Medan jag pulade med mina större och mindre projekt, tuggade samhällets maskinerividare. År 2002 blev alla markägare kallade till Lantmäteriet, eftersom en vägförening för den nya vägen skulle bildas, andelstalen bestämmas och kostnaderna fördelas.

Detaljplanen hade ju gått igenom utan att överklagas av någon, eftersom alla i området faktiskt ville ha avloppsfrågan löst. Men förrättningen för vägen och VA-ledningen överklagades till högsta möjliga distans av både oss och flera andra berörda utmed Ferievägen och Fritidsvägen.

Det var inte förrän nu som det stod fullt klart för alla inblandade, att ljushuvudet som ritat planen lyckats lägga in sträckningen så att vägen först gick upp till höjdryggens högsta topp, och sedan sjönk några meter igen för att komma åt den nordvästra delen av området. (Det hade inte gått att utläsa av planhandlingarna vi fått ut, eftersom nivåkurvorna på kartan i den skalan var oläsliga).

Men det innebar att antingen måste avloppet separeras från vägsträckningen, eller också skulle det behövas en pumpstation. Bådadera skulle förstås öka byggkostnaderna väsentligt. Och byggkostnaderna skulle vägföreningen, d.v.s fastighetsägarna betala. Det skulle bli dyrt. Mycket dyrt.

Det framgick nu också slutligen klart,att byggrätten för två av våra tomter låg flera meter under vägens nivå, vilket innebar att det skulle krävas individuell pumpning till dessa tomter. Kommunen hade tidigare haft mage att tidigare skicka ut tomtkartor som helt saknade nivåkurvor, för att vi skulle godkänna placeringen av avloppsanslutningen.(Vilket vi lyckligtvis inte gjorde då).

Nu överklagade vi förrättningen så långt det över huvud taget gick. Överklagandena avslogs förstås, med motiveringen att det ju fanns en fastställd detaljplan för området, som Kommunen inte hade för avsikt att ändra. Precis som i det klassiska militärskämtet, att "När kartan och terrängen inte överensstämmer, gäller kartan".

Vi hade hamnat i något sorts bisarrt Moment 22. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...