På måndagsmorgonen blåste det fortfarande såpass kraftigt att det kändes obehagligt på den tidiga morgonrundan med Nelly. Skadorna på vår mark verkade dock ha inskränkt sig till nerblåsta grenar, och lite problem kring växthuset, som ändå verkade ha klarat natten oväntat bra.

Växthuset har dubbelglas i väggarna, och där finns också element för uppvärmning, Under de senaste åren har jag dock avstått från att sätta på elementen, för att spara på strömmen. Numera används växthuset mest för frostfri övervintring av en del utomhuskrukor, men där finns också en gammal vinranka, som vid det här laget vuxit sig väldigt stor. Det brukar gå att hålla växthuset frostfritt, och hittills har den överlevt vintrarna utan synliga skador, men en direkt följd är förstås att fruktbarheten har påverkats negativt. Förra året blev det bara två pyttesmå druvklasar, men då kom det ju också en rätt rejäl köldknäpp i februari, som varade ända in till april.

Mellan växthuset och det övre vardagsrummet finns bara en gammal verandadörr med enkelglas, och genom den läcker förstås en hel del värme, dock inte så mycket att temperaturen i vardagsrummet blir märkbart påverkad. (Det finns ju också en öppen spis i rummet, som jag eldar i dagligen vintertid). För att öka värmeisoleringen är också större delen av växthuset vintertid insvept i bubbelplast, som är säkrad av diverse tunga staketpålar ovanpå taket och lutade mot väggarna. Det fungerar normalt bra, även om det ser lite skräpigt ut. Men lyckas vinden väl ta sig in genom någon glipa, blir förstås lyftkraften enorm. Och inför en aviserad storm med nästan orkanstyrka kändes det ju lite oroligt, och jag hade visioner av jättestora plastsjok flygande fritt iväg över nejden.

Nu klarade ändå konstruktionen själva kulmen av stormen utan synbara problem. Men på måndagsmorgonen hoppade jag plötsligt till vid datorskärmen, av en kraftig duns utifrån bakre verandan. Det visade sig vara ett av plastsjoken på växthustaket, som delvis lättat, och nu hängde löst och fladdrade på baksidan, förmodligen för att vinden vänt under natten, så att vi nu träffats av baksidan på fronten. Det blåste förstås för mycket för att jag skulle få tillbaks sjoket på taket, men , jag lyckades ändå säkra den nerhängande delen genom några extra pålar.

De fortsatta dagliga rundorna med hundarna avslöjade att stormskadorna i omgivningen också var förvånansvärt små. En stor björk hade ramlat tvärsöver GC-vägen mot fältet, men det gick ganska enkelt att kliva över stammen. I övrigt var det ett bara halvdussin vindfällen längs rundan i Hjortmarka, och ännu färre i skogspartiet vid Gerdsken. Men det senare berodde förstås på att skogsägarna där redan kalhuggit jättestora partier under vintern.

Det var fortsatt omväxlande blåst och regn under början av veckan, vilket innebar att lövräfsningen av de sista partierna fick stå på vänt ett par dagar. I stället ägnade jag mig åt att samla ihop alla nerblåsta grenar från stormen. En del av dessa var riktigt stora, men eftersom de kändes förvånansvärt lätta, var de förmodligen torra redan innan stormen. Vilket är bra, eftersom de kommer att bli tändved till nästa år, så insamlingen gjordes inte enbart för att snygga upp i området.

De flesta trädgårdsägare brukar nog elda ett rätt stort bål med grenar och ris, antingen under hösten eller våren, men hos mig hamnar alla större grenar och kvistar förr eller senare i någon av eldstäderna som tändved. Tills vidare lagrar jag dem luftigt i ett par högar, som vid det här laget vuxit sig rejält stora, men förr eller senare ska de klippas i decimeterlånga bitar och lagras under tak, tills det är dags för nästa års vintereldning.

På onsdagen hade vinden dock mojnat så att jag kunde återta räfsningen av den återstående nedersta delen av dammtomten; ängspartiet längs vägen ner mot nordhörnet. Och under veckan hann jag precis avsluta hela dammtomten, i sista minuten innan nästa nästa storm brakade loss

Göran skulle åka till Jönköping under söndagsmorgonen, för att hälsa på mamma och bröder i Jönköping, så jag var ensam med Nelly. Eftersom det var förutspått både dagsregn och tilltagande vindar under dagen, bestämde jag mig för att försöka förekomma ovädret genom en tidig morgontur runt Bryngenäs.

Stormen, som kom in västerifrån under natten, hade inte riktigt nått full styrka här ännu, men det hade regnet, och både Nelly och jag blev rejält våta. Och inte bara uppifrån, för i stort sett alla vägar och stigar hade förvandlats till porlande bäckar, och man fick oftast balansera på kanterna, för att ta sig fram någorlunda torrskodd. Nåja, torr och torr – så här våt har jag nog aldrig blivit på någon av mina hundrundor. Upptill klarade jag mig någorlunda, eftersom min länga vinterrock är relativt vattentät – dock inte tillräckligt för att klara av de horisontella regnet, som blev allt värre under vandringens gång, allteftersom vinden tilltog allt mera.

När vi väl kom fram till grinden i ändan av Lövekullevägen var vattenståndet så högt vid strandkanten att stora delar av vändplatsen redan stod under vatten. Som ett alternativ till att vada igenom en jättestor och decimeterdjup vattensamling vid själva grinden, valde jag att klättra över stenmuren istället, vilket inte var helt lätt, eftersom det vid det här laget blåste full storm. Lyckligtvis hade vi vinden i ryggen uppför den långa backen förbi Scoutstugan.

Jag hade inte väntat att få se någon annan trotsa väderleken, men strax innan Bryngenäsgrinden mötte jag faktiskt en man på utväg, och märkligt nog var även Scoutstugan bemannad och upplyst. Normalt serveras det ju alltid kaffe och bullar där på söndagarna, men jag undrar om de kommer att få många gäster en sådan här dag. Själv avstod jag från att gå in, eftersom jag redan var totalt plaskvåt, Det var bara att skala av sig vartenda klädesplagg på badrumsgolvet, när vi väl kom hem, och byta till torra kläder. (Konstigt nog var det strumpbyxorna som var våtast, trots att långbyxorna är någorlunda vattenavvisande, men förmodligen hade väl fukten stigit kapillärt från de vid det här laget genomblöta skorna).

Både jag och Nelly var rätt slaka efter strapatserna, så vi tillbringade större delen av söndagen i soffan framför teven, medan vinden tilltog alltmera utanför. Däremot avtog regnet, vilket var skönt, för vattenståndet är redan rekordhögt i dammen, och det är stora vattenytor på ängsmarken runtomkring.

På eftermiddagsrundan, när regnet faktiskt hade slutat helt, och stormen lugnat ner sig lite, möttes vi av ett nytt nerblåst träd tvärs över GC-vägen ner mot fältet. Så sent som dagen innan hade någon vänlig person faktiskt sågat undan stammen på den fallna björken, så att det gick att ta sig fram igen. Nu låg det dock en ny björk tvärsöver vägen, fast åt motsatta hållet, och lite svårare att ta sig förbi, eftersom själva kronan hamnat på vägbanan. Nelly och jag lyckades dock tränga oss igenom, och förhoppningsvis kommer den vänliga personen med motorsågen att göra en ny insats, för den här vägen är flitigt frekventerad, inte bara av mig och andra hundägare, utan även av cyklande ungdomar på väg till och från skolan.

Mildvintern håller i sig, och det gör även gråvädret, med mycket regn och rusk. Det är sällan man ser en solglimt, och det påverkar förstås humöret, som fortfarande är rätt dåligt. För drygt tre veckor sedan visade sig dock det första vårtecknet, då Trollhasseln i entrélandet slog ut, och den här veckan blommar vintergäck och snödroppar, och även vitsipporna börjar sticka upp.Det är trevligt, men samtidigt lite oroande, eftersom det är väldigt mycket tidigare än normalt och påminner ännu en gång om Global Warming.

Jag räfsar förstås fortfarande höstlöv, och avslöjar därmed kontinuerligt oavslutade gamla projekt, och potentiella nya. Framför allt gäller det stenlagda ytor och gångvägar i de delar som jag inte dagligen passerar. Generellt kan nog sägas att alla försök till ”formalisering” av parken mest lett till ökat jobb. Ett typiskt exempel är stenläggningen av vissa arbetsytor och gångstigar.

Avsikten var förstås att göra ytorna mera lättskötta, men efterhand som löven försvinner blottas istället massor av gräs och ogräs i alla springor. Det ser slarvigt ut, och är svårt att bli av med, om jag inte lägger mig på knä och systematiskt går igenom springorna med mitt oumbärliga springrensningsverktyg, (som är en enkel hovkrats, kvarbliven från hästperioden). Att krypa på knäna är dock inget kul alternativ så här års, och när det blir behagligare väder senare i år har jag förmodligen glömt bort att det behövdes på just det här ytorna.

Framför allt är det i gångarna i och runt Rosengården, som jag har problem med plattsättningen, och det finns förmodligen två orsaker till detta. Den första är valet av marktäckare till de omgivande planteringsytorna, som är en blandning av blodnäva och silverplister. Blodnävan, som frösått sig i gångarna själv, är fin, men passar bättre som marktäckare inne i Rosengården än i gångarna runt omkring, så jag flyttar successivt över småplantorna dit. Silverplistern, som också är en rymling från Rosengården, är däremot alldeles för invasiv med sina långa revor, och passar uppenbart bättre inne i stora buskpartier, än i rabatter och utmed gångstigar.

Den andra orsaken till att ogräset frodas just här är förmodligen att de här stigarna inte blev åtgärdade alls förra året, eftersom frosten slog till i början av mars, innan jag var färdig med räfsningen. Sedan glömdes det väl helt enkelt bort, för fram i april är det så mycket annat och roligare som pockar på uppmärksamheten.

Mängden av löv och silverplisterns långa revor gör i alla fall räfsandet svårt, och det blir inte bättre av att det även finns uppslag av hallon och småbjörkar i gångarna, som naturligtvis också måste bort. Samtidigt drar jag upp så mycket som möjligt av revorna, som alltså hamnar i komposten tillsammans med löven och slyuppslagen. Allt blir jag dock inte av med, så här kommer det definitivt att behövas en ny insats längre fram i år. Förhoppningsvis glömmer jag inte bort det igen, men det beror förmodligen på hur vintern kommer att bli. Hittills ser dock mildvädret ut att hålla i sig inom överskådlig tid. Men förra året kom det ju ett ordentligt bakslag i mars, med frostgrader långt in i mitten av april, så man vet ju aldrig.

En annan komplikation, som väl egentligen är mest trevlig, är att vårblommorna har börjat komma upp. Både vintergäck och snödroppar blommar, och eftersom bådadera ofta växer som ganska stora uppslag i gräsytorna, gör jag ibland oavsiktligt rätt stor skada på ruggarna. Det är förstås synd på blommorna, men lökväxter är tuffa, så de lär nog överleva i alla fall. Men vid det här laget har jag åtminstone klarat av hälften av tomten, och de ytor som återstår är mest rena gräsytor, som är relativt lättskötta.

I helgen har Niklas och Katrin varit nere på besök, och det är ju alltid uppiggande. Tyvärr krockade det med ett redan schemalagt evenemang, Porgy and Bess, som är ett av årets inslag i serien ”Metropolitanoperan på bio”, och sändes på Sagabion i Alingsås. Jag har ett gammalt förhållande till just den operan, eftersom jag såg den berömda filminspelningen med Sidney Poitier under min skoltid 1959. Jag och min kompis Lena Broman var helt besatta av den, köpte albumet med fyra LP-skivor, och spelade igenom det så många gånger att mapparna ramlade sönder. Mycket riktigt kom jag ihåg varenda aria och nästan varenda replik också. Det är så mitt minne fungerar numera. Sånt som hände för 50 år sedan minns jag som igår, medan det som hände igår är borta med vinden...

Vecka två känns egentligen som den första veckan på det nya året, både eftersom nyårs- och trettonhelgen på något vis hänger samman med julfirandet, även om trettondagen spillde över på måndagen i vecka två.

Dags ändå att försöka sammanfatta en del av vad som skett under år 2019, såväl stort som smått.

Utrikespolitiskt har det varit ett struligt år, för att uttrycka det milt. Nyheterna domineras alltför ofta av oro för vad Trump och andra instabila världsledare ska ta sig till härnäst. (Och då har jag ändå inte räknat in den fruktansvärt tragiska och onödiga flygkatastrofen i Teheran, som ju tekniskt sett hör till år 2000).

Även i den lilla del av världen som mitt woodland utgör, har det varit ett besvärligt år.

De varma vintrarna är i linje med övriga tecken på GlobalWarming, särskilt som förra årets januari också var osedvanligt varm. Och även i år blev det en ovanligt lång sommartorka, om än inte lika svår som 2018. Den varade i en dryg månad, men vid det här laget har förstås vattenmagasinen återhämtat sig med råge, eftersom antalet soldagar under de senaste tre månaderna lätt kan räknas på ena handens fingrar. Samtidigt rasar enorma skogsbränder i Australien sedan månader tillbaka p.g.a torkan och hettan där. Extremväder kommer att bli allt vanligare framöver, säger meteorologerna.

I mitten av mars damp vattenräkningen för fjolåret ner. Den var förstås astronomisk, vilket ju var väntat efter den extremlånga torrsommaren 2018. (Årets vattenräkning lär också bli hög, eftersom spridaren gick mer eller mindre nonstop under hela juni). Även restskatten blev f.ö astronomisk, så trots att jag försökt sprida ut betalningarna under hela året, har jag haft svårt att betala månadsräkningarna under hösten. Och med tanke på att jag har haft ett högavlönat jobb under större delen av mitt liv, är det lite anmärkningsvärt. Man förväntar ju sig ändå att kunna leva på sin pension. (Jag skulle förstås kunna sälja lite aktiefonder, men eftersom årets restskatt är en följd av att jag gjorde just det förra året, så låter jag hellre bli. Det känns nästan som att slänga extrapengarna i sjön, om man ändå ska skatta bort huvuddelen).

Det har också genomförts ett storjobb i parken under året, som blev rätt dyrt, även om det betalades solidariskt av hela familjen. Trätrallarna på både bågbron och sittplatsen på ön var uppruttna, och behövde definitivt bytas ut. Det gjordes gemensamt av Familjen Familj, under en intensiv arbetshelg. På ön blev det nu stenläggning istället, vilket ju lär få betydligt längre livslängd. De ruttna brädorna hamnade så småningom på det årliga höstbålet, som blev ovanligt stort i år.

Bålets storlek berodde delvis på en gammal pil, som föll redan i januaristormen förra året och knäckte en av mina gatlyktor. Tvillingarna sågade så småningom upp stammen, och under hösten eldades de sista resterna av den upp, tillsammans med grenar och kvistar från övriga träd som ramlat eller fällts under året. Även denna insats utfördes gemensamt av Familjen Familj under en intensiv arbetshelg, då samtidigt flertalet av de uppsågade vedklamparna klövs med den gemensamma vedklyven, och staplades in i vedskjulen.

(Även nu under vintern har mitt arbete utomhus dominerats av ved, eftersom jag eldar dagligen i två eldstäder. Det blir många skottkärror i veckan, som fraktas från vedboden till bakdörren, och vidare in i huset, för att bidra till uppvärmningen. Kul, tycker Nelly, som fortfarande vid åtta års ålder gillar att bära runt vedträn och förvandla dem till småflis på golvet i diverse rum).

Det har också blivit en del större egna projekt under året. Under sommaren rensade jag upp och gjorde i ordning stödmurarna till både entrélandet och det sydvästra tomthörnet, bl.a för att få till permanenta växtplatser för de sista av Glendoickrhododendronen från 2018, och även tre nya buskar som jag fick i 80-årspresent av Annas familj. Både entrélandet och rundeln i Rosenlandet har också fått nytillskott i form av varsitt vårdträd; ett japanskt hängkörsbär i entrélandet och en uppstammad vitblommig Malus i Rosenlandet. Även stödmurarna till ett par av terrasserna på nordvästsidan av huset har fixats till och jordytan höjts. En hel del plantering återstår fortfarande, men jag har ju gott om småplantor på tillväxt i växthuset.

Senare fasnade jag i att börja rensa hela området mellan uthuset och det gamla rhododendronlandet från vildkaprifol, som hade spridit sig så våldsamt att dem dödat ett antal riktigt stora buskar och träd, genom att helt enkelt strypa dem. Det visade sig dock rätt enkelt att bli av med de sega rankorna, genom att helt enkelt börja dra i en ända och sedan nysta upp dem till kransar. (Även dessa hamnade så småningom på höstbålet).

Mot slutet av sommaren gav jag mig på det norra utloppet till näckrosdammen, och höjde upp det en halvmeter, med hjälp av en låg stödmur in mot vattenytan. Huvudsyftet var att minska utläckaget ner mot fältet, och att generellt höja vattenytan, som efter två torrsomrar bitvis varit oroväckande låg. (Just nu, kring årsskiftet, är vattennivån snarare i högsta laget efter alla höstregn, men det rinner fortfarande friskt i bäcken ner mot fälten, så jag tror inte jag behöver oroa mig för översvämningar).

Det senaste trädgårdsprojektet, som fortfarande är oavslutat, är tomthörnet upp mot Amandas och Puttens tomter. Syftet med det är mest att få till ett tillräckligt jorddjup för att kunna plantera några rhododendron där, som insynsskydd.

I övrigt handlar årets trädgårdsjobb mest om underhåll och beskärning. Vildvuxna busk- och klängrosor börjar delvis hindra framkomligheten både i portalerna och på stigarna, och jag kommer nog att behöva binda upp rankorna och även göra en radikal beskärning här och var i vinter. Men eftersom det delvis innebär klättrande på stegar, vilket jag numera helst undviker, så skjuter jag problemet framför mig. Kanske kommer jag i slutändan att vältra över uppgiften på Niklas eller Tvillingarna.

Även mina båda stora bambubestånd har börjat bre ut sig omåttligt, och inkräktar på de angränsande stigarna, särskilt när axen blir tunga av regnvatten. Jag har inte bestämt mig ännu för hur jag ska hantera det, men någon form av begränsning kommer att krävas, eftersom jag helst inte vill ta till uppbindning mitt ute i en naturpark. Förhoppningsvis hjälper det med stensättning av marken närmast ytterkanten av bestånden, för att stoppa nya uppslag i periferin. De befintliga bambustammarna bör ju rimligen bli tjockare, och därmed stabilare, med tiden.

Vägrenarna blev aldrig klippta i år, p.g.a någon konflikt mellan vägföreningen och entreprenören. Ungefär samtidigt vägrade min egen gräsklippare att starta igen, men eftersom det då redan var en bitin på hösten, och det dessutom är ett återkommande problem, bestämde jag mig för att vänta med att lämna in den på service förrän nästa år. (Som en följd av detta har den årliga lövräfsningen av gräsytorna blivit ännu jobbigare än vanligt, med halvlångt gräs förutom ovanliga stor mängder med höstlöv, och ett par veckor in i januari har jag inte ens hunnit klara av hela den inre ängen. Än så länge är det ju plusgrader, men förra året kom den första snön mot slutet av januari, och sedan gick det inte att räfsa igen förrän förrän bortåt mitten av mars, då vårblommarna redan hade börjat sticka upp överallt. Förhoppningsvis hinner jag lite längre i år, men det är ett segt och tråkigt jobb).

De flesta gatlyktorna la av i början av september och förblev mörka ända till mitten av november. Glödlamporna i mina egna trädgårdslyktorlängs bäcken har dessutom varit ur funktion ända sen i jamuari förra året.. Det gjorde eftermiddags- och kvällspromenaderna med hunden extra struliga, eftersom jag måste ha med mig en ficklampa, för att se var jag går. Egentligen gillar jag ju nattmörker, och det är dessutom viktigt för både fladdermöss och ugglor, men man blir ju inte yngre med åren, och speciellt mitt mörkerseende har försämrats ordentligt. Så den här perioden blev jobbigare än förväntat, och jag har fortfarande inte fixat mina egna lyktor, eftersom en av dem skadades, när sälgen föll, vilket innebär att en elektriker måste kolla den först.

Pumpen till bäcken la också av i början av hösten, men även här bestämde jag mig för att vänta med att fixa den till nästa år, eftersom säsongen ändå var långt gången, och jag normalt stänger av bäcken under vintermånaderna. Troligen kommer det att behövas en ny pump, vilket är ännu en anledning till att jag skjuter upp det hela.

Så här vintertid tillbringar jag annars en alldeles för stor del av min tid framför datorn, och även med den har det varit en del strul under året. Jag har aldrig varit bra på maskiner och elektronik, trots att jag gått på teknisk högskola. Därför är jag ganska hjälplös, när datorn krånglar – och det har den alltså gjort en hel del. Mejlen lägger ibland av att fungera, förmodligen för att jag får massor av skräpmejl, och inte kommer ihåg att rensa brevlådan tillräckligt ofta. Datorn har också börjat bli irriterande långsam ibland. Om det nu beror på att den börjar bli gammal och att jag har överbelastat den med alltför många filer, eller om det är kommunens bredband som strular, vill jag låta vara osagt. Det har även börjat dyka upp en del oönskade små pop-up-aviseringar på skärmen, om fantastiska jättevinster, som jag påstås kunna få ut, om jag bara klickar på länken. Vilket jag naturligtvis aktar mig för att göra - fullt så dum är jag ju ändå inte.

Min normala reaktion när datorn krånglar, är i första hand att ignorera och/eller klicka bort, i andra hand att stänga av och starta om. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte alls. Tredje alternativet är förstås att ta med hårddisken i bilen och lämna in dem hos datorkillarna på Strömgatan, men dit har jag hittills inte kommit. Troligen är det helt enkelt dags för en ny dator, men dit har jag inte heller kommit ännu. Som så mycket annat är det en fråga om pengar….

Vädret under hela julhelgen, och för övrigt nästan hela november och december, har varit riktigt uruselt, med regn, blåst och så tjocka moln att det knappt ens har är dagsljus när Göran och jag går förmiddagsrundan med hundarna. Lagom till nyårsaftonen slog det dock om till klart och soligt, vilket som vanligt gladde alla fyrverkeriälskare. Dessutom vände ju dagslängden strax före jul, och söndagen före julafton inföll vintersolståndet, och därmed den första dagen då det blev ljusare några minuter längreunder dagen.

Som de flesta hundägare har jag svårt för nyårsafton. Det är alltid ett par barnfamiljer i närområdet, som ordnar fyrverkerier, och även om smällare numera är förbjudna, och man dessutom måste ha tillstånd för att skicka upp raketer, är det förvånansvärt många som ändå håller på med det. För de flesta hundägare är nyårsafton snarare en dag att genomlida än att fira, och man måste planera tiden för hundpromenaderna efter mörkrets inbrott noga, om man inte vill råka ut för obehagliga överraskningar. Nelly är ju lyckligtvis inte skotträdd, men hon har alltid tyckt illa om höga och plötsliga ljud, och visar tydligt obehag även inomhus, när det börjar smälla utifrån.

Man kan ju delvis kamouflera ljudet genom att ha TV:n eller radion igång på hög volym, så Nelly och jag tillbringade första delen av kvällen framför en långfilm, och gick sedan sista hundpromenaden vid 10-tiden, då det oftast är en lugn period. Sedan gick vi och la oss tidigt, men väcktes förstås vid tolvslaget av nya smällar utifrån, men då låg vi ju redan i sängen, så det var bara att vänta ut det, och sedan somna om. Men nu är det åtminstone över för i år, och jag har den varmaste medkänsla för de familjer som faktiskt har riktigt skotträdda hundar, och därmed måste flytta ut till sommarstugan, eller ta in på hotell i närheten av någon flygplats, för att slippa smällandet.

De flesta av Familjen Familjlämnade Lövekulleredan mot slutet av förra veckan, och kvar blev bara Niklas och Katrin, som skulle fira nyår med gamla skolkompisar i Alingsås. Även de försvann emellertid till Östersund på torsdagen, och för tillfället befinner sig även Anna med familj däruppe. Tanken var väl, förutom att fira Olas födelsedag, att åka skidor, men vädret för det har ju inte direkt varit gynnsamt. Glansis på vägarna kring Östersund och Åre enligt väderleksrapporten kring nyår, regn i stället för snö, och 17 grader varmt i Norge på lördagen. Väderleksrapporterna för nästa vecka verkar inte heller särskilt lovande, men jag hoppas att alla tar sig tillbaka till södra Sverige helskinnade efter trettondagshelgen.

Här nere fick vi faktiskt en ny soldag på lördagen, men sedan återkom gråvädret. Fördelen med det är förstås att man kan jobba utomhus eftersom marken inte är frusen, men eftersom det knappast är dagsljus ens mitt på dagen, blir ju inte arbetslusten speciellt överväldigande. Jobbet så här års består mest av att räfsa gräsytorna rena från löv och långt gräs, och det är både långtråkigt och slitsamt. I år blev det dessutom extra besvärligt, eftersom det varit någon sorts tvist mellan vägföreningen och trädgårdsfirman, så vägkanterna blev aldrig slagna. Räfsningen blir därmed betydligt tyngre än vanligt, och hittills har jag bara hunnit med den västra ängen. Man blir ju inte yngre med åren heller, så nästa år kommer jag nog att behöva få hjälp av ungdomarna med det här segslitna jobbet.

Men än så är det långt till vår, så lökväxterna har åtminstone inte börjat sticka upp ännu, vilket gör räfsningen lättare. Men fortsätter vintervärmen på det här sättet, har vi väl snart blommande påskliljor i februari.

En stor del av tiden under jul- och nyårshelgen har jag annars ägnat åt översättningen av Emilies tyska källskrift om Paradisfåglar, så nu vet jag rätt mycket mer om dessa märkliga varelser. (Emilie hade faktiskt rätt i att det var en ganska intressant läsning). Men seg – redan på första sidan träffade jag på följande praktexemplar till mening:

”Einen davon erstand ich vom Kapitän des Schiffes und schicke ihn nun meinem verehrungswürdigen Herrn, nicht aufdaß er sich dadurch von Arglist und Dolch gesichert fühle, wie jene vorgeben, sondern damit er sich an seiner Seltenhalt und Pracht ergötze”, schrieb am 24. Oktober 1522 der Geheimsekretär Karls V., Massimiliano TRANSILVANO, an der Salzburger Bischof Lang aus der königlichen Residenzstadt Valladolid, wohin vor kurzem Elcano mit zweie Gefährten gezogen war, seinem jungen Monarchen, dem mächtigen Kaiser des römisch-deutschen Reiches, vom Verlauf der Erdumseglung Bericht zu geben."

85 ord utan punkt och nytt stycke! Det visade sig dock vara rekord, även om det fanns liknande mastiga meningar på andra ställen. Einen davon erstand ich veto Kapit~n des Sehiffes

*) Dieser Abschnitt

Rapporten, skriven på omständlig 50-talstyska, sträcker sig över mer än 400 år, mellan 1522 och 1950. Efter att européerna första gången kom i kontakt med dessa märkliga varelser, på Magellans världsomsegling 1521, anordnades och finansierades ett stort antal expeditioner av olika europeiska furstarända fram till 1950. Så värst många nya arter hittade de faktiskt inte eftersom infödingarna redan undermånga hundra år hade använt skinnen från paradisfåglarna som betalningsmedel, och många av dessa hade slutligen hamnat i nybyggda museer i Europas större städer. Bortsett från den stora upptäckten, att paradisfåglarna faktiskt hade både ben och vingar, var målet för forskningen mest att hitta platserna, där de levde och förökade sig. Det visade sig vara på mycket hög höjd, ofta mer än 2000 m över havsytan. (En av de sista expeditionerna fuskade faktiskt, och använde ett flygplan för att landa på bergstoppen). Varje gång man lyckades fastställa var en känd art härstammade från, blev det en stor nyhet, och stötte man på en hittills okänd art, blev det en ren världssensation.

Lagom till trettonhelgen hade jag lyckats plöja igenom hela rapporten, så nu återstår bara en sista korrekturläsning, innan jag kan skicka översättningen till Emilie. Vad som oroar mig en aning är förstås att rapporten är så mastig och utförlig att man undrar vad som kan finnas kvar för Emilie att skriva om, i hennes planerade avhandling. Men det har väl förmodligen hänt en del sedan dess, och hon talar ju indonesiska vid det här laget, så förhoppningsvis har invånarna på ”hennes” ö en del ytterligare att tillägga...

Det blev en trevlig jul, som traditionsenligt firades i dagarna tre, med inlånat långbord, eftersom vi var 20 personer med Katrins föräldrar. Mycket och god julmat som vanligt. Dagen före jul blev det dock inhandlad Pizza, som intogs på kvällen, eftersom några av familjemedlemmarna anlände sent, med tåg från Stockholm och Halmstad. På julaftonen var det traditionellt julbord, och på juldagen revbensspjäll med Katrins jättegoda sallad på brysselkål, tomater, stekt halloumi och granatäpplekärnor. Nelly deltog i firandet, men fick vara kopplad vid mitt ben större delen av tiden, för att hon inte skulle få för sig att ta för sig av läckerheterna. (Hon har oväntat stor räckvidd, och saknar helt hämningar, när hon tror att ingen ser henne).

På julaftonen uppfördes som vanligt det traditionella julspelet på rimmad vers, som skrevs av far 1948. (Fast med nya personer i rollbesättningen). Bara Boel och jag spelar fortfarande våra ursprungliga roller som oss själva, medan Josef har fått överta de långa rollen som Nisse Pyssling (som ursprungligen spelades av Göran Hammarskjöld). Niklas och Katrin spelade far och mor, Katrins föräldrar fick föreställa Tore och Edit, och Olas roll övertogs av Arvid). I år filmades spelet av Lennart Hildingsson, och på annandagen fick vi bese resultatet, som var förvånansvärt bra, trots att han bara använt sin mobilkamera.

Efter de tre intensiva helgdagarna var alla rätt utslitna. Själv gick jag mer eller mindre i ide, eftersom vädret inte direkt inbjöd till trädgårdsarbete. Bortsett från de dagliga hundpromenaderna med Göran tillbringade jag större delen av tiden antingen framför TVn eller dataskärmen. TV sände repriser av alla Harry Potter-filmerna, som jag missade på den tiden det begav sig, men nu passade på att titta på, (en om dagen). Mesta tiden har jag dock tillbringat framför datorn, eftersom Emilie redan dan före julafton skickade mig en nästan 20 sidor lång forskningsrapport på omständlig och "blomsterrik" tyska, som hon hoppades att jag skulle översätta åt henne. (Själv hade hon visserligen lyckats uppfatta innehållet "i grova drag" men hennes medarbetare, som är biolog, "fattar inte alls").

Nu jobbade jag själv ju visserligen i Berlin under åtskilliga år, men det var på nittiotalet, och den tyska jag tillägnade mig där har blivit betänkligt rostig under de senare 20 åren. Den var f.ö inte speciellt lysande ens på den tiden; Som bakgrund hade jag bara fyra års skoltyska, men eftersom det var mer än de flesta av mina kolleger kunde uppvisa, blev jag ändå utvald för uppgiften. Efter murens fall, 1989, skulle ju alla större konsultföretag öppna kontorsfilial i Berlin. Konjunkturen i Sverige var dålig just då, med svag orderingång, och eftersom Östtyskland uppenbarligen behövde en total uppryckning av bebyggelse och infrastruktur, trodde uppenbarligen alla, att de skulle skära guld med täljknivar där nere. (Verkligheten blev en helt annan, och de flesta firmorna gick med förlust på satsningen, men det är en annan historia).

VBB hade två infödda tyskar, båda på Göteborgskontoret, den ene var Rolf, som jobbade på min arkitektgrupp, medan den andre var civilingenjör inom VA-sektorn. Båda var emellertid rätt nära pensionsåldern. De lovade att ställa upp för ackvisition, sammanträden, allmän granskning och handledning, men ingen av dem var det minsta intresserad av att jobba i Tyskland på heltid, och definitivt inte av att flytta till Berlin. Det var emellertid en av landskapsarkitekterna på Malmökontoret, som visserligen inte var någon hejare på tyska, men däremot gärna ville bli chef för det planerade Berlinkontoret.

Därefter dammsög man personalen på folk som åtminstone hade någon erfarenhet av tyska språket, och på göteborgskontoret vaskade man alltså fram mig och Gunilla, som var en åtskilliga år yngre arkitektkollega på projekteringsavdelningen. Eftersom jag var samhällsplanerare, tyckte man tydligen att vi var en bra kombination, och skickade oss båda på intensivkurs i tyska.

Min skoltyska var som sagt väldigt rostig - det enda tyska uttryck jag regelbundet använde var "Scheisse und Bajse", vilket ju är s.k "Küchendeutsch", och dessutom väldigt opassande. Jag minns att kursledaren på intensivkursen blev djupt chockerad, första gången jag drog till med det, eftersom "Scheisse" tydligen är något av det grövsta man kan säga på tyska. Uttrycket blev dock snabbt populärt bland övriga kursdeltagare, och mot slutet av kursveckan sa alla - inklusive kursledaren - "Scheisse und Bajse" i var och varannan mening.

Gunilla, som var flexiblare och betydligt yngre än jag, gick med på att bosätta sig i Berlin; själv vägrade jag emellertid, med hänvisning till att jag hade hus, katt, häst och en åldrig moder att se efter. Jag lyckades komma under med en sorts halvmesyr, där jag jobbade varannan vecka i Berlin och varannan i Göteborg. I början, när Berlin-boomen var som starkast, var restiden rimlig, eftersom det då gick direktflyg till Berlin-Tempelhof. Men efter några år, när den värsta euforin hade lagt sig, och listorna på förbokningar blev allt kortare, blev det mellanlandning i Kastrup. Efter det blev flygresorna betydligt jobbigare, men då var jag redan fast i smeten, och kunde inte dra mig ur.

Vi var ganska många veckopendlare som skulle med på sista fredagsflyget hem, och eftersom planet alltid var fullbokat, hände det att inte alla kom med. Själv hade jag dock Silverkort, och mina resor bokades av sekreteraren flera månader i förväg, så jag blev aldrig kvarlämnad, även om jag minns att jag fick sitta i cockpit med piloterna under en av resorna. (det var f.ö väldigt intressant, och jag skulle gärna göra om det). Under den stora snöstormen i november 1995 fastnade jag dock på Kastrup, och fick ta färja och tåg hem. Eftersom vi skulle ha stor familjefest i helgen, och alla som skulle vara med anlände från olika delar av Sverige, var jag inte den enda resenären som blev försenad. Värst var det tydligen för Annas dåvarande pojkvän, Peter den förste, som fastnade totalt på busstationen i Skövde.

De struliga resorna är det jag minns tydligast från Berlintiden, eftersom det för övrigt, åtminstone tidvis, ofta handlade om jobb nästan dygnet runt. 80-timmars arbetsvecka var inget ovanligt, när vi hade ett leveransdatum att hålla. Rolf var till stor hjälp under de första åren, eftersom han tog hand om ackvisition, korrespondens, korrekturläsning av texter, telefonsamtal och föredragningar på mötena ute i kommunerna, och dessutom lyckades samla ihop ett bra referensmaterial, med lagtexter och planexempel från andra tyska kommuner, (som jag senare ogenerat klippte och klistrade från). Så småningom försvann han dock allt mer ur bilden.

Otroligt nog lyckades jag ändå under Berlintiden faktiskt producera och leverera tre detaljplaner och två översiktsplaner, med tillhörande "Grönplan", och dessutom få dem godkända av de båda överordnade myndigheterna, som till råga på allt låg i krig med varandra. (I Tyskland upprättades nämligen bebyggelse- och grönplanering alltid separat och parallellt, för att tydligt lyfta fram alla problem och konflikter. Vi jobbade mest i Land Brandenburg, som efter "die Wende" övertagit planlagarna från den västtyska delstaten Nordrhein-Westfahlen, vars lagar hörde till de striktaste av alla delstater).

Ännu otroligare är kanske att jag mot slutet faktiskt själv skrev mina rapporter direkt på tyska, även om vår förträffliga, heltyska sekreterare Edeltraut naturligtvis friserade språket åt mig i efterhand. Men det var då det, och under de 25 år som gått sen dess, har min tyska åter rostat igen.

Emilies rapport visade sig därför vara en hårdare nöt än förväntat att knäcka, särskilt som ämnet, och därmed fack-vokabulären var helt annorlunda än för bebyggelseplanering. Dessutom hade mina tyska lexikon, på något outgrundligt sätt lyckats försvinna sedan Berlinåren. Som tur var hade maken Lennart med sig ett lexikon från Halmstad, när han dök upp dan före julafton, och efter det har det gått lite lättare. Vid det här laget har jag klarat av halva rapporten, och eftersom "deadline" inte är förrän den 17e, ska det nog gå bra...

Och ämnet är ju, som Emilie framhöll i följebrevet, "ack så viktig och intressant!" Vem vill inte veta allt om de mysteriösa paradisfåglarnas liv och leverne?

Det har varit Black Friday i veckan, och själv ägnar jag mig åt en halvhjärtad döstädning av mitt hus. Finns det ett samband? Förmodligen inte. Fast nog är Black Friday en påminnelse om alla de onödiga prylar vi samlar på oss.

"Döstädning" betyder ju egentligen inte att man är på väg att dö, (vilket möjligen var den ursprungliga betydelsen), utan att man försöker skapa lite ordning och reda i sitt liv, genom att sortera ut och slänga allt värdelöst skräp som man samlar på sig under livet. (Samtidigt hittar man förhoppningsvis de bortglömda dyrgripar, som försvunnit under årens avlagringar. Fast dit har jag inte hunnit ännu)...

Döstädning är ett till synes ändlöst jobb, som definitivt inte är kul att ta itu med. Städning är ju även normalt inte min favoritsysselsättning, och egentligen är jag inte heller någon direkt storkonsument av prylar. Däremot har jag alltid haft svårt för att slänga saker, och jag hör dessutom till den inte helt ovanliga delen av människosläktet, som samlar på gummiband, snör- och pennstumpar, och tomma skokartonger. Och vid 80 års ålder kommer man slutligen till en punkt då de flesta garderober och lådor är så fulla att man inte får plats med något mer. Och man bör ju göra sig av med en del av sina avlagringar, för att inte lämna för mycket sorteringsjobb efter sig till Familjen Familj, den dan man faktiskt dör.

Helst borde man förstås inte samla på sig onödiga saker alls. Tidningarna nu för tiden är fulla av artiklar om klimathotet, och förnumstiga råd om hur man bör förhålla sig till detta, för att åtminstone inte förvärra det. En del av råden är så tramsiga att jag nästan blir irriterad. Som t.ex att man ska köpa begagnade prylar istället för nytillverkat. Bättre vore väl att inte köpa så förfärligt mycket prylar alls? Hur mycket kläder och skor behöver man egentligen, och måste de absolut vara efter senaste modet? Och finns det inte andra saker som man skulle kunna avstå från? Är det t.ex en mänsklig rättighet att flyga till Thailand en gång om året?

Mat måste man förstås alltid ha, och plastkassarna, som man får i affärerna har utnämnts till en av de allra största klimatbovarna. Många av tidningsråden verkar gå ut på att man antingen ska ha med sig en egen tygkasse, eller välja papperskassar istället, (som väl inte heller är utsläppsfria)? Det enklaste rådet, nämligen att återanvända affärens plastkassar så många gånger som möjligt, har jag hittills inte sett i någon enda artikel. Själv föredrar jag plastkassar framför pappersdito, eftersom de tål väta bättre. Men å andra sidan återanvänder jag dem gång på gång, ända tills de faller sönder. (fast det brukar de inte göra förrän efter minst tjugo affärsbesök).

Ett större klimatproblem än bärkassarna är förmodligen alla onödiga hårdplastförpackningar kring småprylar. Den gamla typen av järnhandlare, där man kunde få hjälp av kunnig personal för att köpa rätt storlek och antal av skruvar, spikar och beslag, verkar tyvärr vara utdöda numera. Istället hänvisas man till gigantiska externa köpmarknader, med oändliga rader av hyllor och krokar, där minsta lilla pryl är inplastad i en tio gånger större plastförpackning, som dessutom senare visar sig omöjlig att öppna utan mejsel eller stämjärn.

Ett annat problem är usel kvalitet - en del saker faktiskt verkar faktiskt vara designade för att gå sönder efter en viss tids användning, så att man tvingas köpa nytt hela tiden. För tillfället irriteras jag mig på ett antal askar med odugliga tändstickor, som jag lurades att köpa sist jag handlade mat, eftersom affären inte hade några andra. De är av märket "Europa Hölzer", och faktiskt näst intill oanvändbara. Dels för att tändsatsen är så dålig att de i stort sett aldrig tänder på första försöket, och sedan ramlar av efter tredje eller fjärde. Dels för att själva stickan är så tunn att åtminstone en tredjedel av dem bryts av direkt när man försöker använda dem, och dessutom så korta att man behöver minst tre för att tända en brasa. Och eftersom det börjar bli kallt ute, tänder jag två olika braskaminer om dagen numera, så det blir rikligt med tillfällen att reta upp mig redan tidigt på mornarna. Ge mig tillbaka de gamla fina tändstickorna av märket Solstickan (de med den lilla pojken på asken)!

Men det största problemet med alla onödiga prylar är väl att hela samhället tycks vara uppbyggt kring konsumtion. Om folk slutar köpa, stannar tydligen hjulen, butikerna går i konkurs och massor av folk blir arbetslösa. Affärerna jobbar på övertid med att pumpa ut sin reklam, och typiskt amerikanska fenomen som Halloween och Black Friday har entusiastiskt adopterats av butikerna. (Thanksgiving har de dock inte lyckats införa hittills, åtminstone har jag inte sett något ökat utbud av kalkon och pumpa i min egen matbutik).

Just nu behöver jag faktiskt en printer till min dator, men det är uppenbarligen inte rätt tid att köpa den för tillfället, även om priset eventuellt skulle råka vara nedsatt. Jag försökte gå in på Elgiganten på nätet i fredags, men hamnade på en 10 minuters "Väntelista" för att över huvud taget komma in på websidan. Jag hängde kvar av ren nyfikenhet, och fick så småningom upp 861 träffar, (varav förstås de flesta var "slut i lager" eller "ej köpbar". Jag kan förstås vänta till nästa vecka, men då börjar väl adventsrean och senare mellandagsreorna, så det lär bli samma problem igen. Jag får nog klara mig utan printer till efter nyår.

Tidskrifter är en annan sak som jag har svårt att slänga, jag har alltid haft en tendens att spara hela årgångar i backar, framför allt av trädgårds-, häst- och hundtidskrifter. Den ursprungliga tanken var att jag skulle vilja läsa om dem, när jag blev gammal. Men nu är jag ju gammal, och ännu har jag inte lockats att titta närmare i en enda back. Över huvud taget läser jag mycket mindre nu för tiden, både böcker och tidskrifter; det blir mest bara TV och dagstidningar på nätet. Så tidskrifterna åker nog också till pappersinsamlingen, även om en del av dem möjligen har nostalgivärde på nätet.

Den sista tanken leder mig till"Vintagefenomenet" och kapitlet kläder, men jag har redan varit långrandig nog, så det sparar jag till en annan vecka...

Nattfrost i början av oktober...

Det var nästan svårt att tro det, för det är bara drygt två veckor sedan Niklas tog sommarens sista bad i Mjörn. Men när jag gick första rundan med hunden på onsdagen låg morgondimman i stråk över fälten och grässtråna var styva och vita av frost. Dags att ta in tomaterna uppenbarligen, även om frosten hittills bara träffat de låglänta partierna ner mot sjön. Men hösten är definitivt här; nattfrosten har återkommit hela veckan.

Och vägkanterna är fortfarande inte slagna.

Det här är faktiskt ett större problem än de flesta skulle tro, för ängsmark som inte sköts degenererar snabbt, när gräset gynnas på ängsblommornas bekostnad. Ju längre man väntar med slåttern, desto svårare blir det. När väl gräset lagt sig ner, blir det nästan omöjligt att komma åt närmast marken. Och om sedan löven hinner falla ovanpå det liggande gräset, blir det praktiskt taget omöjligt att bli av med dem också, eftersom räfsan fastnar i det långa gräset under.

Det hela oroade mig så mycket att jag började oroa mig för att jag oroade mig. Jag fyllde 80 i våras och man blir ju inte yngre med åren heller. Det är åtskilliga år sedan jag senast använde min gamla lie från sjuttiotalet. Successivt har Niklas och Katrin tagit över en del av de mera ansträngande skötseljobben i parken, och till dem hör definitivt den årliga slåttern. De brukar slå av de inre gräsytorna med röjsåg på eftersommaren, och vägkanterna har alltså hittills slagits av vägföreningens entreprenör, ända sedan bebyggelsen kom till. Själv svarar jag normalt bara för räfsning och kompostering av höet, och efterslåttern med min egen gamla motorgräsklippare bortåt slutet av oktober - och även det är ett ganska ansträngande jobb.

Men nu är det alltså redan början på oktober, vägkanterna är inte slagna alls, och gräset har redan hunnit lägga sig. Jag gjorde faktiskt ett försök med skäran på tisdagen, men eftersom det innebar att antingen gå dubbelvikt eller krypa på knäna, gav jag upp efter en dryg timme. Då hade jag hunnit med en yta på ca 10 kvadratmeter, så det var uppenbarligen inte realistiskt. Jag var så desperat att jag faktiskt ringde ordföranden i vägföreningen, men han befann sig i Tyskland, och kassören åkte ju till Spanien förra veckan, så det lär inte vara mycket att hoppas på från den fronten under de närmaste veckorna. För även om tvisten med trädgårdsfirman numera är löst, är normaltiden för slåtter onekligen över, och någon ny beställning av slåtter har tydligen inte gjorts av föreningen.

De ganska breda gräsytorna utefter vägarna är en del av parkens ursprungliga design. Från början låg ju näckrosdammen i en "hemlig" glänta mitt i skogen, och grannarna brukade leta sig dit på de upptrampade skogsstigarna, för att titta på näckrosorna, när de blommade. När sedan detaljplanen togs fram fälldes många av träden längs vägarna. Och medan alla de nya husen successivt kom till, försökte jag återskapa något av den gamla skogsmystiken kring dammen, genom att plantera 10-15 meter breda skärmar av olika sorters buskar och träd runt alla gränserna. Men jag lämnade samtidigt en ganska bred gräremsa utefter alla vägkanterna, för att intrycket skulle bli öppnare och trevligare för de nya grannarna.

Den här gräsytan har alltså slagits av vägföreningens inhyrda trädgårdsfirma ända sedan bebyggelsen kom till, och på något sätt har jag bara kommit att ta det för givet. För även om marken formellt tillhör mig, hör den både visuellt och praktiskt mera ihop med vägarna än med resten av parken.

Men nu var jag uppenbarligen tvungen att ta till lien själv, eftersom det har annonserats regn till hela nästa vecka. Så jag körde alltså till Jordnära, för att inhandla ett bryne till lien, som naturligtvis var lika ringrostig som jag, och jätteslö. De hade naturligtvis inga på lager, vilket jag egentligen borde ha begripit från början, för slåttersäsongen är ju slut sedan länge. Jag fick improvisera, med en sorts smörgelpapper för metall, som jag virade runt en brädstump, och sedan gick det åtminstone att bli av med den värsta rosten på lien, som ju inte varit i användning på åratal.

Slåtter med lie är rätt tungt även om det görs i rätt tid, och jag hade glömt hur jobbigt det faktiskt är. Det tog tre dar att nödtorftigt gå över hela ytan, och då finns det förmodligen fortfarande åtskilliga tovor kvar, som jag inte kom åt, eftersom det långa gräset redan lagt sig ner. Det lär jag förmodligen få igen när jag ska försöka räfsa ihop gräset nästa vecka, för det brukar vara rätt jobbigt, även i normalfallet.

Och det hela har fått mig att fundera över om jag ens kommer att kunna ha kvar gräsytorna på lite längre sikt. Den enklaste lösningen vore ju annars att släppa ut buskskärmarna ända fram till vägkanterna, och det vill jag egentligen inte göra, eftersom det är betydligt snyggare som det är. Men man blir ju inte yngre med åren och jag börjar inse att min egen tid är begränsad. Jag fyllde ju 80 i år, men det här är faktiskt första året som skötseln av parken har känts mera som ett problem och en börda än ett nöje..

Man kan få höstdepression för mindre...

Åren går, och parken utvecklas. Ingenting står någonsin stilla i en trädgård. Ett frö faller till marken och gror. Det växer upp till en planta, som blir större och större, och när tiden är mogen blommar den och sätter egna frön. Och förr eller senare dör plantan och blir i sin tur en del av kretsloppet genom att göda marken för nya plantor. Det kan handla om några få månader för ettåriga växter, eller hundratals år för stora träd. Och just nu är det trädens kretslopp som upptar min arbetstid i parken.

De flesta av de stora gamla träden i parken är ekar. Det beror delvis på att både far och jag systematiskt har rensat ut de flesta av de granar som ursprungligen växte där. Det finns ett fåtal tallar, som jag värnar om, och massor av småuppslag av olika lövträd, som jag brukar rensa bort, för att hålla stigarna öppna och ge blåbärsriset en chans att växa till. Mest är det småskott och sly av ek, asp och rönn som stryker med. Just nu är det beskärningstid, och det är också dags att beskära häckarna, så jag har gått runt lite ostrukturerat med sekatör och grensax under de senaste veckorna.

För tillfället jagar jag dock ekuppslag. Vissa år är "ollonår", och i år lär nog bli ett av dessa, eftersom alla växter sätter extra mycket frukt, när de blir stressade, och fjolåret, med sin långa sommartorka, var definitivt ett sådant stressinslag. Men de småplantor jag jagar just nu är förmodligen 4-5 år gammal. Jag kan inte påminna mig att det varit något liknande extremår i närtid;det senaste var nog hårdvintern 2010-2011. Men på sina ställen växer småekarna nästan lika tätt som en gräsmatta.

Fast kanske har invasionen av småekar inte bara med temperatur och vattentillgång att göra, delvis orsakar jag nog själv fenomenet, genom att systematiskt använda höstlöven till att fylla håligheter på plats i marken, istället för att kompostera dem. Så massuppslagen av småekar är också relaterade till vissa partier där jag har försökt generellt höja den befintliga jordnivån. Och ett av dessa partier är den så kallade Magnolialunden, söder om den västra entréportalen.

Jag började anlägga den redan innan vägarna byggdes 2011, och startade i den norra delen, där chanserna att få till ett ordentligt jorddjup var störst. Jag använde en blandning av halvbrunnen kompost och eklöv som uppfyllnadsmaterial, och tio år senare har också både magnoliorna och de marktäckande växterna hunnit etablera sig ordentligt i den delen. Någon gång kring 2012 drog jag en ny nord-sydlig stig genom partiet, och i samband med det utvidgade jag också successivt den planerade lunden söderut, upp i sluttningen. Där blev jorddjupet dock betydligt mindre, och jag grävde istället extra stora planteringsgropar, som delvis fylldes med eklöv. Själva uppfyllnaden, som pågick till ca 2017, blev störst närmast den västligaste stigen, och tunnade successivt ut österut, där vegetationen snarast består av torräng numera.

Det är alltså i partiet längs Västra Stigen, som jag har problem med småekarna, och det hänger förstås också ihop med att markvegetationen, framför allt på på östsidan av stigen, inte har hunnit etablera sig tillräckligt för att skugga ut nyuppslagen. Och eftersom jag inte vill ha en tät ekskog just här i framtiden, måste alltså småekarna bort, innan de växer sig stora nog att bli helt ohanterliga.

Jag upptäckte det faktiskt av en ren slump, när jag var på väg ner till mitt senaste projekt vid dammutloppet, med en skottkärra full av självförökad Japansk Primula, som jag hade tänkt skulle få pryda den nya uppfyllnaden där tills vidare. (Så småningom lär jag väl komma på någon buske som gillar att stå med fötterna i vatten, men än så länge har jag inga konkreta idéer för vad jag slutligen ska plantera där permanent).

Nu blev jag alltså distraherad av alla småekarna i Magnolialunden, och började dra upp alla inom räckhåll med roten. Normalt hanterar jag nämligen uppslag av småekar helt enkelt genom att ta ett stadigt tag i plantorna och bara dra, varvid oftast det ursprungliga ekollonet följer med roten upp. Men många av de här hade blivit lite för stora för den metoden. Det gick hyggligt på västsidan av stigen, där jorden var som djupast. Men på östsidan var jordlagret tunnare, och vegetationen bestod av en blandning av småekar och halvhöga grästuvor, som var för stora för att dra upp för hand. Jag behövde därför ta till grävgrep, för att lossa på jordlagret.

Dags för nästa problem; Var är grävgrepen? Jag vet att den ska finnas någonstans i området, men efter att ha letat på alla de ställen där jag senast haft någon form av aktivitet, fick jag till slut ge upp. Jag vet allstså fortfarande inte var grävgrepen kan vara, men förmodligen kommer jag att hitta den på något osannolikt ställe så småningom, om den nu inte har fallit omkull och täckts med eklöv.

Men under tiden stod jag där alltså med en kärra full av uppgrävda primulor, och ett påbörjat projekt som plötsligt kändes betydligt mera angeläget än att bara dekorera dammutloppet. Jag tog alltså till gödselgrepen istället, och efter det gick det betydligt lättare.Och eftersom jobbet att dra upp småekar, visserligen är enformigt, men innebär ganska liten fysisk ansträngning, hamnar man lätt i ett sorts hypnotiskt tillstånd, när man bara fortsätter och fortsätter längre in i landet. Så när Magnolialunden var hjälpligt rensad, flyttade jag verksamheten till partierna kring nedre delen av bäckstigen.

Jag tappade snabbt räkningen på hur många småekar jag drog upp under resten av veckan, men det var säkert tusentals snarare än hundratals. Primulorna i skottkärran hamnade ganska snabbt i det rensade partiet i Magnolialunden, och sedan bara fortsatte jag till nästa parti. Det blev många skottkärror med småekar, som hamnade i kompostringarna, och varje gång jag avslutat ett parti, fyllde jag på med en blandning av halvbrunnen kompostjord, och ren matjord, från de två inköpta jättesäckarna på Amandas uppfart. Och som avslutning blev det på alla ställena en handfull av de japanska primulorna. Det var skönt att äntligen få dem planterade, och det kommer nog att bli ganska grant, när allihop blommar nästa år.

Till helgen dök Boel, Lennart, Niklas och Katrin upp, och jag hade hoppats lite på en arbetsdag vid vedklyven, för att bli av med vedklamparna på Amandas uppfart. Men N&K planerar tydligen att tillbringa de närmaste veckosluten i Östeuropa. Så eftersom det lär dröja ett tag innan de kommer hit nästa gång, ville de prioritera ta upp båten och att få alla trädgårdsmöbler in i förrådet, innan höstregnen börjar på allvar. Så klamparna får vänta ett tag till, men fick åtminstone en presenning över sig.