska dagbladet, Göteborgsposten och New York Times. Och även om jag saknar känslan av att bläddra i en papperstidning, så finns det ändå fördelar med datorn. Framför allt att man kan ändra storleken på texten, vilket inte är helt oviktigt när man kommer upp i min ålder. Det är också relativt enkelt att skippa annonserna,även det en fördel.

Innehållet i pressen domineras för tillfället av Trumps senaste dumheter, som slutligen lett till att han blivit avstängd från både Facebook och Twitter, som varit hans tidigare favoritmegafon. Den smått surrealistiska attacken på kongressen i Capitolium, som han mer eller mindre instigerade blev tydligen den sista droppen, och förhoppningsvis slutet på hans karriär. Hans excesser har visserligen varit underhållande, men vid det här laget har nog de flesta, i likhet med mig, fått nog. Än så länge är han ju fortfarande president, men förhoppningsvis finns det metoder att hålla honom i schack, ifall han t.ex skulle komma på idén att förklara krig mot Kina.

Det har varit en riktigt lång och tråkig höst, med corona-isolering och ihållande gråväder. I veckan upptäckte jag dessutom att Nelly var en bra bit in i sin löpperiod, vilket är ytterligare en stressfaktor, eftersom jag gillar att ha henne lös.

Både på fredagen och söndagen bröt dock solen fram, och även om det bara är ljust 5-6 timmar om dagen så här års, så gör ändå en solglimt stor skillnad. Särskilt som det är över en månad sen förra gången; jag tror det var i mitten av november som vi senast såg solen här i Lövekulle. (Fast själva solskivan såg jag förstås aldrig någon av dagarna, den höll sig gömd bakom stackmolnen. Men bara känslan av hur ljuset förändrades var ju lite uppiggande).

Veckans – och årets - sista långpromenad med Marianne, Douglas och Nelson gick alltså i tisdags, ute vid ridhuset i Nygård. Där hade jag inte varit på evigheter, och mycket riktigt hade jag också problem att ta mig dit, Jag trodde anslutningen till E20 skulle finnas kvar, eftersom där ju även ligger en ridskola och en djurklinik, men så väl var det alltså inte, och jag hamnade halvvägs till Vårgårda, innan jag hittade ett mot och kunde ta mig tillbaka via parallellvägen och bron.

Det var alltså Nelson som upptäckte att Nelly luktade ovanligt gott, och Nelly var alldeles uppenbart med på noterna, ställde upp sig och vek undan svansen. Vi lyckades dock ta oss igenom promenaden utan parning, men det lär också bli sista gången vi kan träffas i år. Vilket är extra tråkigt, för så här i coronatider har man ju inte så många kontakter.

När jag nu ändå befann mig ute vid ridhuset passade jag på att göra mig av med två gamla sadlar, som jag sedan länge har avsett donera till ridklubben. Sista halvåret, efter att Gun kastade ut dem ur mitt forna stall, (som alltså numera är deras garage), har sadlarna belamrat sängen i tornrummet, där de visserligen var ur vägen, men förmodligen inte mådde särskilt bra, eftersom dagsljuset i rummet är alldeles för starkt. Jag hade turen att hitta en kille på plats uppe på ridklubben, vilket inte alltid är garanterat vid den tiden på förmiddagen. I och för sig hade jag ju bara kunnat lägga in sadlarna i något av personalutrymmena, men då kanske någon kunde ha fått för sig att de var stöldgods, så det kändes skönt att få ett officiellt överlämnande. Sadlarna är visserligen gamla, men av hög kvalitet, och säkert användbara i många år till.

Det har varit en lång och tråkig höst, och vintern lär väl knappast bli bättre, även om ett vaccin nu åtminstone tycks vara på gång. Men jag såg just en notis i tidningen om att en ny sorts coronavirus upptäckts i England. Det innebär förstås att Amandas planerade stockholmsresa över jul inte kan bli av, vilket ju är tråkigt för ungdomarna, som sett fram emot att få träffas. Även om hon möjligen hade kunnat ta sig dit, riskerade hon definitivt att bli fast under oöverskådlig tid, när nu epidemin tydligen hotar att ta ny fart igen. Vaccinet är visserligen på gång, men lär ju inte släppas förrän tidigast i mellandagarna.

Själv fick jag dock en oväntad julklapp. När jag kom hem efter min dagliga morgonrunda hittade jag ett julpaket på min trappa. Det var från Anna, och eftersom jag inte har den gängse inställningen till jultraditioner, kunde jag inte låta bli att öppna paketet, som visade sig innehålla en temugg med julmotiv. Fast motivet var faktiskt jag och Nelly, porträtterade bakifrån, sittande vad som såg ut som på bryggan nere vid sjön. Till och med våra namn stod tryckta på muggen, och jag blev alldeles oresonligt glad över den oväntade presenten. Det här kommer fortsättningsvis att bli min officiella temugg.

Det har också varit folk i wellfeltarnas hus under senaste veckan. Det är Signe, som bott där med en kompis, men så här i coronatider vill man ju inte ens knacka på för att hälsa. Men det är ändå trevligt när huset är upplyst på kvällarna, och till slut stötte jag faktiskt på flickorna på eftermiddagsrundan med Nelly, som tyvärr lyckades smutsa ner de vita byxorna för Signes kamrat ordentligt, i sin iver att hälsa. (Signe, som är mera van vid Nellys fasoner, lyckades rädda sina egna byxor från samma öde). Men kompisen tog det hela med ro för ”byxorna ska ju ändå tvättas”. Flickorna ska ta tåget hem hem till julfirandet i Stockholm i kväll, och förhoppningsvis går det vägen för dem.

Även änderna har varit på besök, vilket på sätt och vis är ett vårtecken, även så här års. Jag har faktiskt inte sett dem ännu, men jag hör dem flyga upp när vi passerar i mörkret under morgon- och kvällsrundan. Förr i tiden brukade de ju häcka på ön, men numera tycker de tydligen att Nelly är ett för stort orosmoment. Och det är kanske lika bra, för även jag har byggt en liten barrikad på bron, och hon hittills inte har vågat sig ut i själva dammen, så är det risk att de avbryter häckningen, eller till och med överger ungarna, om de tycker hon känns för närgången. Det här är nog dessutom ett annat andpar än det tidigare, som var betydligt oräddare. Sist jag hade häckande änder i på ön var våren 2018, och det blir nog ingen häckning till våren heller..

Den stora julgranen på Liseberg tändes upp redan förra fredagen (20 november), tvärt mot alla tidigare varningar om att den nog skulle hållas släckt helt och hållet i år. Nå, en julsymbol som kan beskådas på säkert avstånd från stora delar av Göteborg, är ju trevlig att ha i dessa coronatider, även så här en dryg månad före jul – så pass trevlig att man faktiskt undrade över varför man över huvud taget funderat på att skrota den. Däremot finns det en hel del annat när det gäller det vanliga julfirandet, som folk kommer att behöva skrota i år

Man skulle ju kunna tro, med tanke på hur coronaepidemin förvärrats, att myndigheterna skulle börja avråda från julfirande och julresor. Men tvärtom tycks julhysterin starta tidigare än vanligt. Redan förra fredagen var det ett reportage om jultraditioner och julfirande i förmiddagsnyheterna. Och det har varit gott om julinslag i programmen hela den här veckan, trots att vi fortfarande bara befann oss i november. Fast mest handlar inslagen förstås om ifall det kommer att bli något familjejul alls, på grund av coronan.

Och det stämmer rätt väl även för vår egen familj; det verkar som alla har bestämt sig för att stanna hemma i år, och det är ju faktiskt det enda vettiga. För min del är det lika bra, den långa tågresan till Stockholm är väldigt påfrestande, och jag har dessutom lyckats hoppa på fel tåg vid flera tillfällen. Att hamna på ”mjölktåget”, som stannar vid varenda station är irriterande, men värre är när man kliver på ett snabbtåg i Stockholm, som sedan susar förbi Alingsås utan att stanna på återvägen, så man får ta lokaltåget tillbaka. Vid något tillfälle har jag även lyckats hamna i Katrineholm, av alla osannolika städer, och tvingats vänta ut ett vettigt tåg därifrån.

Julklappsutdelning hos barnfamilj är också rätt långtråkig för alla utom barnen; man tvingas vänta medan ungarna öppnar en miljon presenter från alla möjliga människor, som man ibland inte ens har hört talas om. Så för mig blir det definitivt en ensamjul framför TV-n, eftersom även det normala umgänget med Gun och Göran begränsas genom coronaepidemin. Och frågan är om de ens själva vågar sig på en familjejul; man kan ju inte ha julklapsutdelning på altanen. Jag har till och med börjat fundera på om jag ska ha en egen liten julgran, ifall jag nu lyckas hitta något i lämplig storlek i min lilla skog. Om jag nu ens kan hitta julpyntet; jag har förstås glömt var jag la det förra året.

Boel och Lennart var uppe i helgen, och lär nog inte synas till här någon mer gång i år. De missade dessutom chansen att träffa Niklas och Katrin i Lövekulle, och det var var åtminstone delvis mitt fel. Ursprungligen hade Niklas och Katrin planerat att komma hit den här helgen, och det hade jag vidarebefordrat till B&L. Men sedan ändrade sig stockholmarna, och bestämde sig istället för att skjuta på sitt besök en vecka, och låta Arvid med ett gäng kompisar disponera huset den här veckan. De kommer alltså nästa weekend istället, men knappast till jul.

Lennart är betydligt mera coronaparanoid än Boel, men jag släpptes ändå in i deras hus en stund på lördagen, även detta över ett glas vin, och dåhadede tydligen även varit nere hos Göran och Gun, och där även träffat Anna, som var på besök med barnen. Själv missade jag tyvärr Anna, vilket var synd, eftersom jag hade tänkt rådfråga henne om mina kattplaner. Jag hoppas ju på att Nelly ska bli åtminstone 15 år, eftersom hon tillhör en ras med få ärftliga svagheter, men någon ny hund lär det ju inte bli den dagen hon går bort, eftersom jag då skulle vara nästan 90.

Men eftersom jag har svårt att tänka mig ett liv utan djur, har jag funderat på att skaffa mig en kattunge redan nu. Nelly är ju inte van vid katter, och det händer ibland att hon jagar upp grannkatterna i närmaste träd, när vi stöter på dem i området. Men hon är snäll och okomplicerad, och skulle säkert snabbt vänja sig vid att ha en kattunge i huset . Och häromdagen, när hon var lös nere på Svallåsvägen, gick hon faktiskt lugnt och stillsamt fram till en grårandig katt som satt på stenmuren och nosade den i ansiktet. Katten, som uppenbarligen var hundvan, satt lugnt kvar och nosade tillbaka.

På söndagsmorgonen följde Boel med på en promenad med Nelly. Det blev en ganska kort runda, eftersom Boel hade olämpliga skor på sig, och tjatade rätt mycket om att det var halt och oländigt, trots att jag medvetet försökte välja en kort runda där vi mest gick på gräsfält eller småvägar.

Normalt är annars risken att ramla och bryta benet inget som annars brukar bekymra mig under hundpromenaderna. Och det är förmodligen tur, för frisk luft och regelbunden motion är definitivt det bästa sättet att hålla sig frisk och rörlig långt upp i åldern. Jag tror inte det är många 81-åringar, som skulle hänga med på Nellys och mina långrundor i de olika skogspartierna runt Lövekulle. Men ibland drabbas även jag jag av oro över vad som skulle hända om jag ramlade och bröt benet i något av de oländigare partierna. Jag har ju för det mesta mobilen med mig, men om olyckan verkligen skulle vara framme, vore det ju maximalt illa om jag just den dagen skulle ha glömt den hemma.

Hittills har vädret ju varit rätt milt, så Gun och jag har etablerat en corona-rutin på eftermiddagarna där vi träffas utomhus över ett glas vin, antingen utanför deras källaringång, eller på min veranda. Men vädret lär väl knappast hålla sig så här pass milt särskilt länge till, så frågan är hur länge vi kan fortsätta med det. Än så länge ser man dock inga större tecken på vinter: Det kom en köldknäpp med minusgrader och enstaka snöflingor under helgen, men på måndag lär mildvädret vara tillbaka igen.

Normalt för mig brukar varje vecka vara rätt lik den förra, men den har gången hade jag två anteckningar i dagboken. Bilbesiktning på onsdagen och tandläkaren på torsdagen, och ingetdera var ju särskilt kul.

Natten till tisdagen kom dessutom nästa höststorm. Det blåste så hela huset skakade. Jag vaknade flera gånger under natten och var faktiskt orolig för att få grenar i huvudet, när jag skulle gå förmiddagsrundan med hunden. Men jag mötte Sofia med Valter uppe vid järnvägen, så vi fick sällskap runt Bryngenäs, och medan vi gick och pratade glömde vi faktiskt bort stormen. När vi väl var hemma igen hade den också bedarrat betydligt. Då ringde Gun, somtydligen också oroade sig för att gå ut med Castor på grund av blåsten, men nu kunde jag alltså lugna henne på den punkten.

På onsdagen var det sedan dags för bilbesiktning, och jag blev först lättad och sedan irriterad, när tjejen på besiktningen meddelade att det bara fanns ett fel på bilen, och att det berodde på hunden. Nelly åker i stort sett alltid i framsätet, och jag lämnar henne ytterst sällan ensam i bilen, bortsett från väldigt korta stunder. Men vid något tillfälle, som jag totalt glömt bort, hade jag alltså haft henne i baksätet, och då hade hon roat sig med att tugga sönder det högra bilbältet. Det här hade jag lyckats förtränga helt, ochnu blev det en obehaglig överraskning, eftersom bilen måste in för efterbesiktning.

Dagen efter var alltså det dags för tandläkaren, och eftersom det brukar ta någon timme fick Nelly stanna hemma, för att inte riskera ytterligare åverkan på bilen. Jag hade inga hål, men som vanligt massor med tandsten, och det är ju också rätt obehagligt att få åtgärdat, särskilt någon sorts ultraljudsapparat, som han använder mot slutet. Nu är det i alla fall gjort, och förhoppningsvis blir jag kallad till undersökning som vanligt nästa år. (Det hade de alltså inte gjort i år, på grund av coronapandemin, så det var jag själv som kontaktade dem. Och så rörig i huvudet som jag redan hunnit bli, är det tveksamt om jag skulle komma ihåg att göra det om ett år).

Jag undviker att ta ut bilen i onödan, så därför passade jag på att handla mat samtidigt, och eftersom det var rätt mycket som var slut i förråden, och man ju aldrig vet om man ska kunna handla själv nästa gång, hade jag skrivit en inköpslista. Men den hade jag naturligtvis glömt kvar hemma. (Och det visade sig förstås mycket riktigt efteråt, att jag glömt bort de två saker som jag faktiskt nästan hade helt slut på, nämligen snabbkaffe och lös-te, men förhoppningsvis räcker de sinande förråden en vecka till).

Sedan tog jag vägen förbi min vanliga bensinstation uppe vid Göteborgsvägen, för att boka en tid för att byta ut säkerhetsbältet. Detta visade sig vara svårare än förväntat att ersätta, så det var tur att jag körde dit istället för att ringa. Personalen verkade väldigt osäkra på var och hur de skulle kunna få tag i ett nytt bälte. Det kom som en total överraskning för mig att problemet kunde vara så stort, men eftersom det inte finns någon märkesverkstad för Skoda i stan, hade jag ju inget alternativ. Efter en längre stunds dividerande ute vid bilen, kom de till slut fram till att de kanske kunde hitta något begagnat på bilskroten, och jag fick en tid till första december. Förhoppningsvis kan de fixa ventilationen också då, för plötsligt verkar inte heller värmen fungera.

Fredagen blev en sån där ovanlig och osannolikt fin höstdag, med sol, vindstilla och dräglig temperatur. Så för en gångs skull fick jag riktigt mycket gjort uppe i dammparken, där jag håller på att räfsa rent på den övre gräsmattan för tillfället. Det blev fyra proppfulla storkärror, innan jag gav upp och återvände in till mina skärmar. Det är ändå tur att man har dem i dessa dagar, för redan på lördagsmorgonen hade ruskvädret återvänt. Fast på söndagen sken solen igen, och enligt rapporterna ska det i stort sett bli hyggligt väder under hela nästa vecka, fast successivt kallare. Så lövräfsningen kan tydligen fortsätta, åtminstone en vecka till.

Tillväxten i parken har ju varit ovanligt stor i år, och som en följd av detta är det också extremt mycket höstlöv. Eftersom många av dessa fortfarande sitter kvar på träden, och min energinivå för närvarande är väldigt låg har hösträfsningen bara påbörjats. Ett av problemen är ju också vad man ska göra av alla löven, som jag själv betraktar som en resurs och potentiell framtida matjord. Jag blev faktiskt rätt chockad när jag passerade grannområdet kring Svallåsvägen, och upptäckte att vägföreningen där samlar alla sina löv i en container, som sedan ska till tippen för att brännas upp.

Men var och en blir ju salig på sin fason, och jag har fullkomligt nog mina egna löv, särskilt som många av ekarna fortfarande har sina löv kvar på kvistarna.. Det börjar också faktiskt bli en viss brist på lämpliga fördjupningar att kompostera löven i, och de runda får-och-hönsnätcontainrarna, som jag har utställda på strategiska platser, är till stor del redan fyllda med fjolårslöv, som ännu inte är tillräckligt nerbrutna för att läggas ut i planteringsområdena.

Än så länge har jag dock några ganska stora utfyllnadsområden kvar, varav två lär räcka i ett par år till. Det ena ligger i förlängningen av Rosengården, där det finns en rätt stor svacka mellan två parallella bergryggar. Här kommer det att bli ett fint läge för några storvuxna rhododendron, när jag väl blir klar med slutnivån, som ska upp en dryg halvmeter. Det andra är svackan i skogsbrynet omedelbart söder om huvudstigen över stora ängen vid dammen. Där är det fortfarande ett rätt ordentligt baklut mellan stigen och bergssluttningen i söder, och under regnperioder står det ofta vatten i markytan här. På sikt planerar jag en brynvegetation med blandade buskar i det här partiet, och eftersom det är ett väldigt skyddat, men samtidigt centralt och exponerat läge i parken, kommer jag förmodligen att satsa på en del rätt exklusiva arter här.

I övrigt håller jag fortfarande på att fylla vid dammutloppet och uppe vid hörnet mot van der Puttens. Löven sjunker ju successivt ihop när de förmultnar, men jag börjar närma mig en slutnivå på båda platserna. Större delen av onsdagen användes annars för att rensa verandan och berget intill, som var nästan begravda i löven från den stora eken som växer alldeles utanför tomtgränsen. Jag brukar normalt inte reta mig på höstlöv, men i år är det alltså alldeles onormala mängder, och just den här eken skulle jag rätt gärna vilja bli av med. Men den står ju som sagt på granntomten.

Killarna som jobbar med Niklas och Katrins framtida växthus återtog arbetet på tisdagen, efter några dagars uppehåll. Jag råkade komma förbi där på eftermiddagen, just som de var färdiga med gjutningen av bottenplattan, och det var tur, för om jag istället hade passerat här i mörkret på den tidiga morgonrundan, vilket jag ju oftast gör, hade det nog varit risk för tassavtryck i halvblöt betong, och det hade ju inte varit bra varken för golvytan eller Nellys tassar. Nu hann jag ju koppla henne, och sen lär det få det bli en annan sträckning på torsdagens morgonrunda.

På tisdagen ringde också tandläkaren, (eller rättare sagt sköterskan), trots att de sagt att de inte tänker avisera några patienter i år. Jag blev rätt förvånad, eftersom det bara är ett par månader sedan jag var inne där akut, för en sönderbiten plomb. Men enligt sköterskan hade de inte gjort någon allmänundersökning i samband med det besöket, och jag måste ju anta att hon har bättre koll på saken än jag. Nu blev det i alla fall en ny tid om drygt två veckor, men förhoppningsvis hittar de inga större problem då.

Senare samma dag ringde också Marianne, som var inne i stan för att passa barnbarn, så nu blev det ändå en gemensam hundpromenad i veckan. På vägen dit på onsdagsmorgonen svängde jag också in till lasarettet för att inhandla ett paket med munskydd. De var naturligtvis slutsålda, men av en lustig slump fick jag faktiskt ett munskydd i present av Marianne. Och det var nog tur, för i de ytterligare två affärer jag försökte med efter promenaden visade sig alla munskydden där också vara slut. Enligt Alingsåstidningen är de tydligen slutsålda i hela Västra Götaland, så nu får jag klara mig med Mariannes gåva.

Och det ska nog gå bra, för jag passade på att bunkra upp med två dunkar lådvin, när jag nu ändå var i stan, och i övrigt handlar jag ju bara mat en gång i veckan. Det brukar också vara rätt tomt i mataffären efter min morgontidiga hundpromenad, och affären har organiserat kassaköerna med väntplatser på lagom corona-avstånd, så smittrisken just där är nog överkomlig.

Vinet lär också räcka ett bra tag, för jag är väldigt måttlig i konsumtionen, och har vidtagit åtgärder för att inte hamna i samma vana att fylla på glaset omedvetet lite för ofta, som mor hamnade i mot slutet av sitt liv, när minnet började svikta. Jag gillar vin som måltidsdryck, man jag häller alltid upp ett halvt glas i köket, och tar sedan med mig det till TVn, där jag har den dåliga vanan att inta min middag, halvliggande i soffan. Dunken alltså får stanna i köket, och eftersom jag är för lat att resa mig ur soffan, så blir det ingen påfyllning, även om jag skulle råka ha lust.

Under senaste veckan har jag också blivit flitigare med lövräfsningen, och arbetat mig systematiskt fram runt huset, så att båda verandorna, hela den inhägnade ”bakgården” och alla de stensatta ytorna kring huset och uthuset vid det här laget är rensopade. Det låter kanske inte så mycket, när man har en tomt på dryga 20 000 kvadratmeter, men med tanke på mängden av löv som förpassats till utfyllnadsområdet bakom uthuset, så är jag ändå rätt nöjd med veckans insats.

Katrin och Arvid var nere i helgen, och eftersom Arvid fortfarande inte är klar med körkortet, fick min bil komma ut och lufta sig med honom igen. Men sen blir det tydligen inte något mera besök av Wellfeltarna förrän till första advent, om två veckor. Förhoppningsvis kommer mildvädret att hålla i sig till dess, för jag behöver hjälp av Niklas med att få den stora rosenbusken på yttre ängen upp på rätt köl igen. Den har börjat luta allt mera utåt mot ljuset, och halvligger numera nästan ända ut till vägkanten. Och den är alldeles för tung för att jag ska orka räta upp den på egen hand.

Gun och jag tar fortfarande ofta ett glas rödvin på hennes uteplats på eftermiddagarna, och så länge det onormala sommarvädret håller i sig kan vi ju fortsätta med det. Under förra söndagssejouren berättade hon att hon bytt till vinterdäck, för att ”det är skönt att få det gjort”. Det ledde förstås till att jag beslöt mig för att göra samma sak, men nästan omedelbart stötte jag på ett av de där onödiga och irriterande problemen, som orsakas av att man börjar bli gammal och glömsk. Vinterdäcken ligger ju kvar på verkstaden sen i våras, och plötsligt fick jag ett av de där frustrerande hjärnsläppen som drabbar mig allt oftare. Jag kunde inte för mitt liv komma på vilken firma som gjort däcksbytet åt mig.

Det här var alltså på söndagskvällen, då verkstäderna är stängda, så jag började med att rota igenom datorn och alla pappershögarna bredvid den efter något kvitto med adressen. Men numera betalar man ju i stort sett allting automatiskt med kort, så någon dokumentation hittade jag inte. Sedan började jag fundera på märkesverkstäder och andra teoretiska lokaliseringar, och det fanns det ju alldeles för många att välja på i stan. Vad som till slut räddade mig var ett vagt minne att jag brukar promenera i Karin Boyes Park med Nelly medan hjulen byts, och då begränsades kandidaterna betydligt.

Men helt säker kunde jag inte bli förrän dagen efter, då jag ringde den valda huvudkandidaten, och fick bekräftat att det var där mina däck befann sig. Jag hade alltså tillbringat en smått hysterisk kväll och en orolig natt helt i onödan. Nu är i alla fall däcken bytta och jag har skrivit ner adressen, (plus ett par andra adresser och telefonnummer som jag behöver ofta), i en fil på datorn och på en papperslista bredvid en, för det här vill jag inte ska upprepas nästa år.

De här plötsliga minnesförlusterna har blivit allt vanligare under det senaste året, och när jag kollar bakåt i dagboken hittar jag de första episoderna med hjärnsläpp redan i början av februari. (De hängde förmodligen ihop med att min gamla dator kraschade och jag blev tvungen att skaffa en ny, men det förstärker bara vad jag redan vet; nämligen att jag fungerar extremt dåligt under stress numera). Men det var också ungefär då som coronaepidemin började, även om de första anteckningarna om den inte dyker upp förrän i mitten av mars.

Sedan dess finns coronan ständigt i bakgrunden, som en molande tand, även om Alingsås, av någon märklig anledning undsluppit större utbrott ganska länge. Man kan tycka att läget vid järnvägen mellan Stockholm och Göteborg borde vara en betydlig riskfaktor, men även Göteborg har ju varit relativt förskonat. Stockholm är fortfarande epicentrum, och de nya utbrotten har mest rapporterats från Sörmland och Skåne. Nu tycks det ändå vara på gång i våra trakter också, och kurvan för Västra Götaland har stigit brant den senaste veckan. Så kanske det ändå är tid att skaffa ett munskydd, innan det blir obligatoriskt, så att man inte ens kan gå in i affären utan att redan ha ett på sig? Frågan är bara hur det ska gå till.

Munskydden säljs ju bara på apotek, och tyvärr stämmer apotekens öppettider dåligt med mina bilvanor.

En gång i veckan tar jag ut bilen för att handla mat, men eftersom detta sker i samband med den dagliga hundpromenaden, blir det mellan 8 och 9:30 på förmiddagen. Sist jag var ute försökte jag faktiskt med apoteket på Kungsgatan, men de öppnar inte förrän 10, och eftersom klockan var bara kvart i och jag inte hade lust att vänta i en kvart mitt i centrum, blev det inget av med den saken. I efterhand har jag kollat öppettiderna, (vilket jag naturligtvis borde ha gjort i förväg), och det visade sig att jag haft otur med mitt adressval. Det finns tre apotek i Alingsås, och de båda andra har bättre öppningstider. Så nästa gång bilen ska ut, vilket blir på torsdag, kommer jag att inhandla ett paket på Alingsås Lasarett, vilket faktiskt ligger på vägen.

Hur mycket det sen kommer att användas är en annan fråga. Jag träffar ju en del andra hundägare på de dagliga rundorna med Nelly, även om min vanligaste promenadkompis Marianne mer eller mindre har försatt sig i frivillig karantän ute på ön. Gun är annars numera min enda regelbundna kontakt, och vi träffas ju bara utomhus, oftast över ett glas vin, antingen på hennes eller min veranda. Än så länge är ju vädret hyfsat milt, och senare kanske man kan ta på sig långkalsonger…