Medan vi väntade på den nya vägen tillkom ett annat av mina större projekt; Rosengården och terrasserna ner mot den blivande Ferievägen. Min "rosenperiod" var kort men intensiv, och även om jag var nöjd med de gammaldags buskrosorna på ön, hade jag börjat snegla på de betydligt mera spektakulära remonterande rosorna.

Rosengården var ett storskaligt jobb, och mitt första - och hittills enda - försök med en mera formell plantering. För att få till en någorlunda plan yta i den branta sluttningen, höjde jag upp marknivån i den nedre delen av området med över en halvmeter, matjord som hölls på plats av en halvcirkelformad stödmur. Fler stödmurar tog upp nivåskillnader utmed en slingrande stig ner mot den blivande Ferievägen, som låg flera meter lägre. (Det här var också mitt första projekt med lite högre stödmurar. Det skulle bli betydligt flera av dessa framöver).

Själva gården inhägnades med nätstängsel, för att hålla rådjuren ute, och delades upp genom plattgångar, i en yttre ring och två inre rutor. Närmast stängslet gjorde jag en meterbred planteringsyta för buskrosor. Runt en inre halvcirkel satte jag en buxbomshäck, med min Totempåle av keramik i centrum. (Totempålen var ett resultat av en annan av mina hobbies. Under många år på åttiotalet gick jag på studiecirklar om keramik, inte för att jag ville lära mig att dreja, som de flesta andra deltagana, utan för att komma åt brännugnen och metalloxiderna). Bilden är från 2011, så buxbomshäcken är betydligt högre idag.

Mittför halvcirkeln finns en rektangulär öppen yta, eftersom jag även ville odla mina egna grönsaker. Vid det här laget hade Lövekulle invaderats av mördarsniglar, så fyrkanten är inramad av ett decimeterhögt "snigelstaket", uppfunnet och tillverkat av brorsdottermaken Peter. Snigelstaketet fungerade så länge jag höll undan ogräs och löv på utsidan, men så här i efterhand tror jag att det kanske borde ha varit en decimeter högre. Det spelar mindre roll numera, eftersom jag ganska snart tröttnade på grönsaksodlingen; rensa ogräs har nu en gång aldrig varit min favoritsysselsättning.

Det här var före den riktiga Internet-tiden, men jag lusläste Lars-Åke Gudstavssons böcker om Vildrosor och Moderna buskrosor, och förälskade mig i bilderna, framför allt de nya Austinhybriderna från England.
Till att börja med blev det två Honungsrosor, (Rosa helene), som planterades mot ett par stora ekar. Med lite initial hjälp från mig och systersonen Niklas, klättrade de snabbt upp bland grenarna, och den största av dem täcker numera hela kronan på eken. Den är fullständigt fantastisk när den blommar, men kommer förmodligen att ta död på eken så småningom, eftersom den skuggar ut lövverket.

I själva Rosengården blev det en blandning av gammaldags buskrosor och Austinrosor, och till slut köpte jag faktiskt plantorna på internet, från Flora Linnea, som hade ett stort urval. De remonterande rosorna visade sig dock vara lite oregerliga; antingen tjurade de och gick ut, eller så blev de ohanterligt stora, och skickade taggiga grenar i alla riktningar. En del av dem dog under de hårda vintrarna 2010 och 2011, och eftersom jag vid det laget hade tröttnat på de sticksliga primadonnorna, ersatte jag dem inte. Det blev höstflox i flera färger istället, som trivs bra och är riktigt fina.

Så här i efterhand tycker jag inte att Rosengården är något av mina mera lyckade projekt, delvis för att rosorna borde ha fått betydligt mera omvårdnad i form av gödning, kupning och beskärning än vad jag var beredd att ge dem. Men framför allt är det staketet jag ogillar. Nätstaket är aldrig snygga, och det här var inget undantag. Jag hade hoppats att kunna dölja det med buskar och klematis, men det lyckades aldrig riktigt.

Men numera, när rådjuren blivit betydligt mindre talrika, finns det nya möjligheter. Det finns alternativ till staketet som skulle kunna fungera, och jag har faktiskt rätt omfattand planer för Rosengården i framtiden. Men det får bli ett senare ämne.