Arbete pågår. Björkarna är planterade, stenröset är på plats och ytlagret håller på att blandas ut med sand.

De nya, kala vägkanterna måste förstås planteras, och jag hade redan beställt ett antal träd och buskar från Hallbergs plantskola, som normalt bara säljer till återförsäljare. Egentligen hade jag velat ha en rad med hängpilar utefter huvudvägen, men det visade sig att alla pilar i hela Sverige hade drabbats av en sorts svampsjukdom, så det fanns inga pilar till salu någonstans. Det blev istället nio Ornäsbjörkar, och dessutom tre Ullunglönnar och tre oxlar till den lilla vägen. Som förstärkning till buskskärmarna beställde jag dessutom tre Katsura, tre häggmispel och tre slånaronia.

Jag hade bestämt mig för att göra en öppen, yttre äng närmast vägen, som varierade i bredd mellan 10 och 15 meter. Björkarna placerades mitt i den öppna ytan, medan huvuddelen av buskarna hamnade betydligt längre in, längs den gamla skogskanten kring dammen, och med en oregelbunden, böljande ytterkant ut mot ängen.

Eftersom vägbygget var försenat p.g.a den hård vintern, dröjde det ända till slutet av maj innan min beställning anlände. Det var stora, rejäla träd och buskar, (och även dyra), så jag var förstås angelägen att få dem i jorden snabbt, särskilt som alla redan var fullt lövade. De kom emellertid i väl tilltagna containrar, så det verkade inte vara någon omedelbar panik.

Parallellt med vägbygget pågick lyckligtvis grundläggningen till Niklas och Katrins hus, och jag lånade grävmaskinisten Sven, för att göra planteringsgropar. Han gjorde sammanlagt 24 stora hål åt mig och drog dessutom upp en 1 m bred och 20 m lång fåra för bokhäcken, och två kortare fåror på två ställen, där de nya norra och västra entréstigarna till parken skullea gå.

Arbetet, som bara tog ett par timmar för honom, sparade förmodligen flera veckors jobb för mig. Efteråt behövde jag bara rensa de uppgrävda högarna från sten, rötter och lerklumpar, innan jag blandade upp jorden med lite ren matjord och öste tillbaka den i hålen igen. Men det tog ändå en dryg vecka innan alla de dyra köpeträden kommit i jorden, och flyttningen av bokhäcken fick anstå till hösten.

Nu vidtog ett själsmördande arbete med jordförbättring i större skala. Skanska hade förstås återfyllt vägschakten med den ursprungliga jorden, så i huvuddelen av området är det moränjord i vägkanterna. Men på sträckan längs dammen, som tidigare varit ett sumpigt vitmossekärr, bestod återfyllnadsjorden av lera, mossjord, dy och slam, blandad med stora klumpar av ren blålera. Den visade sig också innehålla grenar, rötter, massor av olikstora stenar och på en del ställen hela trädstubbar. Allt annat än lämplig jordmån för min planerade blomsteräng alltså.

Som en första åtgärd beställde jag hem ett stort lass fyllnadssand, för att blanda upp i ytlagret. Lastbilschauffören var hygglig nog att lägga ut sanden med skopa i en lång sträng utefter hela sträckningen, vilket säkert sparade mig flera dagars arbete. Det blev jobbigt nog ändå. Men jag gav mig oförskräckt i kast med uppgiften, beväpnad med min trogna flåhacka från fars tid.

    Norra stigen innan portalen och ytlagret kom på plats.

Som tur var fanns det god användning i närområdet för både lerklumparna och de mindre stenarna. Leran använde jag till att höja och täta tröskeln vid dammutloppet. Småstenarna användes till att fylla upp de två nya nya entréstigarna till området, som senare fick ett ytskikt av grus. De större stenarna hamnade senare i stödmurar på flera olika ställen, och de som var för tunga att flytta längre sträckor fick helt enkelt bilda ett par stenrös mitt på ängen. Ibland är bra ibland att ha flera projekt igång samtidigt.

Det tog åtskilliga veckor innan jag hunnit gå igenom hela ytan, och vi var inne i juli innan alltihop kunde besås med ängsfrö. Även fröet var den här gången inköpt för dyra pengar från en firma som hette Pratensis, och specialiserade i olika sorters ängsväxter.

Det var svårare att hitta en vettig användning för alla grenar och rötter från jorden. Eftersom allting var nersmetat med lera och jord, lämpade det sig inte särskilt väl för varken motorsåg eller flistugg. Till slut la jag alltihop i en hög vid bäckinloppet, som successivt växte till enorma proportioner. Min svägerska Gun var mycket imponerad av min ”installation”, och tyckte den var det snyggaste i hela området och borde sparas för eftervärlden. Men efter att ha legat och torkat över sommaren, brändes alltihop slutligen upp i ett jättelikt höstbål. 

Min "installation". Den hann bli betydligt större innan den till slut eldades upp.