Jag var i Paris på studieresa med jobbet, när Berlinmuren föll. Av en ren slump råkade vi slå på TVn på hotellrummet, och såg en massa jublande berlinare gå lös på muren från båda sidor med släggor och hackor. Det var en fullkomligt surrealistisk upplevelse.

Ännu mera oväntat var att jag tre år senare skulle jobba med detalj- och översiktsplaner i diverse småkommuner runt Berlin. Efter murens fall blev det en slags Klondykestämning kring Berlin. Alla större arkitekt- och ingenjörsfirmor skulle dit, i tron att man skulle skära guld med täljknivar. Så även firman jag jobbade på, VBB VIAK.

Guldet visade sig svårskuret. Visst behövdes det uppbyggnad, eftersom Östtyskland var otroligt förfallet. Men konkurrensen var stor från både västtyska och svenska företag, byråkratin var snårig, och ägoförhållandena oklara. Det fanns tidigare ägare, "Alteigentümer", från både 1945 och 1956, som stoppade många av projekten från genomförande. Plan- och bygglagarna var också under uppbyggnad och ändrades varje månad. Det var som att spela Monopol med någon som hela tiden ändrade reglerna.

Att vi ändå klarade oss bättre än de flesta under de kaotiska första åren, berodde på tre saker; att vi råkade ha två medarbetare som var födda i Tyskland, (en i öst och en i väst), att vi samarbetade med en stor byggfirma, som var etablerad i Östtyskland sedan länge, och att östtyskarna generellt gillade svenskar - (och Olof Palme) - och avskydde västtyskar, som de hallade Wesserwissers.

Att just jag blev utvald att delta berodde mest på att jag läst tyska i skolan i fem år. Min skoltyska var förstås enormt rostig, men jag fick intensivkurser, tillsammans med de andra i gruppen, och så bar det av till Berlin. Själv vägrade jag dock att bosätta mig där, så under de närmaste fyra åren arbetspendlade jag till Berlin.

Under den första tiden efter "die Wende" fungerade nästan ingenting i gamla Östtyskland, framför allt inte telefonnätet. Vårt kontor var beläget i ett annex till skyskrapan Internazionales Handelszentrum, som låg vid Friedrichstrasse, en hållplats från Alexanderplatz. Just i våra lokaler hade Stasi suttit och spionerat på de internationella företagen, så vårt kontor var mycket väl uppkopplat. Men vad hjälpte det, när våra kunder ute i Land Brandenburg bara kunde nås per raspig radiotelefon i bästa fall?

Och inte blev det bättre av att de två huvudsakligen inblandade myndigheterna; Ministeriet för Bebyggelse, Byggteknik och Boende, och Ministeriet för Miljö, Naturskydd och Markanvändning, låg i krig med varandra, och ömsesidigt försökte utvidga sitt eget revir på det andras bekostnad. Alla bebyggelseplaner, på alla nivåer, åtföljdes av en motsvarande grönplan, för att bevaka miljöintressena. Fick man igenom sin plan i det ena ministeriet, stötte man ofelbart på patrull i det andra, och bollades sedan fram och tillbaka, medan vi försökte förhandla fram en lösning som tillfredsställde båda parter.

Såhär i efterhand har jag svårt att förstå att vi faktiskt lyckades genomföra tre detaljplaner med tillhörande grönplan, och en kommunomfattande landskapsplan, med tillhörande biologiska utredningar - och dessutom på tyska. Parallellt ritade vår projekteringsavdelning husen till alla tre detaljplanerna, och SIAB byggde dem. Så det finns bestående spår av VBBs verksamhet i Land Brandenburg under de här fem åren.

För ett par år sedan gjorde jag en nostalgiresa tillbaka till Berlin, tillsammans med min svägerska. Vi gick på Konzertverein, hälsade på Nefertite på Historisches Muzeum, gick vilse i tunnelbanestionen under Alexanderplatz, käkade falaffel på marknaden i Prenzlauer Berg, drack ett jättedyrt glas vin i en av de lyxigt restaurerade gamla innergårdarna vid Hackescher Markt, och hamnade mitt i ett turkiskt bröllop vid Brandenburger Tor.
Berlin var sig likt; kaotiskt, livskraftigt, internationellt och spännande.

Men resans höjdpunkt var nog ändå när vi tog lokaltåget ut till byn Vehlefanz, för att titta på ett av "mina" områden. Det var spännande att gå omkring på de gator man själv ritat, och konstatera att alltihop såg ut precis som på min gamla illustrationsplan från 1995.

Vi blev också inbjudna på kaffe av ett par som bodde i området. Hon var från Väst- och han från Östtyskland. Ingen av den talade engelska, och eftersom min skoltyska rostat igen totalt konverserade vi delvis på spanska. Mannen hade nämligen arbetat i Chile, under DDR-tiden. Det betydde förstås att han måste ha varit medlem i Stasi, eftersom bara övertygade partimedlemmar fick resa utomlands.

So what? Själv hade jag ju arbetat i fem år på deras gamla huvudkontor i Berlin...