Det kom ett par decimeter nysnö i natt, ovanpå den vi fick för tre dagar sedan.

Det är tung, blöt nysnö, av den sort som knäcker grenar och ibland hela träd.

På hundrundan i skogen några kilometer hemifrån går vi genom valv av dubbelvikta träd, som böjts ner så djupt att trädkronorna nuddar marken på andra sidan vägen. En del av dem har knäckts av vikten, så vi får kliva över stammarna.

Det är redan plusgrader igen, och hundarna får stora snöklumpar på tassarna, men det verkar inte bekymra dem särskit mycket. De älskar att leka i djup snö, och far omkring som tokiga.

Som tur är har vi lite fördelaktigare mikroklimat hemma, så skadorna på trädgården och woodlandet verkar inte så stora.

För fem dagar sedan hade jag blommande näckrosor, nu är det is och tjock snö på dammen. I morgon ska det bli 7^o varmt, enligt väderleksrapporten. Klimatet är verkligen totalt ur led numera.

Det är nog bara Trumpen i USA som fortfarande inte tror på Global Warming.

Jag är medlem i det illustra sällskapet Trädgårdsamatörerna, sedan mer än 50 år tillbaka.

Namnet på föreningen är lite missvisande, för de flesta medlemmarna är långt ifrån den vanliga betydelsen av ordet "amatör". De är oftast mycket kunniga om växter, jordmån och växtförhållanden, och extremt kunniga om den typ av växter som råkar vara deras specialintresse. Vilket kan vara vad som helst, från jättestora rhododendron till minimala stenpartiväxter från Yttre Mongoliet.

Den andra betydelsen av ordet; "älskare", stämmer dock helt. Syftet med föreningen är att bevara, utveckla och sprida ovanliga eller hotade trädgårdsväxter. Det gör amatörerna mycket älskvärda, hjälpsamma och generösa, även mot unga och okunniga nybörjare, som jag var på den tiden.

Trädgårdsamatörer besöker ofta varandras trädgårdar, och utbyter då små krukor med egenförökade växter. Som nybliven medlem och trädgårdsägare fick jag följa med far på dessa besök. Jag var ren nybörjare, väldigt okunnig, kände bara till sådant som jag sett i föräldrarnas trädgård, och var dessutom väldigt ung. Trots detta - eller kanske tack vare detta? - blev jag mottagen med öppna armar. Jag fick massor med små krukor med mig efter varje besök, och dessutom utförliga instruktioner om hur småplantorna skulle skötas.

Trädgårdsamatörerna bestod av någon anledning mest av äldre herrar. Eller kanske det bara är så, att det är de äldre herrarna som hunnit skaffa sig de mest spektakulära trädgårdarna? Eller att deras fruar, som säkert var lika kunniga, oftast befann sig bakom kulisserna för att göra i ordning kaffe till besökarna? (Kaffe med dopp ingick alltid i trädgårdsvisningarna; och tänk på att detta var för femtio år sedan).

Nu låter det kanske som om jag gör narr av Trädgårdsamatörerna, men jag både älskar och respekterar dem. Det ryms en otrolig kunskap i denna förening, där många av medlemmarna saknar formell biologisk eller hortikulturell utbildning. En av fars bästa amatörvänner talade inte ett ord engelska, men på trädgårdsresorna till England och Tyskland klarade han sig fint ändå. Han och trädgårdsägarna de besökte kommunicerade helt enkelt genom att utbyta latinska namn.

Trädgårdsamatörer har nämligen latinska namn på alla sina växter. Och jag menar rent bokstavligt. En praktklocka för en Trädgårdsamatör är aldrig bara en Praktklocka, utan t.ex en Platycodium grandiflorus 'Mariesii'. (Helst är den också vit, rosa eller lila, istället för blå). Och namnet sitter oftast nedstucket på en liten etikett bredvid växten, (eller hänger på en gren, om det är en buske eller ett träd).

De små krukorna som jag fick med mig hem var förstås alltid försedda med namnetiketter. Dessa har alla försvunnit under årens lopp. Men de flesta av växterna finns kvar i mitt woodland, de har vuxit sig stora och många av dem har förökat sig, på egen hand eller med hjälp av mig.

Och en del av dem har jag spritt vidare till andra, eftersom jag också är Trädgårdsamatör.

Ursprunglingen var den stora näckrosdammen ett vitmossekärr i mitten av vår skog.

Någon gång i mitten av femtiotalet fick far för sig att han skullle gräva ut en damm i lågpunkten av kärret. Kanske var det hans version av femtioårskris. Han skred till verket med hjälp av två jämngamla vänner, alla beväpnade med spade och gummistövlar.

Projektet var naturligtvis dödfött redan från början. De tre herrarna slet som djur, knädjupt i lervällingen, nakna till midjan och omgivna av en svärm av myggor. Men botten var hård blålera, och hålet vattenfylldes lika snabbt som de grävde.

Vi barn besökte arbetsplatsen dagligen för att beskåda framstegen. En av våra tillresta småkusiner stirrade på dem med häpnad, och utbrast på sin ädelskånska;

"Aäou! Att di kann? I de skitta vannet!"

Efter ett ögonblicks funderande tillade hon; "Ah ja, di e ju pågar."

Efter en veckas hårt slit hade de åstadkommit ett hål på ca tre m². Far insåg det hopplösa i projektet, och tillkallade en kille med traktorgrävare, som gjorde hela jobbet på några timmar.

Den uppgrävda dyn och leran lades i en vall tvärsöver kärret, för att hålla vattnet på plats. Det fungerade oväntat bra. Vallen och lerbottnen håller vattnet kvar till nästan 99%, utan hjälp av dammduk eller andra konstmedel.

Tyvärr hade inte far full koll på var hans tomtgränser gick, så vallen, liksom en bra bit av den nordligaste delen hamnade en bra bit in på granntomten. Det skulle ställa till en del problem för oss när området byggdes ut ca femtio år senare. Men det var vi än så länge lyckligt ovetande om.  

Igår droppade jag in på min favoritplantskola i Alingsås, Lyckas Trädgård, för att köpa några marktäckare att stoppa ned runt min nyplanterade hästkastanj. Det var ett besök på vinst och förlust, eftersom jag ändå varit ute med hunden i den närbelägna skogen. Jag trodde faktiskt att han skulle ha stängt redan, men enligt honom själv håller han öppet "så länge man kan gräva i jorden".

Förra året gjorde jag ett likartat besök, lite tidigare i november. Den gången åkte jag hem med en dyr och tvivelaktigt härdig skenkamelia, (Stewartia). Det var lite vågat så pass sent på året, men jag följde ägarens råd om att täcka med mycket löv och vira in den i skuggväv på våren. Skenkamelian inte bara överlevde, den blommade rikligt följande sommar.

Det trevliga med den här plantskolan är att den har en hel del ovanliga och lite exklusiva växter, och att ägaren är mycket kunnig. Den påminner om min gamla favorit, Sävedalens Plantskola, som numera tyvärr har blivit bostadsområde efter att den gamla ägarens son också har gått i pension. (Det är något helt annat än alla tråkiga Gardencenters, med standardsortiment från Holland).

När jag sa "marktäckare" svarade han omedelbart "hasselört". Men av någon anledning fungerar hasselört inte hos mig. Jag har försökt flera gånger, men för det mesta försvinner den spårlöst redan första året, medan de flesta andra marktäckare växer som rena ogräs. När jag förklarade det sa han förvånat; "Märkligt, hos mig växer den just som ogräs, jag slängde ut några krukor i sluttningen förra året, och nu är den täckt av hasselört".

Nu blev det i alla fall ett säkert kort, några krukor med myskmadra, som är min absoluta favorit bland marktäckare. Sedan diskuterade vi min önskelista för nästa år. Jag hade faktiskt med mig listan och flera av buskarna fanns i hans sortiment, andra kunde han beställa från en odlare uppe i Bohuslän, som specialiserat sig på rhododendron och magnolior. Men det får anstå till våren. Väderleksrapporten spår snö och minusgrader den kommande veckan.

Just när jag skulle gå kom han stickande med en hasselört, som jag fick i present. Sånt är jag svag för, så den kommer att få lite extra omsorg. Kanske lyckas jag faktiskt etablera den i mitt woodland för första gången.

Och i dag snöar det mycket riktigt.  

Mitten av november, och näckrosorna blommar fortfarande.

Den stora näckrosdammen är förstås det mest iögonfallande inslaget i mitt woodland, oavsett årstid. Den är mer än 200 m² till ytan och djupet varierar mellan 0.5 och 1.5 m. Det finns både röda, vita och gula näckrosor i dammen, alla är vildväxande svenska, och fullt härdiga.

Alla de röda härstammar från en rot, som far stal i Fagertärn för mer än 50 år sedan. Till hans försvar vill jag säga att Fagertärn inte var fridlyst på den tiden, och förhoppningsvis är brottet preskriberat nu. De har i varje fall förökat sig rikligt; hela den norra och grundaste delen av dammen upptas av de röda näckrosorna.

Men det är de vita som är mest uthålliga. När solen bröt igenom idag efter en regnig natt, öppnade sig tre blommor.

(Bilden är dock från tidigare på sommaren).

Det lär ska bli snö och minusgrader i morgon.

Ur led är tiden.

Min mer än meterhöga ungkastanj ska få sin slutliga placering i en redan påbörjad randplantering. Men planteringsytan måste först förlängas med några meter, för att få upp avståndet till en silverpil i andra ändan. Båda kommer med tiden att bli stora träd, och behöver utrymme.

Det blir alltså att ta till flåhacka, spade och spett igen, Det är sällan jag lyckas gräva ett större hål, utan att stöta på jordsten. För det mesta hittar jag minst en ganska stor kullersten i hålet, som måste baxas upp med spett, och det ligger redan en stor hög av stenar i olika format bredvid planteringsremsan.

Mycket riktigt stöter jag på sten bara en decimeter under markytan. I det här fallet visar det sig vara en riktig bumling, på gränsen till vad jag klarar att hantera själv.

Jag är rätt oteknisk och ingen expert på spett, oftast går stenen jag försöker flytta i rakt motsatt riktning mot vad jag avser. Som tur är finns det flera starka gossar i den yngre generationen av familjen, som har sommarstugor intill min park och som gärna hjälper till. Tyvärr är ingen av dem till hands just nu, och det dröjer veckor till nästa besök. Så länge kan jag dock inte vänta, eftersom det redan är väl sent på säsongen. Till slut lyckas jag baxa upp bumlingen till ytan, med hjälp av spett, svett och lite tur.

Att det ligger stora markstenar i ett planerat planteringshål är egentligen ingen nackdel. Stenarna kommer väl till pass i någon av de stödmurar, som behövs för att ta upp nivåskillnader i den kuperade terrängen. Dessutom innebär en riktigt stor sten att man har halva hålet gratis, när man väl fått upp den. Planteringsgropen ska ju ändå fyllas med ny och bättre jord.

Närmaste jordbank ligger dock i andra ändan av tomten, och dessutom i uppförsbacke. Det blir många vändor med skottkärran innan kastanjeträdet landar i sitt nya hem.

En av de få trädgårdssysslor som man kan - och till och med bör - göra så här års är att flytta buskar, som redan vuxit sig rejält stora. Det är ett återkommande jobb för mig, av två anledningar:

Den första är helt simpelt - pengar. Med en tomtyta på över 5000 m², och drygt 200 meters gräns mot omgivande vägar, som jag helst vill ha skärmad mot insyn av rejäla buskrader, skulle det gå åt ett tusental buskar och träd. Och att köpa alla dessa som fullstora plantor på en plantskola, ligger långt utanför ramarna för min ekonomi.

Så jag tillverkar inte bara min egen jord, utan även mina egna buskar. Dels genom att dra upp dem själv, genom frösådd, sticklingar, ympning eller rotavläggare. Dels genom att ta hand om småplantor, som jag får av grannar och trädgårdsvänner, eftersom de råkat placera sig på fel ställe i ägarens trädgård.

Den andra anledningen handlar om tid och plats. Man kan inte plantera ut riktigt små buskar i terrängen lite hur som helst, de skulle inte överleva konkurrensen. Så jag har ett antal "barnkamrar", där de får växa till sig under lite ordnade former, och när de har uppnått lämplig storlek får de flytta ut till en plats som jag gjort i ordning i förväg. Ibland hinner de växa till sig lite väl mycket, innan jag hunnit fixa en lämplig plats åt dem

Idag och i morgon ska jag flytta ett par kastanjeträd som jag fick av en ny granne för ca fem år sedan. Hon hade i sin tur fått fyra fröplantor av sin pappa, men hade bara plats för en av dem på sin egen tomt. Så de andra tre hamnade hos mig. En av dem var stor nog att planteras ut direkt, och är nu mer än manshög. En av de kvarvarande har nu också hunnit bli så stor att jag inte vågar vänta ett år till, trots att växtplatsen inte är helt klar ännu.

Så först måste jag alltså gräva ett tillräckligt stort hål, och eftersom huvuddelen av tomten består av moränjord, så är detta inte alltid helt lätt.  

Det har varit en fantastisk säsong för höstfärg i år, men nu verkar det i stort sett vara slut på fägringen. Bara oxbär och bokar har ännu sina färgade blad kvar; många bokar lär behålla bladen ända till våren, men den guldgula färgen falnar successivt till brunt.

Men här är i alla fall en bild för att påminna om färgprakten.

De japanska lönnarna är bland de mest spektakulära när det gäller höstfärg. Den på bilden är en vanlig Acer japonicum, men det finns många olika namnsorter, med färger som varierar från guldgult till knallrött. Över huvud taget är Ostasien välrepresenterat när det gäller höstfärger. Det börjar tidigt, med Katsura, (Cercidiphyllum japonicum) och Körsbärsbenved, (Euonymus sachalinensis). Båda har läcker höstfärg, men fäller löven rätt tidigt. De lysande röda vingade frukterna på benveden sitter dock var lite längre.

Även vanlig svensk lönn och kanadensisk sockerlönn bjuder på färgprakt, men mest spektakulär är ändå Ullungrönn, (Sorbus 'Dodong'). Många azaleor har också fin höstfärg, framför allt kanske Koreansk azalea (Rh. sclippenbachi) och den vanliga guldazalean (Rh. aureum).

Sen finns det en rad buskar som är ganska intetsägande under större delen av året, men verkligen lyser upp på hösten. Några exempel är Björkspirea, Svartaronia, Häxal och olika Berberis.

Jag väljer ofta buskar efter höstfärg och lövutspring, bådadera är lika viktiga som en vacker blomning. Det finns en plantskola i Stockholm, Zetas, som kvalitetsklassar sina växter efter kriterier som form, bladverk, sundhet, blomning, vacker bark eller fin höstfärg. För att få fyra stjärnor i katalogen måste flera av kriterierna vara uppfyllda. Plantskolan ligger ju lite väl avlägset för min del, men jag brukar använda deras katalog som uppslagsverk, när jag väljer växter.