Fars dröm hade ju varit en rhododendronpark, typ Sofiero. Min egen dröm var blomstrande lövängar, inramade av bryn med blommande buskar, typ Gotland och Öland. Att förhållandena säkert inte var särskilt lämpliga för ängsmark spelade ingen roll för mig, man vill ju alltid ha det man inte har. Blomsterängar ska ju vara ganska soliga, och ha kalkrik, mager jord, för att ängsblommorna ska ha en chans att stå emot gräset. Här var det mycket skuggigt, och jordmånen var antingen ett tunt lager av stenig morän i sluttningarna, eller fet, styv lera i det plana partiet runt stora dammen.

En annan, något mer realistisk vision var mattorna av vitsippor, gulsippor och corydalis under bokarna i Dalby hage i Skåne, d.v.s lundvegetation. I vår skog växte det visserligen mera ekar än bokar, men förutsättningarna borde vara likartade. (Antalet bokar i skogen har förresten ökat under årens lopp, eftersom jag alltid sparat uppslag av bok när jag gallrat sly).

Det fanns ett rudiment till ängsmark i de gläntor som skapats kring dammen efter 69-stormen, men det krävdes mycket jobb för att få någon ordning på det hela, särskilt om man inte ville ta till maskiner, och det ville jag definitivt inte. Det handlade emellertid om landscaping och jordförbättring i rätt stor skala. Ängsytorna skulle magras ut, medan buskar och träd krävde tjockare och mer näringsrik lövjord. En stor del av min tid användes följaktligen till att blanda och flytta jord. ”Köpejord” var olämpligt, eftersom den är för näringsrik och har fel sorts ogräs, och därmed skulle påverka floran negativt.

Här gällde det alltså att jobba med vad som fanns och även tillföra sand och grus till ängsmarken. Det har blivit många billass med fyllnadssand och väggrus under åren, och oräkneliga transporter med skottkärra. Eftersom det varje år bildas enorma mängder av höstlöv i skogen, har jag systematisk använt dessa för att fylla ut sumpiga hålor i buskpartierna, och få till ett tjockare matjordslager.

I toppskiktet av ängspartierna blandade jag befintlig jord med ungefär lika delar sand, i buskpartierna blandade jag in löv och gräsklipp från ängsytorna. (Jag slår och räfsar förstås bara ängsytorna, i övrigt får löven ligga kvar där de faller).

Samtidigt med att jag jobbade med jorden i ängspartierna, anlade jag också ett system av halvmeterbreda stigar, baserat på de gamla häststigarna. Stigarna är ordentligt uppbyggda, bottnade med sten för att bära en fullastad skottkärra. Den utgrävda jorden hamnade i buskpartierna, matjord hör till det som jag alltid hade brist på.

Viktigt var också att på sikt få hela området mera lättskött. Ett av målen var att man skulle kunna köra med motorgräsklippare överallt på ängsmarken, och även i delar av buskpartierna, utan att slå i uppstickande stenar och trädstubbar. Det målet kan nog sägas vara uppnått nu, 40 år senare, men nya mål tillkommer hela tiden. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...